Ingen jul i Australien

SvD har i dagarna rapporterat att en imam Yahya Safi i Sydney-förorten Lakemba har uttalat en fatwa mot julen. Enligt fatwan skall muslimer inte befatta sig med julfirandet och man skall inte utbyta julhälsningar med kristna enligt SvD.

Innan jag utvecklar min analys är det viktigt att känna till att en fatwa är en icke-bindande rekommendation som inte behövs följas av muslimer och att det inte är ovanligt med konkurerande fatwor som uttalar ett budskap med en annan innebörd. I västvärlden har dock ordet fatwa efter den iranske ledaren Khomenis dödsdom mot den brittisk indiske författaren Salman Rushdie felaktigt kommit att förknippas med en synonym för dödsdom och något som inte går att ändras. Mot bakgrund av ordets etymologiska och teologiska betydelser är det därför långt ifrån säkert att alla muslimer i Australien kommer att följa Safis rekommendation. SvD rapporterar även om att vissa imamer kommer att delta i ekumeniska och religionsöverskridande gudstjänster som syftar till att förena troende i ett gemensamt budskap om fred och försoning.

Att många muslimer kan delta i julens sekulära ritualer som att dricka julmust, se på kalle Anka på tv, ha julgran och köpa julklappar är förmodligen inte ovanligt. Speciellt vanligt är nog denna typ av firande för de som har barn som går i svensk skola. Att inte betona julens teologiska budskap är ju inte heller unikt för denna grupp av julfirare. Även om kyrkobesöken ökar i juletid är nog julen en sekulärhögtid för de flesta svenskar. En tid då man kan umgås med vänner, se på tv, ta det lugnt och köpa presenter.

Att julen kan vara religionsöverskridande blev även tydligt i den brittiska humorserien Friday Night Dinner som nu sänds av SvT. I helgens avsnitt firade den dysfunktionella judiska familjen i teveserien jul med blandad framgång. Mamman ville gärna duka bordet med röda färger och julpynt, men hon ville absolut inte ha någon julgran. När pappan tog in en gran utbröt vilda protester, men konflikten löstes när "trädet" fick ett nytt namn! Julgranen döptes om till ett Chanukkah-träd! Chanukkah som är namnet på den judiska ljushögtiden som firas till minne av oljeundret i samband med återinvigningen av templet i Jerusalem år 165 f.Kr har ju inte något med den kristna julen att göra - men här blir det en lösning för mamman i familjen. Avsnittet avslutades med att alla i familjen grät när den något påfrestande grannen Jim sjöng julpsalmer för hela den samlade familjen.  

Men låt oss återvända till den australienske imamens önskemål om att muslimer inte skall delta i icke-muslimska högtider. Ur ett religionsvetenskapligt perspektiv är det ju inte speciellt förvånande att religiösa ledare vill dra gränser gentemot andra religioner eller mot vad de uppfattar vara tveksamma eller felaktiga tolkningar av sin religion. Denna uppgift ingår ju så att säga i jobbet att vara religiös ledare för en specifik tradition! Att en muslimsk imam inte vill att muslimer skall fira jul är inte mer förvånande än att en kristen präst inte vill att kristna skall delta i firandet av den muslimska Id al-Fitr, en den judiska Chanukkah högtiden eller Wicca anhängares firande av sommarsolståndet. Men samtidigt som många religiösa ledare menar att en gräns måste upprätthållas är det andra företrädare som anser att ekumeniska och gränsöverskridande aktiviteter skall främjas och uppmuntras. Att önska sin granne god jul eller id mubarak är inte det samma som att man blir kristen eller muslim enligt dessa röster. Att respektera varandra och vörda varandras högtider är en del av att vara människa och olikhet är inte något hot mot den egna tron enligt de som förespråkar ett ekumeniskt och dialogiskt perspektiv. Återigen ser vi hur uttolkningen av religion å ena sidan kan leda till exklusivitet och konflikt och å andra sidan till harmoni och samförstånd.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Vad vill Kristen opinion?

Skribenterna på bloggen Kristen opinion skrev nyligen ett inlägg om vad de vill uppnå med bloggen där de säger sig vilja ”väcka frågor, vända på stenar och höja det sänkta taket i Svenska kyrkan”. Mot bakgrund av den s.k. imamdebatten anser skribenterna att kyrkliga företrädare inte förmådde att argumentera teologiskt och att religionsdialogen styrdes av andra icke-teologiska agendor. Inlägget visar också en oro för att upplysningsarvet är satt på undantag i dessa postmoderna modeteoriers era, och som religionsvetare studsar jag knappast när skribenterna istället menar att det som är sant är sant i objektiv mening och att de samtidigt skriver att de vill försvara vetenskaplig metod. De punktar även upp några utgångspunkter där de bland annat vill kritisera ”kyrklig substanslöshet och teologiskt flum”, som ett led i att de vill problematisera Svenska kyrkans identitet. De vill också fungera som en ”front mot religiös paternalism och självgodhet, oavsett vilken religion som utövar den - även om den kallas ’religionsdialog’ och bedrivs av förment liberala kristna teologer.” Detta med flum återkommer också på bloggen Churchmill, som det länkas till på bloggen. Där skriver journalisten Siewert Öholm ett kritiskt inlägg om SR:s livsåskådningsredaktion, som han menar driver en teologiskt okunnig och religionssynkretistisk programpolitik, där urvalen präglas av flummighet och romantik. I inlägget stör han sig på att islam och kristendom blandas samman och att en präst i Svenska kyrkan deltagit i en bön för islams utbredning. Båda blogginläggen verkar anse att det ekumeniska arbetet inom Svenska kyrkan har gått för långt och blivit alltför inkluderande gentemot andra religiösa traditioner, och främst är det islam som kommer upp som exempel.

För en utomstående så framstår bloggen som en intressant religiös strategi som illustrerar hur några svenska kristna teologer försöker bemöta det förändrade svenska samhället och Svenska kyrkans roll i det. Samtidigt som det – åtminstone för mig – framstår som något luddigt och oklart vad som avses med ”kyrklig substanslöshet och teologiskt flum” och vilka agendor som skribenterna anser styrde religionsdialogen efter imamdebatten, vilket skulle vara intressant att läsa mer om. Sannolikt är bloggen ett uttryck för att medlemmar i Svenska kyrkan har olika åsikter om vad Svenska kyrkan är och bör vara, och att just denna blogg syftar till att göra teologin i svenska kyrkan tydligare på vissa punkter. Man får intrycket att skribenterna anser att Svenska kyrkan blivit för ”tam” och postkolonialt dialogorienterat. Det framgår inte i inlägget vad religionsdialog är, eller bättre uttryckt, vad skribenterna anser att det bör vara. De presenterar sig själva som att stå i en klassisk liberal protestantisk position, vilket de menar har få motsvarigheter i det offentliga samtalet, och man kan då undra vad som skulle skilja deras religionsdialog från de omnämnda liberala kristna teologernas paternalistiska och självgoda religionsdialog.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola