Tro och vetande - litteraturtips

I söndags hade det Religionsvetenskapliga sällskapet i Stockholm bookrelease i Stigbergets Borgarrum i Stockholm. Efter hundraårsjubileet 2006 beslutade styrelsen att ge ut en bok som behandlade några av de personer som deltog i grundandet av Sällskapet och nu har boken med titeln Sällskapet. Tro och vetande i 1900-talets Sverige sett dagens ljus! Boken utgör en intressant läsning som rör sekelskiftet 1900 och tar upp frågor som rör synen på religion och religionens roll i samhället. Det var en brytningstid där liberalteologi influerade och en historiekritisk läsning av bibeln påverkade kraftigt och orsakade konflikter mellan tro och vetande. Grundarna av Sällskapet främjade ett religionsvetenskapligt perspektiv och ifrågasatte gamla auktoriteter och tolkningsmetoder. I boken återfinns kapitel om Nathan Söderblom, Lydia Wahlström, Samuel Fries och Gottlieb Klein liksom ett kontextualiseringskapitel skriven av idéhistorikern Inga Sanner. Boken är redigerad av Susanne Olsson och författare är Göran Agrell, Helle Klein, Inga Sanner, Björn Skogar och Maria Södling. Boken presenterar också ett kapitel av Björn Skogar som tar upp relevansen av Sällskapet idag och vikten av att bidra till folkbildning rörande religionsvetenskapliga frågor, som är ett av Sällskapets syften än idag.

För den som är intresserad av dessa frågor och tidsperioden kan jag även rekommendera boken Ingenting är anstötligare än sanningen. Religion och politik hos Torgny Segerstedt, skriven av Christer Hedin, som berör många likartade teman. Båda är utgivna på förlaget Molin&Sorgenfrei.

Susanne Olsson, Södertörns högskola

Årsdagen för revolutionen i Egypten

Imorgon, fredag 25 januari, är det två år sedan revolutionen i Egypten, vilket på olika vis planeras att manifesteras i Egypten. På torget Tahrir i centrala Kairo tros tusentals människor komma för att fira revolutionen eller för att protestera mot Morsi och det Muslimska brödraskapet, som många inte tycker har levt upp till revolutionens krav på bröd, frihet och social rättvisa. Eller kanske det är en kombination mellan att fira och att demonstrera som vi kommer att få se imorgon?

Morsi har kritiserats på sistone av flera skäl. Bland annat för att ha kommit med antisemitiska uttalanden innan han blev vald till president. Själv menar han att de har feltolkats och tagits ur sitt sammanhang. Efter att ha utökat kontrollen på media, försökt ge sig själv ytterligare maktbefogenheter, vilket han fick dra tillbaka, och snabbt ha drivit igenom ett konstitutionsförslag, så kritiseras han också nu även för att det förslag som ligger i högsta domstolen om framtida val till parlamentet inte garanterar minoriteter och kvinnor plats. Många är rädda för en ”ikhwanisering” i Egypten, att en islamisering ska smyga sig på, eller helt enkelt manifesteras i form av lagar. Att kristna och kvinnor inte ska få samma rättigheter som muslimska män. Oppositionen vänder sig mot islamisering men de är samtidigt medvetna om det Muslimska brödraskapets popularitet. Brödraskapet har länge agerat som en social instans i Egypten. De har hjälpt fattiga med sjukvård till exempel och annan social hjälp, som nu att bidra till en kampanj för att utrota råttor. Det här är också något som oppositionspartierna insett är strategiskt och flera av dem försöker nu också initiera liknande projekt. När det gäller al-Nour, det salafitiska partiet, så är ett av de senaste uttalandena att de önskar stödja turismutvecklingen i landet, och de anser  t.ex. att det vore bra om det fanns hotell för bara män och bara kvinnor. Sådana uttalanden spär sannolikt på rädslan för islamisering bland de som inte tycker det är en bra idé. Religiösa utlåtanden (fatwor) har också kommit på slutet som bland annat hävdat att muslimer inte ska gratulera kristna på deras högtidsdagar. Något som har fått stormuftin Ali Gomaa på al-Azhar att offentligt yttra sig om det där han säger att det är något man faktiskt bör göra som muslim. Han har också uttalat sig kritiskt om de som ger fatwor utan att vara kompetenta i hans ögon. Något som ytterligare illustrerar att det finns många olika former av islam i Egypten idag där alla gör sitt för att framstå som att ha tolkningsföreträde.

Om detta och mycket annat kan man läsa mer om i den engelskspråkliga dagstidningen Daily News Egypt, som säkerligen också kommer att rapportera från frihetsmanifestationerna slash demonstrationerna imorgon, så håll utkik!

Susanne Olsson, Södertörns högskola

Predikant vill ha “saudisk” sedlighetspolis i Egypten

Reuters artikel “Preacher alarms many Egyptians with calls for Islamist vice police” (130109) illustrerar spänningarna i Egypten och osäkerheten inför framtiden.

Efter att predikanten Hisham el-Ashry dök upp i tv (Nahar) på bästa sändingstid och sade att kvinnor måste täcka sig för sin egen säkerhet, alkohol förbjudas, och att han inte hade något emot en religiös ”sedlighetspolis” undrar nog många hur det kommer sig att han gavs sådant utrymme i tv. El-Ashry kanske inte tas på så stort allvar av många, men det finns de som är positiva till hans åsikter också. Själv reste han tidigare till USA  under 1990-talet med hopp om en västlig livsstil men föll istället in i en mer religiös livsstil och blev en konservativa predikant. Han återvände till Egypten efter 15 år i USA.

I Egypten är ekonomin skakig. Matpriserna stiger. Många oroar sig över att den nyvunna politiska friheten kan utnyttjas av konservativa muslimer som vill tvinga sina värderingar på folket. Det islamiska universitetet al-Azhar, som av många betraktas företräda normativ islam, har länge sagt att religiös praktik inte ska tvingas på folk. Exempelvis har stormuftin, Ali Gomaa, gått ut och kritiserat Hisham el-Ashrys åsikter starkt.

Även det Muslimska brödraskapet har distansierat sig från el-Ashrys åsikter, om än inte lika tydligt som Ali Gomaa. President Morsi har utlovat att islamiska moralkoder inte ska införas då religionsfrihet ska råda. Det till trots anser kritiker att Morsi mer explicit bör ta avstånd från sådana yttranden som det från el-Ashry.

El-Ashyr är en predikant som kan karaktäriseras som salafitisk och han är starkt värdekonservativ. Den islam han verkar vilja införa uppfattar många som ”saudisk”. Flera incidenter har inträffat i Egypten, t.ex. knivhöggs en man till döds i Suez i juli efter att ha hållit sin flickväns hand och ett par obesjlade flickor har fått håret avklippt. Allt detta visar att det pågår en kontinuerlig maktkamp om tolkningsföreträde av islam, som nu sker på en mycket mer öppen spelplan än  före revolutionen, och den kan alltså även iakttas i media. Många tror dock inte att de mest konservativa av salafiterna har stöd bland gräsrotsbefolkningen, som sannolikt är mer positivt inställda till en moderatare islamtolkning. Men samtidigt har salafitiska partier fått många röster i valen. Deras agerande framöver lär påverka vilken politisk roll de kommer att ges i nästa demokratiska val.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Jihadi-salafis arresterade i Tunisien

I Tunisien har fem salafiter arresterats, misstänkta för inblandning i en attack mot sufihelgedomen (zawiya) Saida Manoubia den 16 oktober. Helgedomen är i en förort till Tunis och ett viktigt sufi-mausoleum för sufier i Tunisien. Flera attacker mot sufiska platser har utförts och misstankarna är att salafiter ligger bakom. I Tunisien uppskattas salafiterna uppgå till mellan tre och tio tusen individer och sedan revolutionen förra året har de varit involverade i flera attacker och protester, vilket vi har nämnt tidigare här på bloggen.

Zawiyan är tillägnad Saida Manoubia, som anses ta hand of fattiga, sjuka och svaga. Namnet Manoubia är vanligt hos tunisiska kvinnor. Kvinnor som vill gifta sig besöker t.ex. helgedomen för att få hjälp att hitta en man. Där kan kvinnor också delta i sufiska ritualer av olika slag.

Salafiter anser att sufism inte är korrekt islam och vänder sig emot t.ex. helgontro och tanken att helgon kan hjälpa människor med problem. Det ses som att strida mot deras uppfattning om att Gud är en och allsmäktig. Det är en symbolisk handling att bränna eller förstöra sufiska platser, som ett uttryck för att de värnar om sann islam, och det ger dem stor uppmärksamhet. En stor del av salafiterna förespråkar inte sådana handlingar utan det verkar vara en mindre grupp som utför den här typen av aktiviteter. Salafism är inte ett enhetligt fenomen. Andra salafiter verkar snarare mena att den lämpliga strategin till förändring vara att föregå med gott exempel och försöka övertyga andra om att de representerar sann islam men att undvika våld.

Här är en bild på den eldhärjade zawiyan. Och här.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Jihadi salafister i Tunisien

Rapporter sprids nu från Tunisien som rör salafitiska aktiviteter som oroar många. Salafitiska grupper har kommit upp till ytan och har visat polemiska och även våldsamma drag och utmanar den demokratiska utvecklingen i landet. Rapporter meddelar att de tagit över moskéer, att de varit beväpnade och haft flera sammandrabbningar med polis, armé och säkerhetstjänst. De har stängt en bokutställning som hade shiitiska manuskript och attackerat försäljare som sålt alkohol och bränt ner barer. Igår protesterade de mot en konstutställning som de menade förolämpade muslimer och kastade bensinbomber och stenar mot polisstationer. Det konstverk som verkar ha retat upp dem allra mest stavade ordet ”Gud” med insekter. Artikeln som rapporterar om detta skriver också att representanter från det styrande partiet al-Nahda, som kan beskrivas som moderat islamistiskt, också fördömt konstverken som de menar syftar till att provocera och förolämpa, men att det inte ursäktar att våld bryter ut.

Inte alla salafister använder sig av våld som metod men de som förespråkar detta kallas ofta jihadi salafister, och efter Ben Alis fall försökte jihadi salafister förändra Tunisien genom att fokusera termen umma islamiya, ’en islamisk gemenskap’, snarare än watan, ’nationen’, och de strävar alltså efter en samhörighet baserad på islam i första hand och kallar sig också Ansar al-Sharia (’anhängare av shariah’) och vill alltså införa shariah som lag. Lite info finns på deras blog. Tal om ett islamiskt kalifat förekommer också och allt detta bidrar sannolikt till en ökad polarisering i Tunisien då jihadi salafister motsätter sig en civil stat och avvisar sekularism och liberalism t.ex.

Diskussioner om vilka begränsningar i frihet som nu finns i Tunisien och vilka som riskerar att komma framöver har satt fart och många är rädda att det ska bli instabilt framöver. Sekulära kritiker har kritiserat al-Nahda för att inte ha tagit itu med salafisterna och att de måste värna om friheter för alla medborgare. Al-Nahda har själva sagt att de inte skall försöka införa shariah i den nya konstitutionen. Många tror också att salafisternas våldsamma aktiviteter de senaste dagarna är ett resultat av att Ayman al-Zawahiri från al-Qaida i en ljudfil som nyligen publicerats på islamistiska hemsidor kallat tunisierna att försvara islam från al-Nahda och agera för att införa sharia som enda källa för lag, vilket jag tror är sannolikt. (Här kan man ladda ner en utskrift på arabiska och här höra inspelningen på arabiska.)

Susanne Olsson, Docent i Religionsvetenskap, Södertörns högskola

13 juni, 2012

Påvens dilemma

I en kommentar till mitt inlägg nedan om Vatikanens kritik av nunnan Margaret Farleys bok JustSex skriver bloggaren som kallar sig Xenolith:

Ååååh,Tänk om man kunde få sin blogg offentligt kritiserad av Vatikanen! Vad göra? Tror mig redan gjort det mesta: förnekat guds existens, kritiserat kyran, ifrågasatt Jesus...

Sex Pistols manager Malcolm McLaren var mästaren av den sortens marknadsföring. Jag har också för mig att den svenska hip hop-gruppen Just D på 1990-talet åkte dit i en bil med en revolver i handskfacket. Feta rubriker. Sedan visade det sig att de själva hade ringt in tipset till polisen. Fler feta rubriker…

Men i fallet Vatikanen tror jag att det rör det sig om andra mekanismer. Det ska mycket till för att påven ska kritisera Xenoliths blogg. Eller den här bloggen för den delen. Snarare kan det vara så att de har mer att vinna på religionskritiska röster, än de har att förlora.

Sveriges Radios alltid lika intressanta Människor och tro har sista tiden haft flera inslag om katolska reformrörelser i Europa. Vad dessa har gemensamma är att de, liksom Margaret Farleys bok (som kom ut redan 2006), länge bemötts med tystnad av Vatikanen. Men i och med att de attraherat allt fler katoliker har påven till slut känt sig tvingad att markera mot dem. Men detta har fått motsatt effekt. Som i fallet med JustSex har det lett till allt fler fått upp ögonen för dessa tolkningar. 

Helmut Schüller, ledare för det så kallade kyrkoherde-initiativet, som talar för kvinnliga präster och mot det krav på celibat som traditionellt följer med ämbetet, ser symptomatiskt nog påvens markering mot rörselsen som ett erkännande.

Detta är ett intressant dilemma som religiösa (och andra) auktoriteter alltid står inför, men som exploderat i och med den spridning alternativa uttryck kan få i nya medier. Genom att kritisera konkurrerande tolkningar riskerar Vatikanen att undergräva sin makt, snarare än att stärka den.

Gudsförnekande bloggare kan istället bidra till att stärka Vatikanens makt eftersom så gott som alla katoliker, snarare än att splittras i inomreligiösa tolkningskonflikter, kan enas i ett avståndstagande mot en grovhuggen religionskritik. Få saker är så bra för sammanhållningen som en gemensam fiende. 

Djävulen bor, som det heter, i detaljerna.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet