Ledande svensk teolog lämnar sin kristendom

Eskil Franck – framstående teolog, före detta rektor för svenska kyrkans pastoralinstitut och tidigare ärkebiskopskandidat – har nyligen kommit ut med självbiografin Giv mig, min son, ditt hjärta (förlag: Fri tanke).  Eskil Franck är numera överintendent för Forum för levande historia och han har en lång och varierad yrkeskarriär bakom sig, förutom de teologiska uppdragen bland annat som rektor vid lärarhögskolan. Hans yrkesmässiga erfarenheter skulle vara nog så intressanta att läsa om, men det som gör denna biografi särskilt intressant ur ett religionsvetenskapligt perspektiv, är att den är en uppgörelse med den kristendom som Franck fostrats i och bidragit till att upprätthålla och utveckla.

Sedan några år tillbaka har Eskil Franck nämligen avsagt sig sitt prästämbete och lämnat sin kristna tro för en position som kanske inte kan kallas ateistisk men som författaren i varje fall inte vill beteckna som kristen. ”Det jag nu har kvar av tro”, skriver han, ”är en öppning mot något större än jag själv, en sorts ödmjukhet inför universums förunderlighet”. Ibland, skriver han vidare, kan denna öppning ta sig uttryck ”i ett lågmält, trevande tilltal till Någon, ett sorts tillitens möte. Utan anspråk. Odogmatiskt”. 

Detta sista ord ”odogmatiskt” är signifikant. För det är en synnerligen dogmatisk form av Luthersk kristendom som Franck är fostrad i. Han växte upp i en småstadsmiljö präglad av strikt lojalitet med den Schartauanska läran. Här fanns lite tolerans och intresse för andra tankevärldar än den egna, homosexualitet sågs som en styggelse, jämställdhet som ett otyg och svenska kyrkans gradvisa liberalisering som ett brott mot Guds lagar. I boken beskriver Eskil Franck hur han under ungdoms- och studieåren i en rad omvälvande aha-upplevelser succesivt gjorde upp med den biblicistiska och trångsynta uppväxtmiljön. Här blev teologistudierna vid Lunds universitet en hjälp, inte minst för att tänka kring de bibliska texterna på ett historiskt och kontextualiserande perspektiv.

Och Eskil Franck blev också så småningom präst och en framstående teolog. Han disputerade på en avhandling om Johannesevangeliet och blev sedermera både docent i teologi och kandidat till ärkebiskopsämbetet i Svenska kyrkan. Som rektor för pastoralinstitutet i Uppsala bidrog han till att reformera prästutbildningen och genom bibelteologiska inlägg bidrog han till att stärka en icke-fördömande hållning gentemot homosexualitet i Svenska kyrkan. Eskil Franck var alltså på hög ledarnivå med om att utveckla den liberala, antidogmatiska och rättighetsorienterade kristendomsform som idag präglar Svenska kyrkans hållning.

Samtidigt är det just hans problem med ohållbara dogmer som, om jag läser honom rätt, är det som fått honom att nu lämna sitt ämbete och kristendomen. Eskil Franck drivs av en längtan efter intellektuell hederlighet, han vill vara sann, ärlig och, med sitt eget ordval, rättskaffens. För honom håller det inte att predika utifrån Bibeln samtidigt som man känner till denna boks brokiga redaktionshistoria. Det håller inte att predika att Jesus är uppstånden och samtidigt inte tro att så verkligen är fallet. Att definiera tro som tillit snarare än försanthållande – så som är vanligt bland liberala teologer – räcker inte för Eskil Franck. Antigen tror man på de kristna dogmerna, resonerar han, eller så kan man inte på ett intellektuellt hederligt sätt, verka som präst i kyrkan. Här ekar hans berättelse av det lutherska ”allt eller intet”-tänkandet som också präglade de schartauanska sammanhang där han växte upp. Antigen är man med helhjärtat eller så står man utanför. Eskil Franck var helhjärtat med när han var barn, nu har livet, studierna och forskningen fått honom att ompröva sin position och då ställer han sig utanför.

Giv mig, min son, ditt hjärta kan läsas som ett tidsdokument över svensk modern religionshistoria, den är skildring av det religiösa landskapet i vårt land från dogmatisk gammalkyrklighet, via den svenskkyrkliga huvudfårans försök att både bredda och bevara det kristna arvet, till den explicita religionskritiken. Det är också en insiktsfull skildring av de utmaningar Svenska kyrkans står inför skriven av en man som i sitt eget liv levt och erfarit de positioner och predikament som skildras.

David Thurfjell
(Religionshistoriker, Södertörns högskola)