Tänk så mycket enklare det var i Sverige på den tiden då det
rådde så gott som konsensus om att Gud fanns och om att människor borde se till
att hans vilja efterlevdes, åtminstone när det gällde att stifta lagar och
döma.
En 70-åring man från Ljungby dömdes den 22 februari vid Växjö tingsrätt till 3500 kronor i böter för att ha haft sex med en häst. Enligt vittnen blev han påkommen stående på en pall bakom en häst i en hage,
utförande rörelser med höften och "frånvarande i blicken” (den senare
uppgiften ifrågasätts dock av mannens advokat då avståndet mellan den
observerande och den observerade var stort). Hästen stod stilla, till synes
oberörd. Det fanns, enligt vittnesmålen, inga tecken på att den for illa. Men
sedan en intressant ändring i lagen 2014 spelar det ingen roll.
År 1944 upphävdes tidelagsparagrafen i svensk rätt. Fram
till 1864 hade ”otukt med djur” varit belagt med lagens strängaste straff,
döden. Påföljden ändrades nu till straffarbete och den nya lagen gällde alltså
fram till mitten av 1900-talet. Man menade då att de fall som motiverade straff
redan täcktes in under djurplågerilagen.
Men så 2014 blev det återigen förbjudet för människor att ha
sex med djur, oavsett om handlingen orsakar djuret lidande eller inte, ja till
och med om handlingen syftat till att väcka djurets
sexualdrift (annat än i avelssyfte). Förändringen genomfördes inte helt
utan vånda. Från 1998 till 2008 hade, enligt Expressen,
inte mindre än 14 motioner om ett förbud lämnats in. En inspelning från en
debatt i riksdagen 2008, tillgänglig på Youtube, med dåvarande jordbruksminister
Eskil Erlandsson (för övrigt
också från Ljungby) har blivit klassisk, inte minst för sitt pikanta exempel på
svår gränsdragning. De starka negativa reaktionerna bland allmänheten på detta
klipp kan ha påverkat regeringen, som tidigare var mot ett förbud, att ändra
inställning.
Regeringens proposition i frågan, som överlämnades till riksdagen i november 2013 är en mycket
intressant läsning. Här konstateras till exempel att sex med djur knappast är
att betrakta som ett stort samhällsproblem. Djurskyddsmyndigheten hade, genom
en enkät utskickat till landets kommuner, länsstyrelser, veterinärer samt
kvinnojourer (!), kommit fram till att antalet kända fall från 1970-talet fram
till 2005 var 227 stycken.
Vad var då regeringens motiv till att införa ett förbud mot
sexuella handlingar, av alla slag, riktade mot djur. Tja, det blir inte riktigt
tydligt. Men det är uppenbart att man anser att människor inte bör ha sex med
djur. Undersökningar har visat ”att det förekommer. Regeringen anser därför att
det är motiverat att vidta åtgärder för att motverka beteendet.” Orsaken till
att det behövs ett förbud mot att människor har sex med djur (även i de fall då
djuret inte åsamkas lidande) tycks alltså helt enkelt vara för att vissa, om än
ett mycket litet antal, människor faktiskt har sex med djur.
Dock ska, i rättvisans namn, nämnas att ett resonemang också
förs om hur svårt det är att bevisa att djur far illa, och att ett totalförbud
därmed kan sägas vara ett sätt att garantera att så inte sker i något fall. Detta
resonemang blir dock intressant mot bakgrund av ny forskning om hur hundar
upplever att bli kramade, en handling som säkert många hundägare ägnar sig åt. Psykologen
Stanley Coren vid University of British Columbia gjorde förra året en granskning av 250 slumpvis utvalda bilder från internet på hundar som kramas av
människor och sökte efter tecken hos dem på obehag och stress, vilket tydligen
är ganska lätt att identifiera.
Han fann sådana tecken på 81% av bilderna. Något förbud mot hundägare att krama
Fido har mig veterligen inte varit på tal. Man kan också notera hur
propositionen, och senare lagen, undantar vissa handlingar av sexuell natur,
handlingar som nog kan antas åsamka djuren lidande. Det handlar till exempel om
insemination av kor och hästar, en handling som i normalfallet innebär att
inseminatören för in hela underarmen i djurets könsorgan.
Poängen med det här inlägget här är inte att kritisera
förbudet mot djursex. Jag har personligen inga åsikter i frågan, eftersom den inte
berör mig. Däremot är den moralpsykologiskt och religionsvetenskapligt
intressant. Jag menar att vi i propositionen (liksom för övrigt i hela den
debatt som följde på Erlandssons tal i riksdagen) ser exempel på är det
psykologen Jonathan Haidt benämner ”moralisk mållöshet” (moral dumbfounding).
Vi upplever starkt att en handling är fel, men vi hamnar i svårigheter när vi
ska förklara varför, för oss själva och för andra. Haidt testade fenomenet
genom en serie kluriga fiktiva scenarier (ofta just av sexuell natur) som han
lät försökspersoner ta del av. Han såg noggrant till att ingen möjlighet fanns
att motivera eventuella negativa värderingar av handlingarna i scenarierna med
hänvisning till att någon person led eller skadades eller att följderna på
något sätt skulle kunna vara negativa för någon av de inblandade eller
samhället i stort. Bland de försökspersoner som upplevde att handlingarna var
fel så uppstod först förvirring, och olika försök att på alla möjliga sätt
finna kryphål. Till slut gav de upp: ”jag vet inte varför…men det är bara fel”.
Nu till det religionsvetenskapligt intressanta. Moraliskt
mållöshet blir relevant i relation till en mängd påbud i religiösa traditioner
där övermänskliga varelser fungerar som yttersta referensen för moralen, men
också för det motstånd mot vissa typer av handlingar, inte direkt nämnda i
några religiösa texter, som ändå, än idag och i vissa grupper, motiveras med
hänvisning till gudomliga viljor. Kan det vara så att i grunden känslomässiga reaktioner
av till exempel äckel eller ilska ligger bakom sådana innovationer på teologins
område? Gudarna får helt enkelt en funktion av att fylla det gap som uppstår
när människor starkt känner att något är fel, men varken för sig själva eller
andra rationellt kan motivera varför det är fel.
Forna tiders svenska politiker och makthavare hade det
onekligen lättare än dagens. ”Otukt med djur” var ett brott mot Gud
och naturen, och straffet var alltså under en period döden, för såväl människa
som kreatur. Nu har Gud förlorat sin kraft i den offentliga diskussionen, vilket
gör det mycket mer besvärligt att agera på basis av känslor att något inte
riktigt är som det borde vara.
Jonas Svensson, Linnéuniversitetet