Den franska satirtidningen Charlie Hebdo säger att de nu ska publicera ett seriemagasin över profeten Muhammads liv. Charlie Hebdos redaktör Stephane Charbonnier säger att den är redigerad av muslimer och att den då inte borde göra folk upprörda. Tidningen har tidigare publicerat karikatyrer på Muhammad och förra året kastades brandbomber mot tidningen efter att de hade publicerat karikatyrer. Nu är det nog många som är nyfikna på hur den nya serietidningen kommer att se ut, och den sägs ska komma redan på onsdag, så håll utkik efter den!
Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola
måndag 31 december 2012
måndag 24 december 2012
Ingen jul i Australien
SvD
har i dagarna rapporterat att en imam Yahya Safi i Sydney-förorten Lakemba har
uttalat en fatwa mot julen. Enligt fatwan skall muslimer inte befatta sig med
julfirandet och man skall inte utbyta julhälsningar med kristna enligt SvD.
Innan jag utvecklar min analys är det viktigt att känna till att en fatwa är en icke-bindande
rekommendation som inte behövs följas av muslimer och att det inte är ovanligt med konkurerande fatwor som uttalar ett budskap med en annan innebörd. I
västvärlden har dock ordet fatwa efter den iranske ledaren Khomenis dödsdom mot den brittisk indiske författaren Salman Rushdie felaktigt kommit att förknippas med en synonym för dödsdom
och något som inte går att ändras. Mot bakgrund av ordets etymologiska och teologiska betydelser är det därför långt ifrån säkert att alla
muslimer i Australien kommer att följa Safis rekommendation. SvD rapporterar
även om att vissa imamer kommer att delta i ekumeniska och
religionsöverskridande gudstjänster som syftar till att förena troende i ett
gemensamt budskap om fred och försoning.
Att
många muslimer kan delta i julens sekulära ritualer som att dricka julmust, se
på kalle Anka på tv, ha julgran och köpa julklappar är förmodligen inte
ovanligt. Speciellt vanligt är nog denna typ av firande för de som har barn som
går i svensk skola. Att inte betona julens teologiska budskap är ju inte heller
unikt för denna grupp av julfirare. Även om kyrkobesöken ökar i juletid är nog
julen en sekulärhögtid för de flesta svenskar. En tid då man kan umgås med vänner,
se på tv, ta det lugnt och köpa presenter.
Att
julen kan vara religionsöverskridande blev även tydligt i den brittiska
humorserien Friday Night
Dinner som nu sänds av SvT. I helgens avsnitt firade den dysfunktionella
judiska familjen i teveserien jul med blandad framgång. Mamman ville gärna duka
bordet med röda färger och julpynt, men hon ville absolut inte ha någon
julgran. När pappan tog in en gran utbröt vilda protester, men konflikten
löstes när "trädet" fick ett nytt namn! Julgranen döptes om till ett
Chanukkah-träd! Chanukkah som
är namnet på den judiska ljushögtiden som firas till minne av oljeundret i
samband med återinvigningen av templet i Jerusalem år 165 f.Kr har ju inte
något med den kristna julen att göra - men här blir det en lösning för mamman i
familjen. Avsnittet avslutades med att alla i familjen grät när den något
påfrestande grannen Jim sjöng julpsalmer för hela den samlade familjen.
Men låt oss återvända till den australienske imamens önskemål om att muslimer inte skall delta
i icke-muslimska högtider. Ur ett religionsvetenskapligt perspektiv är det ju
inte speciellt förvånande att religiösa ledare vill dra gränser gentemot andra
religioner eller mot vad de uppfattar vara tveksamma eller felaktiga tolkningar
av sin religion. Denna uppgift ingår ju så att säga i jobbet att vara religiös
ledare för en specifik tradition! Att en muslimsk imam inte vill att muslimer
skall fira jul är inte mer förvånande än att en kristen präst inte vill att
kristna skall delta i firandet av den muslimska Id al-Fitr, en den judiska Chanukkah
högtiden eller Wicca anhängares firande av sommarsolståndet. Men samtidigt som
många religiösa ledare menar att en gräns måste upprätthållas är det andra
företrädare som anser att ekumeniska och gränsöverskridande aktiviteter skall
främjas och uppmuntras. Att önska sin granne god jul eller id mubarak är inte
det samma som att man blir kristen eller muslim enligt dessa röster. Att
respektera varandra och vörda varandras högtider är en del av att vara människa
och olikhet är inte något hot mot den egna tron enligt de som förespråkar ett ekumeniskt och dialogiskt perspektiv. Återigen ser vi hur
uttolkningen av religion å ena sidan kan leda till exklusivitet och konflikt
och å andra sidan till harmoni och samförstånd.
Göran
Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet
lördag 22 december 2012
HBTQ-islam
Inom de flesta religioner och
kulturer har man velat begränsa sexualiteten till att vara en inomäktenskaplig,
barnalstrande förening mellan kvinna och man. Samkönad sex eller sex utanför
äktenskapet har fördömts. Könen har getts klart definierade roller där mannen
förväntats vara aktiv och penetrerande medan kvinnans roll varit den passivt
mottagande. Detta gäller även för islam.
Under 2000-talet
har man kunnat ana vissa resultat av dess organisationers arbete, och allt fler
muslimer kommer ut som öppet homosexuella och tar öppet kampen för homosexuella
muslimers rättigheter, som författaren och aktivisten Irshad
Manji eller imamerna Daayiee Abdullah
och Muhsin
Hendricks. För bara några veckor sedan kunde vi läsa om en moské för
homosexuella som öppnat i Paris, och om ett första muslimska gaybröllop
i samma stad. Även i Malaysia
och Sydafrika
har vi kunnat läsa om muslimska gaybröllop.
I Sverige har Sveriges Unga Muslimer
samarbetat med RFSL i projektet "Alla Lika, Alla Olika", sedan en tid
bedriver Arabiskt initiativ
verksamhet kring HBTQ-frågor och i veckan kunde vi läsa om hur Ardeshir
Bikakabadi och föreningen Hooman vill starta
en gay-moské
i Göteborg.
Detta är en
utveckling som många mer konservativa muslimer vill stoppa, samtidigt har vi
under en tjugoårsperiod sett en relativt snabb framväxt av denna sorts initiativ.
Att allt fler muslimer dessutom kommer ut och öppet verkar för HBTQ-rättigheter
inom islam kommer troligtvis också sporra fler att våga ta steget, trots de hot
om våld och social stigmatisering som följer med beslutet. Detta är något de
har gemensamt med HBTQ-personer ur alla religioner och kulturer.
Simon Sorgenfrei
Doktorand i
religionsvetenskap, Göteborgs universitet
Samtidigt finns, inte förvånande,
mängder med historiska och samtida exempel på könsöverskridande sexuella praktiker
även bland muslimer. Det finns även exempelv som tyder på att sådana varit
relativt socialt accepterade, så länge man talat tyst om dem. Ett skäl till
detta tros vara att dessa kulturer varit starkt könssegregerade. I dessa
kulturer har en man som penetrerar en annan man inte upplevts som homosexuell
eller feminin medan däremot en man som låter sig penetreras ger upp sin
manlighet. Det är den sexuella rollen, inte sexualorganen, som avgör
"könstillhörigheten”. I boken Onämnbar kärlek. Att leva som gay i Mellanöstern
av den engelska journalisten Brian Whitaker kan man läsa om homosexualitet i
arabvärlden som utbredd, men också riskfylld. Även här
kan man läsa om allt mer aktiva HBTQ-rörelser i den arabiska vårens kölvatten,
men också om hur öppet homosexuella lever farligt, ofta utsätts för social
diskriminering och våld.
De flesta muslimer är troligtvis
överens i uppfattningen att islam förbjuder homosexualitet, varför homosexuella
muslimer inte bara lider under ett socialt stigma utan ofta också kämpar med en
självbild där sexualiteten upplevs krocka med den religiösa identiteten. Islamiska
HBTQ-rörelser och Queer-teoretiker har därför försökt producera en rad
tolkningar av Koran- och hadithtexter som ska hjälpa HBTQ-muslimer att
integrera sin religiösa och sexuella identitet. Man vill först och främst få
HBT-muslimer att acceptera sig själva, och sedan bidra till acceptans bland
andra muslimer. Man har samtidigt att slåss mot homofoba muslimer och
islamofoba homosexuella.
För femton år sedan grundades al-Fatiha för HBTQ-muslimer i USA. Rörelsen
växte fort och har bildat underorganisationer i England, Sydafrika, Kanada och
Turkiet. Ungefär samtidigt grundades en Safra-projektet
som huvudsakligen fokuserat på homosexuella muslimska kvinnor. Under en tid
drev även den amerikanske konvertiten Sulayman X den nu vilande webplatsen Queer Jihad, där man
än idag kan hitta relevanta artiklar.
Namnet al-Fatiha tog man från
Koranens första sura. Ordet betyder "början" eller
"öppningen" och versen är en bön om vägledning av Gud. Rörelsen har
arbetat för att öppna upp för en dialog kring HBTQ-frågor och fungera som en
mötesplats och en aktionsgrupp. År 2001 deltog man för första gången i San
Fransciscos Gay Pride-parad. Al-Fatiha har även engagerat muslimska lärde som
ägnar sig åt nytolkning (ijtihad) av islams källor kring
frågor som rör homosexualitet. Här har man haft mycket att lära av 1900-talets
framväxande feministiska teologi inom islam. Man menar att det bakom sharia
och århundraden av tidsbundna islamtolkningar finns en evig islam som står för
tolerans, rättvisa och fördomsfrihet.
Arabiskan har traditionellt inget
ord för "homosexualitet", utan använder sig av termen liwat, vilken vanligtvis översätts
med "sodomi" och är starkt negativt laddad. Termen är grammatiskt
besläktad med namnet Lût. Det är också i Koranens berättelse om profeten Lût,
Bibelns Lot, man menat sig finna det mest tydliga fördömandet gentemot
homosexualitet inom islam. Berättelsen, som är utspridd mellan olika suror
(bland annat 7:80-84, 11:77-83, 26:160-175, 29:28-35), är i stort den samma som
i Bibeln (1 Mos:19). Lût har (manliga) gäster, och män från Sodom kommer till
hans hus för att våldta dem, Lût utropar: "Ni begår sådana skamliga
handlingar som ingen i världen någonsin begått före er! Ni nalkas ju män
[upptända av lust] och går tvärs emot naturens vägar." 29:28-29.
Det finns idag en stor mängd
alternativa läsningar av dessa verser inom de muslimska HBTQ-rörelserna.
Sodomiternas brott har tolkats som ogästvänlighet, våldtäkt, äktenskaplig
försummelse och stråtröveri (koranarabiskan är mångtydig, "ni nalkas ju
män" kan tolkas som "ni utrotar män" liksom "går tvärs emot
naturen vägar" har tolkats som "avskära vägen" - bedriva
stråtröveri).
Under 2000-talet
har man kunnat ana vissa resultat av dess organisationers arbete, och allt fler
muslimer kommer ut som öppet homosexuella och tar öppet kampen för homosexuella
muslimers rättigheter, som författaren och aktivisten Irshad
Manji eller imamerna Daayiee Abdullah
och Muhsin
Hendricks. För bara några veckor sedan kunde vi läsa om en moské för
homosexuella som öppnat i Paris, och om ett första muslimska gaybröllop
i samma stad. Även i Malaysia
och Sydafrika
har vi kunnat läsa om muslimska gaybröllop.
I Sverige har Sveriges Unga Muslimer
samarbetat med RFSL i projektet "Alla Lika, Alla Olika", sedan en tid
bedriver Arabiskt initiativ
verksamhet kring HBTQ-frågor och i veckan kunde vi läsa om hur Ardeshir
Bikakabadi och föreningen Hooman vill starta
en gay-moské
i Göteborg.
Detta är en
utveckling som många mer konservativa muslimer vill stoppa, samtidigt har vi
under en tjugoårsperiod sett en relativt snabb framväxt av denna sorts initiativ.
Att allt fler muslimer dessutom kommer ut och öppet verkar för HBTQ-rättigheter
inom islam kommer troligtvis också sporra fler att våga ta steget, trots de hot
om våld och social stigmatisering som följer med beslutet. Detta är något de
har gemensamt med HBTQ-personer ur alla religioner och kulturer.
Simon Sorgenfrei
Doktorand i
religionsvetenskap, Göteborgs universitet
Nakenprotest mot Egyptens konstitution
I torsdags demonstrerade den egyptiska bloggerskan Alia Magda El-Mahdy
tillsammans med medlemmar ur den ukrainska kvinnoorganisationen Femen utanför Egyptens
ambassad i Stockholm, i protest mot konstitutionsförslaget som det nu röstas om
i Egypten. El-Madhy utför nu nakenprotester i Europa som bidrar
till att väcka uppmärksamhet kring detta utanför Egypten och hon har även
tidigare fått stöd från andra feministiska grupper utanför Egypten. Torsdagens protest var en nakenprotest och bilder
postas på bloggen. Där kan man se de tre kvinnorna som
deltar med skrivna texter på sina kroppar: ”APOCALYPSE
BY MURSI”, ”SHARIA IS NOT A CONSTITUTION”, ”NO ISLAMISM - YES SECULARISM”. De
två ukrainska kvinnorna håller i handskrivna skyltar med texterna ”NO RELIGION”
och ”RELIGION IS SLAVERY”. Kvinnorna vänder sig alltså mot att islam ges en
roll i förslaget och texterna ger också uttryck för en kritisk syn mot religion
som ett slags slaveri.
El-Mahdy har tidigare
blivit känd som internetaktivist då hon under 2011 lagt ut nakenbilder på sig
själv och utmanat censuren i landet och det könskonservativa Egypten, och hon
fick många negativa reaktioner och fientliga kommentarer på sin blogg. Många
andra liberala grupper i Egypten tog avstånd från hennes handlingar, sannolikt
på grund av en rädsla att stöta sig med religiösa grupperingar och den allmänna
synen på vad som är acceptabelt och moraliskt riktigt för kvinnor att göra. Själv
framställer hon sig som liberal och feminist och uppmärksammar rädslan många
känner att kvinnor och minoriteter riskerar att bli diskriminerade i en
konstitution där islamisk lag skall ligga till grund för all lag, även om det
är oklart vad som faktiskt ligger i den formuleringen. Hennes agerande är
samtidigt en utmaning för Egypten. Hur ska hennes agerande tas emot? Det är en
sak att kritisera presidenten Morsi och konstitutionen men jag undrar om plakaten som
vänder sig mot religion sedan kan vändas emot henne?
Susanne Olsson, docent
i religionsvetenskap, Södertörns högskola
Etiketter:
egypten,
feminism,
konstitution,
Morsi,
nakenprotest,
shariah
torsdag 20 december 2012
Akademiker om jordens eventuella undergång
Idag
intervjuades docent Henrik Bogdan från Göteborgs universitet om jordens eventuella
förestående undergång och olika de olika teorier som har funnits om apokalyptiska tendenser i världshistorien
i morgonsoffan i SVT:s
program Godmorgon Sverige. Klicka på länken för att se hela intervjun med Bogdan.
Göran
Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet
Mayarindianernas kalender förutspår inte världens undergång
Så här i dagarna före
jul 2012 möts vi överallt i media av inslag som handlar om att mayaindianernas
kalender tar slut den 21 december och att denna dag associeras med världens
undergång. Hur ligger det till med detta, undrar många. För det första hade
mayaindianerna flera olika kalendrar och de vanligaste är Haab som omfattar 365 dagar och motsvarar solåret. Den andra
kalendern som ofta refereras till kallas Tzolkin
och omfattar 26o dagar. Så finns det en cykel som kallas katuncykeln som omfattar 256 år och baseras på 13 olika perioder
som omfattar 20 tun, som består av 360 dagar. Denna cykel återfinns i flera av de s.k. Chilam Balamböckerna och jag
har tolkat och analyserat dessa som emisk historieskrivning. (Liljefors Persson, Bodil, The Legacy of the Jaguar Prophet. An Exploration of Yucatec Maya
Religion and Historiography, Lunds universitet 2000.) Det
finns en del strukturer av händelser som under historiens gång har upprepats
och som skrivits in i dessa katuner.
Men den kalendercykel
som nu är så aktuell kallas Baktuncykeln och en Baktun omfattar 5 125 år.
Den Baktun vi nu är inne i, 13 Baktun, startade
den 11 augusti 3114 f vt och slutar alltså den 21 december 2012 skrivet med
västerländska datum. Däremot fortsätter alltså baktuncykeln så att denna baktun
kommer att fortsätta i 14 Baktun och så vidare fram till 20 Baktun. I mayas
kalender, den som kallas den långa kalendern, skrivs startdatum för 13 Baktun
som 13.0.0.0.0.4 Ahau 8 Kumku och
slutdatum som 13.0.0.0.0.4 Ahau 3 Kankin. De föreställningar som nu förutspår
att världen ska gå under är förmodligen grundade på vissa tolkningar av de
skapelsemyter som finns. Det finns en t.ex. myt i Chilam Balamboken från
Chumayel där vi kan läsa om hur världen beskrivs ha skapats och förstörts
tidigare åtminstone tre gånger och alla gånger av naturkatastrofer som
jordbävning, översvämning och eldstormar. Då finns det grupper som väljer att
koppla denna mytcykel till just Baktuncykeln som avslutas den 21 december 2012.
En del nu verksamma mayashamaner menar att vi
kommer in i en ny tid av ökad andlig medvetenhet och att det främst är detta vi
kommer att märka av. Det ska också tilläggas att det finns de som menar att det
har begåtts räknefel och som tillskriver istället Baktuncykelns början till den
13 augusti 3114 och slutet till den 23 december 2012…
Det finns endast ett
fåtal inskriptioner som återger just dessa datum och en av de mest citerade
inskriptionerna i nuläget, finns på monument 6, från Tortuguero. På den finner
vi följande text med översättning:
Tzuhtz-aj-oom
u(y)-uxlaljumpih
(ta) Chan Ajaw ux(te´)
Uniiw
Uht-oom
Y-ema(al) Bolon Yookte
K´uh ta
Den trettonde Baktunen
kommer att sluta
Den fjärde ahau i
Uniiw/Kankin
Då kommer att ske
Det kommer att bli
nedstigningen av de nio ? gudarna till…
Så avslutas
inskriptionen med ett par glyfer som vi inte kan läsa och detta ger såklart
upphov till diskussion och öppnar för olika tolkningar. Det finns diskussioner
om ifall det rör sig om en gud som heter Bolon Yookte Kúh eller om det rör sig
om en gud som har namnet Nio Gudar. Eftersom mayaindianerna i några inskriptioner
också har skrivit om händelser så långt fram i tiden som t.ex. 4772
i samband med Kinich Janaab Pakals troninstallation i Palenque på
600-talet, så kan man också föreställa
sig att mayaindianerna tänkte sig att kalendrarna skulle rulla på och att
världen skulle fortgå.
Det finns nu åtskilliga
nyandliga grupper och New age-troende som kommer att befinna sig på någon
särskilt helig plats den 21 december och det kommer ju att bli mycket
intressant att följa vad om händer därefter. En särskild plats som naturligtvis
lockar många besökare är ju Kukulcanpyramiden i Chichen Itzá på Yucatanhalvön.
Där kommer många att befinna sig men likaså kommer många att besöka pyramiderna
i Egypten och även andra heliga platser runt om i världen. Det ska bli
intressant att se vad som kommer att diskuteras efter den 21 december i dessa
grupper av människor som nu samlas vid de heliga platserna.
För den som vill läsa
mer rekommenderar jag Mark van Stones uttömmande redogörelse för 2012- eventet,
på den här
länken.
Bodil Liljefors Persson
Professor i
religionshistoria vid Malmö högskola, 20 december 2012
onsdag 19 december 2012
Hur många buddhister, hinduer, muslimer, kristna osv finns det egentligen?
Pew Institute har i en ny rapport, The Global Religious Landscape, sammanställt demografiska data från 230 länder (studien grundar sig på mer än 2500 folkräkningar - census -, register och undersökningar) och kommer fram till att 84 procent av världens befolkning år 2010 såg sig som anhängare till en religion.
I rena siffror uppskattar undersökningen att det finns: 2,2 miljarder kristna, 1,6 miljarder muslimer, 1 miljard hinduer, närmare 500 miljoner buddhister och 14 miljoner judar. Cirka 400 miljoner praktiserar olika former av folkliga religioner, som afrikanska traditionella religion, kinesiska religioner, inhemska amerikanska och australiensiska religioner. Cirka 1,1 miljarder anses sakna religiös affiliering, det innebär inte att de saknar en religiös tro eller praxis utan att de inte känner sig hemma eller identifierar sig med någon av de större och etablerade traditionerna.
Katarina Plank
FD, religionshistoriker vid Göteborgs universitet
Etiketter:
buddhism,
demografi,
hinduism,
islam,
judendom,
kristendom,
Pew-rapport,
religionsutövning
Nya sätt att marknadsföra Frälsningsarmén
Vi
har tidigare skrivit om att Frälsningsarmén
har stora problem att rekrytera nya medlemmar och att rörelsen riskerar att
försvinna inom en snar framtid. Kanske en lösning på problemen är i sikte.
Under veckan har ett flertal media (till exempel Aftonbladet,
Dagen
och Sveriges
Radio) uppmärksammat att det Schweiziska bidraget till årets schlager-EM
som skall hållas i Malmö kommer att framföras av artister som tillhör
Frälsningsarmén. Det sex man starka bandet som bland annat innehåller en 94
årig kontrabasist kommer att framföra låten "You and Me". Syftet med
framträdandet var från början att spela in pengar till välgörande ändamål, men
låten är producerad och skriven av professionella musiker som är knutna till
Hitmill. Ett övergripande mål är också att få med en ny jullåt. Den som vill
veta mer om sången kan med fördel vända sig Heilsarmee Schweis hemsida. Där
kan man även se den officiella videon till låten "You and Me".
Huruvida
den musikaliska framgången kan stimulera andra avdelningar av Frälsningsarmén
att hitta nya sätt att nå ut till potentiella medlemmar och sympatisörer
återstår att se.
Göran
Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet
tisdag 18 december 2012
Från oroad troende till konstnär
Göteborgs-Posten
rapporterar att kvinna som restaurerade en freskmålning av Jesus i en kyrka
i Borja
i nordöstra Spanien nu har gått från att vara en oroade troende till att bli en
konstnär som säljer sin konst på E-bay. När Cecilia Gimenez på eget bevåg restaurerade en vägmålning blev hon känd över
en dag. Hennes initiativ att bättra på och renovera en bild av Jesus slutade i
att kyrkan fick ta emot en stor mängd turister som ville se den "förbättrade"
målningen. Gimenez som först var förfärad över sitt arbete gick snabbt över
till att själv vilja tjäna pengar på den ökade strömmen av turister. Nu har
tydligen Gimenez tagit uppmärksamheten till en ytterligare nivå och GP
rapporterar att hon har sålt sin första målning på E-bay för 1 080 Euro (cirka 9 000 svenska kronor). Pengarna skall tydligen skänkas till den katolska hjälporganisationen Caritas enligt GP. Kanske detta kan ses
som ett exempel på att frågor som rör ekonomi ofta också kan knytas till religion.
Göran
Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet
Migrationsverket och "genuin" tro
Den
kristna tidningen Världen
idag uppmärksammar att Migrationsverkets medarbetare skall få lära sig om kristendom. Motivet tycks vara att de skall lära sig att skilja
mellan "falsk" och "genuin" tro för att kunna avgöra i
asylärenden där personer säger att de har konverterat till kristendom enligt
tidningens rapportering. Genom ett ökat samarbete med Sveriges
kristna råd skall Migrationsverket få en fördjupad teologisk kompetens och
tolkarna som arbetar med asylfrågor skall bland annat förses med en ordlista
för kristen terminologi. Vad som avses med "genuin" tro diskuteras dock inte och frågan tycks vara helt
oproblematisk enligt tidningen Världen idag. Från att tidigare först och främst
ha bedömt de sökandes bibelkunskap skall verket nu istället bedöma "upplevelsen vid
konverteringen" samt "hur personens religiösa praktik skulle
uppfattas vid en utvisning till det forna hemlandet" enligt nya direktiv
till Migrationsverket. Frågan om konvertering
i samband med asylärenden ökar och behovet av kunskap är påtaglig - speciellt med tanke på att många kristna utsätts för förföljelser i flera delar av världen.
Samtidigt
visar Världen
idags rapportering att man inte är nöjd med Migrationsverkets kunskap om
konverteringsprocesser. På tidningens nätupplaga rapporteras just nu att
Migrationsverket har beslutat att utvisa en person till Iran eftersom hans
konvertering inte bedöms vara genuin. Enligt Migrationsverket lät personen i
fråga döpa sig först när han fick ett utvisningsbesked. En slutsats som
tidningen Världen idag ställer sig tvekande inför.
Trots
att det är mycket svårt att bedöma vem som är "genuin" i sin
konvertering är det lätt att misstänka att frågan om religion kan få en
politisk betydelse i samband med en överhängande risk att bli utvisad. Genom
att åberopa religion eller sexualitet kan det bli svårare för Migrationsverket
att genomföra en utvisning. Samtidigt som behovet av kunskap är avgörande är
det problematiskt om Migrationsverket också skall basera sina beslut på en
teologiskt definierad skillnad mellan så kallad "genuin" och
"falsk" tro. Hur denna problematik skall lösas är inte enkel. Att få en saklig kunskap om religionens plats,
funktion och betydelse för migranter och i andra länder än Sverige och en
dialog med berörda kyrkor (och andra samfund) är givetvis av stor betydelse för
att fatta välgrundade beslut i dessa frågor, men att en svensk myndighet skall
avgöra vad som är en "genuin" tro är givetvis djupt problematiskt.
Göran
Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet
Etiketter:
asyl,
konvertering,
migration,
religion och politik
måndag 17 december 2012
Fascism och religion
Kopplingar mellan
kristen teologi och nazism, liksom mellan ockultism och nazism är relativt väl
studerade och omskrivna. I början av nästa år kommer historikern och journalisten Henrik Arnstad med boken ”Älskade fascism:
De svartbruna rörelsernas ideologi och historia”. Ett av bokens kapitel heter
Fascism som politisk religion och behandlar just dessa frågor.
Här kan man läsa ett utdrag.
Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs
universitet
lördag 15 december 2012
Appropå appropriering
Jag
har tidigare skrivit om intern och extern kritik mot föreningen Humanisterna
och främst vad som upplevs som ordförande Sturmarks aggressiva argumentation och
rigida religionskritik. I samma inlägg skrev jag också kort om en konkurrens om
begreppet ”humanism”. Sturmark har flera gånger reagerat på att Humanisterna
kallas ateister, när de själva vill kallas sekulära humanister. De flesta svenskar
förknippar humanism med någonting positivt och kan därför uppleva det som att
Sturmark och hans förening försöker lägga beslag på och utifrån egna
ståndpunkter definiera begreppet.
Nu
höjs åter igen kritiska röster från de egna leden, då en grupp humanister (och
en f.d.) efterfrågar en mer positiv humanism på Dagens
Seglora och Newsmill.
Liksom i tidigare kritiska inlägg, menar man att Humanisterna kommit att
förknippas med en oförsonlig kritik mot religion. De vill istället se ”en
positiv humanism som söker likhet och förening, snarare än olikhet och konflikt”
och menar att humanism ”står för
medmänsklighet, demokrati, förnuft, öppenhet och värnandet av de mänskliga
rättigheterna.”
Det
håller säkert Sturmark med om. Men för hans humanism tycks udden mot religion
viktig. På föreningens hemsida läser
vi att: ”Humanisterna värnar om
det sekulära samhället och åtskillnaden mellan religion och politik. Vi strävar
efter att de mänskliga rättigheterna skall vara överordnade religiösa dogmer,
normer och värderingar.”
Men Föreningen Humanisterna och de positiva
humanisterna är som sagt inte ensamma om att definiera sig som humanister. En
ytterligare intressent till begreppet är Svenska
Humanistiska Förbundet. De beskriver sig
lite svävande som en ”bred och öppen rörelse för alla som på
olika sätt är intresserade av humanistisk bildning.” De vill också göra klart
att deras verksamhet ”[inte skall] förväxlas med de ’sekulära humanisterna’ som
främst företräds av ’Förbundet Humanisterna’.” samt att de är neutrala i religiösa
frågor och har religiösa såväl som icke-religiösa medlemmar.
Och som om inte det vore nog har vi också Förbundet Kristen Humanism som vill ”verka för ekumenik och
en öppen kristendomssyn samt främja goda förbindelser mellan den kristna kyrkan
och kultur- och samhällslivet” och eftersträvar ”öppna kontakter mellan olika
tros-, livs- och samhällsåskådningar och med vetenskapligt, politiskt och
socialt arbete.”
På senare tid får man
nog säga att Sturmark varit bäst på att torgföra sin uppfattning av begreppet,
medan företrädare för Humanistiska Förbundet och Kristen Humanism hållit sig i
bakgrunden. Men kanske kommer de Positiva Humanisterna kliva in på arenan 2013
för att ta upp kampen om hur man bäst definierar och företräder
humanistiska värden.
Simon Sorgenfrei
Doktorand
i religionsvetenskap, Göteborgs universitet
fredag 14 december 2012
Breaking news: Shaykh ´Abd al-Salam Yasin död
Igår morse (torsdags) avled Shaykh Abd al-Salam
Yasin 87 år gammal i sitt hem i Salé, tvillingstad till Marockos huvudstad
Rabat. Här följer ett hastigt nedskrivet porträtt av honom. Yasin var ledare för Marockos största islamistiska rörelse al-´Adl
wa-l-ihsan, en rörelse som brukar beskrivas som ”tolererad men inte tillåten”
eftersom den varken sökt eller fått myndigheternas tillstånd att verka.
Rörelsen är en för Marocko unik blandning av politisk islam, sufism och
sharifianism, det senare en beteckning på den betydelse karismatiska individer
med anspråk på att vara ättlingar i rakt nedstigande led till profeten Muhammed
har haft i Marockos historia. Skaykh Yasins anspråk på att vara en sådan sharif
var inte unikt för Marocko men kopplad till hans vägran att erkänna det
monarkiska systemet var politisk dynamit eftersom det kunde tolkas som ett
anspråk att ha minst lika stor rätt till den religiösa och politiska makten. Kungens
titel amir al-mu´minin (De troendes befälhavare,) som har funnits inskriven i
Marockos alla konstitutioner sedan självständigheten 1956, gör kungen till landet
främsta religiösa auktoritet och ger honom i princip status som kalif inom Marockos
gränser.
Yasin gjorde anspråk på att vara en idrisid, dvs. en
ättling till profeten Muhammed genom sultanen Idris I, som gjorde anspråk på
att vara sonsonson till Hasan, son till den fjärde kalifen Ali och profeten
Muhammeds dotter Fatima (Ali räknas ju inom shia som den första imamen och
Hasan som den andre). Idris regerade 788-791 och grundade den idrisiska dynastin
som härskade i Marocko till 974 och räknas som den dynasti som grundade
Marocko. Shaykh Yasin gjorde därmed anspråk på att härstamma från en ännu äldre
och mer förnärm släkt än kungen, vars dynasti grundades i södra Marocko 1589 och
har härskat över landet sedan 1666.
Yasin hänvisade till sin härstamning när
han först gjorde sig känd 1974 genom ett öppet brev till dåvarande kung Hassan
II. Detta brev, med titeln Islam aw tufan
(Islam eller syndaflod) var ett varningsbrev (nasiha) i vilken härskaren uppmanades att vända om till den rätta
vägen. Kung Hassan svarade med att kasta Yasin i fängelse i tre och ett halvt
år och två av dessa tillbringade han på sinnessjukhus. Han grundade en första
rörelse 1981 men 1987 grundades al-´Adl wa-l-ihsan. Rörelsen är starkt hierarkiskt
ordnad i celler och varje medlem utbildas i Yasins sufiinspirerade ideologi.
Yasin tog från början avstånd från våld och jihadistisk islamism. Han ersatte
termer som thawra (revolution) med
qawma (som kan översättas både med uppståndelse och uppror) och jahiliyya med fitna. Jahiliyya grundbetydelse är ”okunskap” och betecknar i
islamisk tradition den okunskap om islam som rådde tiden före Muhammed. Hos de
islamistiska ideologerna Abu Ala al-Mawdudi och Sayyid Qutb fick termen en
vidare mening av ett nutida samhällstillstånd i vilket de samtida muslimska
samhällena befinner sig igenom att de styrs av korrupta härskare som avfallit
från islam och därmed saknar legitimitet. Fitna betecknar den inbördes
konflikt, för att inte säga inbördeskrig, som bröt ut mellan Muhammeds främsta
följeslagare efter hans död och som höll på att ända den muslimska historien
redan i dess inledningsskede.
Yasin placerades 1989 i husarrest i sitt hem i Salé.
Därifrån publicerade han i januari 2000, ett halvår efter att kung Hassan efterträtts
av sin son Muhammed VI, ett memorandum till den nye kungen vilken i texten
återkommande beskrivs som ”den unge kungen”. Yasin gav här en dyster bild av
situationen i Marocko som genomsyrat av korruption, 53 procent analfabetism och
23 procent arbetslöshet. Men, skrev han, om folket är fattigt så gäller detta
inte den kungliga familjen och med referenser till utländsk media hävdade han
att kungens personliga förmögenhet uppgick till miljarder dollar. Han uppmanade
därför i faderlig ton den nya kungen, som i officiell retorik beskrevs som ”de
fattigas kung,” att med sin förmögenhet betala statsskulden. Palatset reagerade
inte på denna provokation men fyra månader senare hävdes Yasins husarrest.
År 2000 dominerade medlemmar i Yasins rörelse den
stora demonstrationen i Casablanca mot en plan för att integrera den
marockanska kvinnan i samhället och som lanserats av den nya regering som leddes av
partier från den tidigare oppositionen. Planen lades på is men flera av de
reformer som föreslogs i den genomfördes i den nya familjelag som kungen drev
igenom 2004 men denna gång rättfärdigad genom referenser till islamisk
tradition. Det var också då som Yasins dotter Nadia Yasin trädde fram som ett
viktigt språkrör för sin far.
I protesterna mot denna plan allierade sig Yasin med
Marockos dåvarande religionsminister ´Abd al-Kabir al-Midaghri, andra religiöst
lärde, en del medlemmar av regeringspartierna och det rivaliserande
islamistiska partiet al-´Adala wa-l-tanmia (Frihets- och utvecklingspartitet, vars franska förkortning är PJD). Relationen
till det senare partiet har annars varit konfliktfylld. Partiet hade vid denna
tid just valts in i parlamentet och börjat sin resa mot ett erkännande som ett
moderat och ofarligt parti, vilket förutsatte ett erkännande av kungens
legitimitet. Denna resa nådde sin kulmen då partiet efter att ha fått flest
röster (23 procent) i parlamentsvalen i november 2011 blev det dominerande
partiet i den nya regeringen. För att nå detta mål stödde partiet förslaget
till en ny konstitution som röstades igenom i en folkomröstning i juli 2011.
Yasins rörelse stödde den 20-februarirörelsen som krävde en parlamentarisk
monarki i vilken kungen är statschef men utan exekutiv makt och därför
uppmanade till bojkott av folkomröstningen. I slutet på förra året drog
emellertid Yasin tillbaka sitt stöd för denna rörelse som i grunden är sekulär.
I skrivande stund, ett och ett halvt dygn efter Yasins
död, nämns detta fortfarande inte i Le Matin som brukar
räknas som kungens språkrör. Däremot har det islamistiska regeringspartiet
PJD:s språkrör al-Tajdid fem artiklar (1, 2, 3, 4, 5) och Lakom
meddelar att PJDs generalsekreterare och landets premiärminister Abdelahi Benkirane
tillsammans med representanter från palatset kommer att närvara vid
begravningen idag. Yasins egen hemsida har naturligtvis
många fler.
Yasin levde tillbakadraget i sitt hem där han tog
emot anhängare, journalister och forskare. Det återstår att se vad som händer
med rörelsen nu när dess karismatiske ledare är borta.
Rickard Lagervall
Islamolog
Centrum för
Mellanösternstudier, Lund universitet
Halmstad högskola
Religion och vetenskaplig prestige
I samband utdelningen av årets Nobelpris publicerade en grupp företrädare för det kristna Claphaminstitutet en debattartikel i SvD där man argumenterade för möjligheten för och vikten av att förena (natur)vetenskap och religiös tro/religion. Sammanfattningsvis klargjorde man att ”Vid gränsen mellan vetenskap och tro borde vi alla – i stor ödmjukhet och respekt för varandras olika kompetenser – kunna mötas för att tillsammans skapa ett bättre helhetsperspektiv på tillvaron och gemensamt kunna förundras över och hylla skapelsen och skaparen”.
Det låter väl tilltalande? Så inte för föreningen Humanisternas ordförande Christer Sturmark som tillsammans med zoologen Patrik Lindenfors gav svar på tal. En förening av ”religion” och ”vetenskap” är inte helt enkel, eftersom de två bygger på olika kunskapssyner. Vetenskapliga påståenden bygger i grunden på prövbarhet, och de som inte håller för prövning mot empirin bör förkastas. Religiösa påståenden bygger å andra sidan inte på prövbarhet, utan på underkastelse under auktoriteter.
Jag finner inte själva grundfrågan, om önskvärdheten av att förena naturvetenskap och religion, lika religionsvetenskapligt intressant som den argumentation som förs från Claphaminstitutets sida. Denna kan direkt relateras till de särdrag hos religiösa föreställningar som Sturmark och Lindenfors pekar på.
Claphaminstitutets företrädare menar att naturvetenskap och tro/religion/filosofi rör sig inom två skilda domäner. Den förras uppgift är att kartlägga det observerbara, de senare sysselsätter sig istället med frågan om ”meningen och syftet med livet och världen”. Givet den ovan citerade slutklämmen på artikeln kan sluta sig till att författarna menar dels 1. att frågan i sig är rimlig 2. att svar på den är önskvärt. Ingetdera av påståendena är direkt nya, och heller inte självklara. De svar som erbjudits har genom historien varierat. Majoriteten av dem har involverat postulerandet av en eller flera övermänskliga aktörer. Det är rimligt med det sätt på vilket frågan är formulerad: Om man accepterar att det finns en mening och ett syfte (vilket alltså inte är nödvändigt) ter sig följdfrågan naturlig: vems eller vilkas mening och syfte? Därmed är grunden lagd för det vidare resonemanget, där just auktoritet, eller snarare prestige, spelar en viktig roll.
Författarna presenterar nämligen en lista över vetenskapspersoner med hög presige som menar sig ha identifierat aktören ifråga, det vill säga som givit uttryck för en religiös tro på Gud och i ett fall Jesus. Det uttryckliga syftet är att visa hur enskilda kunnat kombinera vetenskap och religiös tro. Valet av exempel med särskilt hög prestige (och inte vilka dussindocenter som helst) tyder dock på något mer, ett retoriskt utnyttjande av en benägenhet till kompetenstillskrivning som en följd av mänskligt socialt lärande. Som människor scannar vi hela tiden omedvetet vår omgivning efter lämpliga modeller att kopiera, som en genväg till värdefull information. Till vår hjälp har vi en uppsättning tumregler, ganska grova, men tillräckligt funktionella för att ha gynnats av evolutionen. En sådan tumregel, som identifierats i forskning kring socialt lärande, är att personer som (på mer eller mindre goda grunder) identifieras som kompetenta inom ett specifikt område, tenderar att tillskrivas kompetens inom andra, inte nödvändigtvis besläktade, områden. I ett sammanhang där uppsättning praktiska färdigheter viktiga för överlevnad i vardagen är begränsad, torde en sådan slutsats vara rimlig, vilket kan förklara varför benägenheten uppstått en gång i tiden. Reklambranschen är väl medveten om dess existens, och vet att utnyttja den genom att använda kändisar för att sälja diverse produkter som inte har någon som helst koppling till det som kändisen ifråga är känd för.
Samtidigt som människor är benägna till kompetenstillskrivning, visar annan forskning också att vi också har en beredskap ompröva våra intuitiva slutsatser om de visar sig inte stämma. Det är här som det icke-prövbara elementet i religiösa föreställningar blir betydelsefullt. Den koppling som görs i artikeln från observerad/erkänd kompetens inom naturvetenskapens område till förmodad kompetens i frågor som rör övermänskliga aktörer existens, vilja och intentioner kan etableras eftersom värdet av den senare inte kan bedömas. Det finns heller inget incitament att göra det, så länge som inte föreställningarna om en övermänsklig aktör får konsekvenser i form av kostsamma beteenden.
Med andra ord: artikelförfattarnas eventuella förhoppningar om att en potentiell läsare, efter att ha tagit del av deras text, ska låta sig förundras över ”skapelsen” och kanske till och med acceptera föreställningen om att en ”skapare” är ansvarig för densamma kan möjligen infrias. Att läsaren sedan ska ta steget att också lägga tid och resurser på att hylla densamma kräver förmodligen mer.
Jonas Svensson, Linnéuniversitetet
torsdag 13 december 2012
“Mayan apocalypse: panic spreads as December 21 nears” rapporterar Worldwide Religious News
Vi kan läsa i ”Mayan apocalypse: Panic spreads as December 21 nears” som har publicerats på siten WorldWide Religious News att oron inför Jordens totala undergång sprider sig over världen, från Kina till Franskrike, från Väst till Öst. De enda som tycks ta den s k undergångsprofetian i Mayakalendern med lugn är mayaindianerna själva: "Mayans themselves reject any notion that the world will end. Pedro Celestino Yac Noj, a Mayan sage, burned seeds and fruits to mark the end of the old calender at a ceremony in Cuba. He said: "The 21st is for giving thanks and gratitude and the 22nd" “
Hur
ligger det då till med datumet 21.12.12? Skall vi handla julklappar eller skall
vi cementera upp en bunker under huset och införskaffa helkonserver? Som
beskrivs ovan är de apokalyptiska visionerna bland maya inte uttalade, för dem
är 21.12 bara ett vanligt vintersolståndsdatum, liksom det är för hela världens
befolkning, tydligen undantaget new age-anhängare,
självmordssekter och dystopiker.
För
länge sedan, för omkring 1000 år sedan, vara det folk som vi idag buntar ihop
som maya Mellanamerikas främsta
talmystiker och astronomer. De var duktiga arkitekter och utarbetade ett av
historiens få bildskriftspåk, men det finns indicier på att de inte kände till
att jorden rör sig runt solen. De var också mycket intresserade av tideräkning
och hur tiden kunde mätas, styckas upp, levandegöras. Många antika
civilisationer – flera av dem inbördes ganska olika – har haft två kalendrar,
en för solen och en för månen. Maya kom att utarbeta en spådomskalender och två
parallella tidsräkningar – den korta och den långa. De räknade emellertid
aldrig i år utan enbart i dagar.
De mesoamerikanska kalendrarna var kända av
spanjorerna redan på 1500-talet. Men det var först 1938 som mexikanen Alfonso
Caso levererade – inför Sociedad de
Antropología – en fantastisk föreläsning där han visade hur kalendrarna
fungerade under klassisk tid (600-900 vt) och hur de kunde korreleras med
västerländsk tideräkning. Senare blev man medveten om att andra folk i
Mellanamerika också hade sina respektive kalendrar, genealogier och
sofistikerade astronomiska iakttagelser. Emellertid var den klassiska
mayakulturens kalenderräkningar mest utarbetad och det är den som här skildras.
Solkalendern/Solåret kallades på klassisk maya för
Haab eller Uinal Hunekeh, vilket står att läsa i den spanske krönikören De
Landas Relación de las cosas de Yucatán från mitten av 1500-talet.
Solkalendern byggde på observationer av solen och räknade 365 och en fjärdedels
dag per år. Maya räknade inte med ett skottår och sålunda ”vandrade” kalendern,
precis som var fallet i det dynastiska Egyptens tideräkning (det var romarna som – veterligen – var de första att införa
ett skottår i kalenderräkningen). Dagarna
i det stadsboende mayafolkets solkalender delades upp på 18 månader om 20 dagar
plus fem ”extra” dagar. Dessa kallades av maya för uayeb, olyckans dagar. Solkalenderns tid korresponderade med
sånings- och skördetider, med naturens skiftningar och med bondesamhällets
skriftlösa kultur. Månadsnamnen alluderar ofta på naturliga skiftningar som
regnperiod, torrperiod, vinter, vår, sommar och höst och bär namn som Svart
konjunktion, Gul sol, Såningstid, Röd storm etc. Varje dag i Haab identifieras
med ett nummer följt av månadens namn.
Långt senare kom aztekerna (som vi kallar dem) att kolonisera Centralmexico. Deras
språk var nahuatl och aztekerna tog över mayaräkningarna och raffinerade dem
samt skapade ett eget, mer fonetiserat, bildskriftspråk. På nahuatl hette samma
365-dagars kalender Xiuhpohualli –
räknandet av år/dagar, med andra ord mätandet av tidens gång. Tid och rum hörde
ihop. Aztekerna tog över den mayanska tideräkningscykeln, kallade månad för meztli och de olyckliga dagarna – utan
tid och ordning – för nemontemi. Alla
månader namngavs hos aztekerna med en glyf (ett logogram), ett bruk som
infördes av maya och som existerade bland andra folk i Mesoamerika.
Men det är svårt att i exempelvis sten rista in
tecken så är det inte alltid klart vilket logogram som beskrivs, något som gör
det arkeologiska arbetet vanskligt.
Solkalenderna var en logisk årsräkning. Parallellt
med denna kalender hade emellertid maya flera tidsräkningar, en som byggde på
månens och Venus’ rörelser över himlavalvet och en som hade 260 dagar på ett
år, uppdelade på 13 stycken 20-dagars månader.
Vi återkommer till månen och Venus men
koncentrerar oss först på den kompletterande kalendern, den som räknade
260-dagar och på olika mayaspråk hette Tzolk’in.
Denna kalenderräkning var den mest utbredda i förkolonial tid och den brukas
fortfarande – tillsammans med den västerländska – i delar av Guatemala. Tzolk’in betyder räknandet av
dagar/dygn. Aztekerna tog även över denna och benämnde den på nahuatl Tonalpohualli.
Det
fanns alltså två kalendrar i bruk hos mesoamerikanska folk – Haab och Tzolk’in. De är dessa ord som än idag dyker upp när man diskuterar
mayafolkets tidsräkningar och kalendrar. 260-dagars-kalendern konstruerades
förmodligen före kalenderåret på 365 dagar. 260-dagarsräkningen kombinerade en
20-dagars cykel med 13 nummer. Varje succesivt given dag räknades/tecknades
från 1 till 13 och sedan så startade man på 1 igen. Varje dag i sig hörde också
ihop med en mayansk gud, så att exempelvis dagen Imix var krokodilgudomen och tecknades som en stiliserad krokodil.
260
dagar ritades i manuskript/pergament i 13 teckenspalter med 20 tecken i
vardera. Maya kallade den första dagen på det nya ritualåret för 1 ik. Det var
enda gången en dag benämndes så. Andra dagen i månaden hette 2 akbal, tredje
hette 3 kan, den fjärde 4 chichan etc. När de 13 namnen var till ända fanns 7
dagar kvar på månaden. Då började räkningen om enligt det löpande schemat så
att den 14:e dagen kallades för 8 ik istället för 1 ik.
Siffran
13, som nämns i hela Mesoamerika, kan stå för 3 x 4 + 1. En tolkning menar att
3 inkluderar himmel, jord och undervärld, 4 skulle vara tid, gudar, människor
och heliga principer, 1 är det femte väderstrecket, nadir/zenit. Vi vet inte om
det var så.
Hos
aztekerna var principen med 260-dagars-kalendern densamma och i den obrutna
sviten uppträdde aldrig ett och samma tecken i kombination med ett och samma
tal mer än en gång. Detta sätt kan tyckas komplicerat och över längre perioder
blev kronologin förvirrande. Den blev som om man skrev år 74 och senare
generationer inte vetat om detta åsyftade Roms attack på Masada (som utspelade
sig just år 74) eller Fotbolls-VM i Västtyskland, som gick av stapeln 1974 evt.
Det
system som det uråldriga mellanamerikanska folket olmekerna lade grunden till
utvecklades med andra ord i senare tider och gjordes mer exakt av mayakulturens
astronomer och matematiker med den så kallade Långa Räkningen, ett
räkningssystem som påminner om ett linjärt sätt att mäta tid, förmodligen
länkat till en mer utarbetad skrift, dvs en civilisatorisk komplexitet.
260-dagars-kalendern
kan inte korreleras med astronomiska observationer och följer inte solens eller
månens rörelser. Den bygger inte på årstidernas skiftningar.
260-dagars-kalendern
löpte parallellt med solkalendern. Efter 52 år möttes de, på exakt samma dagar.
Den minsta gemensamma nämnaren mellan 365 och 260 är 18980 dagar, i stort sett
52 år. Dessa 52 år kallar vi idag för det mesoamerikanska ”seklet”. Mayatideräkningen var likt två kugghjul –
Solkalenderns 365,5 dagar och den magiska kalenderns 260 dagar. Den sista gången kalendrarna möttes i förkolonial
tid var under den aztekiske härskaren Motecuhzoma II:s regeringstid, år 1508
enligt vår tideräkning, elva år innan spanjorerna kom till Mexicos kust.
Varför
hade man då i detta område av världen alltsedan urminnes tider räknat med 260
dagar? 260 dagar är
ungefär den tid som en genomsnittlig graviditet varar, nio månvarv. Detta har varit känt länge men vi har ingen aning om
graviditetstid och kalenderäkning överhuvudtaget länkades tillsammans, det sägs
ingenstans i kodexmaterialet.
Uppgifter
gör dock gällande att aztekerna firade sin födelsedag var 260:e dag men en
arkeoastronomisk teori visar att vid mayastaden Copán i västligaste Honduras
passerar solen zenit den 30:e april samt den 11:e, 12:e eller 13:e augusti
varje år. Antalet dagar från den 13:e augusti, som markerar ett viktigt
skördedatum i gamla tider, till den 30:e april, då man kunde börja lägga frön i
marken och så sina grödor igen, är 260.
Om
mayakalendern föddes och utarbetades vid Copán så har vi eventuellt svaret till
varför det var just 260 dagar i denna kalender.
En
övergång från muntlig till skriftlig kultur skapar nya förutsättningar för kalendermätning
och tideräkning. Övergången skapar också nya behov av matematik, av siffror och
räkningsstruktur. En människa har 10 fingrar och 10 tår. Kanske ser vi här
grunden till decimalsystemet. Vi brukar basen 10 då vi räknar. Vi kan även
använda det negabinära talsystemet med basen 2, oktala talsystemet med basen 8
och hexadecimala talsystemet med basen 16. Ett system är årskalendern som
troligen kalkylerades fram efter månens faser och grundas i en 7-dagarsvecka. Grundtalen 13 och 20 var viktiga för mayafolket,
men även andra tal var viktiga. 13 kan vara antalet undervärldar i mayansk
mytologi (men i flera berättelser är världarna inte alls så många) eller
antalet månader i en normal graviditet.
I
Mesoamerika utarbetades över tid skiftande räkningssytemen, men det var
klassisk mayakultur i nuvarande Guatemalas lågländer och på Yucatánhalvön som
utformade den mest spridda tideräkningen och dagnamngivningen:
kin = 1 dag
uinal = 20 dagar
(20 kin)
tun = 360 dagar
(18 uinal)
katun = 7200 dagar
(eller 20 tun, eller 19.7 år)
baktun
= 144 000 dagar (20 katun, 394.5
år)
De
två sista benämningarna (som var bildtecken, som fonetiskt lästes som katun och
baktun) användes i den långa räkningen, den som vävde in universums skapelse
med dess död, civilisationernas födelse och kollaps. Den längsta tidscykeln var
13 baktun, det vill säga 5125 år. Den långa räkningen liknar vår julianska och
gregorianska tidsmätning, men skiljer sig åt i det att mayanerna räknade dagar,
medan vi räknar år. På 1500-talet hade man dock gått ifrån detta äldre system
som var en av grundstommarna i tidig astronomisk räkning ända från olmekisk
tid, ”Långräkningscykeln”. Notera att vad vi möter var civilisationers
måttstockar för att förstå tillvaron i stort; motsvarande räknesystem har man
inte funnit vare sig i Karibien eller på den nordamerikanska kontinenten.
Vilken
dag inledde den långa tidsrymden 13 baktun, de 5125 åren? Frågan är svår att
besvara. Man hade ingen ”indiansk rosettasten” att korrelera efter, inga
uppgifter att säkerställa deras ”år 1”. På en stenstaty i mayastaden Tikal i
nuvarande Guatemala ristades en gång i forntiden 8.12.14.8.15. Detta läses: 8
baktun + 12 katun + 14 tun + 8 uinal + 15 kin. Det ger 1 243 615 dagar, med
andra ord lite drygt 3407 år.
Om
man antar att stenen restes det datum som inskriptionen säger, och om man vet
när mayakalendern började, kan man få reda på hur gammal stenen är. Men det
förutsätter att vi tolkar inskriptionen rätt och att de som reste stelen visste
vilket datum som skulle ristas in och vilken dag som inledde året 13 baktun.
Om
tolkningarna stämmer skulle stenen rests den 12:e augusti i det
mytiskt-matematiska året 3113. För maya var detta dag 1 år 1. Om man räknar
3407 år från denna mytiska ”skapelsedag” når vi år 294 evt.
Dessutom
existerade inte maya som avgränsat folk vid den tiden. De rekonstruerade
muntligen och med bildskrift ett årtal i uråldern, ett årtal som gav stadga åt
deras senare liv långt därefter, ungefär som vissa judiska och kristna grupper
i dagens värld ”räknar bakåt” för att komma åt den stund då Gud skapade jorden.
En tillvaro utans krift och kalenderräkning saknar ett ting i sig, ty ting blir
i en skriftspråklig kultur ”referred to in terms of their favorable or
unfavorable aspects.”
När
spanjorerna anlände på 1520-talet användes de korta räkningarna. Dessa består
av 52 års-cykler och finns exakt angivna i spanska källor. Maya övergav
långräkningen så tidigt som på 900-talet, och den kunskap vi har om den idag är
rent arkeologisk.
Genom
att kalkylera bakåt i tiden med hjälp av dessa cykler nådde man den tid
(900-talet evt) då den Långa Räkningen fortfarande användes. Så kunde man
använda båda räkningarna och kalibrera dem med den gregorianska kalendern.
Intressant är att 260-dagars kalendern fortfarande används av mayafolket i de
guatemaltekiska högländerna.
Slutligen
strukturerads tiden efter andra himlakroppar, varav de mest kända var Månen och
Venus.
En
månkalender följer månens faser, vilka är 29,5 dagar uppdelade på 12 månader.
Man hade också två astronomiska kalendrar som följde Venus och Mars
omloppstider runt jorden (inte runt solen). Venus (Tlahuizcalpantecuhtli hos aztekerna och Noh Ek hos maya) och Mars är lätta att observera från jorden. Trots
tropikernas varma luft var atmosfären klar och himlakropparna syntes antagligen
både på morgon och eftermiddag (något som bland annat Codex Dresdensis visar), innan den stigande solens ljus
omöjliggjorde obersvationer.
Venus
och Mars tycks snurra runt jorden på 584 respektive 780 dygn. Detta ska inte
förväxlas med hur långt året är på Mars, det vill säga omloppstiden runt solen;
i detta fall är det nästan 687 dygn. Motsvarande siffra för Venus är 225 dygn.
Venus bana löper innanför jordens. Därför syns den från jorden nära solen, i
skymningen och gryningen. På norra halvklotet befinner sig Venus endast några
månader så högt över horisonten att den är synlig, men observationerna skiftar
över 8-årsperioder.
Här
överensstämmer mesoamerikanska och moderna observationer. Den är morgonstjärna
i 240 dagar. Så försvinner den bakom solen i 90 dagar, är aftonstjärna i 240
dagar, är osynlig i 14 dagar innan den åter ställer sig i riktning solen.
Tillsammans blir det 584 dygn. Fem Venusår motsvarar åtta solår. 65 Venusår är
lika med 104 solår, två mexikanska sekel. Morgonstjärnan gav också upphov till
en kalenderräkning; Venus symboliserade morgonen, det nya livet, den växande
majsen.
Vad har nu
detta med datumet 21.12.12 att göra. Ja ingenting, mer än att just den dage när
slutet på en tids-cykel och början på en annan, ungefär som att 31.12 alltid är
slutet på en godtyckligt konstruerad tidscykel hos oss. Men tiden slutar ju
inte utan nästa dag är den 1.1 och då är vi inne i ett nytt år och kan pkanera
för nästa jul. Allt annat nerw-age-millenaristiskt tal om planetkonjunktioner,
en eventuell planet vid namn Niburu, som skall krocka med jorden etc etc är
helt enkelt bara nys. Nästa stora så kallade solstorm, en sådan som sker
ungefär vart 11:e år, beräknas till maj 2013. Och de som hoppas på att
jordaxeln av någon anledning skall ruckas ur sitt läge och skapa hemskheter
skall veta att den profetian – som är tokig – i varje fall inte försutspåddes
av den klassiska mayakulturen.
Och sålunda
blir datumet 21.12.2012 bara ett i raden äv apoklayptiska datum som varje
generation tycks skapa för att ingjuta hopp eller misströstan i en befolkning
som inte är påläst, eller ens intresserad av att veta hur det egentligen ligger
till.
Det enda vi kan
profetera om med säkerhet är att mayaindianerna vid Chichen Itzá och Uxmal kommer
att göra sig en god hacka på turister som redan nu börjar flockas till
mayaområdet för att ta del av Jordens snara undergång.
Daniel
Andersson, lektor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)