Visar inlägg med etikett islamkritik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett islamkritik. Visa alla inlägg

torsdag 27 september 2012

Böneutrop i Sverige? Några profetior


I ett inlägg nedan skriver Göran Larsson om att moskén i Fittja ansökt om att få hålla böneutrop på fredagar. Flera media har rapporterat om detta under dagen (EXP, AB, DN; SvD, SR, Dagen, Sydsvenskan). Som Göran skriver fick en moské i Oslo år 2000 rätt att hålla böneutrop i samband med fredagsbönen. Samtidigt fick Hedningsamfunnet tillåtelse att hålla ”böneutrop”, tio gånger om året genom att ställa sig på ett hustak för att bland annat skrika ut att Gud är död och att helvetet har slocknat.

Lagändringen såväl föregicks som följdes av hårda proteser, och i motståndet mot lagförslaget lades grunden för flera islamkritiska sammanslutningar. Detta kan man läsa om i Öyvind Strömmens bok Det mörka nätet. Om kontrajihadism, högerextremism och terror i Europa.

Hur denna fråga kommer att utvecklas i Sverige är förtidigt att säga, men man kan redan nu peka på några intressanta likheter.

En av dem som vände sig mot lagändringen i Norge var Fremskrittspartiets Karl I. Hagen som menade att detta var ett beslut som inte kunde tas av en stadsdelsnämnd, utan snarare var en fråga för Stortinget. Som Göran påpekar är det även i fallet med moskén i Fittja i nuläget en lokal fråga, då det är samhälsbyggnadsnämnden i Botkyrka som kommit fram till att förbudet mot böneutrop inte skulle hålla för en rättslig prövning. Om någon kommer att opponera sig mot nämndens beslut med hänvisning till att detta borde vara en principiell fråga av nationell betydelse återstår att se. Samtidigt kan detta vara att spela ett högt spel, då det skulle kunna leda till att alla svenska moskéer får rätt att kalla till bön på fredagar.

Karl I. Hagen opponerade sig även mot liknelsen mellan kyrkklockor och böneutropet på ett sätt som liknar Kristdemokraten Stefan Daynes invändning då han menade att böneutropet ”på ett helt annat sätt än klangen från kyrkklockorna levererar en dogmatisk utsaga”. Hagen menade vidare att böneutrop i samband med fredagsbönen endast var början och att norska moskéer snart skulle ha böneutrop fem gånger om dagen. Av samma uppfattning är flera av dem som kommenterat nyheten i bloggen Avpixlats kommentarfält. Även Sverigedemokraternas Kent Ekeroth gör en liknelse mellan böneutrop och kyrkklockor, då han i en tweet tidigare idag skriver: ”Böneutrop förändrar oerhört mkt o hör inte hemma i Sve. Det gör däremot kurkklockor”.

Utöver Karl I. Hagen var Anne-Liv Gamlem en av dem som mest högljutt opponerade sig mot den norska lagändringen. Gamlem blev i samband med protesterna en central aktivist i den så kallade Aktionsgruppen mot muslimska böneutrop och senare framträdande medlem i Forum mot islamisering (FOMI).

FOMI utvecklades till vad Strömmen kallar den största islamfientliga organisationen i Norge idag: Stopp Islamiseringen av Norge (SIAN). SIAN grundades av Arne Tumyr från Human-Etisk Forbund och är idag en av de olika Stop Islamization-grupper som blivit allt mer framträdande i Europa och USA och som vi har skrivit om bland annat här på bloggen.

I Sverige har diskussion precis börjat ta fart. Vilka politiska beslut som kommer att tas och vilka röster som kommer att sticka ut är ännu oklart. Men gissningsvis kommer islamkritiska röster höjas mot böneutrop som ett uttryck för en islamisering av Sverige. Kanske lyckas några använda detta för att locka meningsfränder, eller kanske till och med skapa en sammanslutning liknande SIAN (detta har visat sig vara svårt i Sverige). Troligtvis kommer även religionskritiska röster opponera sig mot böneutrop som ett intrång på deras rätt till frihet från religion i det offentliga rummet. Jag gissar också att Ingrid Carlqvist och Tryckfrihetssällskapet kommer att lyfta fram detta den 27 oktober, då de bjudit in Geert Wilders att tala i Malmö.

Slutligen är det nog heller inte en helt galen gissning att vi kommer att få anledning att återkomma till detta här på bloggen.

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

onsdag 12 september 2012

En polemik med kontext och rötter


I ett insiktsfullt inlägg här på bloggen lyfter David Thurfjell frågan om hur man kan förstå den senaste kontroversen kring Muhammed, en trailer för en kommande (?) polemisk film om Muhammed, The innocence of Muslims. Simon Sorgenfrei noterar i ett inlägg på detta hur filmens skapare framställer filmen, i god islamofobisk anda, som "islamkritik" och ställer frågan vad det egentligen är som kritiserats. Dessa två inlägg är utmärkta, och jag vill här bara komplettera lite med att kommentera trailerns innehåll.


Det som nu finns tillgängligt på nätet är alltså en trailer. Utifrån denna kan man notera att den kommande filmen knappast är kvalitetsmässig fullträff, som film betraktat. Det hela ger mer intryck av en buskis. Skådespelar(?)insatserna är patetiska och revisitan (ganska många lösskägg) billig. Rykten om en budget på 5 miljoner dollar ter sig minst sagt överdrivna. Antagligen är det just därför som den i media rubricerats som en amatörfilm. 

Men jag skulle vilja hävda att amatörismen är begränsad till de yttre formerna, när det gäller polemikens innehåll pekar det man kan se i trailen på ett ganska så genomarbetat manus. Här finns en skillnad gentemot andra kända provokationer med Muhammed i centrum, såsom  Lars Vilks rondellhund och Jyllandspostens karikatyrer. Filmskaparen eller filmskaparna verkar ha ansträngt sig lite, och slår inte bara vilt omkring sig på måfå. Detta märks i det sätt på vilket ett urval av pikanta detaljer ur etablerad muslimsk historieskrivning blandas med element hämtade ur en tradition av kristen polemik mot islam, med rötter långt tillbaka i tiden. 

Ett karakteristiskt drag hos den senare är hur islam och Muhammed blir till spegelbilder av kristendom och Jesus. I trailern återfinns följdaktligen välkända teman såsom Muhammed ömsom som bedragare, ömsom som en lättlurad vilde, vars "uppenbarelse" snarast är en "villfarelse" och ett hopkok av tidigare religioner (till skillnad från Jesu lära som är unik). Andra teman som känns igen är Muhammed som bastard (i kontrast till Jesus vars pappa ju är känd), som särdeles våldsam och barbarisk (kontrast till den milde Jesus) och så naturligtvis, och över allt annat SEXET, som inte bara handlar om Muhammed äktenskap med ‘Aisha (mer generellt förekommande i polemik), utan det faktum att han överhuvudtaget hade sex och njöt av det (i kontrast till den kyska Jesus). Dessa polemiska teman är väl kända, och har studerats närmare av Norman Daniel i boken Islam and the West.
 

Kanske finns här en liten nyckel till förståelse av den avsedda publiken.  Nutida muslimsk förföljelse av kristna verkar utgöra en ramberättelse till filmen som helhet. Trailern börjar med en scen där en militant muslimsk mobb angriper kristna i Egypten, och  dödar en kvinna.  Kameran fokuserar hennes blodiga kropp, men framför allt korset hon bär runt halsen. Muhammeds konflikt med judiska grupper i Medina anspelas på, och till skillnad från i muslimsk historieskrivning framstår de senare enbart som offer för Muhammeds ondska. Klipp i trailern låter Muhammeds judiska motståndare uttala visheter och symbolisera ståndaktighet och 
offervilja. 

Det främsta budskapet verkar vara att islam är en falsk religion. Dess profet är falsk, och det kan man se på hans moral. Dessa påståenden får bäst resonans i ett sammanhang präglat av föreställningar kring vad som utgör sann religion, sant profetskap och god religiös moral. 

Detta får mig att lägga fram hypotesen, helt i motsats till vad upphovsmannen Sam Bacile (möjligen en pseudonym) själv hävdar, att detta är i allra högsta grad en "religiös" film, en film vars resonansbotten främst står att finna i en amerikansk evangelikal, ”kristen sionistisk” (dvs som ser judars återvändande till Israel som en del av Guds plan), subkultur. Detta är en subkultur som när en viss form av religiöst färgad och motiverad "islamkritik" som är annorlunda än andra former av islamofobi, framför allt i det att den sätter in "islam" i en kosmologisk kontext av ont och gott, sanning och lögn, tro och otro och kanske även Gud och Satan. Teman om "islams" inneboende ondska och falskhet har odlats här under en lång tid. 

Filmen The innocence of Muslims finns alltså ännu inte tillgänglig i sin helhet. När det väl blir tillgänglig kommer den att utgöra ett intressant objekt för religionsvetenskaplig studium i flera avseenden, såväl beträffande ursprunget till de olika element som används för att bygga upp nidbilden av Profeten (och hans anhängare) som beträffande dess religiösa såväl som politiska kontext.  

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet.




fredag 24 augusti 2012

Kommentar till Torbjörn Tännsjö


I en debattartikel i dagens DN skriver filosofen Torbjörn Tännsjö att Anders Behring Breiviks handlingar kan göras förståliga, om vi sätter oss in i hans idévärld. Jag håller med honom om det. Breiviks omvärldsanalys och ideologi har analyserats i den norske journalisten och terrorexperten Öyvind Strömmens bok Det mörka nätet. Om högerextremism, kontrajihadism och terror i Europa. Där framgår också med skrämmande tydlighet att Brevik är långt ifrån ensam att befolka denna föreställningsvärld. Snarare finns en islamfientlig plausibilitetsstruktur som upprätthålls av en växande mängd individer och grupper kanske främst på nätet. Troligtvis har rätten också tagit detta i beaktande i dagens dom.

Men i sin ambition att argumentera mot dessa föreställningar ger Tännsjö uttryck för en – ur religionsvetenskaplig synpunk – inte helt oproblematisk utsaga och riskerar att på ett oavsiktligt sätt reproducera en föreställning han vill kritisera. Han skriver ”Jag tror inte att islam kommer att ta över och jag är säker på att om detta skulle ske, så skulle det ske i en utspädd form, som det skulle gå bra att samexistera med.”

Även om det inte hans avsikt ger Tännsjö här uttryck för en essentialistisk religionsförståelse som ligger fundamentalistens nära – nämligen föreställningen att religioner existerar utanför eller bortom sina utövare, samt att dessa kan existera i mer eller mindre ren form. Man kan förstå Tännsjös utsaga citerad ovan som att han menar att islam på ett essentiellt sätt skiljer sig från ”västerländska värderingar” – men också att denna essens blandas ut till en mer smakfull saft genom påverkan från just dessa föreställda västerländska värderingar.

I muslimsk diskurs propageras föreställningen om en ”ren islam” främst av wahhabiter/salafiter – som vill rensa religionen från vad de uppfattar som icke-islamiska inslag. De vill praktisera islam enligt vad de uppfattar som en bokstavstrogen läsning av Koranen och på samma sätt som de menar att Muhammad och hans följeslagare praktiserade religionen.

Det är också bland dessa grupper vi finner representanter för sådana militanta islamtolkningar som legat bakom de senaste tio årens terrordåd. Man kan argumentera för att dessa gruppers ökade synlighet och inblandning i samhället bidragit – eller kanske är den direkta orsaken – till framväxten av den islamfientliga miljö Breivik tillhör. Det är varandras spegelbilder. Från båda håll menar man att ”sann islam” är oförenligt med ”väst”/demokrati/mänskliga rättigheter.

Utifrån ett icke-konfessionellt religionsvetenskapligt perspektiv tar vi inte ställning till vilken av alla tänkbara islamtolkningar som är ”rätt” eller ”ren”. Vi kan istället se att det i alla tider har funnits konkurrerande läsningar av Koranen. Det har också funnits en mängd lika motsägelsefulla berättelser, och tolkningar av dessa berättelser, om hur Muhammad och hans följeslagare praktiserade islam.

Den islam som finns tillgänglig för oss att observera och studera är den religiösa praktik muslimer ägnat sig åt i historia och nutid. Och bland dessa tolkningar finner vi såväl uttryck som står i motsats till demokratiska ideal eller förklaringen om mänskliga rättigheter, liksom uttolkningar som vill harmonisera islam med dessa ideal.

Att lyfta fram en tolkning som mer ”sann” än någon annan är att ta ställning i en inommuslimsk kamp om tolkningsföreträde, och därigenom bidra till att ge denna tolkning legitimitet framför andra. Om man nu, av någon anledning, som icke-muslim vill främja en islamtolkning framför andra kan man ifrågasätta varför man lyfter fram en upplevt negativ tolkning som mer sann än tolkningar man upplever som positiva.

Simon Sorgenfrei,
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

fredag 3 augusti 2012

Kontrajihadismens utgångspunkter


På lördag demonstrerar Swedish Defence League i Stockholm för att protestera mot vad de upplever som en islamisering av Sverige. För att kunna förstå den islamkritiska idéströmning som har kommit att kallas för den kontrajihadistiska miljön är det viktigt att lyfta fram några centrala tankar som är vanligt förekommande bland röster som uttrycker en stark kritik av islam och muslimer.

Eftersom religionsvetare och forskare ofta beskylls för att försvara islam eller släta över problem och motsättningar i samhället är det viktigt att lyfta fram några allmänna utgångspunkter. Religionsvetenskapens syfte är inte att försvara eller legitimera vissa religioner eller tolkningar av religioner framför andra – detta är möjligtvis en uppgift för troende, teologer. Samtidigt är det viktigt att problematisera förenklade och stereotypa framställningar av religion eller enskilda religiösa traditioner. Ur ett religionsvetenskapligt perspektiv är det människor som skapar religion, och forskningen visar att människor som menar sig tillhöra samma religion har vitt skilda uppfattningar om hur denna religion ska tolkas och bäst efterlevas.

Sverige är ett mångreligiöst, demokratiskt och öppet samhälle och i ett sådant samhälle har religionsfriheten en central betydelse. Vi har religionsfrihet och därför står det var och en fritt att välja en religiös livsstil så länge som detta inte inkräktar på andra människors liv eller baseras på tvång. Och precis på samma sätt som vi kan välja religion står det oss också fritt att välja att avstå från religion. För vissa människor kan det vara provocerande att vissa väljer ett liv där gud är av central betydelse, men lika provocerande kan det vara att välja ett liv utan gud och religion för andra.

Kontrajihadismen är en löst sammansatt transatlantisk idéströmning som framför allt förenas i sitt hat mot det mångkulturella samhället, islam och de medborgare som anser att alla människor skall behandlas lika i samhället oberoende av religiös och etnisk bakgrund. Med anledning av det internationella kontrajihadistiska möte som ska hållas i Stockholm i helgen vill vi titta närmare på några av den kontrajihadistiska miljön centrala tankar och idéer vad det gäller synen på islam och muslimer.


Islam är enhetlig och oföränderlig totalitär ideologi
Islam står för olika saker för olika muslimer. De flesta muslimer menar nog ungefär att islam är ett idealiskt sätt att leva i enlighet med guds vilja så som denna uppenbarats i koranen och exemplifierats i berättelserna om Muhammads liv. Hur dessa källor ska förstås är man emellertid oense om. Faktum är att enskilda muslimer, eller muslimska tolkningstraditioner, har olika svar på samma frågor. Det gör det omöjligt att ur ett ickekonfessionellt perspektiv yttra sig om vad ”islam säger” i den ena eller andra frågan eftersom som olika muslimer ger olika svar på samma fråga.

Inom den kontrajihadistiska diskursen erkänner man emellertid inte någon mångfald av islamtolkningar. Man sätter likhetstecken mellan islam och militant extremism, och den komplexitet och mångfald som kännetecknar all religion har här fått lämna plats för en islam som ser likadan ut oavsett tid och plats. Denna islam har på ett kontextlöst sätt tolkats fram ur en handfull utvalda koranverser och hadithtraditioner (berättelser om vad profeten Muhammad gjort och sagt), samt några historiska termer och specifika situationer som anses vara allmängiltiga. Enligt den kontrajihadistsika exegesen är islam en till sin kärna krigisk religion, i direkt motsättning till ”väst”. Det är också karaktäristiskt för den islamkritiska diskursen att islam framställs som ett handlande subjekt och en enhetlig ideologi som determinerar muslimers tankar och beteende.


Eurabiadoktrinen
I den islamkritiska och kontrajihadistiska föreställningsvärden närs idén om att muslimsk-arabiska och västerländska ledare, av oklara skäl, har kommit överens om att skapa ett Eurabia – ett Europa dominerat av arabiska muslimer. Eller att arabisk-muslimska ledare har kommit överens om en gemensam ambition att erövra västvärlden genom såväl immigration som konfrontation. Flyktingar och asylsökanden är islamiseringens fotsoldater. Muslimer anses bedriva en form av demografisk krigsföring genom att föda många barn. Muslimer vill inte integrera sig i det svenska samhället, menar man, utan är här för att ”islamisera” genom att bygga moskéer, ställa krav på särlagstiftning och slutligen påtvinga Sverige sharialagar genom ett lömskt bruk av yttrande- och religionsfrihetslagstiftning.

Föreställningen om den eurabiska konspirationen har främst sina rötter i Gisèla Littmans, alias Bat Ye’or, internationella best seller Eurabia: the Euro-Arab axis (2005). Det huvudsakliga temat i boken är att det, sedan ”oljekriserna” på 1970–talet, existerar ett hemligt, medvetet skapat, politiskt projekt mellan nyckelpersoner inom den europeiska politiska, ekonomiska och intellektuella eliten och deras arabiska motsvarigheter – den s.k. Euro–Arab–Dialogue (EAD) – med avsikt att få till stånd en oåterkallelig transformation av Europa till en ny geografisk entitet – Eurabia.
Åke Sander, professor i religionsbeteendevetenskap vid Göteborgs universitet, har listat Eurabiaföreställningens centrala teman enligt följande:

  • islam och muslimer utgör ett mycket allvarligt, externt såväl som internt, existentiellt hot mot Europa och hela den västerländska civilisationen
  •  
  • islam är en och samma entitet sedan dess födelse 610. Den ”sanna islam” är den ”ursprungliga islam”. Islam är, och kommer alltid att förbli, en medeltida, pre–modern, oupplyst, fundamentalistisk, våldsam religiös tradition och ideologi, oförmögen till förändring
  •  
  • det är samma islam, samma muslimer och samma hot som Europa står inför vid dagens ”tredje våg” av islamiskt erövringsförsök som vid dess första försök att ta över Europa under 700–talet, som stoppades vid Poitiers 732, och vid dess andra försök under 1500 och 1600–talen, som stoppades vid Wien 1683
  •  
  • islam betraktar, och kommer alltid att betrakta, världen som binär, uppdelad i dar al–islam och dar al–harb (krigets boning), i trogna och otrogna, och de förra har en gudomlig och oifrågasättbar plikt att erövra och underkuva de senare, en plikt att införa shari’a överallt och att göra alla otrogna till dhimmis (skyddsfolk) och slavar, vilka de har en gudomlig rätt att plundra, våldta och döda
  •  
  • alla muslimer är alltid först och främst ”soldiers of Islam”, en ockupationsmakt. Jihad är det centrala elementet i islams och muslimers väsen. De är alla, innerst inne, medeltida, extremistiska och fundamentalistiska jihadister
  •  
  • muslimer varken kan eller vill integrera sig i Europa. De är, och kommer alltid att förbli, barbarer som aldrig lämnar den islamiska världen – de tar den med sig vart de än beger sig
  •  
  • det är inbyggt i deras och deras religions DNA att misshandla sina kvinnor, fruar, mödrar och döttrar. Otrogna, dekadenta kvinnor har de gudomlig rätt att våldta
  •  
  • det ingår i muslimers natur att lura och bedra. Mot otrogna har de ett gudomligt bud att göra detta.
  •  
  • muslimer är lata och vill inte arbeta. I Europa parasiterar de på majoritetsbefolkningen och deras sociala välfärdssystem för att försvaga, söndra och ta över de europeiska länderna
  •  
  • muslimer och deras mentalitet representerar den totala motsatsen till ”oss” och ”vår” mentalitet
  •  
  • islam är en sjuk och ond religion/ideologi, att likna vid pest eller cancer
  •  
  • islam och muslimer utmärks av en okontrollerad och okontrollerbar demografi – de blir i snabb takt fler och fler hela tiden. Detta är deras starkaste vapen i deras globala jihad–ambitioner. Detta är varför Europa (och eventuellt hela den västerländska civilisationen) är dödsdömd – om ”vi” inte gör något mycket radikalt åt det


Demografer som har studerat de siffror som används av förespråkare för kontrajihadistiska tankesystem visar emellertid på två saker. Invandrare föder generellt fler barn om man endast beaktar ett kort tidsperspektiv. Men – och detta faktum ignoreras oftast av islamkritiker – om man istället ser över tid är det en tydlig trend att skillnaden mellan invandrares och ”inhemskas” födslotal minskar. Dessutom är det också viktigt att påpeka att det inte finns ett automatiskt samband mellan födslotal och barns religiositet. Uppväxt och insocialisering i det omgivande samhällets värderingar och tankar kommer också att påverka barn som är födda av föräldrar som praktiserar islam. Graden av sekularisering kommer med största sannolikhet också att öka bland andra, tredje och fjärde generations barn till invandrare.

Ytterligare en faktor som den anti-muslimska rörelsen ofta bortser från är att det inte finns ett samband mellan invandring från till exempel Mellanöstern och Nordafrika och migranternas religiositet. I Sverige uppskattas antalet människor av muslimsk kulturell bakgrund till 350000-400000, men detta är endast en uppskattning som inte säger något om vad det innebär att ha en muslimsk kulturell bakgrund. I Sverige är det inte tillåtet att föra religionsstatistik och antalet praktiserande muslimer är därför inte något annat än just en uppskattning. Av den ovan angivna siffran är endast 110000 knutna till någon muslimsk organisation. Detta tycks indikera att majoriteten av ”muslimer” i Sverige de facto inte praktiserar sin religion i någon islamisk församling. Detta kan också peka på att sekulariseringen är utbredd även bland individer av muslimsk kulturell bakgrund. Graden av islamisk och muslimsk praktik bland dessa invandrare kan därför vara betydligt överdriven.


Alla muslimer ljuger!
Att muslimer själva inte uttrycker, eller kraftigt förnekar, den auroarabiska konspirationen, eller i de fall muslimer talar om vikten av demokrati, mänskliga rättigheter eller integration förklarar man inom den kontrajihadistiska miljön med begreppet taqiyya.

Taqiyya har historiskt varit en shiitisk angelägenhet och tolkas vanligen som att en muslim får dölja sin religionstillhörighet vid hot om våld på grund av sin tro. Då shiiter förföljts av sunnimajoriteten har man kunnat uppträda som sunnimuslim för att undvika aggression.

Bland islamofobiska och kontrajihadistiska debattörer har emellertid taqiyya kommit att betyda att det är en muslimsk plikt att ljuga för icke-muslimer, som en del av islamiseringen av världen. Denna strategiska definition av begreppet får innebörden att deltagare i den kontrajihadistiska miljön inte behöver ta hänsyn till argument från muslimer, eftersom varje uttalande som inte överensstämmer med den egna islamförståelsen kan avfärdas som förställning och lögn.

Den kontrajihadistiska rörelsen har alltså tolkat fram en islam som få muslimer känner igen sig i. Men i den mån de opponerar sig kan man, utifrån denna islamtolkning, avvisa dessa protester med att de ljuger i enlighet med det islamiska påbudet att ljuga för icke-muslimer (taqiyya) vilket ligger till grund för den eurabiska konspiration som syftar till en islamisering av världen genom passiv och aktiv erövring.

Avslutningsvis är det viktigt att betona att alla religiösa traditioner liksom politiska ideologier kan användas och tolkas på ett sådant sätt att de legitimerar våld och dominans. Här är islam inte något undantag! Det är lätt att hitta exempel där islam har tolkas på ett sådant sätt att religionen har legitimerat terrordåd, erövring och patriarkala strukturer. Dessa tolkningsprinciper är dock varken unika för muslimer eller delade av alla människor som bekänner sig till religionen islam. Som religionsvetare är en central uppgift att problematisera förenklade föreställningar om religion och religiositet i samhället. Den kontrajihadistiska framställningen av islam är ett skolboksexempel på en essentialistisk, förenklad och oproblematiserad framställning. Genom att påpeka detta faktum är vårt syfte inte att försvara islam eller muslimer – något som muslimer själv får ägna sig åt. Istället är det vårt mål att genomföra en habil vetenskaplig analys som tar hänsyn till historiska och sociala förändringar liksom mångfald och förändringar över tid och rum. Som religionsvetare hade vi genomfört en liknande kritiskt analys oberoende av vilken religiös tradition som hade framställts på ett förenklat, stereotypt och ovetenskapligt sätt. Det är vår plikt som religionsvetare att påtala fel, brister och onyanserade framställningar oberoende om dessa uttalas av religiösa ledare, politiker, debattörer, media eller kulturrasister.  

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet
Simon Sorgenfrei, doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet




måndag 11 juni 2012

Islamhatande präst på Sverigebesök


I fredagens (8/6) Människor och Tro intervjuades den kontroversielle koptiske prästen Fader Zakaria Botros. Att den egyptiske predikanten väcker starka känslor är lätt att förstå om man lyssnade på programmet. I intervjun sade han bland annat:

I do not hate Muslims, I love Muslims and hate Islam. I do not disgrace Muslims, I expose Islam.
Fader Zakarias hårda budskap kan ses som ett exempel på ökande motsättningar mellan vissa religiösa grupper, inte bara i arabvärlden, utan globalt. Religiös tillhörighet tycks bli ett allt vanligare identitetspolitiskt inslag världen över. Inom exempelvis hindunationalistiska rörelser har etnisk-religiös identitet använts såväl i kampen mot kolonialmakterna, som i samtida territoriella konflikter. I Sverige använder högerradikaler som Sverigedemokraterna kristendom som identitetsmarkör i sin islam- och invandringskritiska politik. Kännetecknande för denna sorts identitetspolitik är att religion och religiös identitet framställs som något statiskt och determinerande, och snarare än att se till beröringspunkter, väljer man att fokusera på det som skiljer åt. Den egna religionen får stå för något gott, medan den andres religion görs till ondskans arketyp.

                                                           Fader Zakaria Botros

Det är inte första gången ett religiöst samfund bjuder in en predikant med ett kontroversiellt budskap. För några år sedan valde Sveriges unga muslimer att ställa in ett besök av Abdullah Hakim Quick, sedan det blivit känt att han uttalat sig hatiskt mot homosexuella och judar. Fader Zakaria var inbjuden till Sverige av den ursprungligen ryska kristna rörelsen MedieMission, men predikade också i Citykyrkan i Stockholm – ett samfund som beskriver sig självt som: ”En profetisk böneförsamling som evangeliserar och missionerar lokalt och globalt med drömmen om att nå varje person i varje nation.” Syftet med prästens besök ska ha varit att sprida kunskap om islam.

I intervjun säger fader Zakaria att han hatar islam, men älskar muslimer. Det är en retorisk figur som blivit allt vanligare i den islam- och allmänt religionskritiska diskursen. I ett reportage i tidskriften Sans heter det till exempel att ”det borde vara självklart att skilja mellan religionsutövare och religion”. Författaren och debattören Dilsa Demirbag-Sten är kanske den som ivrigast propagerat för att man på detta sätt måste skilja mellan islam och muslimer.
Demirbag-Sten menar att vi måste sluta se på muslimer som ett kollektiv, och istället bli medvetna om att muslimer menar och vill olika saker med islam. Det är ju naturligtvis riktigt, och viktigt. Denna retorik kan därför förstås som ett försök att skapa utrymme att kritisera religion – så som man föreställer sig den – utan att riskera att anklagas för att vara ”rasist” eller liknande.

Men är det så självklart och enkelt att skilja mellan religion och religionsutövare? Som religionsvetare menar jag att denna retoriska figur utgår ifrån tre tvivelaktiga föreställningar:

För det första att religion eller enskilda religioner existerar som en oföränderlig uppsättning teologiska föreställningar och rituella föreskrifter oberoende av utövare som tolkar och praktiserar religionen. Religion eller enskilda religioner tycks sväva runt i rymden som färdiga paket, skapade av någon mystisk Gud i en fjärran evighet. Det är en syn på religion som många religiösa själva kanske håller för sann, men som framstår som motsägelsefull när den anförs av religionskritiker.

För det andra tycks de som på detta sätt kritiserar religion eller enskilda religioner själva ha kunskap om vad den religion de kritiserar egentligen står för – och detta på ett sätt som de flesta av religionens utövare då inte har.

Slutligen ingår i denna retorik en, mer eller mindre medvetet, stereotypt negativ föreställning om enskilda religioner eller om religion som fenomen. Man bortser från fenomenets komplexitet, och låter religion representeras av ett kollage av mer eller mindre svarta bitar.

Genom att på detta sätt skilja religion från utövarna, fråntar man också dessa rätten att känna sig kränkta av kritik mot den religion de säger sig följa. Fader Zakaria säger i intervjun i Sveriges Radio att han inte vill ”vanära muslimer” utan istället ”avslöja islam.” Om man identifierar sig som religiös är det då inte troligt, och kanske också rimligt, att man kan känna sig kränkt om någon säger att den religion man menar sig följa eller tillhöra är en sjukdom, ett dödligt gift?
Som religionsvetare betraktar jag religion som ett fenomen som skapats, och som ständigt nyskapas, av människor. Inom varje religion finns det olika uppfattningar om vad som är den enskilda religionens egentliga budskap, eller hur man egentligen ska praktisera. Alla religioner kan användas för att legitimera såväl våldsamma som filantropiska handlingar. Islam rymmer både al-Qaida och Muslimer för fred och rättvisa, paraplybegreppet kristendom täcker både Moder Teresa och Ku Klux Klan.

Religion kan på detta sätt förstås som ständigt pågående samtal och handlingar med en mängd röster och deltagare som kommer och går och byts ut. Alla religioner skakas, men drivs också framåt, av tolkningskonflikter. Ortodoxi är ett mått av makt, snarare än ett sanningstecken. Att i detta myller av åsikter ta ställning för ett sätt att förstå en enskild religion är ett konfessionellt ställningstagande.

Istället för en slarvigt generaliserande eller ideologiskt driven religionskritik vore det kanske bättre att försöka vara specifik. Om det är religiöst legitimerat våld man vill kritisera är det mer effektivt att så exakt som möjligt rikta ljuset mot de individer och tolkningar som ligger bakom detta – än att beskylla ”religion” för våldet och därmed riskera att alienera alla som identifierar sig som religiösa.

Om fader Zakaria preciserade sin islamkritik till att gälla de muslimer som spränger koptiska kyrkor istället för att beskylla ”islam” för dessa terrordåd, skulle han kanske få stöd av de muslimer som tagit stora risker för att försvara kopter i Egypten.

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet