Igår tog jag del av ett fascinerande reportage från Svedala i Sveriges Radios Studio Ett. Här har medlemmar av lokalbefolkningen skapat en framgångsrik facebookgrupp med det något otympliga namnet ”Vi som är emot att våra barn blir serverade halalslaktat kött i skolorna”. Bakgrunden är att en del av de förpackningar av kycklingkött i olika former som levererats till de lokala skolorna burit stämpeln ”halal”, alltså religiöst tillåtet för muslimer att äta. När reportern frågar människor i Svedala verkar de vara eniga: inget halalkött ska tryckas ner i halsen på våra svenska, kristna, barn. ”De” ska inte komma hit och tro att de kan ändra på våra matvanor. Sverige är ett kristet land. Det kvittar om det inte syns på köttet att det är halalslaktat, eller om de maträtter som faktiskt tillreds av köttet är klassiskt ”svenska”. Det verkar vara just vetskapen om att det är halal som besvärar. I dagens Aftonbladet uppmärksammas frågan på ledarplats och benämns här en "hysteri". Nyheten att Svedala kommun fått motta hot på grund av halalköttet i skolan uppmärksammades också igår bland annat i Sydsvenskan och i Skånskan.
Man skulle kunna tro att detta är en fråga om djurskydd. Halalslakt är ju djurplågeri, eller? Nej, se det håller inte som argument. Det visar sig nämligen att själva metoden för slakt är exakt densamma, halal eller ej, och helt i enlighet med gällande bestämmelser för djurskydd. Vad är då skillnaden? Enligt den danska producenten är den enda skillnaden att en av de anställda på ”linjen” är muslim och ”läser en bön” över köttet. Det är heller ingen fråga om att Svedala kommun anpassat sig till önskemål om halalkött från muslimska elever och föräldrar: övervägandena är gjorda på basis av lagen om offentlig upphandling. Köttet från Danmark är konkurrensmässigt beträffande kvalitet och pris; det bästa man kan få till billigast pris. Att sedan en del av produkterna dessutom råkar vara halalslaktat (som ett resultat av att Danmark exporterar kött också till muslimska länder) är inget som påverkat upphandlingen.
Men ytterligare ett, religionsvetenskapligt, intressant argument har dykt upp, och inte bara i Svedala. Sverigedemokrater i Trelleborg har till och med, genom detta argument, fått gehör i kommunledningen, och här har man stoppat serveringen av halalkött, med konsekvens att matkostnaderna ökat. Vad är då argumentet? Jo, serveringen av halalkött strider mot kravet att skolan ska vara icke-konfessionell! Barnen ska inte tvingas på någon religion.
Icke-konfessionaliteten brukar annars definieras som att skolelever inte ska utsättas för otillbörlig påverkan eller tvingas delta i religiösa ritualer. Kyckliggryta med ris kan kan ju inte i sig missionera så någon otillbörlig idémässig påverkan kan det ju inte handla om. Det måste således vara det senare som här är aktuellt. I en intervju i DN säger en mamma i Svedeala: ”Även om det hade stått en svensk kristen präst och stänkt vigvatten över köttet och sagt ‘Fader vår’ så hade jag inte velat ta del av det heller. Det ska vara helt oreligiöst, helt neutralt.”
Vad är det som sker här? Icke-konfessionaliteten i förhållande till religiösa ritualer har handlat om skolbarnens aktiva deltagande i sådana, eller om att en religiös företrädare (vanligtvis en företrädare för samfundet Svenska kyrkan) genom en direkt handling riktad mot barnen uttryckt till exempel en välsignelse. I fallet med halalkött (eller en hypotetisk kristen motsvarighet) handlar det ju om något annat. Här är det en handling som är riktat mot köttet, inte barnen, i ett helt annat sammanhang än skolmiljön. Hur går tankekedjan då en handling som en gång, vid ett annat tillfälle och en annan plats, riktats mot köttet potentiellt får konsekvenser för barnen i skolans matsal, som själva är ovetande om denna handling? Det enda sättet att förstå resonemanget är att anta omedvetna föreställningar om att något osynligt religiöst först förs över till köttet, lagras där, och sedan i ett senare skede förs vidare till barnen i form av kycklingburgare eller kycklinggryta.
Jag tror att en förklaring till ”halalupproret” i Svedala, och kopplingarna till skolans icke-konfessionalitet, ligger i det fenomen som undersökts inom ramen för forskning om ”äcklets psykologi” (psychology of digust) och beteenden knutna till denna. Här finns mängder av intressant material. Forskning visar att en mängd arter vid sidan av homo sapiens har ett ”beteendemässigt immunsystem” vid sidan av det interna immunsystemet. Vissa signaler i omgivningen (främst lukt men även synintryck) triggar ett beteende av undvikande av potentiellt smittsamma objekt. Så även hos människan. Vad som är lite intressant dock är ett endast homo sapiens verkar ha vidareutvecklat och förfinat detta system, med hjälp av sina överlägsna förmågor till mental bearbetning och slutsatsdragande. Här finner man en vida spridd mental bearbetning om principer för ”smittoöverföring” mellan objekt genom kontakt, även om en sådan överföring inte är skönjbar med blotta ögat. Ett objekt som varit i direkt fysisk kontakt med något som identifierats ”orent” eller ”äckligt” blir bärare av detta (osynliga) ”orena” och ”äckliga” även om kontakten varit minimal. Detta har undersökts noggrant i laboratoriemiljö, med en mängd fascinerande experiment kring exakt vad det är som triggar smittosystemet, när i barns utveckling det framträder, och efter vilka principer det opererar. Försökspersoner visar till exempel starkt motstånd mot att dricka sin favoritjuice om denna serveras i ett glas som forskarna sagt tidigare innehållit avföring, men sedan noggrant desinficerats, eller om en kackerlacka, även en kackerlacksimitation i plast, doppats i juicen. Det har visat sig att detta smittotänkande, och ”äcklets psykologi” är särskilt starkt förknippat med just inmundigande. Kontakt med munnen är värre än kontakt med andra kroppsdelar.
Den mentala förfiningen av det ”beteendemässiga immunsystemet” hos homo sapiens verkar också ha fört med sig en del biprodukter, vilka också undersökts experimentellt. En viktig aspekt är att det uppvisar tendenser att expandera utöver domänen av ”äckliga saker” såsom bajs och kräk, till ”äckliga handlingar” och ”äckliga människor” eller till och med ”äckliga människogrupper”, och kanske även ”äckliga religioner”. Det klassiska experimentet på området har undersökt människors vilja, eller snarare ovilja, att bära, eller ens ta på, en tröja som tidigare burits av en moraliskt motbjudande person som till exempel Adolf Hitler.
Vad har då detta att göra med motstånd mot halalkött bland en del Svedalabor. Jo, jag menar att mot bakgrund av forskning kring äcklets psykologi blir motståndet begripligt. Genom att köttet varit i kontakt med ”religion” dras (omedvetet och snabbt) slutsatsen att det på något sätt också, genom denna kontakt, innehåller ”religion” och att ”religionen” ifråga sedan kan smitta över till barnen, särskilt sedan barnen faktiskt äter köttet, den värsta formen av kontakt med föreställt smittsamma substanser. I de fall då religionen ifråga i sig är föremål för negativa attityder från början, för att inte säga ”äckel”, blir känslorna av potentiell smitta ännu starkare. Se där, ett nytt fält för studiet av föreställningar och beteenden inom ramen för forskning kring islamofobi i ordets bokstavliga bemärkelse!
Jonas Svensson, Linnéuniversitetet
