Prinsessbröllop med teologiska detaljer

Dagens medier (se till exempel SvD, Aftonbladet, Expressen) har varit fyllda med nyheten om att prinsessan Madeleine skall gifta sig med sin sambo Christopher O´Neill. Bröllopet har välsignats och godkänts av både kungahuset och statsministern, men tidningen Dagen pekar på en intressant detalj: O'Neill är katolik och Madeleine är lutheran. Brudparet ställs nu inför det faktum att de måste välja om de skall vigas av en luthersk eller katolsk präst. Om inte O'Neill begär dispens från den katolske biskopen i Sverige kan bröllopet ses som ett avsteg från den katolska läran och förklaras ogiltigt enligt katolska kyrkan, menar Magnus Nyman, katolsk präst, som intervjuas i tidningen Dagen. Brudparet måste alltså välja vilken tradition som de skall följa och situation är ny för hovet. Vilka val som kommer att göras återstår att se - men det är nog många som undrar hur hovet hade förhållit sig frågan om Madeleine eller Carl Philip hade önskat att ingå äktenskap med någon person som var bekännande men som inte tillhörde någon kristentradion? När det gäller Sveriges regent så finns det mig veterligen ingen valfrihet när det gäller religionstillhörighet - en förutsättning för att vara regent enligt successionsordningen att man är lutheran och tillhör Svenska kyrkan. Om monarken och regeringen ger sin tillåtelse tycks det finnas möjlighet att kring gå successionsordningens bestämmelser. Men huruvida giftermålet mellan Madeleine och O'Neill är ett trendbrott som pekar mot en ny öppenhet och en ökad pluralism i det svenska kungahuset återstår att se.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet    

Skolplikt och religionsfrihet i konflikt

Enligt den nya skollagen skall filosofisk grundsyn eller religiös övertygelse inte längre vara skäl till att undanta barn från skolgång. Tidigare har vissa elever fått dispens på grund av sin religiösa tillhörighet och istället erbjudits hemundervisning. Exempelvis har fyra syskon som tillhör en judisk minoritet i Göteborg tidigare haft rätt till hemundervisning eftersom den kommunala skolan inte har kunnat tillmötesgå föräldrarnas krav och önskemål om "bön upp till 30 gånger per dag, lov på judiska högtider, koshermat och fullgod säkerhet mot antisemitism i Göteborg" enligt SvD. I och med den nya skollagen ville stadsdelsnämnden i Göteborg riva upp detta beslut och placera de fyra syskonen i den "vanliga" skolan.

För att kringgå den nya skollagen krävs synnerliga skäl och religion är inte ett tillräckligt starkt skäl enligt lokala myndigheter i Göteborg. Men trots denna markering valde kammarkollegiet att tillmötesgått föräldrarnas önskemål eftersom barnen i det nämnda fallet tillhör en mycket liten judisk minoritet som på grund av sin livsstil, klädsel och utseende löper stor risk att utsättas för kränkningar i en kommunal- eller privatskola. Tills barnens säkerhet och behov kan garanteras har föräldrarna fått tillåtelse att placera de fyra syskonen som är i åldrarna 6, 9, 11 och 14 år i en judisk online-skola. Kammarkollegiets beslut innebär att statsdelen Majorna-Linnés beslut rivs upp och barnen får återigen rätt till hemundervisning.

Den juridiska tvisten i Göteborg är ett tydligt exempel på att flera olika juridiska principer och regler kan kopplas till frågan om barn, religion och undervisning. I de mänskliga rättigheterna betonas till exempel föräldrars rätt att kunna föra vidare sina religiösa och filosofiska övertygelser till sina barn, men i barnkonventionen är det istället barnens rätt att fritt få välja utan föräldrars påverkan som betonas. Frågan om hemundervisning kan även knytas till diskussionen om skolans socialiserande, fostrande och demokratiserande funktion. I den allmänna skolan är tanken att alla elever skall delta och att man skall träffa individer som har olika synsätt på livet. Denna funktion blir enligt kritikerna mycket svår att uppfylla om elever endast erbjuds hemundervisning. Samtidigt är det tydligt att konfessionella friskolor och andra former av friskolor också kan ses som en kritik av den kommunala skolans och idén om en skola för alla.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Pengar, reklam och religion

Jag har tidigare skrivit om behovet av att analysera kopplingen mellan religion och ekonomi, ett område som allt för ofta negligeras i både forskning och den allmänna diskussionen om religion i samhället. Två tydliga exempel på denna koppling har nyligen belysts i media.

Det första exemplet är hämtat från Zaragoza, Spanien, och kvinnan som försökte och misslyckades att restaurera en väggmålning föreställande Jesus. Istället för att återställa den fuktskadade fresken lyckades kvinnan att förstöra bilden och skapa en bild av Jesus som mest liknande en ”hårig apa” för att använda medias språkbruk. Händelsen som blev en snackis i sociala media har nu visat sig vara en smart, om än omedveten, marknadsföringsstrategi. Kyrkan i Zaragoza har haft fler än 30000 besökare sedan händelsen och nu tar kyrkan betalt från den som vill gå in och se på väggmålningen. ”Konstnären” Cecilia Giménz har dock blivit sur eftersom hon också vill ta del av dessa intäkter! Från att ha varit ångerfylld och ledsen har både konstnären och kyrkan sett en möjlighet att tjäna pengar på det nya intresset för kyrkan.  

Det andra exemplet är hämtat från USA och portalfiguren för de anti-muslimska rörelserna Freedom Defense Initiative och Stop Islamisation of America, Pamela Geller, som nyligen har köpt anti-muslimsk reklam som skall placeras ut i New Yorks transportsystem. Geller har tidigare besökt det anti-muslimska kontrajihadistiska mötet i Stockholm och Lars Vilks har nyligen deltagit i aktiviteter i New York som har organiserats av Geller. Enligt Aftonbladet lyder de anti-muslimska reklamtexterna på följande sätt: ”I ett krig mellan vilken civiliserad man som helst och en vilde, stöd den civiliserade mannen. Stöd Israel. Besegra Jihad” samt ”Det är inte islamofobi, det är islamorealism”. Den sista texten syftar på våldsamma attacker som utförts av muslimer i västvärlden. Den ansvariga myndigheten för New Yorks transportsystem (MTA) har försökt att stoppa ”reklamen” men har inte lyckats eftersom det är en yttrandefrihetsfråga. Muslimska organisationer har dock uppmanat MTA att skänka intäkterna från reklamen till stöd för mänskliga rättigheter och de konstater uppgivet att det är lagligt att vara ”trångsynt och rasist” i USA enligt Aftonbladets rapportering. Geller tillbakavisar all kritik och menar att det är hennes rättigheter att få uttala sig som hon vill och att hon inte tar något ansvar för eventuella attacker som affischerna kan provocera fram. En argumentation som vi känner igen från de senaste dagarnas kontrovers kring filmen The Innocence of Muslims och de nya satiriska anti-muslimska teckningarna i Frankrike. 

Om vi åsidosätter innehållet i Gellers reklamkampanj (ett ämne som vi har skrivit om flera gånger tidigare) och de våldsamma reaktioner som filmen The Innocense of Muslims har skapat är det intressant att notera vilken betydelse pengar tycks ha för både stöd till och kritik av religion. Även i Sverige har organisationen Humanisterna köpt reklamplatser för att uppmana människor att tänka själva och tillslut lämna religionen bakom sig. Den som vill kan till och med göra testen ”Gud finns nog inte” på nätet. Reklam, må den vara pro-religiös eller anti-religiös, är ett tydligt exempel på religionens plats i det offentliga rummet. Diskussionerna som följde efter Gellers kampanj i New York visar också att religionskritik tangerar frågor som rör yttrandefrihet liksom frågor om hets mot folkgrupp och rätten att kunna praktisera religion. Det offentliga rummet blir på detta sätt en spelplan för olika intressen när det gäller religion och religiositet. Kanske är det så att den som har mest pengar också kommer att ta över det offentliga rummet och den publika diskussionen om religion i en snar framtid. Men hur rimmar detta faktum med att de flesta religiösa organisationer de facto inte vill framhålla och skryta om sina handlingar i den publika diskussionen? Att göra reklam för hur många hembesök och hemlösa som olika religiösa organisationer genomför och hjälper känns förmodligen främmande och långt från den dagliga praktiken för många troende. Men för att överleva i en konkurrensutsatt situation med allt fler alternativ och en krympande ekonomi tycks ekonomiska frågor bli allt viktigare för religiösa organisationer. Kanske är det så att PR-konsulter och ekonomer kommer att bli framtidens ledare inom kyrkor och andra religiösa organisationer. Och de samfund som inte vill beakta dessa frågor kommer kanske att gå en allt svårare framtid till mötes – eller vad tror ni?

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet    

Döms muslimer på förhand?

I en debattartikel i helgens Aftonbladet tar journalisten och författaren Jan Guillou upp ett känsligt ämne som rör juridik och religion i det offentliga samtalet. Enligt Guillou är det oroväckande att muslimer som anklagas för terrorbrott inte får en rättsäker prövning. Med största säkerhet kommer anti-muslimska röster bemöta artikeln som ett försök att släta över problem med islam och muslimer (något som bland annat kommentarerna på Aftonbladet visar). Men risken att kritikerna missar poängen är uppenbar. Guillous artikel handlar nämligen inte specifikt om islam utan om rättssäkerhet och journalistkårens ovilja att bevaka vissa ämnen i samhällsdebatten. 

Att muslimer precis som andra religiösa grupper kan tolka sin religion på ett sådant sätt att den anses legitimera våld är inget nytt eller unikt för muslimer. På Irland och i USA har vi till exempel flera fall där våldsdåd legitimeras utifrån och med hjälp av kristendom (till exempel mot abortläkare) och i Indien tolkar vissa hinduer sin religion på ett sådant sätt att våld mot kristna, muslimer och andra religiösa minoriteter anses vara legitim. På samma sätt är det uppenbart att vissa muslimer tolkade sin religion på ett sådant sätt att det blev möjligt att genomföra terrordåden den 11 september 2001 och bombdåden i Londons transportsystem, bara för att ge två exempel. Men som sagt Guillous artikel handlar inte om uttolkningar av religion, den handlar om något helt annat. Enligt honom – och detta är artikelns poäng enligt min läsning – är det snudd på tjänstefel att journalister avstår från att bedriva en kritisk och granskande journalistik när det gäller de rättegångar som har rört anklagelser om terrorism i Sverige. Medan advokater och inblandade parter inte får yppa sig om rättegångarna får allmänheten sig serverad en dramatiserad nyhetshistoria som bygger på ytterst lite fakta enligt Guillous kritik.

För Guillou är journalistkårens ovilja att kritiskt bevaka och följa rättegångarna som rör terroristanklagelser oroande och det finns en stor risk att medias okritiska bevakning har en inverkan på rättsväsendet och personer döms på förhand. Detta är speciellt oroväckande eftersom flera av rättegångarna dels handlar om dåd som inte har genomförts – till exempel i Göteborg – och dels har merparten av de anklagade de facto friats efter rättegångarna. Guillou skriver:

I Sverige har elva muslimer ställts inför rätta anklagade för terrorism. Bara två dömdes, de andra frikändes. Skandaldomen på 4,5 års fängelse för våldsfantasi i Göteborgs tingsrätt upphävdes av en enig hovrätt

Istället för att endast servera bloddrypande nyhetsnotiser utan något djupare innehåll menar Guillou att journalister bör försöka att ta reda på vad som egentligen har hänt och om anklagelserna är rimliga eller inte. Det handlar inte om att per automatik försöka frikänna muslimer eller att nedtona kritik mot specifika tolkningar av islam. Det handlar istället om att alla samhällsgrupper skall behandlas lika i media och samhällsdebatten. Ingen person skall bli dömd på förhand på grund av sitt kön, sin religion eller hudfärg. Självklart skall alla religiösa och ideologiska yttringar, tolkningar och praktiker som legitimerar våld fördömas och beivras av rättsväsendet, här råder ingen oenighet. Men samtidigt skall ingen individ bli dömd eller klassificerad på förhand på grund av sin religionstillhörighet. Därför har både media och rättsväsendet en fundamental funktion att fylla i det öppna, demokratiska och rättsäkra samhället.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet