För en tid sedan fick
mina föräldrar – som passerat pensionsåldern – ett personligt brev från en
medlem i Jehovas vittnen. Det var dags för dem, stod det, att tänka på döden
och domedagen. Personen som skrivit brevet ville komma hem till dem och tala om
dessa frågor, och vikten av att de blev frälsta.
De blev, milt uttryckt,
irriterade.
Utan att ha tagit del
av forskning på området tror jag de flesta svenskar ogillar när Jehovas eller
någon annan missionerande grupp knackar på dörren. Och jag tror denna
irritation kan ha flera orsaker. Dels bryter dessa grupper en outtalad
överenskommelse om att religion är en privatsak, inget man försöker pracka på
någon annan. Dessutom tror jag att många irriteras av deras starka trosvisshet.
Det är något i den benhårda övertygelsen som skrämmer.
Jag kommer att tänka på
detta när jag läser den mailväxling mellan Christer Sturmark och Natalia
Kazmierska, som återges av den förre i en kommentar till ett
inlägg här på bloggen. Som svar på en kritisk krönika om Humanisterna
skriver Sturmark till Kazmierska att han vill ”ta en fika och prata lite” för
att ”det vore roligt att få berätta lite för dig om Humaniströrelsen”. När hon
avböjer blir tonen en aning anklagande, ”jag trodde du var öppen för att veta
mer om detta.”
Sturmark berättar att
han ofta möts av otrevliga kommentarer och får otrevliga mail. Kanske kan vi
förstå dessa negativa uttryck om vi jämför dem med attityder mot andra
missionerande livsåskådningsförbund, som exempelvis Jehovas vittnen.
Christer Sturmark har kanske
mer än någon annan fört diskussionen om religion från den privata sfären ut i
offentligheten. Nästan varje vecka läser man en ny debattartikel, eller om
någon paneldiskussion där Sturmark diskuterar religion och för fram sitt sekulärhumanistiska
budskap med en övertygelse som inte ligger dörrknackarnas efter. Ett budskap
som många dessutom uppfattar som ateistiskt – även om Sturmark själv inte gillar
den beteckningen.
Men är Jehovas vittnen och
Christer Sturmark verkligen värda vrede och elaka tillmälen? Vittnet som vill
prata med mina föräldrar om döden och frälsning från helveteselden vill ju det
av omtanke. Hen är övertygad om att mamma och pappa är illa ute, och vill
erbjuda sin hjälp. På ett liknande sätt ser
Sturmark just sin livsåskådning som ”en befriande kraft”, men i hans fall
mot det ”religiöst sanktionerade förtryck” han uppfattar som ”vår tids största
brott mot mänskliga rättigheter.”
All omtanke är väl bra
omtanke. Eller?
Simon Sorgenfrei
Doktorand i
religionsvetenskap, Göteborgs universitet
