Kolonner i Gamla Uppsala. Den fornnordiska religionens centrum igår, idag, för alltid?

I dagarna har ett av Nordens till omfånget största arkeologiska upptäckter gjorts i Gamla Uppsala. Missionären Adam av Bremen beskriver i en kyrkokrönika från slutet av 1000-talet Uppsala som en plats där hedendomen fortfarande regerade och där det fanns ett gyllene tempel med gudabilder. Tor, Oden och Frej var gudarna man tillbad och utanför templet fanns en offerlund där man offrade mängder av djur och människor. Där fanns också en brunn i vilken människor offrades till gudarna. Adam var verksam inom Hamburg-Bremenstiftet som bedrev mission i Skandinavien. Än idag lockar Gamla Uppsala resenärer från när och fjärran, med sina tydliga fornlämningar och sitt museum.

Inom forskningen kring den fornnordiska religionen har ingen plats i Norden varit så diskuterad som Gamla Uppsala. Genom Adam av Bremens beskrivning har den fornnordiska kulten belysts menar många, medan andra har velat se texten som osannolik och överdriven. Men att platsen haft stor betydelse kan man sluta sig till även utan Adams text. Här tornar gravhögarna från folkvandringstid upp sig och den medeltida kyrkan och dess runstenar står som vittnen om en religiös kontinuitet över lång tid. Forntidsforskningens födelse under 1500- och 1600-talet med Olaus Magnus och sedermera rannsakningarna tog fasta på platsen och Uppsala blev av Olof Rudbeck den äldre beskrivet som Atlantis och vittnade om Sveriges storslagna förflutna. Under 1800-talets nationalromantiska era var Uppsala och dess högar också en naturlig plats att samla människor för högtidligheter och senare även politiska möten.

 

Gamla Uppsala tempel, som Olaus Magnus föreställde sig det

 

Gamla Uppsala har alltså länge varit en plats som har inspirerat och fascinerat generationer och de restaurangbyggnader som finns där i dag i ”fornnordisk” stil minner om de bilder och fantasier man gjort sig av den historiska platsen. Adam av Bremens beskrivningar av människooffer i träd och källor, det gyllene templet med sin kedja och hans redogörelse för hur svårkristnade svearna var har gjort att intresset även inom akademin varit fortsatt mycket stort, också i modern tid. Jag drar mig till minne ett av Stefan Brinks Ssessoc- (sessoc? Scesoc? Sssseeeessoccc?) seminarier på arkeologen i Uppsala under tidigt 2000-tal, där det utlovades markradarrapporter av Magnus Alkarp och Neil Price. Nyheten fyllde seminarierummet som inget annat. Vad hade man hittat? Var det TEMPLET? Det visade sig vara möjliga rester efter kyrkliga byggnader, kanske en klosterträdgård, vilket i sig inte är illa alls, men en viss besvikelse spred sig ändå i rummet. Just templet har ända sedan Sune Lindqvists optimistiska och fantasifulla fabricering av ett tempel där kyrkan i dag står varit det som mest vridits och vänts på: Francois Xavier Dillman kunde konstatera att översättningen sannolikt inte pekade på ett tempel utan ett triclinium, alltså en gästabudssal. Kultplatskontinuiteten som länge diskuterats, bland annat i projektet Sveriges kristnande, kunde alltså förklaras med att byggnaderna varit multifunktionella och därför i någon mån missförståtts av Adam. Adam hade ju förövrigt inte varit i Uppsala men fått sina uppgifter från den danske kungen Sven Estridsson, väl förtrogen med läget i Uppsala. Men en viss glidning i materialet får man nog räkna med.

Var låg då ”templet” i Gamla Uppsala? Säg det. Trots uppmärksamheten kring platsen har det grävts väldigt lite. Man skulle kunna förvänta sig att det var väl utgrävt och kartlagt, men så är alltså inte fallet. Två av högarna har grävts ut, men för över hundra år sedan och i övrigt så har utgrävningarna varit av mindre omfattning. De hus, hallar, som har hittats runt den medeltida kyrkan har kunnat dateras till tiden före Adams beskrivning så den möjliga hallbyggnad som han beskriver är fortfarande som en tvål i badkaret. Varför har man då inte grävt mer? Som vanligt är svaret: pengar. De flesta grävningarna i Sverige är så kallade exploateringsgrävningar, något ska byggas och då görs en arkeologisk inventering. Hittas något så gräver man.

Därför har de senaste årens utgrävningar kring Gamla Uppsala följts med stort intresse av alla som sysslar med det forntida Skandinavien. Den storskaliga grävning som nu pågår och som i dagarna har visat upp enastående resultat, kan vi tacka banverket för. En järnvägstunnel ska förbättra tågtrafiken norrut och då har man satt spaden i jorden.

Det enorma monument som nu hittats och daterats till 400-500-tal, var förut helt okänt. Monumentet består i 144 höga stolpar och måste ha varit mycket imponerande på sin tid och är det även med våra mått mätt. Arkeologerna tänker sig att de stora stolphålen har innehållit 8-10 meter höga stolpar i en lång rad. Varför dessa har placerats på det här sättet är ännu oklart. Har de markerat någon gräns av juridisk art eller markerar de en religiös plats? De pampiga stolparna måste ha synts på långt håll, så att tanken var att de skulle imponera på folk är nog ganska säker. Det visar också att platsen Gamla Uppsala långt innan Adam av Bremens text var en plats där man satsade stort kapital och som var centralt i landskapet. Det här sätter ju också andra saker i ljuset: vad menar vi med fornnordisk religion? Vanligtvis så ser vi den som en vikingatida religion (800-1050) och som återspeglas i det fornisländska medeltidsmaterialet. Gamla Uppsala pekar dock på att det inte riktigt är så enkelt. Det här nya materialet från 400-500-talet och Adams text från cirka 1070 hamnar utanför denna tidsram. Då blir frågan större. Vad är nya religioner? Vad är religiös förändring och hur ska vi se på Nordens kristnande?

Enligt myten har docent Ulf Drobin någon gång sagt att verkligheten är kalejdoskopisk. Gamla Uppsala är ett bra exempel på det. Undan för undan får vi nya uppgifter och långsamt vrider sig verkligheten och vår bild av en plats är plötsligt en annan, utan att man riktigt märkt när förändringen skett.

De nya fynden i Gamla Uppsala ger nya fält av associationer, vad har inspirerat till dessa långa rader av pelare? Rom, ett kärt ämne för projektet Vägar till Midgård? Kolonner av marmor? Visserligen vet vi fortfarande inte var templet/gästabudssalen/hallen låg, men vi har fått nya gåtor att lösa…

Maths Bertell

Lektor i religionshistoria, Mittuniversitetet

Buddhistisk kulturskatt i Afghanistan hotad

Arkeologer försöker rädda buddhistiska kulturskatter i Mes Aynak, cirka 40 km sydöst om Kabul i Afghanistan, innan det omvandlas till koppargruvor av kinesiska bolag som köpt gruvrättigheter i området.

Mes Aynak anses vara en av de viktigaste arkeologiska fyndplatserna någonsin i Afghanistan, och några av de inledande fynden har nyligen presenterats i en liten publikation.
Fynden dateras till Kushan och Kushan-Sassanian-perioderna från 100-talet f.v.t. till islams intåg på 700-talet v.t. Förutom mynt, keramik, väggmålningar och lerskulpturer, har även manuskript hittats.

Omfånget av fynden gör att Mes Aynak kan jämföras med andra samtida buddhistiska platser som Hadda och Bamyian.

Arkeologerna arbetar med en stark tidspress över sig, vilket har föranlett den amerikanske filmaren Brent Huffman att dokumentera arbetet och starta en kampanj för att rädda kulturskatterna i Mes Aynak. Internationell media, som The New York Times, har skrivit längre reportage om de tidspressade utgrävningarna.


Katarina Plank
FD, religionshistoriker vid Göteborgs universitet.

Bibelarkeologi

Härom veckan kunde vi läsa om hur forskare menade att de funnit Johannes döparens ben i en grav i Bulgarien, och tidigare denna vecka publicerade Chronicle of Higher Education en artikel om en pågående debatt om bibelns historiska värde och funktion för arkeologin.

2008 menade arkeologiprofessorn vid Jerusalems universitet Yosef Garfinkel att han funnit platsen för Davids kamp mot jätten Goliat. Detta, menade han, bevisade Davids existens som en mäktig judisk kung och att bibelns berättelse har en historisk bakgrund.

Nonsens! svarade Israel Finkelstein, arkeologiprofessor vid Tel Avivs universitet och företrädare av en motsatt syn på bibelns berättelser. Han menade att Garfinkels forskning lider av stora metodologiska brister, och att han övertolkat de arkeologiska fynden.

Garfinkel och Finkelstein företräder två motsatta läger inom den samtida arkeologin; bibelmaximalism respektive bibelminimalism. Maximalisterna menar att bibelns berättelser har värde som historiskt material, och att bibeltexterna därför kan fungera som en sorts kartor att orientera efter vid arkeologiska utgrävningar. Minimalisterna däremot förstår bibeltexterna som legender vilka kan bära på korn av historisk sanning, men som inte kan ligga till grund för utgrävningar och tolkningsförsök.

I en nyutkommen svensk antologi om bibelns texter, deras historiska rötter och betydelse i människors vardag finns två av de mest namnkunniga bibelminimalisterna representerade: Niels Peter Lemche och Thomas L. Thompson – båda verksamma vid Köpenhamns universitet.

Anledningen till att dessa fynd debatteras i böcker och artiklar är naturligtvis att de rör långt mycket mer än teori- och metodfrågor inom arkeologin. Debatten handlar om bibelns historiska värde och olika sätt att närma sig och tolka bibeltexterna. Att frågan intresserar många fler än endast arkeologer och bibelexegeter illustreras av att allt fler utgrävningar finansieras av TV-kanaler som National Geographic och Discovery. För att få valuta för pengarna satsar dessa hellre på spektakulära utgrävningar.

Även Hollywood har intresserat sig för bibelarkeologin och 2006 producerade James Cameron, skaparen av storfilmer som Titanic och Avatar, dokumentären The Exocus Decoded. Med hjälp av arkeologiska metoder ville man här bevisa att bibelberättelsen om judarnas utvandring ur Egypten hade historisk bakgrund. Året därpå kom The Lost Tomb of Jesus som följde utgrävningen av vad som kanske kunde vara Jesu familjegrav.

Båda filmerna är regisserade av den kanadensiske TV-mannen Simcha Jacobovici, som ligger bakom en lång rad liknande dokumentärer. Jacobovicis filmer har naturligtvis stött på kritik. Bibelforskaren Jim West, vid Quartz Hill School of Theology, har menat att de kan ses som en modern motsvarighet till medeltidens ymniga fynd av Jesu kors runt om i Europa.

För oss religionsvetare är detta ett intressant, men också svårhanterligt material. Ska vi förstå en dokumentär som Exodus Decoded som en forskningsredogörelse, eller som ett material för oss att forska på? Oavsett hur vi väljer att förhålla oss innebär dokumentärernas breda genomslag att de blir viktiga inslag i religionsutövares förståelse av sina religiösa traditioner.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet