Kristendomskunskap återinförs i norska skolor

Mandag kveld ble en ny samarbeidsavtale mellom partiene Høyre, Fremskrittspartiet, Venstre og Kristelig Folkeparti lansert. Avtalen medfører blant annet endringer for religionsundervisning i norske skoler. I punkt 4 l) står det:

RLE-faget endrer navn til KRLE (Kristendom, religion, livssyn og etikk), og kravet om at faget, i tråd med kompetansemålene, skal inneholde minst 55 pst kristendom

gjeninnføres.

Det nye faget «KRLE» avløser dermed læreplanen i Religion, Livssyn, og Etikk (RLE) for grunnskolen. RLE-faget ble introdusert av Kunnskapsdepartementet i 2008, og erstattet dermed den tidligere læreplanen Kristendoms-, Religions-, og Livssynskunnskap (KRL) fra 1997.

Bakgrunnen for innføringen av RLE-faget var at syv familier gikk til sak mot den norske stat fordi deres barn ikke fikk fullt fritak fra undervisningen i KRL-faget. Fire av familiene anket saken helt Den europeiske menneskerettighetsdomstolen (EMD) i Strasbourg, som i 2006 slo fast at Norge hadde krenket familienes religionsfrihet jf. Den europeiske menneskerettighetskonvensjonen. Ifølge EMDs dom medførte KRL-faget en klar prioritering av kristendomskunnskap i forhold til andre religioner og livssyn. KRL-faget var innført som obligatorisk religionsundervisning i grunnskolen. Ifølge EMD skal en obligatorisk undervisning i religion være «objektiv, kritisk og pluralistisk», og medføre saklig og likeverdig formidling av religion som et kunnskapsfag. På denne bakgrunn fant EMD at KRL-faget var i strid med menneskerettighetskonvensjonen.

Religionsundervisning i Norge har i en årrekke vært et omdiskutert tema. Da KRL-faget ble innført i 1997 ble det møtt med sterke protester fra blant annet humanister, jøder og muslimer som mente at staten krenket deres religionsfrihet. Da faget ble avskaffet i 2008 ble tilsvarende sterke reaksjoner vekket fra de som mente landets kristne kulturarv nå ville bli svekket. Når det nå innføres en ny kursendring for religionsundervisningen i Norge tyder mye på at diskusjonen om religionsundervisning vil bli gjenopptatt.

Religionsdidaktikeren Wanda Alberts har foreslått et rammeverk for europeisk religionsundervisning basert på en sekulær-integrerende modell (Alberts 2007). Mens land som Sverige og England har innført en slik pluralistisk undervisningsmodell, gjeninnfører Norge en konfesjonell religionsundervisning hvor kristendommen har klar forrang foran andre religioner og livssyn. Med innføringen av det nye KRLE-faget trosser Norge med andre ord anbefalinger fra både religionsvitere og fra EMD. 

Marianne Bøe

Doktor i religionsvetenskap vid Universitetet i Bergen

Profetens Ummah håller presskonferens

-->

I tisdags valde den radikala muslimska gruppen Profetens Ummah som vi har skrivit tidigare om här på bloggen att hålla presskonferens på ett hotell i Oslo. Syftet var att visa att gruppen inte har något att dölja och att de anser sig förföljda av media. De journalister som deltog på presskonferens gavs möjlighet att ställa frågor och på frågan om hur Profetens Ummah ser på våld svarade gruppens tales person Egzon Avdyli på följande sätt i Aftonposten:

”Du må definere hva du mener med vold som virkemiddel. Da må du spørre om jeg tar avstand fra Stoltenberg, for at han bruker vold i Afghanistan for å fremme sitt demokrati, for å spre fred med kuler.”

På den video som publicerats av Aftonposten undviker deltagarna från Profetens Ummah samtliga frågor som handlar om våld och ett eventuellt stöd till radikala muslimska grupper i världen. Svaren är tvetydiga och undanglidande och den som vill få en bild av rörelsens teologi och ideologi tycks inte ha fått många svar.

Ledaren för Antirastistisk senter, Kari Helene Partapuoli, var därför mycket skeptisk till rörelsens retorik och speciellt problematiskt är det att gruppen menar att de talar för det stora flertalet muslimer i Norge. Denna uppfattning är dock högst tveksam och flera muslimer i Norge har förhållit sig kritiska till den retorik och åsikter som har framförts av ledare för Profetens Ummah. Förmodligen handlar det om först och främst om en mindre grupp unga män, men hot och våldsam retorik bör tas på allvar enligt norsk polis och myndigheter.

Den tidigare ledaren för Fremskrittspariet, Carl I Hagen, som redan på åttiotalet gav uttryck för anti-muslimska och invandrarfientliga uppfattningar menar att det är skrämmande att islamismen växer i Norge. Enligt Hagen kan denna utveckling skyllas på ett antal norska politiker och deras naiva attityd till islam.

”Mye av ansvaret for det Norge nå opplever ligger i naiviteten til Gro Harlem Brundtland, Kaci Kullmann Five, Ann Enger, Kjell Magne Bondevik, Erik Solheim, og dagens ledere som Jens Stoltenberg, Jonas Gahr Støre, Erna Solberg, Kristin Halvorsen og Dagfinn Høybråten…”

Hot och våldsretorik måste därför tas på allvar enligt Audun Lysbakken, ledare för Sosialistisk Ventreparti. Han föreslår ett antal konkreta åtgärder mot den tilltagande radikaliseringen och för att stoppa den negativa utvecklingen vill han bland annat engagera skolan och förhindra att ungdomar rekryteras av radikala grupper. Samtidigt skall polisen få bättre kontroll över tillgången på vapen och större befogenhet. Men även om behovet av konkreta åtgärder är stora kritiserar Lysbakken Carl I Hagens utspel i frågan. Till Aftonposten säger han:

”Det er ikke et innvandringsproblem, som Frp prøver å gjøre det til. Vi må bekjempe problemet i Norge. Vi må være tøffe mot ekstremisme og mot årsakene til ekstremisme. Ekstreme islamister er like marginale som de høyreekstreme er i det kristne miljøet, men de kan være farlige selv om der er små…”

Personerna som är knutna till Profetens Ummah är norrmän och de flesta är uppvuxna i Norge och därför är det inte ett invandringsproblem enligt Lysbakken. Samtidigt som Norge har all anledning att ta allvarligt på grupper som tolkar islam på ett radikalt och våldsbejakande sätt är det viktigt att understryka att den största terrorattacken i Norges historia inte utfördes av en muslim utan av en etnisk norrman som bland annat hade blivit influerad av kristendom och radikala politiska åsikter på den yttersta högerkanten.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Islamist hotar norska journalister

I slutet av förra veckan fylldes norska media av nyheten att en ung islamist vid namn Arslan Maroof Hussain, mer känd som Ubaydullah Hussain, arresterats efter att han hotat journalister på grund av deras rapportering om islam och muslimer i Norge. Hussain är knuten till gruppen Profetens Ummah, en grupp som bland annat demonstrerat utanför den amerikanska ambassaden i samband med filmen The Innocencs of Muslims. Hotet som skickades via e-post var dock inte menat som hot utan som ironi enligt Hussain. Syftet var snarare att starta en dialog med de journalister som skriver om islam och speciellt gruppen Profetens Ummah. Ironin var dock inte tydlig för journalisten Nina Johnsrud som mottog följande e-post:

"Artikkelen er mottatt av kjente og ukjente brødre, og den er IKKE godt mottatt.
At du har snoket i folks privatliv har satt sinnene i kok og du må ikke bli overrasket dersom noe eller noen dukker opp i privatlivet ditt også. 
Med ord eller handlinger, det vet ikke jeg!
Dette er ikke en trussel, kun nyttig informasjon til ditt eget beste.
Ubaydullah Hussain
Profetens ummah"

Utdraget från e-posten har bland annat publicerats av NRK och bakgrunden till brevet vara att Johnsrud bland annat hade skrivit en artikel om att islamister försökte att få tillgång till lagliga vapen genom att skaffa jaktlicens. Johnsrud har tidigare fått sin bostad beskjuten, men ingen person har ännu kunnat knytas till detta brott. För henne är e-posten och skotten endast exempel på att någon försöker att skrämma journalister till tysthet.

Den norska polisen ser mycket allvarligt på hoten och Hussain är för närvarande anhållen två veckor, men fallet skall utredas vidare.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Strukturell diskriminering när asiatiska religioner utestängs från ökade statsbidrag till trossamfund

Det är lovvärt att regeringen vill skjuta till medel som möjliggör för andra trossamfund än Svenska kyrkan att kunna bygga nytt eller renovera befintliga lokaler. Men man kan ifrågasätta om kraven är rimliga som Nämnden för statligt stöd till trossamfund, SST, ställer på samfunden, eftersom de indirekt bidrar till att strukturellt diskriminera de religiösa samfund som inte kan följa normerna. Kanske är det hög tid att regelverket ses över?

För drygt ett år sedan när regeringen meddelade sin förra extra satsning på trossamfund (då 10 miljoner kronor)  hänvisades till att religiösa samfund spelar en viktig roll i många migranters integrationsprocess. Detta argument tycks överensstämma med vetenskapliga studier om invandrade religioner i Sverige och andra länder. Kollektivt föreningsliv och ”platsskapande” utifrån en religiös grund kan främja integration. Religiösa församlingar och gudstjänstlokaler fungerar ofta som trygga zoner där medlemmarna kan förmedla kulturella, religiösa, och språkliga traditioner, utöva sociala verksamheter, och samtidigt skapa dynamisk dialog med andra grupper och med majoritetssamhället.

Men tittar man på statistiken från SST så reflekterar den knappast dagens religiösa mångfald. De 22 samfund som i dag uppbär statsbidrag och därmed synliggörs offentligt består enbart av kristna, muslimska, judiska och ett icke-representativt urval av buddhistiska grupper. Detta beror på att regelverket kräver att religiösa föreningar ska organisera sig på nationell nivå genom att vara registrerade som trossamfund, betjäna minst 3000 personer i Sverige och bedriva verksamhet på flera platser i landet. Mindre religiösa grupper faller därför utanför statligt erkännande och understöd.

Frågan är hur väl regelverket är anpassat till integrationsprocesser i dagens mångreligiösa samhälle? Forskare i religionsstudier har påpekat att kriterier för statsbidrag i exempelvis Sverige och Finland bygger på kristna definitioner av religion och modeller för hur ett trossamfund ska organiseras, det vill säga likt en kyrka. Dessa organisationsstrukturer kan uppfattas som främmande i många invandrargrupper, och kanske speciellt i asiatiska religioner. Ofta tar det lång tid innan religiösa grupper anpassar sig till den normerande församlingsstrukturen genom att till exempel registrera medlemmar och införa medlemsavgifter. Många når heller aldrig dit eftersom deras anhängare är vana vid andra föreningsmodeller, osäkra på rättigheter och byråkrati i det nya landet, och ibland skeptiska till statlig inblandning.

Regelverket förutsätter även en mer centraliserad och homogen organisation än vad som i praktiken kan skapas inom religioner från asiatiska länder med stor mångfald. När hinduiska representanter år 2001 bildade Hinduiska Samfundet i Sverige (HSS) för att tillvarata olika föreningars intressen var det just förekomsten av så många olika hinduiska förgreningar som försvårade en representation på nationell nivå. Trots att hinduerna uppskattas till cirka 10000 individer, och därmed är fler till antalet än många kristna samfund med statsbidrag, är det problematiskt att anpassa religionens mångfald efter en svensk föreningsmodell.

Exemplet med Sverige buddhistiska samarbetsråd (SBS) visar att det är västerländska konvertiteter, snarare än invandrade grupperna från s.k. tredjeländer (utanför EU), som lyckas med den nationella samorganisationen. SBS grundades 1993 och blev 12 år senare det första icke-abrahamistiska samfundet berättigad till statsbidrag. Men trots att buddhister med asiatiskt ursprung från Thailand, Vietnam och Kina utgör en betydande del av Sveriges uppskattningsvis 30 000 buddhister är de underrepresenterade i samarbetsrådet.

Samtidigt går det att ifrågasätta vilken funktion SSTs nationella krav har. Både i Malmö, Stockholm och Göteborg har exempelvis Sveriges cirka 4000 sikher etablerat församlingar och gurdwaras baserat på egna donationer. Det är just på det lokala planet de gör betydelsefulla insatser genom bland annat barn- och ungdomsverksamhet, sociala projekt och dialog med skolor, universitet, kommuner och andra trossamfund.

Statsbidraget skulle kunna organiseras på ett mer demokratiskt sätt. Tittar man på grannländerna så har Norge förvisso en avsevärt större budget eftersom norsk lag föreskriver att lika stort bidrag som budgeteras till norska kyrkan även ska ges till andra trossamfund. Men understödet räknas ut efter antalet registrerade medlemmar, utan en lägsta gräns, med resultat att 650 lokala och nationella tros- och livsåskådningssamfund i Norge är bidragsberättigade. I Danmark kan grupper som har 150 medlemmar ansöka om att bli ”godkända” samfund och därmed få skattelättnader, vilket över 100 grupper gjort. Till skillnad från den svenska myndigheten SST bedöms numera ansökningar från samfund i Danmark av ett rådgivande organ bestående av religionsforskare och jurister istället för anställda med kristen bakgrund.

Medan argumenten för ökat statsbidrag till trossamfund i Sverige betonar integration verkar regelverket förutsätta en byråkratisk assimilering som gör det omöjligt för många religiösa grupper att få statligt understöd och erkännande. De grupper som kanske upplever de största kulturella skillnaderna och skulle gynnas allra bäst av bidrag osynliggörs i den offentliga diskussionen och diskrimineras strukturellt. Hinduer, buddhister, sikher och andra asiater från migrationsstarka länder får istället bära hela kostnaden för sin verksamhet och marginaliseras därför ytterligare.

Kristina Myrvold

Fil. Dr. i religionshistoria, Lunds universitet

Katarina Plank

Fil. Dr. i religionshistoria, Göteborgs universitet

En kort kommentar till nyheter om Norges hus-terrorist: Mulla Krekar

Med anledning av följande pressmeddelande (http://wwrn.org/articles/37954/) så vill jag passa på att rikta uppmärksamheten på Mulla Krekars speciella roll som Norges mest etablerade terrorist och mest ökände kurd. Till skillnad från Anders Behring Breivik har Mulla Krekar aldrig utfört något attentat på norsk mark, däremot uppmanat andra att göra det. Mulla Krekar är extrem inte bara för sin islamistiska ståndpunkt och för de attentat och den krigföring han har lett i den kurdiska regionala regeringen (KRG) i Irak, men också för arten av hans förhållande till Norge. Han är eftersökt av KRG för terrorism, och kurder i Norge är ute efter honom. Det gör att norskt fängelse är den bästa platsen för honom att framleva sina dagar. Varje gång det ser ut som om hans fängelsestraff är på väg att avslutas, så gör han ett nytt uttalande, både för att han är en tvättäkta extremist och för att han till varje pris måste få vara kvar i fängelset. Det har skrivits och bloggats en hel del om islamofobi i Norge sedan Breiviks massmord 22/7 2011, och det är helt sant att den offentliga debatten om islam och muslimer ofta är rå och förolämpande mot muslimer. Samtidigt har Norge liksom tagit hand om Mulla Krekar och gjort honom till sin hus-terrorist. Hans rättssäkerhet är garanterad och han behandlas väl i fängelset, precis så som en rättsstat ska fungera när den är som bäst. Det hedrar Norge att ha Mulla Krekar som hus-terrorist. Från min svensk-norska synvinkel är förhållandet mellan Norge och Mulla Krekar inte bara ett uttryck för rättsprinciper men också för norsk humor med dess omisskännliga cynism. Missförstå mig rätt (jag är INTE islamofob, OK?!), men det faktum att Mulla Krekar har varit norsk hus-terrorist i snart ett decennium bör göra en något mer ödmjukt inställd till norsk islamofobi: det frestar på att vara tolerant ibland …

Ulrika Mårtensson, professor i religionsvetenskap, NTNU, Trondheim

Nya terrorhot mot Norge

Både svensk och norsk media rapporterar att en islamisk grupp vid namn Ansar ul-Sunnah har sänt ett brev till norska media och politiker där man hotar att genomföra ett terrordåd motsvarande den 11 september eller 22 juli. Hotet kommer att realiseras om inte Norge kallar hem sina soldater från så kallade muslimska länder och slutar samarbeta med vad som kallas islams fiender. Hotet riktar sig bland annat mot statsminister Jens Stoltenberg, utrikesminister Jonas Gahr Störe och försvarsminister Espen Barth Eide. Delar av hotbrevet som har publicerats av VG lyder på följande sätt:

«Kan norske soldater ta fly til Afghanistan, så kan Osama eller Mohammed også ta fly til Norge inshaAllah. Nå må regjeringen våkne opp og ta et ansvar før denne krigen kommer til Norge. Før motparten svarer. Før muslimene tar det nødvendige skrittet. Ikke forveksle muslimenes taushet med svakhet. Dra ikke nytte av muslimenes tålmodighet. Ikke tving oss til å gjøre noe som kan unngås. Dette er ingen trussel, kun sannhetens ord. Rettferdighetens ord. En advarsel om at konsekvensene kan bli fatale. En advarsel om 11. september på norsk jord, eller større angrep enn 22. juli. Dette er til deres eget beste og til deres egen interesse.»

Förutom sitt hot om terror vill gruppen också utropa den invandrartäta statsdelen Grönland i Oslo till en islamisk stat. Istället för att muslimer födda i Norge skall utvandra till länder dominerade av islam tycks gruppen vilja upprätta en islamisk nation i Norge. Även om dessa saker kan vi läsa vidare i den del av brevet som VG har valt att publicera.

«Vi vil ikke være en del av det norske samfunnet. Og vi ser det heller ikke som nødvendighet å flytte ut av Norge da vi er født og oppvokst her. Og Allahs jord tilhører alle. Men la Grønland bli vårt. Sperr av bydelen og la oss styre den slik vi ønsker. Dette er til det beste for begge parter. Vi ønsker ikke leve sammen med skitne udyr som dere.»

Vi vet inte så mycket om Ansar ul-Sunnah, om eller hur gruppen är organiserad, om det rör sig om enbart norska individer eller om det är en transnationell rörelse. Informationen är knapphändig i media, men den norska säkerhetspolisen (Politiets Sikkerhetstjeneste, PST) tar hoten på allvar. Det finns också spekulationer om kommplingar mellan Ansar ul-Sunnah och den kända terrorstämplade organisationen Ansar al-Islam och närverket Jamaat Ansar al-Sunna som båda delvis grundats av Mulla Krekar, som sedan början av 1990-talet bor i Norge. Enligt VG:s rapportering utgörs grupperingen av olika individer knutna till nätgrupper och facebook-sidor på internet.

Om vi tittar närmare på retoriken och språkbruket så framträder en tolkning av islam som understryker att muslimer inte skall beblanda sig med icke-muslimer, att man vill förbjuda det onda och stödja det goda (här betyder det onda först och främst det som inte förknippas med islam), bekämpa polyteism och oislamiska tillägg till islam. På arabiska kallas dessa tillägg för bid’a och denna term är ett utmärkande drag för salafitiskt och wahhabitiskt influerade gruppers tolkningar av islam. Gruppen har också presenterat sig med ett emblem, föreställande den muslimska trosbekännelsen, vilket använts av flera extremistiska grupperingar – däribland Al-Qaida.

Ur ett religionshistoriskt perspektiv kan man peka på att Ansar ul-Sunnah inte är ensamma om att vilja upprätta en egen ”nation” för sina anhängare. I USA har till exempel företrädare från kristna, muslimska och nyandliga religiösa grupper försökt att bygga och skapa sina egna avgränsade områden. Två exempel är Nation of Islam och The Nuwaubian Nation som har försökt att köpa land som endast skall befolkas av gruppens egna medlemmar. Båda försöken har misslyckats på grund av interna konflikter och externt motstånd.

Man kan också konstatera att Ansar ul-Sunnahs hot i hög grad riktar sig mot samma måltavlor som Anders Behring Breivik gjorde i sitt terrordåd. Båda ser mångkulturalism, religionsfrihet och det öppna demokratiska samhället som något negativt och ur dessa perspektiv finns det likheter mellan Ansar ul-Sunnah och Breiviks argumentation. Genom sin retorik – till exempel att allt oislamiskt är negativt och att det norska samhället är något dåligt – spelar också kontrajihadistiska miljön som vi också har analyserat i tidigare inlägg i händerna.

Trots att de på andra sätt är varandras motpoler kan man alltså finna likheter mellan våldsbejakande islamisk extremism och terrorister som Breivik. Den senare har ju också själv uttryckts att han lärt av al-Qaidas metoder. Sådana beröringspunkter har även uppmärksammats av den svenska säkerhetspolisen som visar att personer som attraheras av våldsbejakande ideologier har flera likheter – ett faktum som gäller oberoende om de väljer en vänster, höger eller religiöst motiverad livsåskådning. I sammanhanget kan man emellertid notera att media oftare tycks rapporterar om islamiskt motiverad våldsbejakande extremism än om högerextremism som ett hot mot det öppna samhället. Denna mediala ensidighet – uppmärksammad bland andra av den norske journalisten Øyvind Strømmen – skall givetvis inte förstås som att islam inte kan tolkas på ett sådant sätt att religionen kan legitimera våld och extremism. Som vi har skrivit om flera gånger här på bloggen så är dessa tolkningar dock inget unikt eller exklusivt för islam och muslimer.

Om Ansar ul-Sunnah avser att realisera sina hot eller inte är svårt att sia om. Det är viktigt att sådana hot tas på stort allvar. På senare tid har flera islamistiska extremister kunnat gripas innan de utfört planerade terrordåd – inte minst genom ett viktigt kartläggningsarbete av säkerhetspolisen och ett lyckt samarbete över nationsgränserna. Precis som extremistiska rörelser lär av varandras metoder, kan förhoppningsvis säkerhetspolisen använda sig av erfarenheter från de senaste tio årens arbete med islamistisk extremism i kartläggningen och förhindrandet även av annan extremistisk våldsbejakande verksamhet – vare sig denna kommer från höger eller vänster.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet