Fundamentalistisk ateism?

Här kommer lite tips på intressanta texter för religionsvetenskapligt intresserade!

I understreckaren ”Scientismen tolererar bara sin egentro” (2 mars) skriver Jonna Bornemark, docent i filosofi på Södertörns högskola, om scientism och nyateism:

En replik från Christer Sturmark, ordförande i förbundet Humanisterna, finns här: ”Humanisterna vill motverka islamofobi”

Den kanadensiske sociologen Stephen LeDrew som är verksam vid Uppsala universitet och som har skrivit boken The evolution of atheism: The politics of a modern movement, svarar i sin tur här: ”Visssorts ateism är blind för social ojämlikhet” och därefter följer en kommentar av Bornemark.

Fler humanister = mer humanism?

Jag har tidigare skrivit om konflikter inom Humanisterna och om en pågående tolkningskamp rörande begreppet humanism. Nu rapporteras att ett nytt förbund bildats kring begreppet, Förenade Humanister. Förbundet, som delvis har grundats av avhoppare från Unga Humanister, säger sig vilja verka för en positiv humanism och främja dialog mellan olika livsåskådningar. Förenade Humanisters ordförande Per Pettersson säger, ”Vi har den senaste tiden sett ett ökat behov för dialog mellan olika grupper i samhället, speciellt i frågor om livsåskådning, tro, etik och moral. Ofta tenderar debatten att bestå av polemik mellan grupper och det gör det allt svårare att faktiskt förändra någonting. ”

En annan av grundarna är Jessica Schedvin som tidigare var ordförande för Unga Humanister, vilka hon för en tid sedan lämnade efter att enligt egen utsago ha utsatts bland annat för sexuella trakasserier, är idag kritisk till Humanisterna. I en intervju med tidningen Dagen säger hon: ”Vill Humanisterna ha ett samhälle utan religion får de kalla sig ateisterna. Vi tar avstånd från religiös extremism men jag tycker att de har kidnappat begreppet och det tar vi nu tillbaka.”

I Dagen välkomnar Christer Sturmark det nya initiativet, men menar att den form av dialog Förenade Humanister vill bedriva redan finns, och tror vidare att detta är resultatet av interna konflikter inom Unga Humanister. I en kommentar på Humanistbloggen skriver Ulf Gustafsson:

Självklart är det viktigt med dialog och förståelse, men hur man skall kunna respektera åsikter man anser är felaktiga eller till och med skadliga förstår jag inte. För mig går tankarna till akta, vörda och värdera när jag läser ordet respektera. De debattinlägg de hittills skrivit riktade mot Humanisterna visar inte att de respekterar Humanisternas åsikter, men det blir förhoppningsvis ändring på det nu. Ingen livsåskådning skall särbehandlas.

Om de Förenade Humanisternas inkluderande hållning kommer ha utrymme även för de beskyllt exkluderande Humanisternas livsåskådning återstår att se. Jag misstänker att diskussionen kommer att fortsätta kring det laddade begreppet ”humanism”.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet

Appropå appropriering

Jag har tidigare skrivit om intern och extern kritik mot föreningen Humanisterna och främst vad som upplevs som ordförande Sturmarks aggressiva argumentation och rigida religionskritik. I samma inlägg skrev jag också kort om en konkurrens om begreppet ”humanism”. Sturmark har flera gånger reagerat på att Humanisterna kallas ateister, när de själva vill kallas sekulära humanister. De flesta svenskar förknippar humanism med någonting positivt och kan därför uppleva det som att Sturmark och hans förening försöker lägga beslag på och utifrån egna ståndpunkter definiera begreppet.

Nu höjs åter igen kritiska röster från de egna leden, då en grupp humanister (och en f.d.) efterfrågar en mer positiv humanism på Dagens Seglora och Newsmill. Liksom i tidigare kritiska inlägg, menar man att Humanisterna kommit att förknippas med en oförsonlig kritik mot religion. De vill istället se ”en positiv humanism som söker likhet och förening, snarare än olikhet och konflikt” och menar att humanism ”står för medmänsklighet, demokrati, förnuft, öppenhet och värnandet av de mänskliga rättigheterna.”

Det håller säkert Sturmark med om. Men för hans humanism tycks udden mot religion viktig. På föreningens hemsida läser vi att: ”Humanisterna värnar om det sekulära samhället och åtskillnaden mellan religion och politik. Vi strävar efter att de mänskliga rättigheterna skall vara överordnade religiösa dogmer, normer och värderingar.”

Men Föreningen Humanisterna och de positiva humanisterna är som sagt inte ensamma om att definiera sig som humanister. En ytterligare intressent till begreppet är Svenska Humanistiska Förbundet. De beskriver sig lite svävande som en ”bred och öppen rörelse för alla som på olika sätt är intresserade av humanistisk bildning.” De vill också göra klart att deras verksamhet ”[inte skall] förväxlas med de ’sekulära humanisterna’ som främst företräds av ’Förbundet Humanisterna’.” samt att de är neutrala i religiösa frågor och har religiösa såväl som icke-religiösa medlemmar.

Och som om inte det vore nog har vi också Förbundet Kristen Humanism som vill ”verka för ekumenik och en öppen kristendomssyn samt främja goda förbindelser mellan den kristna kyrkan och kultur- och samhällslivet” och eftersträvar ”öppna kontakter mellan olika tros-, livs- och samhällsåskådningar och med vetenskapligt, politiskt och socialt arbete.” 

På senare tid får man nog säga att Sturmark varit bäst på att torgföra sin uppfattning av begreppet, medan företrädare för Humanistiska Förbundet och Kristen Humanism hållit sig i bakgrunden. Men kanske kommer de Positiva Humanisterna kliva in på arenan 2013 för att ta upp kampen om hur man bäst definierar och företräder humanistiska värden.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Sverigedemokraternas nya fiende...

Den 6 december kunde man se Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson hålla jultal i SVT. Han oroade sig för ideologiska krafter som vill slita sönder Sverige, förbjuda adventsljusstakar på arbetsplatsen och barnen att sjunga Gläns över sjö och strand på skolavslutningen.

Även SDU’s Cassandra Sundin oroar sig för julen och Sveriges kyrkliga traditioner. Men för Sundin erbjuder inte kyrkan främst en religiös, utan snarare en nationalistisk funktion. I debatten, skriver hon, fokuserar man ”helt på kyrkans påstådda religiösa budskap […] och glömmer den viktiga grund som ligger bakom dessa traditioner. För det första är kultur, traditioner och identitet något som förenar ett folk och ett land, det tillhör grunden för principen med en nationalstat.”

Kanske menar Cassandra Sundin att kyrkan betydelse främst inte har varit religiös, utan snarare fungerat som en enande symbol, som ett centrum för identitetsskapande kulturtraditioner som ”tillhör grunden för principen med en nationalstat.” Att kyrkan också har haft en sådan funktion – tillsammans med den religiösa – har hon naturligtvis rätt i.

Men precis som Jimmie Åkesson säger är denna funktion idag devalverad och ifrågasatt. Det svenska samhället har, som alla samhällen, förändrats. Sedan år 2000 är inte Svenska kyrkan längre statskyrka och även om en majoritet av Sveriges befolkning är medlemmar i Svenska kyrkan har många lämnat de senaste tio åren. Vi har också en växande befolkning med annan religiös bakgrund än svenskkyrklig – pingstvänner, muslimer, hinduer, bahaier, sikher, baptister, nyhedningar, wicca-troende, metodister, satanister, judar, UFO-troende – liksom ateister, agnostiker och skeptiker som inte vill identifiera sig med någon religion överhuvudtaget.

I den mån en nationell identitet är viktig idag, måste nog Sverigedemokraterna söka den någon annanstans än i den gamla tidens statskyrka. Eller i kungahuset. Eller i rasen.

Men som Patrik Lindenfors skriver på Humanistbloggen tycks det sällan som protesterna mot religiösa inslag i skolan eller på arbetsplatser kommer från invandrare eller individer med annan än svenskkyrklig bakgrund. Lindenfors skriver:

Det handlar istället om ateister, Humanister och religiösa debattörer som inte vill att kyrkan ska ha speciella privilegier i samhället utan som vill att staten ska vara neutral i livsåskådningsfrågor, och som vill att barnen ska stå i centrum på sina egna skolavslutningar, istället för någon präst.Det handlar helt enkelt om alla oss som värnar den sekulära staten. En svensk tradition sedan år 2000.

Att ateister skulle ses som ett hot är i så fall inte unikt för Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. I en rapport som Internationella Human-Etiska Unionen (IHEU) presenterade igår, vilken visar hur icke-religiösa diskrimineras och förföljs i stora delar av världen.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Splittrande religionskritik

Jag har tidigare skrivit om vad som tycks vara en splittring inom förbundet Humanisterna och Jessica Schedvins kritik av vad hon uppfattar som ett onödigt fokus på religionskritik och frågan om Guds icke-existens.  I ett blogginlägg berättar nu Schedvin hur hon efter sin kritik mötts av fina kommentarer, men också av dödshot och sexuella trakasserier. Hon meddelar därför att hon lämnar Humanisterna. ”Att förespråka en mer positiv retorik för ett gäng religionshatare går inte”, skriver hon.

I två kommentarer till anklagelserna (här och här) menar Humanisternas styrelse att dessa problem rör Unga Humanister, ”tyvärr har förbundet Humanisterna inget inflytande över denna ungdomsförening, vi varken kan eller får lägga oss i deras verksamhet.” De menar dock att dessa brottsanklagelser bör utredas av polisen.¨

Om vi lämnar anklagelserna om direkta lagbrott därhän – jag håller med om att detta är ett polisärende – så kan vi åter igen notera att det tycks finnas en spänning mellan (åtminstone) två läger inom förbundet Humanisterna. Detta förtydligas ytterligare i ett inlägg på Humanistbloggen om en höstkonferens där styrelseledamoten Per Dannefjord pekat ut två möjliga vägar framåt för Humanisterna. Att ägna sig åt ”Politiskt arbete med utgångspunkt i ett rationellt och förnuftigt tänkande” eller att vara ”en livsåskådningsgemenskap”. Enligt inlägget ska Dannefjord ha menat att det finns generella problem med livsåskådningar:

Det är skillnad på att företräda en organisation och att företräda en livsåskådning som är identitetsskapande. Det senare innebär att man delvis har lämnat det kritiskt och rationella förhållningssättet, man ingår i en gemenskap, vilket gör det svårare att vara kritisk och ändra åsikt. Enligt Dannefjord är det stora problemet med religionerna inte föreställningar om gud, utan att de är gemenskaper som inte kan ifrågasättas.

Varför religiösa gemenskaper inte kan ifrågasättas framgår inte, men det vore intressant att veta hur Dannefjord menar här. Liksom varför politiska gemenskaper skulle vara mindre identitetsskapande än livsåskådningsgemenskaper. Kanske framgick detta av hans anförande, som på bloggen endast finns i referat?

Dannefjord menar alltså att man bör gå den andra vägen och inte hymla med intentionerna utan ” kalla det för vad det är, religionskritik.” Enligt referatet mottogs hans anförande med blandade reaktioner.

Det bör dock påpekas att det även finns dem som menar att förbundet kan stå på två ben. I en kommentar till mitt förra inlägg skrev exempelvis Humanisten Patrik Lindefors: ”Hittills har båda åsikterna lyckats samexistera bra. Jag tror vi kommer att göra det även i fortsättningen.”

Det blir intressant att följa utvecklingen i Humanisterna och frågan om religionskritik som, trots att svenskar gärna framställs som ett av världens minst religiösa folk, tycks vara en så het potatis.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Hur viktig är Guds icke-existens?

Sedan en tid har Humanisternas ordförande Christer Sturmark stött på en del intern kritik. I ett inlägg på Humanistbloggen, Humanisterna, manna(en) från Himmelen?, utmålar Rebecca Hybbinette (fd ordförande Humanisterna Stockholm) och Jessica Schedvin (fd ordförande Unga Humanister) Sturmark som en maktfullkomlig karismatisk ledare som fastnad i frågan om Guds icke-vara. Sturmark anklagas också för att toppstyra förbundet med en uträknad härskarteknik. De skriver:

Vi tillhör de inom Humanisterna som uppfattar förbundet vara hierarktiskt och stumt, med avsaknad av värme och välvillighet. Det saknas ett demokratiskt sinnelag [---] Det råder en rädsla för kritik och varje kritisk tanke eller uttryck möts av härskartekniker och ifrågasättande i hur det kritiseras eller varför och med vilken rätt.

Det är inte första gången Sturmark stöter på intern kritik, och ofta har Schedvin varit inblandad. Redan 2010 riktade hon, tillsammans med Unga humanisters Niklas Odelberg kritik mot Sturmark och Humanisterna för vad hon tyckte var en allt för aggressiv framtoning. ”Vi vill utveckla humanistbegreppet som vi tycker står för något positivt,” sa hon då. ”Humanismen är lika med medmänsklighet och tolerans […] Men de agerar så man får intrycket att vi är intoleranta.” Senare kritiserade Schedvin också Sturmarks tilltag att anmäla prästen och debattören Helle Klein till domkapitlet för att hon kritiserat Humanisterna. Även då var Schvedins slutsats att ”Humanisterna borde fokusera på humanismen.” Liknande kritik har annars huvudsakligen levererats från röster utanför förbundet.

Lika mycket som en debatt om Sturmarks ledarstil kan detta förstås som en fråga om förbundet Humanisternas identitet. Ska ateism eller det mer diffusa begreppet humanism stå i fokus? Under entreprenören Sturmarks ledning har förbundet fått mycket medial uppmärksamhet, och då främst just på grund av hans religionskritiska udd och polemiska stil. Till Sturmarks främsta förtjänster som ledare hör troligtvis hans förståelse av mediedramaturgi och nyhetsvärdering.

Sturmark har varit bra på att skapa rubriker. Som exempel kan nämnas reklamkampanjen ”Gud finns nog inte” från 2009 och debutnumret av förbundets tidskrift Sans från 2011. Båda gavs mycket mediautrymme, men möttes också av kritiska röster som menade att de utgjorde en flirt med främlingsfientliga krafter.

Samtidigt kan vi nu alltså se hur denna retorik föder intern kritik. Sturmark tycks själv medveten om att ateismen inte är en odelat positiv fråga och vill själv ogärna kännas vid epitetet. Han har flera gånger betonat att förbundet vill kallas ”sekulär-humanistiskt” snarare än ateistiskt, senast i en intervju i Sverige Radios Människor och Tro.

Samtidigt är det kanske förståligt att förbundet får dras med ateism-stämpeln. Inte minst på grund av ett starkt fokus just på frågan om Guds icke-existens. Dessutom är det många identifierar sig som sekulära humanister – säkert en majoritet av svenska folket, även religiösa – medan få identifierar sig som Humanister. Därför är det förklarligt om många reagerar på hur Sturmark och hans förbund vill lägga beslag på begreppet och närmast göra detta till synonymt – i den allmänna förståelsen – med ateism.

Men om Humanisterna inte profilerar sig genom sin religionskritik och ateism, vilka är de då? Vad skulle skilja dem från andra humanistiska sammanslutningar? Och skulle media fortsätta att intressera sig om de kontroversiella och polemiska debatterna uteblev?

Det blir intressant att följa denna utveckling och diskussion om Humanisternas identitet.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Fler röster om böneutrop

I Expressens webbteveprogram Bar & Politik berättar Stefan Attefall (KD), civil- och bostadsminister att han är positiv till att moskén i Fittja skall få lov att ha böneutrop som kallar de troende till bön på fredagarna. Enligt Attefall måste vi tillåta ett samhälle där flera olika religiösa uttryck kan existera sida vid sida. Ministern är dock noga med att påpeka att han inte vill ha det som i Beirut med fem böneutrop om dagen. Muslimerna måste enligt ministern vara praktiska och acceptera att tillståndet endast gäller fredagar och inte fem gånger om dagen. Genom sin argumentation går han emot sin partikamrat Stefan Dayne (KD) som motsatte sig muslimernas önskemål om böneutrop som vi har skrivit om i tidigare inlägg här på bloggen.

Attefall är dock inte den enda röst som vill tillmötesgå muslimernas önskemål i Fittja. Även humanisternas ordförande Christer Sturmark är positiv och ser frågan om böneutrop som något oproblematiskt. På humanistbloggen kan vi läsa:

"För Humanisterna står yttrandefrihet och livsåskådningsfrihet alltid i centrum, och det finns inga allmänna skäl att ha särskilda bestämmelser för yttranden från en minaret eller andra installationer inom en församling. För Humanisterna är det självklart att alla livsåskådningar ska likabehandlas och vår vision är ett samhälle där alla övertygelser, religiösa som sekulära, kan leva sida vid sida i ömsesidig respekt."

Ur Sturmarks perspektiv är frågan om likabehandling överordnad och hans perspektiv är det egentligen ingen skillnad mellan böneutrop eller klockringning. Samtidigt vittnar kommentarer på Humanistbloggen att det finns andra religionskritiska röster och alla är inte överens med Sturmark när det gäller böneutrop.  

Samtidigt som Sturmark är positiv och KD är splittrat i frågan har en grupp SD politiker med Richard Jomshof i spetsen lämnat in en motion om att böneutrop från religiösa byggnader skall förbjudas. Enligt motionen som återfinns i sin helhet på Avpixlat är det fel att likställa klockringning med böneutrop. För det första är "de kristna klockringningarna en del av vårt kulturella och historiska arv" och för det andra så innehåller böneutropet ett religiöst budskap vilket inte gäller för klockringning som är en "oartikulerad ljudsignal" enligt motionen. Vad som avses med pluralformen "de kristna klockringningarna" är oklart. Avses samtliga kristna kyrkor som praktiserar klockringningar? Om så är fallet är det en historisk felaktighet - efter Uppsalamöte 1593 som till exempel har framhållits av SD:s Kyrkopolitiska parti (Fädernas kyrka) är det tydligt att den svenska staten under lång tid har förtryckt alla kristna kyrkor som inte var i linje med Svenska kyrkans teologi. Det var först mot slutet av 1800-talet och religionsfrihetslagen från 1951 som samtliga kristna kyrkor blev accepterade.

Men det är även budskapet som framförs i böneutropet som är problematiskt enligt motionen eftersom "islam gång på gång visat sig att inte vara förenligt med våra västerländska värderingar av exempelvis demokrati och jämlikhet mellan könen." Enligt SD är böneutrop inte en fråga som kan inkluderas i religionsfriheten eftersom det offentliga rummet skall vara fritt från religiösa symboler enligt motionen. Men om motionen skulle följas borde rimligtvis alla former av religion i det offentliga rummet motarbetas - ett faktum som inte endast bör gälla för böneutrop utan även kyrkor, kors och andra former av symboler som kan tolkas som religiösa.

Istället för att peka på att det är människor som tolkar och praktiserar sin religion tycks Jomshof se alla muslimer som ett kollektiv som tänker och handlar på samma sätt just på grund av att de är muslimer. Enligt denna argumentation ses islam som ett subjekt som kan handla och agera - ett synsätt som religionsvetare är starkt skeptiska till. Gång på gång har vi skrivit här på bloggen att det är människor som tolkar religioner. Tolkningar kan se olika ut på olika platser och vid olika tidpunkter och ur detta perspektiv är muslimer inte något undantag från någon annan grupp av religiösa människor. Denna kritik av Jomshofs motion skall givetvis inte läsas som att muslimer de facto inte kan tolkas sin religion på ett odemokratiskt och patriarkalt sätt, men samtidigt väljer motionen att bortse från det faktum att islam också kan tolkas på ett sådant sätt att tolkningen stödjer demokrati och andra värderingar som uppfattas vara i linje med det svenska samhället.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Pengar, reklam och religion

Jag har tidigare skrivit om behovet av att analysera kopplingen mellan religion och ekonomi, ett område som allt för ofta negligeras i både forskning och den allmänna diskussionen om religion i samhället. Två tydliga exempel på denna koppling har nyligen belysts i media.

Det första exemplet är hämtat från Zaragoza, Spanien, och kvinnan som försökte och misslyckades att restaurera en väggmålning föreställande Jesus. Istället för att återställa den fuktskadade fresken lyckades kvinnan att förstöra bilden och skapa en bild av Jesus som mest liknande en ”hårig apa” för att använda medias språkbruk. Händelsen som blev en snackis i sociala media har nu visat sig vara en smart, om än omedveten, marknadsföringsstrategi. Kyrkan i Zaragoza har haft fler än 30000 besökare sedan händelsen och nu tar kyrkan betalt från den som vill gå in och se på väggmålningen. ”Konstnären” Cecilia Giménz har dock blivit sur eftersom hon också vill ta del av dessa intäkter! Från att ha varit ångerfylld och ledsen har både konstnären och kyrkan sett en möjlighet att tjäna pengar på det nya intresset för kyrkan.  

Det andra exemplet är hämtat från USA och portalfiguren för de anti-muslimska rörelserna Freedom Defense Initiative och Stop Islamisation of America, Pamela Geller, som nyligen har köpt anti-muslimsk reklam som skall placeras ut i New Yorks transportsystem. Geller har tidigare besökt det anti-muslimska kontrajihadistiska mötet i Stockholm och Lars Vilks har nyligen deltagit i aktiviteter i New York som har organiserats av Geller. Enligt Aftonbladet lyder de anti-muslimska reklamtexterna på följande sätt: ”I ett krig mellan vilken civiliserad man som helst och en vilde, stöd den civiliserade mannen. Stöd Israel. Besegra Jihad” samt ”Det är inte islamofobi, det är islamorealism”. Den sista texten syftar på våldsamma attacker som utförts av muslimer i västvärlden. Den ansvariga myndigheten för New Yorks transportsystem (MTA) har försökt att stoppa ”reklamen” men har inte lyckats eftersom det är en yttrandefrihetsfråga. Muslimska organisationer har dock uppmanat MTA att skänka intäkterna från reklamen till stöd för mänskliga rättigheter och de konstater uppgivet att det är lagligt att vara ”trångsynt och rasist” i USA enligt Aftonbladets rapportering. Geller tillbakavisar all kritik och menar att det är hennes rättigheter att få uttala sig som hon vill och att hon inte tar något ansvar för eventuella attacker som affischerna kan provocera fram. En argumentation som vi känner igen från de senaste dagarnas kontrovers kring filmen The Innocence of Muslims och de nya satiriska anti-muslimska teckningarna i Frankrike. 

Om vi åsidosätter innehållet i Gellers reklamkampanj (ett ämne som vi har skrivit om flera gånger tidigare) och de våldsamma reaktioner som filmen The Innocense of Muslims har skapat är det intressant att notera vilken betydelse pengar tycks ha för både stöd till och kritik av religion. Även i Sverige har organisationen Humanisterna köpt reklamplatser för att uppmana människor att tänka själva och tillslut lämna religionen bakom sig. Den som vill kan till och med göra testen ”Gud finns nog inte” på nätet. Reklam, må den vara pro-religiös eller anti-religiös, är ett tydligt exempel på religionens plats i det offentliga rummet. Diskussionerna som följde efter Gellers kampanj i New York visar också att religionskritik tangerar frågor som rör yttrandefrihet liksom frågor om hets mot folkgrupp och rätten att kunna praktisera religion. Det offentliga rummet blir på detta sätt en spelplan för olika intressen när det gäller religion och religiositet. Kanske är det så att den som har mest pengar också kommer att ta över det offentliga rummet och den publika diskussionen om religion i en snar framtid. Men hur rimmar detta faktum med att de flesta religiösa organisationer de facto inte vill framhålla och skryta om sina handlingar i den publika diskussionen? Att göra reklam för hur många hembesök och hemlösa som olika religiösa organisationer genomför och hjälper känns förmodligen främmande och långt från den dagliga praktiken för många troende. Men för att överleva i en konkurrensutsatt situation med allt fler alternativ och en krympande ekonomi tycks ekonomiska frågor bli allt viktigare för religiösa organisationer. Kanske är det så att PR-konsulter och ekonomer kommer att bli framtidens ledare inom kyrkor och andra religiösa organisationer. Och de samfund som inte vill beakta dessa frågor kommer kanske att gå en allt svårare framtid till mötes – eller vad tror ni?

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet    

Vad är religion för vem?

Nedan skriver David Thurfjell om begreppet ”religion” som analytisk kategori i samband med biologen och ateisten Richard Dawkins framträdande på Rival i Stockholm i onsdags. Vad olika individer och grupper menar med begreppet ”religion” och vem eller vilka som har rätt att definiera vad som är ett uttryck för religion och vad som inte är det har vi ofta diskuterat här på bloggen.

På Svenska dagbladets ledarsida menar Benjamin Katzeff Silberstein att ”[t]illställningen på Rivalteatern bar klara drag av väckelsemöte, och den största skillnaden mot en vanlig gudstjänst var nog att Dawkinsanhängarna var långt mer entusiastiska än en genomsnittlig gudstjänstdeltagare.” På ett liknande sätt har Ulf Jonsson från den katolska tidskriften Signum upplevt kvällen. Stämningen var på topp, skriver han, ”fullt i klass med ett riktigt väckelsemöte under ledning av en osedvanligt karismatisk predikant.”

Om inramningen och dramaturgin av föreläsningen (som jag inte bevittnade) liknande ett väckelsemöte är inte förvånande. Spelreglerna för att skapa suggestiva stämningar eller retoriskt framgångsrika föredrag är de samma vare sig miljön är religiös eller inte. Som religionsvetare reagerar jag istället på att skribenterna tycks ha tillgång till andra människors känslor, och dessutom veta att dessa överensstämmer med känslor andra människor upplever under väckelsemöten. Kanske var det istället så att de själva fick känslor liknande de de kan få under väckelsemöten, eller – kanske mer troligt – att de upplevde det som att entusiastiska Dawkins-fans gav uttryck för känslor skribenterna förknippar med väckelsekristnas känsloupplevelser under gudstjänster?

Att notera är att de båda tolkade dessa starka känslouttryck som ”religiösa”. Som Thurfjell skriver i sitt inlägg är ”religion” att förstå som ett konstruerat begrepp, och som sådant fylls det med olika innehåll av olika människor. Inom religionsvetenskapen kan vi identifiera en rad olika uttryck som de fenomen människor upplever som religiösa ofta tar sig, t.ex. rituella, narrativa, funktionalistiska eller känslomässiga. Sådana uttryck kan vi finna även hos mänskliga aktiviteter som de flesta inte skulle definiera som religion – inom fotboll eller annan idrottsutövning tillexempel. Ulf Jonsson och Benjamin Katzeff Silberstein tycks alltså ha identifierat några sådana uttryck – en väckelseliknande stämning inför en karismatisk predikant – under Dawkins föreläsning.

Men att likna denna mer eller mindre uttalat ateistiska och religionskritiska sammankomst vid religion är inte okontroversiellt och det är intressant att notera hur såväl kristna som ateistiska debattörer reserverar sig mot jämförelsen.

På bloggen Kristen opinion menar man att det är ”förmätet och barnsligt” av Katzeff Silberstein att likna sammankomsten på Rival vid ett väckelsemöte. ”Stämningen var inte alls religiös”, slår man fast. Detta, menar skribenterna, kan de avgöra eftersom de har ”självupplevda kollektiva erfarenheter” av religiösa sammanhang där ”hängivenheten tas till riktiga höjder.”

Även ateister har reagerat på jämförelsen. På Humanistbloggen skriver Patrik Lindenfors att religion inte har monopol på vare sig entusiasm, applåder eller dedikation. Han menar att skribenterna försöker klistra på ateister uttryck för religion – som hängiven stämning, väckelse och religiös övertygelse – som man själva skäms över. Men, slår han fast: ”Vi är inte som ni. Och vi är jävligt glada över det.”

Lindenfors har säkert en poäng i att jämförelsen delvis kan förstås som ett retoriskt och provokativt menat grepp från skribenternas sida. Däremot är det inte självklart att religiösa skäms över starka känslor. Många förknippar snarare religion just med starka känslomässiga upp- och utlevelser.

Medan Jonsson och Katzeff Silberstein upplever gränserna mellan religion och icke-religion som mindre definitiva, upplever alltså såväl religiösa som ateistiska företrädare att det finns en tydlig gräns mellan religion och vad som inte är religion. Och företrädare för båda läger vet att slå fast att detta inte var ett uttryck för religion.

Jag tror fokuset på just känslor kan hjälpa oss att förstå de olika positionerna.

Hos såväl Jonsson som Katzeff Silberstein bygger liknelsen mellan ett väckelsemöte och Dawkins föreläsning på de likartade känslor de upplevde att tillställningarna föder. Lindenfors på Humanistbloggen fokuserar istället på de yttre ramarna och budskapens innehåll och menar att dessa, snarare än individuella upplevelser av dessa, definierar om det rör sig om religion eller inte. Skribenterna på Kristen opinion befinner sig någonstans däremellan. De noterar hur ”Dawkins väcker reaktioner som tycks härstamma mer från ryggmärgen [snarare] än från reflektion” men ger också uttryck för en upplevd gradskillnad mellan känsloupplevelser och tycks mena att de närvarande på Rival inte nådde de höjder som kännetecknar den religiösa hängivenhetens riktiga höjder.

Ur religionsvetenskapligt perspektiv blir därför debatten ett intressant exempel på samtida föreställningar om religion och på en ständigt pågående kamp om rätten att få definiera ett gemensamt men omtvistat begrepp.

Är det sammanhanget, eller den individuella upplevelsen som definierar huruvida något är religion eller inte?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Ateism?

I en artikel i Dagens Nyheter kan vi läsa att allt fler amerikaner är positiva till att rösta på en ateist till presidentposten. 54 procent kan tänka sig en ateist som nationens ledare. Ateister är dock mindre populära än såväl muslimer (58 procent) som homosexuella (68 procent).

Kanske kan detta ha en förklaring i att religion har kommit att spela en allt större roll i utnämningen av presidentkandidater och presidenter de senaste tio åren? Kanske föreställer sig fler amerikaner att ateism på något sätt skulle vara en mer neutral position?

Jag känner inte till någon liknande undersökning från Sverige. Man skulle kunna misstänka att fler skulle vara skeptiska till en bekännande och praktiserande religiös stadsminister än en som kallar sig ateist. Men trots att vi ofta omtalas som världens mest sekulariserade folk finns det indikatorer som tyder på att begreppet ateism har en negativ klang för många. Ett tecken på detta är att förbundet Humanisterna – som många upplever som just ateistiskt – vill distansera sig från begreppet.

I en artikel publicerad på Newsmill under Almedalsveckan värjer sig förbundets ordförande, Christer Sturmark, mot beteckningen. Han skriver:

I diskussioner om religion och politik anklagas ofta vi sekulära humanister för att ”inte tro på något”. Ofta kallas vi lite nedlåtande för ”nyateister” av olika religiösa grupper i samhället. Så särskilt ny är förstås inte ateismen, men ateism är inte heller synonymt med sekulärhumanistisk livsåskådning. Vi tror på många saker, men inte just på Gud.

De flesta förknippar nog ateism just med att inte tro på gud. Nationalencyklopedin definierar exempelvis begreppet med ”åsikten att det inte finns någon gud.” Detta kanske kan förklara varför så många tycks förstå Humanisterna som ett ateistiskt förbund. Vad Sturmark menar att Humanisterna anklagas för – ”att inte tro på något” – ligger närmare vad som kallas nihilism, vilket i NE definieras som en” ståndpunkt som förnekar existensen av något, vanligen värden.”

Det kan naturligtvis finnas flera anledningar till att Humanisterna och Christer Sturmark inte vill kallas eller kalla sig ateister, trots Sturmark själv karaktäriserar förbundet som ett sällskap där man inte tror på gud. På ett liknande sätt väljer ofta så kallade nyandliga grupper, medvetet eller omedvetet, att undvika ordet ”religion” i presentationer av tro och praktik som bär på religiösa kopplingar eller kännemärken. Detta, kan man anta, på grund av att man misstänker att många svenskar har en negativ bild av, eller skepticism gentemot, religion. Eller på grund av att man själv har en så negativ föreställning av religion, att man inte kan se likheter mellan det man själv företräder och erbjuder, och vad man förknippar med religion.

Detta är intressant ur religionsvetenskaplig synpunkt. Ska vi som religionsvetare utan vidare ta över självbeteckningar de grupper vi studerar använder sig av, eller ska vi använda oss av begrepp och termer som vi själva definierar? Hur ska vi göra när konkurrerande grupper använder sig av samma självbeteckning? Många muslimer menar att exempelvis Nation of Islam eller Ahmadiyya framhåller trossatser som är oförenliga med islam, varför de inte erkänner dessa som riktiga muslimer. På liknande sätt finns det många kristna som anser att Jehovas Vittnen eller Mormonkyrkan inte är riktig kristendom, utan snarare nån sorts suspekta sekter som har allt för heterodoxa föreställningar för att ingå i den kristna gemenskapen. 


Själv anser jag att vi som religionsvetare ska undvika att ta normativ ställning i denna sorts konfessionella diskussioner. Snarare än att en grupp kallar sig kristen, muslimsk, andlig eller ateistisk är det intressant att studera hur och varför de gör så. 

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Missionerande ateism

För en tid sedan fick mina föräldrar – som passerat pensionsåldern – ett personligt brev från en medlem i Jehovas vittnen. Det var dags för dem, stod det, att tänka på döden och domedagen. Personen som skrivit brevet ville komma hem till dem och tala om dessa frågor, och vikten av att de blev frälsta.

De blev, milt uttryckt, irriterade.

Utan att ha tagit del av forskning på området tror jag de flesta svenskar ogillar när Jehovas eller någon annan missionerande grupp knackar på dörren. Och jag tror denna irritation kan ha flera orsaker. Dels bryter dessa grupper en outtalad överenskommelse om att religion är en privatsak, inget man försöker pracka på någon annan. Dessutom tror jag att många irriteras av deras starka trosvisshet. Det är något i den benhårda övertygelsen som skrämmer.

Jag kommer att tänka på detta när jag läser den mailväxling mellan Christer Sturmark och Natalia Kazmierska, som återges av den förre i en kommentar till ett inlägg här på bloggen. Som svar på en kritisk krönika om Humanisterna skriver Sturmark till Kazmierska att han vill ”ta en fika och prata lite” för att ”det vore roligt att få berätta lite för dig om Humaniströrelsen”. När hon avböjer blir tonen en aning anklagande, ”jag trodde du var öppen för att veta mer om detta.”

Sturmark berättar att han ofta möts av otrevliga kommentarer och får otrevliga mail. Kanske kan vi förstå dessa negativa uttryck om vi jämför dem med attityder mot andra missionerande livsåskådningsförbund, som exempelvis Jehovas vittnen.

Christer Sturmark har kanske mer än någon annan fört diskussionen om religion från den privata sfären ut i offentligheten. Nästan varje vecka läser man en ny debattartikel, eller om någon paneldiskussion där Sturmark diskuterar religion och för fram sitt sekulärhumanistiska budskap med en övertygelse som inte ligger dörrknackarnas efter. Ett budskap som många dessutom uppfattar som ateistiskt – även om Sturmark själv inte gillar den beteckningen.

Men är Jehovas vittnen och Christer Sturmark verkligen värda vrede och elaka tillmälen? Vittnet som vill prata med mina föräldrar om döden och frälsning från helveteselden vill ju det av omtanke. Hen är övertygad om att mamma och pappa är illa ute, och vill erbjuda sin hjälp. På ett liknande sätt ser Sturmark just sin livsåskådning som ”en befriande kraft”, men i hans fall mot det ”religiöst sanktionerade förtryck” han uppfattar som ”vår tids största brott mot mänskliga rättigheter.”

All omtanke är väl bra omtanke. Eller?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Ateistisk intolerans

Efter publiceringen av boken Religion for Atheists: A Non-Believer’s Guide to the Uses of Religion fick Alain de Botton ta emot flera upprörda kommentarer från arga ateister. Hans brott var, enligt kritikerna, att de Botton menade att religion var ett allt för viktigt ämne för att lämnas åt de troende. Istället borde ateister försöka att lära sig av de religiösa och som ett led i detta arbete förespråkade de Botton byggandet av ett tempel för ateister som var ägnat åt tystnad och meditation. Att organiserade ateister ofta tycks vara känsliga när det gäller offentliga och mediala diskussioner om religion kan även svenska journalister och forskare vittna om. När Aftonbladets kolumnist Natalia Kazmierska skrev en krönika där hon ifrågasatte Humanisternas sociala engagemang mötte det oanade reaktioner:

Jag fick otroligt många arga mail. Folk skrev att sådant här inte borde få publiceras i en svensk tidning. Jag har många gånger skrivit kritiskt mot religion, men det väcker absolut inte samma känslor. De troende verkar mer toleranta än ateisterna.

Mest känt i sammanhanget är att Humanisterna anmälde prästen och publicisten Helle Klein för domkapitlet, eftersom de menade att det var oförenligt med hennes uppdrag som präst att kritisera Humanisterna. Klein friades sedan. Men även kollegor i akademin som skrivit om Humanisterna kan berätta att de mött närmast aggressiva reaktioner från representanter för föreningen. Denna form av ateistisk känslighet tycks dock inte vara utmärkande för Sverige.

Bloggaren P Z Meyers skrev bland annat att ”Jag rullar med ögonen så hårt att det gör ont” och han uppmanade sina läsare att de skulle ta en paus för att kräkas när de läste om de Bottons dumheter. På Freethougtblogs.com är Meyers speciellt upprörd över att de Botton menar att det har vuxit fram en intolerant ateism som är lika fanatisk som extrema religiösa grupper. Besattheten av att bevisa att religion är en falsk föreställning är en allt för tråkig, snäv och förutsägbar sysselsättning enligt de Botton – ett synsätt som får Meyers att se rött och utbrista ” Fuck you very much, Alain de Botton”. Att bevisa att religiösa tror fel och att religion är ett irrationellt och ovetenskapligt synsätt är en central uppgift för ateister menar Meyers.

I senaste numret av Axcess Magasin kan vi läsa flera artiklar som just berör temat ”Religionen bortom vetenskapen”. En av de mest intressanta artiklarna, enligt min mening, är Bryan Appleyards ”Den irrationella ateismen” som handlar om ateismens mer militanta förespråkare. Från att ha varit skeptiker och framför allt kritiker av kyrkans makt framställs idag upplysningens filosofer och vetenskapsmän som fullfjädrade kritiker av all form av religion. Vad många ateister idag tycks glömma eller förneka är att vetenskapsmän som Charles Darwin levde i ett samhälle som i hög utsträckning präglades av religiösa föreställningar och att vara skeptiker inte automatiskt innebar ett avståndstagande från religion. Upplysningens fritänkare var inte nödvändigtvis det samma som dagens ateister. ”The times are a changing” för att citera Bob Dylan och dagens diskussionsklimat ser helt enkelt annorlunda ut än vad det gjorde under 1700-1800 talet.

Hur skall vi då förstå framväxten av den så kallade nya ateismen? Enligt de personer som Appleyard har intervjuat och läst så finns det framför allt två förklaringar. För det första har den vetenskapliga populärlitteraturen – med Stephen Hakwins Kosmos. En kort historia i spetsen – visat att det går att sälja böcker om vetenskap till en bredare allmänhet. Och ju mer kontroversiella och aggressiva dessa böckers hypoteser och utgångspunkter är, desto mer säljer de. För det andra var attackerna den 11 september en utlösande faktor och en händelse som fick dammluckorna att brista. Nu var det fritt fram att kritisera och förklara samhälleliga problem som något rotat i religion utan att problematisera vad som avses med religion och religiositet.

Men hade värden då varit bättre om vi inte hade haft något som vi människor har valt att kalla religion? Detta är en riktig 10,000 kronors fråga som kan besvaras på en mängd olika sätt. Men för de flesta religionsvetare är nog det givna svaret nej. Förekomsten av fenomenet religion är något som är nära knutet till samhällsformering och mänskliga aktiviteter som makt, ritualer, identitet och tabun. För att citera Appleyard så ”är frånvaron av religion ingen garant för att den demoniska sidan i vår natur kommer att suddas ut.” En slutsats som till och med den ateistiska portalfiguren Christopher Hitchens ansluter sig till enligt Appleyard. Det är också viktigt att påpeka att vid sidan av ekonomi och en kamp om makt och inflytande är även ideologiska och politiska övertygelses av central betydelse för att förstå förekomsten av våld och krig. Trots detta faktum är det få röster som höjs för ett förbud mot ideologi och politik.  

Vad som är speciellt intressant med Appleyards artikel är att han framställer utvecklingen av den moderna ateismen från att ha varit en skeptisk kritik av religion till att bli en i det närmaste intolerant ideologi. Han skriver: ”Efter attackerna i september 2001 brast alla förbehåll och fördämningar och nyateismen blev en fullfjädrad ideologi…”. Som religionsvetare är det intressant att notera att nyateismen beskrivs som en ideologi; ett epitet som till exempel anti-muslimska kritiker ofta vill associera och likna islam med. Enligt detta resonemang är islam något mer än endast en religion – det är en ideologi.

Om vi väljer att lyssna på Appleyard är framväxten av den nya ateismen ett resultat av populariseringen av evolutionismens läror – speciellt Darwins lära – och det religiöst motiverade våldet efter den 11 september. Vad som dock nedtonas i Appleyards analys är den amerikanska kontexten. Jämfört med Europa har betydligt fler religiösa intressegrupper i USA ett stort inflytande över samhälle, skola och politik. Denna skillnad är kanske den mest avgörande faktorn när det gäller att förklara den nya ateismens ringa genomslagskraft i det svenska samhället. Till skillnad från USA där religiösa grupper har fått ett allt större inflytande i samhället och där religion är en maktfaktor är dessa kopplingar så gott som frånvarande i det svenska samhället. Detta är kanske förklaringen till varför ytterst få personer blir upprörda när journalister Kazmierska skriver om religion. Här finns dock två undantag – en stor andel läsare blir mer än upprörda när journalister och forskare gör sitt jobb och kritiserar stereotypa och oproblematiserande framställningar av ämnen som handlar om islam och muslimer och ateister blir på ett liknande sätt upprörda när deras framställning av religion kritiseras. Hur skall dessa två undantag förstås? Handlar det främst om fördomar och islamofobi när det gäller islam och muslimer och om en överkänslighet när det gäller den kritiska diskussionen om ateism? Eller finns det andra förklaringar?  

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet