Sveriges andre muslim

I en rapport från kriminalpolisen, signerad 29 december 1939, framgår att det inkommit uppgifter om ”misstänka utlänningar” som träffas på Kjellsons Café på Birger Jarlsgatan 36 och där ”föra viskande samtal på tyska och ryska”.

Konstapel Brännström rycker ut och gör upprepade besök på Kjellsons. Han kan dock lugnande rapportera att där endast undantagsvis förekommer besök av utlänningar, och att ”dessa icke på något sätt givit anledning till misstanke om spionage el.dyl.” Men biträdet för caféets brödbutik kan redogöra för att de sedan en lång tid tillbaka ofta gästas av innehavaren till Turkiska magasinet och att det ”någon gång hänt att folk har tittat misstänksamt på honom.”

Detta var Haji Post Sahibi Akif Arhan från Kayseri i Turkiet. Han kom till Stockholm för 90 år sedan, i juni 1928, och drev mattaffären Turkiska magasinet på Birger Jarlsgatan 32. Då blev han också vän med Ebrahim Umerkajeff som kommit hit redan 1897 och innehade Ryska pälsvaruaffären på Birger Jarlsgatan 38.

Akif Arhan utanför Turkiska magasinet

De brukade träffas på Kjellsons Café, som alltså låg mittemellan deras butiker. Umerkajeff talade ryska, och Akif Arhan hade bott i Tyskland. Sannolikt bjöd de kunder och gäster till konditoriet, och uppenbarligen gjorde de ett exotiskt och, för vissa, misstänkt intryck i trettiotalets Stockholm.

Några år senare, under andra halvan av 1940-talet, kom ytterligare en grupp muslimer till Sverige. Från Ryssland, Estland och Turkiet. De lärde känna Akif och Ebrahim, och Kjellsons blev deras stamställe. Där grundade de Turk-Islam Föreningen i Sverige för religion och Kultur 1949. Men då hade kanske gästerna vant sig. Dessutom fick de hjälp att grunda föreningen av kriminalkonstapel Bror Hemphälä, som var en nära vän till gruppen.

Ebrahim Umerkajeff var initialt engagerad som revisor, och Akif Arhan lånade ut mattor när föreningen firade de stora muslimska högtiderna. Det var alltså, kanske lite oväntat, på Birger Jarlsgatan islam etablerade sig i Sverige.

Sveriges första imam

Den första kända grupp muslimer som vistades i Sverige var osmanska långivare som kom hit tillsammans med Karl XII för att försäkra sig om att få tillbaka de pengar de lånat ut till kungen under åren i Bender och Varnitza. Det rörde sig om ett sextiotal osmaner, varav majoriteten var muslimer och resten judar och armeniska kristna. De flesta av dem hamnade i Karlshamn, mellan 1715–1718, och sedan i Stockholm där de blev kvar ytterligare ett drygt år innan de kunde resa hem. 

Men några av dem tilläts också att uppehålla sig i andra städer. En Hajji Jusuf och sju andra kreditorer av arabisk bakgrund tog uppdrag som tältmakare i Göteborg, och som jag skrivit om tidigare satt bibliofilen Ali Pascha gärna på universitetsbiblioteket i Lund och läste. 

Bland dem som stannade i Karlshamn finns en ”Molla Mehemed” förtecknad. Molla, eller mulla som det oftare stavas på svenska, är en hederstitel som ges män med religiös utbildning. Under sin tid i Sverige ville dessa besökare praktisera sin religion, och den 12 februari 1718 beslutade därför Karl XII att exempelvis judar och muslimer skulle ha rätt att praktisera sin religion i landet, så länge det skedde bakom lyckta dörrar. 

Det får sägas vara en kvalificerad gissning att denne Mulla Mehmed agerade imam och alltså ledde denna första grupp muslimer i bön under åren i Sverige. 

Karl XII:s fribrev

Kontakterna med osmanska riket var inte slut i och med att dessa långivare åkt hem. 1727 anlände diplomaten Mustafa Aga och en stab om cirka 20 personer till Stockholm, där de inkvarterades i ett hus om 20 rum på Södermalmstorg. Mustafa Agas tid i Sverige är väl dokumenterad, inte minst genom tolken Jean Baptiste Savarys dagbok, Ett år i Stockholm. Samtida anteckningar om turkiska sändebudet Mustafa agas vistelse i Sverige 1727–1728. Här framträder en belevad man som finner sig väl i den svenska societeten och som regelbundet är på audience hos kungen och drottningen. Han är med på danser, maskerader, utflykter och middagar, där agan skålar ”i limonad.”

Said Mehmed med följe, porträtterad av Georg Engelhard Schröder

1733–1734 kom en andra ambassad från Istanbul, ett följe om 43 personer ledda av diplomaten Said Mehmed Efendi. De hämtades från kajen i kunglig kaross och Said Mehmed Efendi har själv, i en notering som kanske bör läsas källkritiskt, beskrivit hur tillströmningen av åskådare var så stor…

…att icke blott husen och taken utmed vår väg voro överfulla utan människor voro uppradade ända upp i tacklingen på de vid kajen liggande gallionerna, så att varje skeppståg påminde om en druvklase. Och allesammans – såväl de utmed vägen uppställda soldaterna som de personer, vilka blott voro där såsom åskådare – svängde sina hattar i luften, när de finge se oss, och ropade med enmun på sitt språk: ”Gud, den högste, förläne osmanernas padisjah ett långt liv!” Härvid trummade man samtidigt på en massa trummor och blåste på en mängd horn av ett slag, som kallas trumpeter, alltmedan dundret av ett sextiotal kanoner steg upp emot himlen.”

Den siste osmanske ambassadören i Stockholm var Cherif Pascha, som mellan 1898–1908 huserade på Kommendörsgatan 32. I tidningarna berättas om hans franska uppfostran, om hur han deltar i jakter och om middagar med den svenska societeten. 

Under dessa år får vi anta att bönerna bads i ambassaderna, men vilka som ledde har vi inga uppgifter om. Kanske var det ambassadörerna själva? 

Cherif Pasha i sitt tjänsterum

Sedan dröjer det innan Sverige får en muslimsk församling igen. 

Ungefär samtidigt som Cherif Pascha anlände kom också den tatariske muslimen Ibrahim Umerkajeff till Stockholm där han etablerade sig som pälshandlare på Birger Jarlsgatan 38 i Stockholm. Ett trettiotal år senare, 1928, kom turken Haji Post Sahibi Akif Arhan och öppnade efter en tid mattaffären Turkiska kompanieti samma kvarter som Umerkajeffs butik Ryska pälsvaruaffären. De båda firade muslimska högtider tillsammans och turades då sannolikt om att agera imam vid bönerna. 

       Umerkajeff var 1948 med att bilda landets första muslimska förening och församling: Turk-Islam Föreningen i Sverige för Religion och Kultur. Till imam för församlingen utsågs turken Osman Soukkan. Han föddes 1903 i staden Štip i Makedonien, som då var en del av osmanska riket, men växte upp i Izmir i nordvästra Turkiet. 27 år gammal bestämde han sig för att se sig om i Europa och lämnade Izmir. På cykel. Efter två års trampande hade han tagit sig hela vägen till Träskända strax norr om Helsingfors och där började han att arbeta som lärare bland stadens relativt stora grupp muslimska tatarer. Han undervisade islam, turkiska och historia. Bland studenterna fanns en ung kvinna som hette Emine Nisametdin. De gifte sig 1939 och fick i rask takt tre barn, en son och två döttrar. 

I slutet av 1940-talet flyttade familjen till Stockholm där de alltså blev en del av den nystartade församlingen, där Osman också utsågs till imam. Därmed kan man med fog säga att Soukkan var landets första imam i någon mer officiell mening.

Osman Soukkan (Foto: Türker Soukkans privatarkiv)

Under femtio- och sextiotalen hyrde föreningen Medborgarhuset på Södermalm eller Konserthuset vid Hötorget för att fira de stora muslimska högtiderna. Osman ledde bönen vid dessa högtider fram till 1962, då han på grund av sjukdom var tvungen att kliva tillbaka. Då hade också den muslimska gruppen i Sverige vuxit och andra kunde axla imamrollen. 

Simon Sorgenfrei

Docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

JUDISK-MUSLIMSKA RELATIONER I SVENSK HISTORIA

Harry och Ali

Ali Zakerov kom med roddbåt från Finland till Vojakkala i Norrbotten den 2 oktober 1944. Med i båten fanns hustrun Zeinab och dottern Didar, 11 månader. I polisförhör berättade Ali att han kom från Tallinn, var körsnär och att han flytt för att slippa militärtjänstgöring.

Först placerades familjen i ett flyktingläger i Umeå, men efter en tid hamnade de i Stockholm. För att få jobb gick Ali till Stureplan där han höll utkik efter någon han tyckte såg judisk ut.

”Folk trodde han bröt på tyska,” har dottern Didar berättat för mig, ”men han bröt på jiddisch.” Familjen Zakerov var muslimska tatarer. I Tallinn bodde judar och muslimer i samma kvarter, många av Alis barndomsvänner var judar och han talade därför jiddisch.

Vid korsningen Birger Jarlsgatan-Sturegatan träffade så han Harry Rock som drev butiken Päls-Nova på Jakobsbergsgatan 6. Där fick Ali sitt första jobb i Sverige och kom sedan att arbeta för olika judiska pälshandlare fram till pensioneringen.

Harry Rock var engagerad sionist, medgrundare till Stiftelsen Judaica och ledde den svenska sektionen av Keren Kajemet, som kallats världens äldsta miljöorganisation. Tillsammans med ytterligare muslimska tatarer som kom till Sverige under andra världskrigets slutskede grundade Ali Zakerov 1949 Sveriges första muslimska förening, Turk-Islam Föreningen i Sverige för Religion och kultur. Han stod som ordförande fram till sin död 1975. Vid Ali Zakerovs begravning – på den muslimska begravningsplats han var med om att grunda strax bredvid den judiska, på Skogskyrkogården – deltog både judar och muslimer.

Men judisk och muslimsk historia i Sverige söker sig längre tillbaka än så, och ofta är de sammantvinnade.

Kalabaliken i Karlshamn

De första judar och muslimer som vi vet besökte Skandinavien var här redan under vikingatiden, men det är först på 1600-talet judar och muslimer bosatte sig i Sverige.

Men det var inte alltid frivilligt. Och de fick inte behålla sin religion.

Vid Uppsala möte 1593 fastslogs att svenska medborgare måste bekänna sig till den evangeliska-lutherska läran och i 1686 års kyrkolag befästes att ”Judar, Turckar, Morianer och Hedningar” som befann sig i landet skulle ”befordras till Doop och Christendom”.

Redan 1681 kom två judiska familjer om tolv personer till Stockholm, ledda av Moses Jacob och Israel Mendel. De döptes allihop den 29 september samma år i Tyska kyrkan vid Prästgatan.  Det var det första i en rad så kallade judedop. Kung Karl XI och drottning Ulrika Eleonora närvarade som dopvittnen.

Karl XI närvarade också när en muslimsk kamelskötare som tagits till fånga av adelsmannen Nils Bielke döptes i Storkyrkan 1692. Han gavs dopnamnet Nils, efter Bielke själv får vi anta. Denna kamelskötare är intressant på flera sätt. Han bör ha kommit till Sverige 1688, men döptes alltså först 1692. Det skulle innebära att han i alla fall nominellt levde som muslim i Sverige mellan dessa år. Dessutom avbildades han av hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl och tavlan hänger än idag på Drottningholms slott.

Sveriges första kända muslim finns alltså på bild! 

Kamelskötaren som enligt dopattesten från 1692 byter namn från Schiaba till Nils

Vad gäller judisk-muslimska relationer i Sverige under stormaktstiden är åren mellan 1715–1719 mest intressanta. Då vet vi att judar och muslimer levde och verkade nära inpå varandra.

När Karl XII efter kalabaliken i Bender återvände till Sverige hade han nämligen i släptåg närmare trettio familjer från osmanska riket, vilka alla hade skulder att driva in. Häften av dem var muslimer medan resten huvudsakligen var judar eller kristna och dessa hamnade huvudsakligen i Karlshamn.

Amiralitetskonsistoriet fick huvudbry och frågade kungen om dessa skulle ”tillåtas att öva deras gudstjänst” och andra riter. Kungen lät svara att de så fick göra, om det skedde ”inom lyckta dörrar”. Detta fribrev innebär att vi vet att judendom och islam praktiserades sida vid sida i Sverige under några år i början av 1700-talet.

 Karl XII:s skrivelse från 12 februari 1718

Under frihetstiden fick en mindre grupp judar möjlighet att bosatta sig i Sverige utan att konvertera. Mest känd är sigillgravören Aaron Isaac som 1774 grundade den första officiella judiska församlingen i Sverige. Det skulle då dröja drygt 100 år innan muslimen Ebrahim Umerkajeff etablerade sig i Stockholm, i samband med Konst- och Industriutställningen på Djurgården 1897. Drygt 20 år senare kom Akif Arhan från Turkiet – och sedan alltså Ali och Zeinab Zakerov med lilla Didar, 1944.

Ali Zakerov och medlemmarna i Sveriges första muslimska församling etablerade goda kontakter med judar i Stockholm, och dessa kontakter levde vidare. Didar Samaletdin hade själv en ledande roll i församlingen och var aktiv i denna långt in på 1990-talet. En viktig del av hennes arbete rörde religionsdialog. Hon minns med glädje samarbetet med biskopen Ingmar Ström och rabbinen Morton Narrowe.

 Idag grundas nya sådana dialoginitiativ, som projektet Amanah i Malmö vilket drivs av rabbinen Moshe David HaCohen och imamen Salahuddin Barakat.

Det är tur, då de idag behövs kanske mer än någonsin tidigare.

Simon Sorgenfrei

Södertörns högskola

Texten är ursprungligen publicerad i tidskriften Dialog, vintern 2019. Tidskriften kan beställas via: www.samarbetsradet.se