Det är lovvärt att
regeringen vill skjuta till medel som möjliggör för andra trossamfund än
Svenska kyrkan att kunna bygga nytt eller renovera befintliga lokaler.
Men man kan ifrågasätta om kraven är rimliga som Nämnden för statligt stöd till
trossamfund, SST, ställer på samfunden, eftersom de indirekt bidrar till att
strukturellt diskriminera de religiösa samfund som inte kan följa normerna.
Kanske är det hög tid att regelverket ses över?
För drygt ett år
sedan när regeringen meddelade sin förra extra satsning på trossamfund
(då 10 miljoner kronor) hänvisades till att religiösa samfund spelar en
viktig roll i många migranters integrationsprocess. Detta argument tycks
överensstämma med vetenskapliga studier om invandrade religioner i Sverige och
andra länder. Kollektivt föreningsliv och ”platsskapande” utifrån en religiös
grund kan främja integration. Religiösa församlingar och gudstjänstlokaler
fungerar ofta som trygga zoner där medlemmarna kan förmedla kulturella,
religiösa, och språkliga traditioner, utöva sociala verksamheter, och samtidigt
skapa dynamisk dialog med andra grupper och med majoritetssamhället.
Men tittar man på
statistiken från SST så reflekterar den knappast dagens religiösa mångfald. De
22 samfund som i dag uppbär statsbidrag och därmed synliggörs offentligt består
enbart av kristna, muslimska, judiska och ett icke-representativt urval av
buddhistiska grupper. Detta beror på att regelverket kräver att religiösa
föreningar ska organisera sig på nationell nivå genom att vara registrerade som
trossamfund, betjäna minst 3000 personer i Sverige och bedriva verksamhet på
flera platser i landet. Mindre religiösa grupper faller därför utanför statligt
erkännande och understöd.
Frågan är hur väl
regelverket är anpassat till integrationsprocesser i dagens mångreligiösa
samhälle? Forskare i religionsstudier har påpekat att kriterier för statsbidrag
i exempelvis Sverige och Finland bygger på kristna definitioner av religion och
modeller för hur ett trossamfund ska organiseras, det vill säga likt en kyrka.
Dessa organisationsstrukturer kan uppfattas som främmande i många
invandrargrupper, och kanske speciellt i asiatiska religioner. Ofta tar det
lång tid innan religiösa grupper anpassar sig till den normerande
församlingsstrukturen genom att till exempel registrera medlemmar och införa
medlemsavgifter. Många når heller aldrig dit eftersom deras anhängare är vana vid
andra föreningsmodeller, osäkra på rättigheter och byråkrati i det nya landet,
och ibland skeptiska till statlig inblandning.
Regelverket
förutsätter även en mer centraliserad och homogen organisation än vad som i
praktiken kan skapas inom religioner från asiatiska länder med stor mångfald.
När hinduiska representanter år 2001 bildade Hinduiska Samfundet i Sverige
(HSS) för att tillvarata olika föreningars intressen var det just förekomsten
av så många olika hinduiska förgreningar som försvårade en representation på
nationell nivå. Trots att hinduerna uppskattas till cirka 10000 individer, och
därmed är fler till antalet än många kristna samfund med statsbidrag, är det
problematiskt att anpassa religionens mångfald efter en svensk föreningsmodell.
Exemplet med Sverige
buddhistiska samarbetsråd (SBS) visar att det är västerländska konvertiteter,
snarare än invandrade grupperna från s.k. tredjeländer (utanför EU), som lyckas
med den nationella samorganisationen. SBS grundades 1993 och blev 12 år senare
det första icke-abrahamistiska samfundet berättigad till statsbidrag. Men trots
att buddhister med asiatiskt ursprung från Thailand, Vietnam och Kina utgör en
betydande del av Sveriges uppskattningsvis 30 000 buddhister är de
underrepresenterade i samarbetsrådet.
Samtidigt går det att
ifrågasätta vilken funktion SSTs nationella krav har. Både i Malmö, Stockholm
och Göteborg har exempelvis Sveriges cirka 4000 sikher etablerat församlingar
och gurdwaras baserat på egna donationer. Det är just på det lokala planet de
gör betydelsefulla insatser genom bland annat barn- och ungdomsverksamhet,
sociala projekt och dialog med skolor, universitet, kommuner och andra
trossamfund.
Statsbidraget skulle
kunna organiseras på ett mer demokratiskt sätt. Tittar man på grannländerna så
har Norge förvisso en avsevärt större budget eftersom norsk lag föreskriver att
lika stort bidrag som budgeteras till norska kyrkan även ska ges till andra
trossamfund. Men understödet räknas ut efter antalet registrerade medlemmar,
utan en lägsta gräns, med resultat att 650 lokala och nationella tros- och
livsåskådningssamfund i Norge är bidragsberättigade. I Danmark kan grupper som
har 150 medlemmar ansöka om att bli ”godkända” samfund och därmed få
skattelättnader, vilket över 100 grupper gjort. Till skillnad från den svenska
myndigheten SST bedöms numera ansökningar från samfund i Danmark av ett
rådgivande organ bestående av religionsforskare och jurister istället för
anställda med kristen bakgrund.
Medan argumenten för
ökat statsbidrag till trossamfund i Sverige betonar integration verkar
regelverket förutsätta en byråkratisk assimilering som gör det omöjligt för
många religiösa grupper att få statligt understöd och erkännande. De grupper
som kanske upplever de största kulturella skillnaderna och skulle gynnas allra
bäst av bidrag osynliggörs i den offentliga diskussionen och diskrimineras
strukturellt. Hinduer, buddhister, sikher och andra asiater från
migrationsstarka länder får istället bära hela kostnaden för sin verksamhet och
marginaliseras därför ytterligare.
Kristina Myrvold
Fil. Dr. i
religionshistoria, Lunds universitet
Katarina Plank
Fil. Dr. i religionshistoria, Göteborgs
universitet
