Det svenska
religionskunskapsämnet är internationellt sett något mycket ovanligt. I Europa
är Sverige det enda land som har obligatorisk icke-konfessionell
religionsundervisning, utanbefrielserätt. I några få länder (t ex England, Norge, Holland) återfinns
icke-konfessionell religionsundervisning men då finns möjlighet att antingen,
med föräldrars godkännande, avstå från hela ämnet, eller enstaka moment av
det.
Under 2011 genomfördes
en studie med övergripande syfte att undersöka hur skollagen i olika europeiska
länder förhåller sig till religion i statligt finansierade skolor. Huvudsyftet var
att se hur flexibla skolsystemen är att anpassa sig till elever och föräldrar
som önskar annan religionsundervisning än kristendom (vilket är det en absolut
majoritet av Europas länder erbjuder i skolan). Forskargruppen var framförallt
intresserade av att se hur, eller om, de olika skolsystemen kunde integrera
muslimska föräldrars och elevers önskemål.
Resultatet av
undersökningen har publicerats på flera sätt, bland annat har det sammanställts
i en kort (6 min) YouTube film: Accommodating Religion in State-funded Educational Institutions.
Filmen visar tydligt
hur otroligt olika de olika europeiska skolsystemen fungerar när det gäller religionsundervisning,
men också i förhållande till bärandet av religiösa symboler eller huruvida det
är tillåtet eller ej att sätta upp krucifix i klassrummet (obligatoriskt i
vissa länder men förbjudet i andra). Från svenskt håll tycker jag att det är
värt att begrunda vårt eget religionskunskapsämne. Vad finns det för fördelar,
respektive nackdelar med den svenska modellen? Vad vinner vi på den som andra
skolsystem missar? Och vad missar den svenska skolan genom att hänvisa
möjligheten att undervisa ur ett konfessionellt perspektiv till de religiösa
friskolornas profiltimmar?
Jenny Berglund,
Lektor, Södertörns högskola
