Perspektiv på judiskhet och tecknade serier

Det gångna året har varit ett jubileumsår. Stålmannen, en av USA:s kanske mest kända kulturprofiler har uppmärksammats och firats internationellt, då han under 2013 nått sitt sjuttiofemte levnadsår. I hans ära har ett flertal böcker publicerats. Spelfilm, dokumentärer, och nyhetsinslag har spelats in. Och otaliga artiklar har publicerats i dags-, vecko- och månadspressen och på internet. Men vad har Stålmannen på en blogg som denna att göra? Svaret varierar, beroende på var man tittar och vem man frågar.

Mycket av det som publicerats under året har uppmärksammat att Jerry Siegel och Joe Shuster, Stålmannens skapare, var av judisk härkomst. Denna bakgrunds betydelse har tidvis förankrats i samma typ av tolkning som man kan se i litteraturen om judar och serier. Skriverier av den här typen har florerat sedan 2000, då Michael Chabons roman The Amazing Adventures of Kavalier & Clay publicerades. Romanen, som handlade om två unga judiska serieskapare i 1930–1950-talens seriebransch i New York, har lett till att större uppmärksamhet riktas till det faktum att många av den amerikanska serievärldens pionjärer var judar.

Det går att utröna några gemensamma antaganden i litteraturen. Ibland är de implicita, ibland uttalade. Bland de tydligaste formuleringarna av en återkommande tendens har religionsvetaren S. Brent Plate kommit med i en artikel i Huffington Post: ”Scratch the surface of almost all great comic books and we might find something startling similar: the roots of today’s superheroes lie in a particular Jewish culture transplanted from Europe to the United States in the first half of the 20th-century.” Uttalanden som det här är dock högst problematiska. Det är tveksamt om man kan prata om någon särskilt enhetlig europeisk judisk kultur som kunde transplanteras till USA. Judar i olika områden hade olika traditioner och den kultur som judiska invandrare förde med sig över Atlanten förblev inte oförändrad, inte minst på grund av det amerikanska 1900-talets första hälft präglades av en stark tendens mot amerikanisering av invandrare. Majoritetssamhället krävde det, judiska ledare och pedagoger förespråkade det och många invandrare och deras barn eftersökte det.

Mycket av den befintliga litteraturen är skriven för en amerikansk, och kanske främst judisk, publik. Den är präglad av en kultur som prisar kollektiva identiteter och en situation där definitionen av judiskhet är mångfacetterad och splittrad. Syftet med de mest populära böckerna tycks vara att ge utrymme för etnisk stolthet och att förmedla grundläggande judiska symboler och kunskaper om judisk historia och identitet. En av författarna, en rabbin, har tydligt uttryck sig i sådana termer i en intervju. Sådana tolkningar är givetvis inte på något sätt förbehållna litteraturen om judar och serier, utan ytterst vanligt förekommande. Och det är inget fel i det. Myter har utan tvekan sin plats i samhället.

Problem uppkommer dock när sådana symboliska tolkningar förs vidare okritiskt. I pressen kanske det inte är så farligt, men bristande källkritik och akribi på akademiskt håll har lett till att inomgruppsliga myter förts vidare i akademiska skrifter, ofta med hänvisning till den populärvetenskapliga och teologiska tolkningslitteraturen och Chabons roman, som stundvis tycks behandlas nästan som en historisk källa. I min avhandling, Rethinking the Jewish–Comics Connection, vars huvudsakliga syfte är att söka svar på hur identitet har gestaltats i serier av judiska författare som varit betydelsefulla i amerikansk seriehistoria och varför det har gjorts på det sätt som skett, ägnar jag mig därför också åt en kritisk dialog med sådant som tidigare skrivits på ämnet. De tre seriesamlingar jag studerat är Stålmannen från hans första berättelse i Action Comics #1 i juni 1938 fram till USAs inträde i andra världskriget i december 1941; serieskaparen och -förespråkaren Will Eisners The Spirit (1940–1952) och hans längre serier (1978–2005); och den första och andra sviten X-Men-serier (1963–1970 och 1975–1991).

Kultur skapas inte i ett vakuum. Ingen författare eller konstnär är bara ett språkrör för en tradition. De är situerade i en mångfacetterad historisk miljö som påverkar dem. I fallet Stålmannen har många hävdat kopplingar till bland annat Moses och golemfiguren, men argumenten håller sällan när de skärskådas. (En Mosesparallell kräver att läsaren bortser från Exodusberättelsen, central i judisk historieskrivning, teologi och gemenskap, vilket i praktiken leder till att nästan allt som vi historiskt känner igen som judendom avskrivs.) Mer historiskt sannolikt är i stället kanske att Stålmannens överdrivna amerikanskhet bär djupast spår av skaparnas judiskhet. Som nämnts fanns det under den här tiden en kampanj för amerikanisering av invandrare och deras barn. Som ett led i detta skapades ett amerikansk-judiskt kulturarv som sades vara helt kompatibelt med amerikanism. Det fanns också anledning att understryka judarnas likheter med majoritetssamhället, då amerikansk antisemitism var särskilt stark under 1930-talet och fram till andra världskrigets slut. Detta ledde också till en omdefinition av judisk maskulinitet, där den stereotypa bilden av den svage juden motarbetades av pedagoger och idrottsmän. Stålmannens dubbla identitet som den veke journalisten Clark Kent var ett uppenbart skämt från hjältens sida, en fasad och en fullkomlig illusion; i led med samtiden kan den dubbla identiteten ses som ett sätt att säga att den uppfattade judiska underlägsenheten och annorlundaheten är illusorisk, en utifrån påprackad stereotyp som skyler amerikanska judars patriotism och tillhörighet.

Stålmannen var en hängiven förkämpe för social rättvisa, något han delade med Will Eisners Spirit. Detta är inte på något sätt överraskande. När dessa hjältar skapades fanns ett överväldigande starkt judiskt stöd för Franklin D. Roosevelt och hans liberala ”New Deal”-politik. Det har uppskattats att mellan åttio och nittio procent av Amerikas judenhet röstade på Roosevelt i de val som satte honom i Vita huset fyra mandatperioder i rad. Även om varken Siegel, Shuster eller Eisner var särskilt religiös så påverkades de i denna riktning av sin omgivning och sina erfarenheter. När nazismen kom att kritiseras så var det inte krigsförspråkande, utan uttrycktes i huvudsak i termer som följde tidens starka femtekolonnarhets, eller rädslan att spioner och sabotörer försökte underminera amerikansk militärindustri. Detsamma gäller sättet uppdelningen mellan gott och ont senare gjordes i X-Men, där kalla krigets anti-kommunism tydligt går igen; även här blandades en stark nationell politisk strömning med judiska angelägenheter, då anti-kommunism var explicit och ofta hård i syfte att förebygga att den gamla antisemitiska stereotypen om ”judisk kommunism” återupplivades. Hjältarna var alltså fast förankrade i sin samtids politik.

Stålmannen, Spirit, och även de tidiga X-Men har också gemensamt att de förmedlar en implicit social och kulturell norm som eftersträvades av amerikaniserande judar; i led med sin samtid privilegierar de vita män i medelklassen, även om de succesivt lämnar mer utrymme för de som inte helt lever upp till förväntningarna under förutsättningen att de spelar efter majoritetssamhällets regler.  Stålmannen är således inte helt stöpt efter den vita anglosaxiska och protestantiska arketypen. Spirit är irländare, en folkgrupp som först under tidigt 1900-tal betraktades som ”vita” i USA, och hans omgivning är befolkad av figurer som kan ses som assimilerade invandrare. En stor skillnad mellan de båda är dock att medan Stålmannens äventyr är nästan helt befriade från icke-vita figurer, så var Spirits assistent, Ebony White, en grotesk ”blackface”-karikatyr med utbuktande ögon och uppblåsta läppar som talade med en karikerad ”svart” dialekt. Genom att kontrastera etniska vita mot Ebony och andra stereotypa svarta kunde Eisner syssla med något som kallats ”rasprat”, eller nedvärdering av svarta som ett sätt att klättra in i majoritetssamhället ”på svartas ryggar”. Genom skillnaderna framstår etnicitet som en mindre klyfta, vilket kan fungera som ett argument för en utvidgad social acceptans för judar och andra. X-Men, en grupp om fem vita tonåringar som dök upp på 1960-talet, tar i sin tur avstånd från tidens alltmer militanta medborgarrättsaktivism till fördel för en integrationistisk position som var vanlig bland liberala amerikanska judar.

Stålmannens Lois Lane behandlas likaså på ett nedlåtande sätt. Hennes huvudsakliga funktion är att hamna i trubbel så att hjälten kan rädda henne, och på så sätt bekräfta Amerikas styrka och manlig potens, vilka båda ansågs vara under angrepp under Depressionen. Lois initiativtagande och autonomi ligger nästan alltid till grund för hennes problem, vilket Stålmannen också ofta påpekar. Genom detta, och hans upprepade avvisande av hennes närmanden, visar Stålmannen att Lois är ”fel” typ av kvinna och att hon inte kan anses som en passande partner förrän hon ändrar på sig och anpassar sig till den vita medelklassens feminina norm. Detta var ett ideal som många judiska amerikaner vid tiden eftersträvade som ett sätt att visa sig som amerikaniserade och som även gick igen i judiska könsstereotyper. Bifiguren Ellen Dolan skildras på ett liknande sätt i The Spirit. Men Eisner gick längre; han införde femmes fatales och med dem en sexuell dimension som tecknade autonoma kvinnors beteende som ett anfall mot mannens privilegium på ett ännu mer uttalat sätt. (Inte minst i de fall där Spirit binds fast och det finns antydningar till våldtäkt.) 1960-talets X-Men är mindre oppositionella i sin framställning av kvinnor, särskilt i fallet Jean Grey, som var en av seriens fem huvudpersoner. Men hon är passiv och huslig och passar in i tidens uppfattning av hur en riktig kvinna ska bete sig. I övrigt fanns det dock till synes inte mycket utrymme för kvinnor i X-Mens värld.

Även om de inte var utan sina brister i empati och förståelse så var X-Men under perioden 1975–1991 på flera sätt annorlunda i dessa frågor. Det introducerades ett flertal starka kvinnliga figurer och minoritetsperspektiv anammades i mycket större utsträckning. Detta var till del en reaktion på det så kallade ”etniska uppvaknandet” på 1960-talets mitt och feminismens inträde som en sociokulturell kraft som togs på allvar. Efter ”uppvaknandet” förändrade även Eisner sitt sätt att berätta; hans senare verk visar fortfarande ofta en bristande förståelse när det gäller icke-vita och kvinnor, men han använde sig i allt högre grad av judiska figurer och miljöer, och publicerade ett flertal berättelser som direkt kritiserade antisemitism och andra fördomar. Vid den här tiden hade judar blivit accepterade i det amerikanska samhället och etnicitet kommit att prisas i USA, men varken Eisner eller Chris Claremont, som skrev om de utsatta mutanterna i X-Men, borde betraktas som förespråkare för judiskhet; de tycks båda ha fokuserat på autenticitet. Eisner diskuterade sina verk på sätt som gjorde det tydligt att han ville skriva och teckna på ett sätt som läsare kunde se som verkligt, och han påpekade därför ofta att han helt enkelt skrev det han kände till. Claremonts författarskap kretsade ofta runt figurernas individuella identiteter och inte, som det ofta hävdas, att han försökte använda mutanter som en metafor för judisk utsatthet. Det handlade om att vara sitt sanna jag, inte en gruppmedlem.

Mycket mer kan sägas om de olika serier som här i all överskålighet diskuterats, men det torde ha blivit någorlunda tydligt att de alla är tydligt präglade av sin egen tid. De bär tydliga spår av samtidens politiska kultur och nationella angelägenheter. Och de talar tydligt med ett språk som präglas av hur ras, kön och klass definierats och omdefinierats i Amerika med tidens gång. Samtidigt är det svårt att förneka att det finns lika tydliga spår av förändrade amerikanska definitioner av judiskhet, av vanliga judiska könsstereotyper, assimilationsstrategier och ambitioner. Särskilt sedan 1970-talet märks även en besvikelse med assimilation och medelklasstillvaron av. Att söka efter svar i en statisk och ohistorisk storhet, en ”transplanterad” judisk kultur, är inte vetenskapligt givande. Tvärt om kan det vara oproduktivt och medför risken att dölja historien under ett mytologiskt lager. I stället för att söka efter en linjär berättelse kanske det är bättre att se varje serie som ett brottstycke, ett individuellt möte mellan skaparen och samtiden och ett sätt att manövrera de sätt som både judendom och amerikanism tilltalat dem i den egna samtiden.

Martin Lund

Fil. Dr. Judaistik, Lunds Universitet

Gasmasker för skäggiga

Det har varit ett långt uppehåll nu i bloggandet, men här kommer ett litet inlägg som spinner vidare på det sista, nämligen om religion och hår, denna gång skägg!

I Israel växer rädslan att Syrien kommer attackera Israel om USA angriper Syrien. Efter alla rapporter om att Syrien använt kemiska vapen har det lett till att gasmasker blivit mer efterfrågade, men för alla är det inte helt enkelt. Ultraortodoxa judiska män bär skägg, och kan inte använda vanliga gasmasker utan behöver speciella masker, så kallade Bardas, som täcker hela huvudet. Dessa utgör nu en bristvara i Israel. De fanns tillgängliga under Gulfkriget och det ultraortodoxa Shas-partiet kräver nu att Benjamin Netanyahu ser till att fler Bardas beställs. Många är upprörda och kan inte tänka sig att raka av sig skägget ens om det blir krig.

Att inte raka sig uppfattas av dem som en religiös plikt som bygger på deras tolkning av Tredje Mosebok 19:27 “Ni skall inte klippa håret vid tinningarna, inte kapa av skägget” och som följs av ultraortodoxa män.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

 

Konservativa religiösa värderingar på nedgång i USA

Valresultatet i USA och återvalet av president Barack Obama visar på ett tydligt sätt att konservativa kristna värderingar inte längre tycks tilltala den breda amerikanska väljarkåren enligt WorldWide Religious News. Demokraterna och deras mer liberala åsikter gick segrande ur valet och de som satsade på Mitt Romney gick förlorande ur striden. Demokraterna behöll makten över Senaten och i Wisconsin valdes till exempel USA första homosexuella senator Tammy Baldwin. De som var motståndare mot homosexuellas rättigheter att gifta sig och kvinnors rätt till abort förlorade stort och istället var det liberala värderingar som vann flest röster. David Gibson skriver:

"For the first time ever, same-sex marriage proponents won on ballots in four out of four states, while marijuana for recreational use was legalized in two out of three states where the question was on the ballot."

Kända kristna profiler som R. Albert Mohler Jr från The Southern Baptist Theological Seminary och David Brody från Christian Broadcasting Network sammanfattar valet som en katastrof. Motståndet mot homosexuellas lika rätt till äktenskap och abortmotstånd tycks snarast stöta bort väljare och detta faktum är en stor utmaning för kristna konservativa politiker och behovet av en ny strategi är påtaglig. Även republikanernas kandidat Mitt Romney valde att tona ner sina konservativa värderingar och istället lyfta fram landets ekonomiska problem som sin främsta valfråga. Denna strategi uppfattades av vissa väljare som ett svek och istället borde han ha betonat de konservativa åsikterna.

The Washington Posts journalist Jennifer Rubin anser att förändringarna i valmönstret kan sökas i generationsväxlingar och nya influenser i landet. Hon skriver:

“the issue of gay marriage is a generational one, a battle that social conservatives have lost ... The American people have changed their minds on the issue and fighting this one is political flat-earthism.”

En annan förklaring framförs av republikanen Jim Jordan som istället menar att Romney är allt för liberal. Jordan säger:

“Mitt Romney is a good man, but let’s just be honest — we Republicans nominated the most liberal Republican nominee in history”

Men samtidigt är många analytiker överens om att flera av de konservativa åsikterna inte längre tilltalar majoriteten av amerikaner. Att framföra åsikter som främst uppskattas av vita äldre invånare är inte ett vinnande koncept för den politiker som vill få makt och inflytande. Framtidens väljare kommer inte att vara vita kristna män enligt andra analytiker. Istället är det den växande latinamerikanska populationen och andra minoriteter som är framtidens väljare och det är dessa röster som en president måste vinna för att få makt och framgång. 

Om vi lyfter blicken och jämför analysen ovan med mitt tidigare inlägg om de konservativa rösterna i Frankrike och motståndet mot homosexuellas rätt att gifta sig så tycks konservativa åsikter vara på tillbakagång i USA men på tillväxt i Europa. Därför kan man undra om Europa håller på att bli den nya Jerusalem för kristna konservativa åsikter? Vad tror ni?

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Religion och politik i USA - intervju med Martin Gelin

Journalisten och USA-kännaren Martin Gelin är aktuell med boken Den amerikanska högern. Med anledning av valet i USA har vi skickat tre frågor om religion och politik i USA till Martin.

1. Hur viktig menar du att religionen är i det amerikanska valet? Hur har detta förändrats över tid? Kan man se något speciellt val då religiösa frågor blivit mer viktigt?

- USA blir gradvis mer sekulärt, så religionen får mindre roll. Den kristna högern har lärt sig att förena sina frågor med de bredare ekonomiska frågorna för att förbli relevanta. I det här valet har
värdekonservativa frågor ändå fått förhållandevis mycket utrymme, eftersom den kristna högern har fått mer utrymme och makt i det republikanska partiet. I synnerhet abortfrågor har varit viktiga i valet och republikanernas motstånd till aborträttigheter verkar ha skadat dem såväl nationellt
som i flera senatsval.


2. När man läser om högern och den kristna högern i USA får man lätt intrycket att detta är synonyma begrepp. Hur stor del av den amerikanska högern kan räknas som kristen? Vad är det för kristna grupper som dominerar den amerikanska högern?

- I stort sett hela det republikanska partiet består av troende kristna, bortsett från några enstaka procent sekulära libertarianer. Men när man talar om den kristna högern syftar man på en rad specifika
institutioner och organisationer, vars medlemmar så gott som uteslutande är republikaner. Ralph Reed är en nyckelperson som enar den kristna högerns grupper med republikanska makthavare i Washington. Tony Perkins, James Dobson, Bryan Fischer, Tim och Beverly Lahaye är också viktiga. De ser sitt religiösa arbete som oskiljaktigt från det politiska arbetet. De flesta är evangelikala kristna som fokuserar på värdekonservativa frågor om familjepolitik, aborträttigheter, traditionella könsroller och begränsade rättigheter för de som inte är heterosexuella.


3. Mormoner har ju länge setts på med misstänksamhet i USA. Hur har Romneys kandidatur påverkat synen på mormoner i USA?

- Man diskuterar hans tro väldigt lite, men om han skulle vinna valet innebär det definitivt att mormonerna blir mer erkända av USA:s mainstream och även globalt. Många ser dem fortfarande som en misstänksam sekt, men det är en växande, bred religion här.  Mormoner är generellt den mest värdekonservativa gruppen i USA, så även om de traditionellt har utestängts från den kristna högerns organisationer så har de mycket gemensamt i sakfrågor, som de kan enas om.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Religion och politik i USA

I tidningen Dagen kan vi läsa om hur Barack Obama och Mitt Romney blir utfrågade om sin syn på religion inför det stundande valet i USA. Medan Romneys tillhörighet till Mormonkyrkan ifrågasätts är det många som misstänker att Obama är muslim. Trots denna ospecificerade anklagelse tycks Obama har lättare att svara på frågor om religion. Enligt tidningen Dagen menar Obama att han inte håller med George W. Bush i många frågor men att han kan avundas den forne presidents tro. Utan att fördjupa diskussionen är Obamas hållning dels ett exempel på att presidentkandidater måste ha uppfattningar om religion och dels att denna tro företrädelsevis måste uppfattas som kristen. Oavsett att Romney betonar att han delar de grundläggande uppfattningar om kristendomen tycks hans tillhörighet och koppling till Mormonerna vara en belastning i USA. Denna korta not är ett exempel på att religion har stor betydelse i den offentliga diskussionen och i den politiska debatten i USA.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Lars Vilks talar på anti-muslimskt möte i USA

Strax efter Swedish Defense Leagues möte i Stockholm som vi har skrivit om här på bloggen rapporterade ett flertal media att den svenske konstnären Lars Vilks skall tala på ett anti-muslimskt möte i New York, USA. Mötet som skall hållas den 11 september arrangeras av den löst sammansatta organisationen SION (Stop Islamization of Nations). Bakom förkortningen SION återfinns bland annat Pamela Geller och medlemmar ur EDL (English Defense League) som bland annat är drivande krafter i den globala anti-muslimska counter-jihad rörelsen och som också stod bakom mötet i Stockholm.

Lars Vilks som framför allt har gjort sig känd för sin provocerande konst och speciellt för sin rondellhundsteckning av Muhammad, islams profet, motiverar sitt deltagande med att han är nyfiken på vad människorna i SION säger. I en intervju med Helsingborgs Dagblad säger han:

”Jag har ju läst en del om organisationen och vet hur de tänker. Men jag vill gärna bilda mig en mer konkret bild genom att åka till New York. Jag ser det som en del av mitt projekt.”

Däremot är Vilks noga med att poängtera att hans nyfikenhet inte skall ses som att han sympatiserar med de åsikter som återfinns inom Counter-jihad rörelsen. Samtidigt ger han uttryck för att islam inte tycks vara förenligt med ett modernt samhälle. I en uppföljningsintervju som publicerats av Sveriges Radio säger han bland annat att muslimer inte har ”har en chans att bibehålla sina religiösa föreställningar” eftersom dessa ”är olämpliga att föra in i ett modernt samhälle.” Direkt efter citatet förklarar Vilks dock att han anser att vissa muslimer givetvis kan passa in i det moderna samhället, men att dessa röster är allt för svaga i dagens debatt. 

Precis som Anna-Sofia Quensel från Expo påpekar i Helsingborgs Dagblad tycks Vilks deltagande i den anti-muslimska demonstrationen i New York framför allt handla om yttrandefrihet. Efter publiceringen av Muhammad som rondellhund har Vilks utsatts för hot och mordförsök och ur detta perspektiv är hans engagemang och åsikt i yttrandefrihetsfrågan kanske inte så svår att förstå. Samtidigt är det uppenbart att anti-muslimska krafter kommer att utnyttja Vilks som ett affischnamn och ur deras perspektiv är reaktionerna på hans teckningar ett exempel på vad islam ”egentligen” står för och vad som kommer att hända när muslimer får diktera villkoren för vad man får säga och inte säga.

Trots att frågan om yttrandefrihet och religionsfrihet ofta kan skapa konflikter och motsättningar är det viktigt att betona att konflikten kring Lars Vilks också innefattar en mängd olika och motstridiga röster. Till skillnad från händelserna och reaktionerna i Danmark efter publiceringen av tidningen Jyllands-Postens Muhammad-karikatyr var reaktionerna i Sverige betydligt mer nyanserade. Bland annat reagerade statsministern Fredrik Reinfeldt på ett helt annat sätt än sin danska kollega när Vilks-konflikten startade. Dialog och samtal var ledord i Sverige, medan konflikt och motsättningar ökade över tid i Danmark. Flera muslimer i Sverige uttryckte att de var upprörda över Vilks teckning, men att de samtidigt accepterade att han fick framställa sin konst som han ville. Även om det finns behov av nyansering är det också viktigt att understryka att Vilks faktiskt också har utsatts för mordförsök på grund av sin konst. Men huruvida Vilks konstprojekt bidrar till ökad dialog och en konstruktiv diskussion om yttrandefrihetens gränser eller om hans engagemang snarare bidrar till konflikt och ökade motsättningar är öppenfråga som kan besvaras på en mängd olika sätt. Samtidigt som det är viktigt att alla former av religionstolkningar som legitimerar våld måste kritiseras och förkastat i ett öppet demokratiskt samhälle är det också viktigt att belysa och analysera hur och på vilka sätt en ensidig religionskritik (i detta fall i form av den anti-muslimska counter-jihad rörelsen) snarare bidrar till att uppfylla sina egna farhågor och skapa motsättningar snarare än lösningar på samhälleliga problem. Vi har all anledning att återkomma till frågor och konflikter som berör spänningen mellan yttrandefrihet, religionsfrihet och politik i framtida inlägg här på bloggen.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet 

Sikher hjälteförklarar den amerikanska polisen

När media började rapportera om den amerikanska polisens insatser under dödskjutningarna i Oak Creek under söndagen responderade sikherna snabbt. Under de senaste dygnen har framför allt polismannen Brian Murphy hjälteförklarats med hänvisning till att han snabbt svarade på alarmet, gjorde modiga försök att avväpna gärningsmannen, och samtidig uppmanade sina kollegor att hjälpa sikhiska offer trots att han själv hade blivit träffad av nio kulor. På Facebook och olika mailinglistor har det cirkulerat brev som uppmanar sikher över hela världen att skicka blommor till sjukhuset där Murphy nu vårdas och vykort eller email för att tacka för insatserna och be för hans hälsa. Fotografier på Murphy har också varit i omlopp med korta bildtexter vilka beskriver honom som “en sann amerikansk hjälte som den sikhiska nationen gör honnör för”.

Den sikhiska människorättsorganisationen Sikhs for Justice har offentliggjort att de kommer tilldela Murphy en utmärkelse om 10,000 USD och har presenterat honom på Facebook som en “super cop” som räddade många liv. I ett uttalande skrev organisationens talesman, Gurpatwant Singh Pannun, att “denna tragiska händelse är ytterligare ett exempel på behovet hos alla etniska grupper att stödja varandra och höja rösterna mot våld i vårt land och utomlands”.

Sikhernas reaktioner på tragedin i Oak Creek har varit något annorlunda på den indiska sidan. Ett flertal politiska och religiösa ledare i Indien har uttryck sorg och vrede över attacken, men samtidigt riktat skarp kritik mot USA. Under måndagen arrangerade sikher på ett flertal platser protestdemonstrationer mot den amerikanska regeringen. Tidningen The Hindu skrev i dag att Manjit Singh, ledaren för sikhernas politiska parti Shiromani Akali Dal, och andra politiker visade “exemplarisk återhållsamhet och mognad” när de under måndagen avhöll sig från att använda slagord mot USA och istället deltog i recitation av Guru Granth Sahib (path) och bön (ardas) för de omkomna.

Under gårdagen publicerades dock bilder och videoklipp på politiska aktivister som i Delhi rev sönder och brände den amerikanska flaggan och bar plakat med slagord som “USAs regering: vidta åtgårder mot mördarna”, “Vi fördömer dödandet av oskyldiga sikher i USA” och “USA måste kontrollera hatbrott”. För flera sikher, kanske främst i diasporan, har protestaktionerna i Indien betraktats som mer simpla försök att mobilisera politiskt stöd på bekostnad av en tragedi. När organisationer på Facebook lade ut bilder på demonstrationen i syfte att vinna sympatier blev många reaktioner de motsatta. På en sida löd exempelvis kommentaren enligt följande: “ledsen att behöva säga det här...men USA vidtar åtgärder...deras nationella tv har sänt information om Sikhismen non stop under de senaste dagarna, polisen arbetar hårt för att ta reda på om någon annan är inblandad. Mördaren har redan dödats. En amerikansk polis tog 9 kulor och kämpar mellan liv och död. Vad mer vill ni. Sluta agera som okunniga idioter.”

På flera platser i USA hölls under måndagen minnesstunder för de omkomna och skadade under attacken. Sikherna i Oak Creek samlades i en närliggande gurdwara i Brookfield för bönevaka och för att ge allmänheten information om sikhismen. Några sikhiska församlingar, som Illinois Sikh Community Centre i Wheaton, hängde även upp fotografier av Brian Murphy i sina lokaler som besökare bugade för. Under gårdagen skapades även olika tacksidor på Facebook, som “Wisconsin Sikh Temple Cop Brian Murphy Thank you Page”och “Lt. Brian Murphy Who Took 9 Shots in Sikh Temple Shooting”, där amerikaner, sikher och andra, hyllar hans insatser. För många sikher har den amerikanska polisen förkroppsligat ett mod och en osjälviskhet som enligt deras egen tradition definerar en sann hjälte.

Kristina Myrvold,

Fil. Dr. i religionshistoria, Lunds universitet

Sikhernas reaktion på masskjutningarna i Wisconsin

Även om motiven bakom de mycket tragiska dödsskjutningarna i sikhernas gurdwara i Oak Creek, Wisconsin, fortfarande är oklara så har både representanter för de cirka 700,000 sikherna i USA och amerikanska medier framställt attacken som en i raden av hatbrott mot sikher.  

Redan under eftermiddagen i går skrev till exempel en deltagare i diskussionsforumet Sikh Learning Zone: “Även om det är för tidigt att spekulera, så är det inte så svårt att tänka på mordet av Balbir Singh Sodhi i Arizona 2001, olika sikhiska taxichaufförer som dödats i Kalifornien, och uppsjön av mordbrandsattacker mot gurdwaras i Kanada. Tyvärr har dessa saker blivit en del av sikhernas liv, men något så här extremt kunde inte föreställas.” Representanter för olika sikhiska organisationer i USA har uttryckt att det är särskilt oroande att attacken inträffade inne i gurdwaran när församlingsmedlemmar utförde recitation av Guru Granth Sahib och förberedde mat i det allmänna köket under veckans mest hektiska dag i gurdwaran. Av de sex sikher som omkom var två personer granthis för gurdwaran, en person musiker (ragi), en ordförande för gurdwarans styrelse och två församlingsmedlemmar. 

Att sikhiska representanter tidigt tolkar masskjutningarna som hatbrott måste förstås mot bakgrund av attackerna mot World Trade Center den 11 september 2001 och dess efterverkningar. Händelserna var kritiska även för sikherna då amerikansk media oavbrutet visade bilder av Usama bin Ladin och hans anhängare klädda i turbaner och med långt skägg. I en våg av främlingshat och hämndaktioner mot potentiella terrorister utfördes en mängd hatbrott mot sikher som av misstag troddes vara kopplade till al-Qaida på grund av deras symbolbruk. Några exempel på hatbrott som har rapporteras under åren kan illustrera:

September 2001, Arizona: 49-årige ​​Balbir Singh Sodhi blir skjuten till döds av Frank Silva Roque som felaktigt trodde att Sodhi var muslim på grund av hans turban och skägg.

December 2001, California: Den 47-årige butiksägaren ​​Surinder Singh Sidhi blev slagen med metallstolpar av två män som anklagade honom för att vara Usama bin Ladin.

Februari 2002, New York: Fyra personer brände ner det sikhiska templet "Gobinde Sadan" eftersom de trodde att namnet på lokalen betydde ”Go Bin Laden”.

Maj 2007, New York: En 15-årig ​​sikhisk elev fick under våld och hot sitt hår avklippt av en annan student på en skola i Queens.

Januari 2008, New York: 63-årige Baljeet Singh blev misshandlad utanför en gurdwara av en man som ska ha skrikigt “arab, åk tillbaka till ditt hemland”.

Maj 2011, New York: Jiwan Singh blev misshandlad på ett tåg av en man som anklagade honom för att ha samband med Usama bin Laden.

Långt fler hatbrott både i USA och Europa har rapporterats i media och mörkertalet är förmodligen omfattande då många övergrepp aldrig anmäls. Enligt CNN har FBI ingen översikt eller statistik över hur många hatbrott som utförs mot sikher eftersom registeringen kategoriserar dessa brott enbart som ”anti-islamiska” och saknar fortfarande en specifik beteckning för brott mot sikher.

En undersökning som organisationen Sikh Coalition genomförde år 2007 bland 208 sikhiska elever i New York visade emellertid att 62,2 procent av ungdomarna med turban eller patka hade efter den 11 september blivit mobbade på grund av sin religiösa identitet och två av fem fysiskt trakasserade. En tredjedel av de som faktiskt anmälde verbala eller fysiska övergrepp till skolpersonalen fick enligt den här rapporten ingen hjälp.

För sikher som i generationer bott i USA ledde händelserna efter den 11 september till att många omvärderade sina föreställningar om identitet, tillhörighet och hemland. Även om många uppfattade sig som amerikanska medborgare blev det en dramatisk påminnelse om att USA är inte deras enda “hem” och att identitet kontinuerligt konstrueras genom komplexa processer och dialoger med det omgivande samhället. De blev samtidigt mer medvetna om att bilder och representationer av sig själv i en diasporasituation bör hanteras med stor varsamhet och kan, om de uppfattas som ett hot mot majoritetssamhällets status quo, resultera i rasistiska handlingar.

I syfte att förebygga hatbrott har sikherna etablerat en rad olika religiösa organisationer för medborgerliga rättigheter och lobbyverksamhet, som exempelvis Sikh Coalition och Sikh American Legal Defense and Education Fund. Dessa organisationer har försökt att skapa nya självrepresentationer i den offentliga debatten och samtidigt utöva påtryckningar på amerikanska myndigheter för ett offentligt erkännande av sikherna som en separat religiös grupp och “oavsiktliga offer”. Innan det stod klart vad som egentligen inträffat vid gurdwaran i Oak Creek i går hade flera av dessa organisationer publicerat information om sikhismen, avsedd för icke-sikher, på hemsidor och i sociala medier och kontaktat amerikanska nyhetskanaler för att ge ”korrekta” tolkningar av sin religion. Sikh Coalition upprättade även i dag dialog med FBI och Vita huset för att få pålitlig information medan utredning pågår.

Kristina Myrvold,
Fil. Dr. i religionshistoria, Lunds universitet

FBI inkopplat för att utreda dödsskjutningarna

FBI, den amerikanska federala polismyndighet som lyder under justitiedepartementet, har kopplats in för att undersöka dödsskjutningarna i den sikhiska gurdwaran i Oak Creek, Wisconsin. I ett första uttalande från FBI anges att de undersöker om det kan röra sig om inhemsk terrorism. Inget motiv är ännu klarlagt.

Katarina Plank
Fil dr, religionshistoriker verksam vid Göteborgs universitet

Dödsskjutning i tempel

Minst sju personer dödades idag, söndag den 5 augusti 2012, vid en attack på ett Sikhiskt tempel i staden Oak Creek, i deltasten Wisconsin. Enligt Svenska Dagbladets rapportering var det en beväpnad man som öppnade eld inne i templet. Förutom de sju döda – som också inkluderade gärningsmannen – blev ett stort antal personer skottskadade och allvarligt sårade.

I både Europa och USA tillhör olika former av attacker mot religiösa byggnader inte något ovanligt – speciellt när det gäller moskéer. Framför allt handlar det om olika former av vandalism så som klotter och graffiti, men också om anlagda bränder, beskjutningar och bombattentat. Media rapporterar ofta om dessa incidenter, men den som vill få en mer samlad bild för Sverige kan bland annat vända sig till BRÅ:s årliga Hatbrottsrapporter.

Det är dock oklart hur vanligt förekommande attacker på byggnader och lokaler som används för religionsutövning är och det saknas en heltäckande kartläggning för Europa och Nordamerika. I Sverige tycks mörkertalen också vara omfattande eftersom många församlingar saknar kunskap om att det är möjligt att anmäla diskriminering, hot och vandalism. Men studier bland till exempel muslimska grupper i Sverige indikerar att många församlingar inte anser att det är lönt att anmäla dessa händelser eftersom de inte leder till en minska utsatthet. 

Avslutningsvis är det viktigt att betona att motiven till varför det Sikhiska templet i Oak Creek attackerades är okända, men enligt CNN var templet inte nybyggt och det fanns inga hot mot Sikherna i staden vid tidpunkten för attacken.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Religiös mångfald bland asiater i USA

Årets Pew-rapport ger en intressant inblick i den mångfaldiga religiösa bakgrund som amerikanska asiater tillhör, och visar, som tidigare noterats, att den asiatiska gruppen är mer religiöst diversifierad än vad andra befolkningsgrupper i USA är. Immigrantgrupperna bidrar till att hinduism, buddhism, jainism och sikhism ökar i USA. Intressant att notera är emellertid att de flesta asiatiska amerikaner tillhör någon av landets två största grupper: kristna (42%) och de som inte tillhör något religiöst samfund (26%). Bland de kristna asiaterna är något fler protestanter än katoliker.

Det råder stora skillnader mellan de sex största asiatiska grupperna i USA och deras religiösa tillhörighet: bland kineserna är drygt hälften icke-religiöst anslutna, 15% är buddhister och resten kristna. Filipinerna är till övervägande del kristna (89%) och katoliker. Av indierna som bor i USA är ungefär varannan hindu, var femte kristen, var tionde muslim, var tjugonde sikh och var femtionde jain. Bland vietnameserna identifierade sig fyra av tio som buddhist och ungefär en tredjedel som kristna (med katoliker i majoritet). De flesta koreaner i USA är protestantiskt kristna (61%) och med en dominans av evangelikala eller pånyttfödda kristna. Japanska amerikaner är mer jämt fördelade mellan kristna (38%), buddhister (25%) och icke-anslutna (32%)

Bland de asiatiska amerikanerna finns således stora grupper både med människor som har en stark religiös identitet och utövning, och de som är tydligt sekulära.

Pew-rapporten uppskattar att mellan 67 och 69 procent av buddhisterna i USA är asiater. Detta är en kraftig revidering av deras rapport från 2008, Pew Forum Religious Landscape, som uppsattade att 53 procent av alla buddhister i USA var vita. Rapporten från 2008 var behäftad med metodologiska problem, och siffrorna ifrågasattes av buddhism-forskare i USA.

Rapporten ger intressanta statistiska inblickar i asiatiska migranters religiösa tillhörighet, något som är svårt att få överblick över i Sverige. Svensk lagstiftning gör det svårt att efterfråga religiös tillhörighet eftersom Regeringsformen skyddar individens rätt att ha en religiös tillhörighet och uppfattning utan att behöva uppge vad denna är.
Det saknas till exempel tillförlitlig statistik över antalet buddhister i Sverige, och uppskattningarna som görs blir därför vaga. Sveriges buddhistiska samarbetsråd skattade 2011 antalet buddhister i Sverige till ca 30 000 buddhister samt några tusentals konvertiter. Uppskattningen ligger antagligen i underkant.
Det går inte att enbart förlita sig på statistik från templen och församlingarna, då buddhister inte har en tradition av att höra till ett specifikt tempel och det kan vara främmande för asiatiska buddhister att bli medlemmar i en tempelförsamling. Istället kan befolkningsstatistik ge ett bättre underlag för att indikera hur stor en viss religiös grupp kan tänkas vara. Siffror från Statistiska centralbyrån visar att enbart den thailändska gruppen (födda i Thailand men boende i Sverige) omfattar över 30 000 individer, och den näst största asiatiska gruppen är vietnameser som utgörs av ca 11 000 individer. Men som PEW-rapporten tydligt visar finns det troligtvis ett stort antal katoliker även bland vietnameserna i Sverige.

Katarina Plank
Fil dr, religionshistoriker verksam vid Göteborgs universitet 

Religion, politik och exotiserande adjektiv

Medan ett aktivt religiöst utövande tycks vara belastande för en karriär inom politik i Europa är ett sådant engagemang nödvändigt i dagens USA. Är det överhuvudtaget möjligt att vara presidentkandidat utan att bekänna sig till någon tro? Finns det något utrymme för ateistiska, agnostiska eller icke-kristna uppfattningar?

Till hösten kommer till exempel president Barak Obama att möta den republikanske kandidaten Mitt Romney som tillhör Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, eller som den vanligtvis kallas mormonkyrkan. Trots att det är svårt att säga hur eller om Romneys religiösa övertygelser kommer att influera hans politik är det klart att religiösa värden och då speciellt en stark betoning på familjen är gemensamt för samtliga kandidater i valet. Det är dock rimligt att utgå från att Romney kommer att tona ner sin tillhörighet till mormonkyrkan. En koppling som bland annat hans motståndare har lyft fram och i Iowa var det till exempel kristna pastorer som menade att en röst på Romney är att likställa med en röst på satan.

Vad är då de utmärkande dragen för mormonkyrkan? Enligt rörelsen fick Joseph Smith (1805-1844) som är mormonkyrkans grundare i uppdrag av gud att återskapa den kyrka som Jesus hade upprättat. I de guldplattor som ängeln Moroni överlämnade till Smith 1823, som sedan blev sammanställda som Mormons bok, kan man läsa att den indianska ursprungsbefolkningen var en av Israels förlorade stammar. Bibeln hade placerad i Nordamerika cirka 2000 år före Kristus och först år 421 e Kr återupptäcktes bibeln i USA. Mormoner erkänner inte treenigheten och istället ses fadern, sonen och den heliga anden som tre åtskilda personer med fysiska kroppar. Men mormon kyrkan är förmodligen mest känd för att den accepterade månggifte. En praktik som övergavs redan 1904, men som fortfarande praktiseras av vissa mindre utbrytargrupper.

I förra månadens DN Världen (Nr 5, maj 2012) fick den som ville veta mer om rörelsen en utmärkt introduktion i Michael Winiarskis reportage. Trots att texten är intressant och välskriven bör den religionsvetenskapligt intresserade läsaren dock notera vissa problematiska formuleringar. Winiarski skriver bland annat att rörelsens teologi och historieskrivning är ”excentrisk” eller mer eller mindre ”fantastisk”, men detta är inte konstigt eftersom ”det handlar om tro” och i ett sådant sammanhang är ”vanliga logiska eller förnuftsmässiga argument oanvändbara”.

Som religionsvetare bör det understrykas att mormonernas teologi och historieskrivning varken är mer eller mindre konstig än någon annan teologi. Som svenskar utgår vi medvetet eller oftast omedvetet från att kristendomen och då speciellt i dess lutherska tappning är normen för ”normal” religiositet. Distinktionen mellan så kallade plausibel religion och religioner som inte ses som ”riktiga” religioner är oftast beroende av kulturella konventioner snarare än ”vanlig logik”. Vid en närmare granskning är denna form av uppdelning kanske endast en variant av den gamla uppdelningen mellan ”sanna” och ”falska” religioner, mellan kristendom och hedendom.

Huruvida min kritiska läsning av Winiarski är rättvis kan diskuteras, men hans beskrivning av religiösa rörelser som mormonkyrkan är inte unik. I media är det vanligt att både kristna minoritetsrörelser och icke-kristna religioner bedöms och jämförs utifrån en luthersk förståelse av vad religion är, vad den bör vara och hur den bör organiseras. Allt som avviker från denna norm löper en överhängande risk att ses som avvikande och annorlunda. Detta faktum leder till att både bekännande kristna och icke-kristna tycks utgå från en svenskkyrklig förståelse av vad religion är eller bör vara. Detta faktum framträder till och med när en journalist som Winiarski skall skriva ett neutralt och objektivt reportage om en religion som majoriteten av svenskar inte tillhör. Undrar hur en journalist från mormonkyrkan skulle beskriva svenska kyrkans tro och lära?

Eftersom religion kommer att utgöra en viktig komponent i det amerikanska valet är det rimligt att anta att religionsjournalistik också kommer att vara av central betydelse. Ur detta perspektiv kan exoticerande adjektiv spela roll för hur olika presidentkandidater framstår i debatten och i den svenska rapporteringen.   

Professor Göran Larsson, Göteborgs universitet