De femton - eller hur många muslimer fanns det i Sverige 1930?

Kanske har du läst någonstans att det vid folkräkningen 1930 var 15 som uppgav att de var muslimer? Det står i ganska många böcker om islam i Sverige, t.ex. i flera texter som jag har skrivit. Men den siffran är fel. Vi är många islamologer som hänvisat till texter av Ingvar Svanberg och Pia Karlsson vars läsning verkar ha orsakat felet. I vilket fall som helst borde någon av alla de som citerat siffran kollat den, men det sker först nu och detta genom en ren slump.

När jag sökte efter annan information på internet hamnade jag plötsligt i originalrapporten som nu finns som pdf-dokument på nätet. 

Jag bestämde mig för att kolla siffrorna för att se om det fanns något annat spännande där. Och bjöds på en överraskning. I tabell A sid 14, under kategorin ”Halvkristna och icke kristna samfund” återfinns ”Muhammedaner m. fl. 15 st”.  "M.fl." lär ju stå för något – men vaddå? Jag gick på upptäcktsfärd i rapporten och fann att rapportförfattarna noggrant berättat hur klassificeringen är gjord. På sidan 9 står att läsa att kategori 31 består av ”Muhammedaner och andra asiatiska samfund”, det senare ledet är alltså vad som avses med ”m. fl.”. Vidare återfinns den självkategorisering som de tillfrågade har använt. Det är utifrån dessa som statistikerna har gjort sina kategorier. Detta möjliggör för oss att se att följande beskrivningar samlades i kategori 31 (se tabell sidan 10-11).

Islam 

Muhammedan 

Sufirörelsen

Men också...

Konfutse 

Taoist 

Bramaläran 

Buddhist

Vi får inte reda på hur många som angav varje kategori bara att någon gjorde det. 

Alltså: 1930 var det minst tre personer som valde att redovisa sin tro med begrepp associerade till islam, som mest var det 11 muslimer som gjorde det. Minst fyra personer var alltså inte muslimer. Dessutom den eller de som angivit sufirörelsen i Sverige knyter sig alltså till Inayat Khans missionerande. Han besökte Sverige 1925. En egenhet med Khans sufism var att man inte behövde konvertera till islam för att se sig som en del av sufirörelsen. Så vi vet egentligen inte om den eller de som angivit sufirörelsen ens såg sig som muslimer.

Så rätt svar på frågan ”Hur många muslimer finns det i Sverige?” är: Det vet jag inte men den sista officiella siffran finns i folkräkningen från 1930 och där anger 2-11 personer att de är muslimer. Allt efter det är rena uppskattningar.

Jonas Otterbeck, Islamologi, Lund

Religion, tjuvjakt och elfenben

Senaste numret (nr 10) av svenska National Geographics innehåller en mycket intressant artikel (26 s.) som delvis handlar om religion. Temat är den illegala jakten på och försäljningen av elfenben. Artikeln beskriver att en väsentlig del av det elfenben som kommer ut på marknaden är resultat av illegal slakt av savann- och skogselefanter i Afrika och till del av asiatiska elefanter.

Artikeln berättar även om elfenbenets fortsatta symbolvärde i religiösa kretsar. Artikelförfattaren Bryan Christy undersöker hur handeln ser ut i Sydostasien, Kina och Japan men konstaterar att även turister från t.ex. USA handlar elfenbensföremål i området. Inom sydostasiatisk katolicismen används elfenben sedan länge i helgonikoner i statyform och Vatikanen har vägrat att skriva på CITES, ett avtal som innebär ett förbud (med vissa undantag) mot elfenbenshandeln. Även inom t.ex. thailändsk buddhism och i Kina ses elfenben som ett heligt material som kan skydda mot onda andar.

Elfenben används i amuletter, för helgonikonstatyetter (inte minst av Santo Niño de Cubo – ett filippinskt helgon), krucifix, rökelsekar, statyetter av Jesus som barn, buddhastatyetter, men även i mindre uppenbart religiösa föremål som kan uppfattas som lyckobringande som ringar och armband.

En sämre del av artikeln är när Christy skriver om den katolsk-muslimska kopplingen. Denna koppling är mellan katoliker i egenskap av en religiös grupp och muslimer i egenskap av etnisk grupp. Som på många håll i världen benämns etniska grupper med deras religiösa tillhörighet. När Christy lyssnar till katoliker som berättar om hur heligt elfenben är för dem och sedan berättar att det säljs till tillverkarna av muslimska smugglare borde Christy sett att här kan uppstå en begreppsförvirring. De berörda muslimerna smugglar knappast elfenben i egenskap av religiösa eller av religiösa skäl.

Det är dock ett mindre skönhetsfel. Artikel är läsvärd och sätter fokus på hur problematiskt det är att tänka om gamla traditioner även när många är medvetna om problematiken kring den tjuvjakt (som även inkluderar mord på parkvakter), smuggling och internationell kriminalitet som omgärdar elfenbenet. Men det är klart – det onda görs ogjort när det framställs ett heligt föremål av elfenben.

Jonas Otterbeck, docent i islamologi, Lunds universitet

Mångreligiös solidaritetsmanifestation för bangladeshiska buddhister

-->

På söndag, den 21 oktober, äger en demonstration rum på Medborgarplatsen i Stockholm kl 13-16. Syftet är att uppmärksamma hur olika religiösa minoriteter i Bangladesh utsätts för förtryck och förföljelse, och visa solidaritet med de buddhistiska bangladeshier som fick sina hem, tempel och pagoder nedbrända i slutet av september.

En av talarna på söndag är chefsmunken för den srilankesisk-buddhistiska viharan (templet) i Stockholm, Bhante Dhammaratana, som kommer att hålla ett anförande som representant för Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd.  Bland initiativtagarna till manifestationen återfinns föreningen BHBCUC, Bangladesh Hindu, Buddhist, Christian Unity Council, en internationell förening som består av olika minoriteter som migrerat från Bangladesh, samt föreningarna FSB, Forum för sekulär Bangladesh, och SUDA, Sveriges unga dharmis och ashvaner (zoroastrier).

Syftet med manifestationen är att visa på det förtryck som olika minoritetsbefolkningar samt minoritetsreligioner utsätts för av muslimer.

Bangladesh är ett av världens fattigaste och mest tättbefolkade länder (1099 invånare per kvadratkilometer). En tredjedel av befolkningen anses vara undernärd, och det råder brist på hälso- och sjukvård. Landet är flackt, med många floder och deltan, och en överexploatering av naturresurserna har medfört att landet är extra utsatt för naturkatastrofer när monsunregnen, cykloner och flodvågor sveper in från Bengaliska viken.

Merparten av befolkningen är bengaler, och av dessa utgörs cirka 85 procent av muslimer, de flesta sunniter. Cirka 13 procent av befolkningen är hinduer, och utöver dessa finns även kristna och buddhistiska minoriteter. Cirka två procent av befolkningen består av olika stamfolk, bland annat med tibetansk-burmanskt ursprung som lever i Chittagong Hill Tracts i sydöstra delen av landet. Flertalet av dessa stamfolk är buddhister, tillhörande theravada-traditionen, som är centrerade kring staden Chittagong och Chittagong Hill Tracts i sydöstra Bangladesh.

På grund av landets stora befolkning har myndigheterna uppmanat bengaler att bosätta sig i bergsområden, vilket har medfört att flera stamfolk har fördrivits från sina byar, och att tiotusentals flytt till Indien och lever i flyktingläger där.

Bangladesh var tidigare en del av Indien, men när Indien fick sin självständighet 1947 upptogs Bangladesg som en del i Väst och östpakistan. Därfter blev Bangaldesh självständigt 1971. Länge hade man en sekulär lagstiftning, men 1988 blev islam statsreligion. Grundlagen garanterar visserligen religionsfrihet, men muslimska fundamentalister har på senare år vunnit mark och trakasserar emellanåt hinduer, shia-muslimer, och andra grupper som man anser hädar mot sunniislam.

Det är inte bara i Bangladesh som det råder spänningar mellan muslimer och buddhister. I grannlandet Burma bröt tidigare i år våldsamma konflikter ut mellan buddhister och muslimer i västra Burma, med följd att muslimer flydde över gränsen till Bangladesh (det har varit svårt att uppskatta antalet flyktingar, och siffror mellan 29 000 och 300 000 har nämnts).

I slutet av september, 29-30 september, brände bangladeshiska muslimer ned tio buddhistiska tempel, pagoder och hundratals buddhistiska hem i distriket Cox’s Bazaar, nära Chittagong, i sydöstra Bangladesh. Trakasserierna ska ha utlösts av att muslimer blev triggade av ett foto av en delvis bränd Koran, publicerat på Facebook. Enligt mediauppgifter ska en buddhistisk pojke från området ska ha taggats i fotot, men inte själv tagit fotot eller lagt upp det själv på sin Facebook-sida.

Det finns ytterst få studier gjorda på buddhism i Bangladesh, men för den som är intresserad av ämnet hänvisas till Eva Rosén Hockersmits avhandling, Buddhismen i Bangladesh – studiet av en minoritetsreligion, Uppsala Universitet, 1985.

Källor: Nationalencyklopedien, Utrikespolitiska institutet, SIDA.

Katarina Plank

FD, religionshistoriker vid Göteborgs universitet

Demonstranter i Mellanöstern, varför är de så arga?

Det verkar som om antiislamisk propaganda ännu en gång har lyckats väcka starka känslor i Mellanöstern. Medierna (SvD, DN, Aftonbladet) rapporterar om kravaller i Kairo och Libyen som nu sprids till andra länder. USAs ambassadör i Benghazi har dödats och USAs ambassad i Kairo har stormats och fått sin flagga nerriven av en uppretad folkmassa.

Bakgrunden till protesterna verkar vara en amatörfilm kallad Innocence of Muslims, uppladdad på årsdagen av 11 septemberattackerna, i vilken Muhammed beskrivs som en skojare. Filmen påminner mest om ett halvtaskigt studentspex men få av de som demonstrerar har sannolikt sett den. Istället är det den amerikanska ambassadörens försök att ta avstånd från denna film samt påstådda kopplingar till den amerikanske Koran-brännarpastorn Terry Jones som väckt ilska och indignation. Terry Jones lär i dagarna också varit med och arrangerat ett jippo i Florida kallat “The International Judge Mohammad Day”.

Det finns förstås mycket att säga om denna och tidigare liknande konflikter. En fråga som många ställer sig i Sverige är kanske hur vissa muslimer kan bli så provocerade av sånt här. Det tycks finnas en lättkränkthet i dessa demonstranters reaktion som är svår att förstå från ett svenskt utifrån perspektiv. Hur kan man då förstå detta? Varför blir folk så arga? Här är några tänkbara svar:

(1) Man känner sig träffad av provokationen. Provokationer – som denna film och Terry Jones tribunal onekligen måste klassas som – är till för att provocera. Och man blir provocerad, inte bara på grund av innehållet, utan också fördet faktum att nån vill provocera en. Någon muckar, då blir man förbannad.

(2) Man gillar Muhammed och betraktar honom som en helig profet, inte bara för att Islams lära säger så, utan för att islam med alla dess symboler är en del av ens identitet och självbild. Man kanske associerar profeten till sin barndom och sina anhöriga och då blir smädandet av honom också ett smädande av dessa.

(3) Man brottas med en känsla av maktlöshet och frustration. Frustration över att leva i ett dysfunktionellt samhälle, frustration över en arabisk vår som kanske inte leder till något så bra som man hade hoppats, frustration över världspolitiken, över palestina-konflikten, över arbetslöshet, korruption, dåliga idrottsresultat, en dålig skola. Vaga grejer som är svåra att sätta fingret på men som gör behovet av en syndabock desto starkare.

(4) Man upplever att ”väst” (denna occidentalistiska abstraktion) ligger bakom många av de bekymmer man har. I egyptiska läroböcker i historia för motsvarande högstadiet, nämns kontakter med Europa vid två tillfällen. Det ena är i kapitlet om korstågen, och det andra nästföljande kapitel som har titeln ”de förnyade korstågen”och som handlar om kolonialismen. Fokuset på övergrepp och förödmjukelse är totalt dominerande. Dessa texter läser alla egyptiska barn i skolan. Många lär sig dem utantill. Minnet av kolonialismen är alltså i högsta grad levande. Palestinakonflikten och kriget mot terrorismen har inte gjort detta bättre.

(5) Man är uttråkad. Förortslivet utan pengar är inte alltid så upphetsande för unga män (det är ju mest sådana som stormar ambassader). Lite rättfärdig kamp mot personer som bevisligen smädar en måste kännas som en uppfriskande omväxling. Denna samma drivkraft som ligger bakom många unga manliga bråkstakars härjningar – allt från fotbollshuliganer till islamistligister – tror jag inte man ska underskatta.

(6) Man är trött på snacket om yttrandefrihet och om demokratiska rättigheter som aldrig tycks åkallas när det gagnar en själv. Ett klotter på den amerikanska ambassadväggen lyder enligt International Herald Tribune: ”Om er yttrandefrihet nu inte har några gränser, kan ni inte då tillåta oss vår frihet att agera”.

David Thurfjell

Docent i religionsvetenskap vid Södertörns högskola

Acknowledging a shared passed to build a shared future

Tidigare i våras samlades forskare från Europa, Mellanöstern och Nordafrika, och USA för en tre dagar långa konferens i Cambridge på temat: Acknowledging a shared passed to build a shared future. Syftet med konferensen var bland annat att ta upp några av de viktiga frågor som har anses ha hämmat förståelsen mellan muslimer och icke-muslimer, särskilt efter terroristattackerna 9/11. Bland de frågor som behandlades var olika typer av Shariah-lag, bärandet av hijab, olika ”islamers förenlighet med demokrati, och påståenden om att muslimer försöker "islamisera" icke-muslimska länder. Konferensen organiserades av British council i samarbete med PrinceAlwaleed Bin Talal Centre of Islamic Studies (CIS), University of Cambridge.

Deltagarna uppmanades också att kort beskriva några viktiga resultat från sin forskning och fundera över hur dessa kan kommuniceras till en bredare publik. Nu har resultaten sammanställts i fyra rapporter:

·       The Power of Words and Images

·       Islam, Knowledge and Innovation

·      Religion, Politics and the Public Sphere

·      Citizenship and Identity

Publikationerna hittar ni här: Buliding a shared future.

Jenny Berglund, Lektor, Södertörns högskola 

Ramadan - en svensk tradition

Idag inleds fastemånaden ramadan. Av den anledningen skulle jag vilja presentera boken Ramadan - en svensk tradition som publicerades 2009 lite närmare:

Fredrik konverterade till islam i tjugoårsåldern och har tagit till sig traditioner förknippade med fastemånaden ramadan i vuxen ålder. Hana är född muslim men har inte fastat på tjugo år. Nu ska hon göra ett nytt försök. Arnela, som tänkt mycket kring sin religion alltsedan tonåren, väljer att inte fasta eftersom hon tränar inför VM i brasiliansk jiu-jitsu. Mine och Ahmed har fastat sedan de var ganska små, men först nu som unga vuxna känner de sig riktigt medvetna om varför de gör det.

Bland de muslimer vars erfarenheter speglas i boken finns gemensamma föreställningar om vad ramadan innebär. De är alla överens om att man bör avhålla sig från mat, dryck och sexuellt umgänge under dygnets ljusa timmar – om man kan. Dessutom menar de också att man ska sträva efter att vara extra generös och vänlig mot sin nästa. Fastan genomförs i solidaritet med fattiga och behövande och fyller samtidigt en funktion som andlig rening.

Utöver de gemensamma dragen är det också tydligt att ramadan tar färg och form av såväl personliga omständigheter som av den omgivande kulturen. I den här boken vill vi spegla den mångfald av föreställningar och traditioner som förknippas med ramadan i Sverige. Men först vill vi säga något om religiös pluralism i stort.

I Sverige iakttar vi högtider förknippade med flera olika reli- gioner, men kalenderns röda dagar hänger huvudsakligen sam- man med det kristna kyrkoåret. Detta är inte så konstigt eftersom Sverige sedan ungefär tusen år är ett kristet land. Kristendomen har sina rötter i Mellanöstern men har spridits över världen och utvecklats till en mängd varierande traditioner med en gemensam tro på Jesus Kristus. Under de sekler det tagit för religionen att etableras i Sverige har religionsutövningen och trosdogmerna tagit intryck av den nya miljöns seder och bruk. Än idag har exempelvis julfirandet många förkristna inslag och knappast gick Jesu apostlar omkring utklädda till häxor för att tigga godis under påsken för två tusen år sedan ...

Även om det enligt en Gallupundersökning endast är cirka 18 procent av Sveriges befolkning som idag framhåller religion som en viktig del av sitt vardagsliv, kan vi konstatera att en överväldigande majoritet firar de kristna högtiderna – såsom påsk och jul – utan att nödvändigtvis uppleva dessa som »religiösa». Det visar att de flesta svenskar har en tydlig kristen traditionstillhörighet och är vad som kan kallas för kulturellt kristna.

Trots den protestantiska majoriteten har Sverige aldrig varit ett religiöst och kulturellt homogent land. Under lång tid levde kristen- domen sida vid sida med fornnordisk religion och än idag lever samiska trosföreställningar kvar trots århundraden av förtryck. Fram till reformationen under 1500-talet var Sverige ett katolskt land och sedan 1700-talet finns en liten judisk minoritet i landet. Den katolska närvaron ökar idag i det svenska samhället, men här finns också andra kristna tolkningstraditioner såsom syrisk- ortodoxa kyrkan, pingströrelsen och læstadianismen.

Religiös pluralism är alltså inget nytt. Däremot kan man konstatera att det idag finns fler religiösa traditioner representerade än tidigare. Precis som kristendomen en gång för längesedan lång- samt etablerades i Sverige kan vi nu se hur andra religiösa traditioner genomgår liknande processer. År 1930 fanns det femton registrerade muslimer i Sverige. Den första församlingen etablerades 1949 av tatarer som kommit från Finland. År 1951 infördes den nuvarande religionsfrihetslagstiftningen. »Varje medborgare», fastslår lagen, »är gentemot det allmänna tillförsäkrad --- religionsfrihet: frihet att ensam eller till- sammans med andra utöva sin religion». Lagen ger alla i Sverige rätt att tro vad man vill, men inte nödvändigtvis att utföra handlingar som kan förknippas med religion. För många är rätten att inte bekänna sig till någon religion viktigare än rätten att göra det. Den svenska lagstiftningen erbjuder alltså såväl frihet till som fri- het från religion.

Arbetskraftsinvandringen efter andra världskriget och de senaste tre decenniernas migration har ökat Sveriges religiösa och kulturella mångfald. Därför gjordes 1976 ett tillägg till en av Sveriges grundlagar, regeringsformen, som fastslår att »etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas» (1 kap. 2 §). Detta betonar att Sverige enligt lag ska vara ett pluralistiskt och mång- religiöst land.

Immigranter och flyktingar från till exempel Turkiet, Italien, Iran eller Somalia har olika religiös, eller icke-religiös, bakgrund. För vissa är religionen ett viktigt inslag i livet medan andra upp- lever sig som sekulariserade eller religiöst indifferenta. Många har flytt till Sverige för att få möjlighet att praktisera sin religion, medan andra har flytt för att slippa göra det.

Idag registrerar vi inte längre våra medborgares religiösa till- hörighet, men uppskattningsvis finns det cirka 400 000 personer med muslimsk kulturell bakgrund i Sverige, vilket gör islam till Sveriges näst största religion. (Uppgiften är hämtad ur Göran Lars- sons och Åke Sanders nyligen publicerade bok Islam and Muslims in Sweden – se också lästipsen sist i boken.) Från att ha varit en religion som fanns »där borta» har islam blivit en religion som finns »här hemma». Omkring 100 000 av Sveriges muslimer är enligt SST (Nämnden för statligt stöd till trossamfund) medlemmar i någon muslimsk församling och 100 000 är i skolåldern eller yngre. Vissa är praktiserande medan andra är mer eller mindre sekulariserade och kan beskrivas som kulturella muslimer.

Den muslimska befolkningen består av individer med skiftande etnisk bakgrund som representerar olika tolkningstraditioner och en stor inbördes variation vad gäller utbildningsbakgrund och klasstillhörighet. Detta gör att det är omöjligt att tala om islam i Sverige som ett enhetligt fenomen.

Något som dock kan sägas vara gemensamt för de flesta svenska muslimer är iakttagandet av fastemånaden ramadan. Högtiden är idag ett alltmer synligt inslag i svensk kultur. Enligt Svensk Handel ökar omsättningen med cirka en miljard kronor i matvaruhandeln under månaden och allt fler affärer uppmärksammar ramadan med speciell reklam och specialbeställda varor. På allt fler skolor och arbetsplatser ordnas fester vid id al-fitr, eller bayram som samma högtid heter på turkiska, när fastan är slut, och i Sveriges riksdag bjuder man sedan några år på iftar, måltiden som under ramadan bryter fastan när solen går ner. Moskéerna är mer väl- besökta än vanligt och flera muslimska organisationer anordnar aktiviteter som ska spegla ramadans budskap. Exempelvis har den turkisk-muslimska organisationen Takva sedan några år delat ut mat till dem som vill ha och behöver – vare sig de är muslimer eller inte – på Medborgarplatsen i Stockholm på fredagskvällar under ramadan.

I boken beskrivs hur den muslimska fastemånaden uppmärksammas bland muslimer i Sverige. Exemplen är hämtade från olika delar av landet och skildrar olika miljöer och individer. Sammantaget visar de en del av den svenska muslimska mångfalden. Kapitlen är skrivna av forskare från högskolor och universitet runt om i landet och bygger i flertalet fall på intervjuer som utfördes under ramadan 2008. Svenska muslimer kommer alltså i hög grad själva till tals i boken och berättar vad ramadan betyder just för dem.

Ovanstående text är hämtad ur inledningen till boken, vi hoppas att den väcker ett intresse att veta mer om islam i Sverige. För den som vill läsa mer ger vi avslutningsvis förslag på flera bra böcker i ämnet.

Jenny Berglund, Lektor i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Var vikingarna muslimer eller zoroastrier? Rapport från Birka II

Att vikingarna var duktiga inte bara på att plundra och våldta, utan även på att navigera och bedriva handel, står klart vid ett besök på Björkö och Birka utanför Stockholm. Bland de fynd från utgrävningarna av Birka som visas i det museum man byggt på ön kommer en stor del av fynden från Indien, Bysans, Arabvärlden och Turkiet. Man har också hittat en stor mängd arabiska mynt, liksom en ring med den arabiska inskriften Allah.

Vikingarna bedrev ivrig handel med orienten, och vissa tog även sold hos den bysantinske kejsaren i Konstantinopel. Tyvärr finns det inga andra samtida berättelser om dessa män än de kärva budskap runstenarna förmedlar. Detta har inte hindrat författare som Frans G. Bengtsson eller Arthur Lundqvist att bygga romanverk kring dessa vikingars liv och öden och äventyr.

Däremot har vi tillgång till en handfull mer eller mindre utförliga skildringar av möten mellan muslimer och vikingar – eller väringar – och muslimer i form av arabiska krönikor. Väringar, vilket betyder ungefär ’edsvuren’, kallades främst de vikingar som tog tjänst i Bysans – al-baringar eller warang på arabiska. Några av dessa skildringar har samlats och kommenterats av historikern Stig Wikander i boken Araber, vikingar, väringar.

Här kan vi bland annat läsa en skildring av den spanske muslimen al-Ghazel (d. 864) besök som ambassadör hos vikingar någonstans i Norden (Danmark?), och hur al-Ghazel ”inlät sig i diskussioner och tävlingar med invånarna […] hur han disputerade med de lärde och förödmjukade dem, han tävlade med deras atleter och besegrade dem” och inte minst hur han förför såväl hövdingens hustru som andra kvinnor med sin skönhet och vältalighet. Sanningshalten kan naturligtvis diskuteras. 

En intressant detalj i al-Ghazels krönika är att han omnämner vikingarna som al-madjûs, en av arabiskans beteckningar för Zoroastrier. Han skriver:

Det var på en stor ö i oceanen. Där finns vattendrag och trädgårdar och tre floder flyter mellan ön och fastlandet. Ön mäter 300 mil i omfång. Där bor ett antal madjûs. I närheten av ön ligger ett stort antal större och mindre öar. Folket var en gång alla madjûs men de har nu kristnats och övergivit eldsdyrkan och den religion de tidigare förljde med undantag för folket på några isolerade öar i havet. Dessa håller sig till sin gamla religion, eldsdyrkan samt rätten att gifta sig med sina mödrar och systrar och andra sådana gräsligheter.

Det är naturligtvis omöjligt att det skulle ha funnits zoroastrier i Norden vid denna tid, och troligtvis är det så att al-Ghazel använder madjûs i betydelsen ”hedning” och knyter till nordborna fördomar som i islamiska kulturer knutits till zoroastrier. Men det är intressant att notera hur, även i skrävlets form, al-Ghazel och de nordiska lärde utbyter tankar och idéer.

Den mest kände av de arabiska krönikörer som berättat om möten med vikingar, rûs – vilket Wikander tolkar som män från Roslagen eller Rospiggar, är Ahmad ibn Fadlan som levde på 900-talet. Fadlans resor ligger också till grund för Michael Chrichtons roman Eaters of the Dead: The Manuscript of Ibn Fadlan Relating His Experiences with the Northmen in A.D. 922, som filmatiserats med titeln Den trettonde krigaren, med Antonio Banderas i huvudrollen. Den mest kända episoden i Fadlans möte med rûs är berättelsen om hur smutsiga de är, och hur de alla tvättar sig i samma vatten – som de också var och en snyter sig i. Men Ibn Fadlan har också beskrivit hur han möter en stor grupp väringar som konverterat till islam:

Vi såg hos dem en grupp på 5000 personer, kvinnor och män, som alla övergått till islam. De kallades al-baringar. Man hade byggt en moské åt dem av trä för att förrätta gudstjänst, men de kände inte till texten och jag fick undervisa några av dem i böneförrättandet.

Att enskilda individer, främst bland dem i sultanens tjänst, skulle ha konverterat till islam är inte osannolikt. Men det finns inga andra källor som antyder att större grupper av vikingar skulle ha konverterat, och mest sannolikt är att Fadlan – som kan beskrivas som en muslimsk missionär – överdrev islams roll, eller läste in muslimsk praktik även där den inte fanns för att framstå i bättre dager och för att få sin resa att framstå som mer framgångsrik.

Osmansk muslim

Men det är tydligt att kulturpåverkan förekommit – Wikander identifierar exempelvis arabisk påverkan på några av de fornnordiska berättelserna. Som exempel nämner han beduinsagan Urwa wa Afra som förebild till en isländsk Frithiofs saga som i sin tur inspirerade Tegnér till dennes rimmade version av sagan. Wikander har också funnit paralleller mellan Tors hammarhämtning i Trymskvida och en tradition om profetens svärson Ali.

Viking

Man har också velat peka på en arabisk eller turkisk påverkan på vikingars kläder, och man kan också se likheter mellan en exempelvis manlighetsideal i Havamal och samlingar med arabiska visdomsord. 

Den som vill läsa mer om eventuella muslimska vikingars underbara öden och äventyr hänvisas till denna essä av Mohamed Omar.  

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet

Är muslimer delaktiga i samhället?

Liksom på många andra ställen i Europa anser många invånare i Storbritannien att muslimer är ovilliga till att låta sig integreras enligt en artikel i The Guardian skriven av Leon Moosavi. Som kontrast till denna bild pekar Moosavi på andra undersökningar som visar att muslimer i Storbritannien faktiskt upplever sig som integrerade och delaktiga i samhället. Till exempel anser 83 procent att de är stolta över att vara brittiska medborgare jämfört med 79 procent bland den övriga befolkningen. Medan 50 procent av Storbritanniens icke-muslimska population identifierar sig med sitt hemland är motsvarande siffra 77 procent för muslimer. Muslimer är även mer positiva till att leva i mångkulturella och blandade samhällen än icke-muslimer.

Dessa siffror tycks stå i skarp kontrast till den allmänna bilden av muslimer. Till exempel anser omkring 50 procent av Storbritanniens icke-muslimska befolkning att muslimer är en grupp som skapar problem och att det finns allt för många muslimer i landet. Endast 28 procent av britterna tror att muslimer vill integreras i samhället. Motståndet mot moskébyggnation är även omfattande och 58 procent av de tillfrågade förknippar islam med extremism. 

Utan att gå in på detaljer och eventuella metodologiska problem – till exempel hur muslimer har definierats i undersökningen, hur de tillfrågade tolkar frågorna och att religionstillhörighet kanske har getts allt för stor betydelse – visar Moosavis text på en oroväckande diskrepans mellan muslimers själupplevelse och omgivningens uppfattningar. Samtidigt är det viktigt att peka på att andra undersökningar indikerar betydande klyftor och konflikter i samhället – ett faktum som tydligt framkom i och med bomberna i Londons transportsystem 2005. Men för Moosavi är dessa konflikter snarast ett resultat av stigmatiseringen av muslimer. Han skriver:

The minority of Muslims in Britain who do view Britain with contempt – as indeed, we must recognise there are some – frequently explain their disaffection as a result of being labelled as outsiders and told they do not belong. Thus, the inability to appreciate British Muslims as typical citizens can actually create the very atypical citizens that are feared in the first place. Muslims want to be part of British society but their marginalisation may lead to some retreating to the margins. 

Moosavis resonemang kan givetvis kritiseras för att han fråntar aktörerna ett ansvar. Även om vi kan förstå varför människor kan begå terrorhandlingar i religioners eller politiska ideologiers namn är detta aldrig något som får användas för att bortförklara aktörernas ansvar. Trots att Moosavi skulle kunna kritiseras på ett sådant sätt uppfattar jag inte att det är hans mål. Han vill istället peka på socio-psykologiska effekter av utanförskap och konflikter kring hur människor uppfattar sin plats i samhället.

Resultaten från undersökningen bör därför också relateras till det faktum att minoriteter i allt högre utsträckning tycks avkrävas lojalitet och trohet till nationen. I samband med internationella konflikter förväntas exempelvis muslimer och andra religiösa minoriteter i högre grad att ta avstånd från hur deras religion tolkas och används. Detta trots att de inte automatiskt kan anses ha något med denna tolkning att göra eller att de stödjer en sådan tolkning. Ur ett psykologiskt perspektiv är kanske behovet och kravet på att visa sin lojalitet förstålig, men det är viktigt att tänka på att majoriteten sällan behöver ta avstånd från att deras religion eller politiska övertygelse också kan användas för att legitimera våld och konflikter på andra platser runt om i världen. Denna utsatthet är givetvis inget nytt fenomen och det är lätt att hitta motsvarande exempel i historien där minoriteter förväntas eller avkrävs att visa sin lojalitet. Mot denna bakgrund skall kanske Moosavis resultat också knytas till det faktum att muslimer kan förväntas att svara att de är mer lojala till den brittiska nationen än övriga medborgare.

Ett liknande resultat återfinns även i professor Klas Borell och Arne Gerdners projekt om muslimska församlingars vilja till samverkan med det övriga samhället. I linje med Moosavis resultat visar den svenska undersökningen på att muslimska församlingar redan samverkar med det omgivande samhället och att majoriteten av muslimska organisationer har en positiv attityd till att vara delaktiga i samhällslivet – något som sällan framkommer i den offentliga diskussionen om islam, muslimer och integration. Utan att ifrågasätta resultaten i Borells och Gerdners projekt är det intressant att fundera över varför projektet just fokuserar på muslimer. Ett legitimt svar är givetvis att vi saknar kunskaper om hur dessa organisationer förhåller sig till samhället. Men varför tror vi att muslimska församlingar skulle vara mer ovilliga att samarbeta och ta del i samhällslivet än andra religiösa organisationer? Vilken betydelse har sprickan mellan muslimers självbild och majoritetssamhällets bild av islam och muslimer när det gäller möjligheten till integration och samexistens?

Göran Larsson, Professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Debatt om islamism i Göteborg

I en debattartikel publicerad i Göteborgsposten pekar Gun Holmertz, verksamhetsansvarig för Caritas frivilligcenter i Hjällbo-Bergsjön, på allvarliga problem i integrationsarbetet i Göteborgs förorter. Eftersom vårt svar på Holmertz debattinlägg fick ett mycket begränsat utrymme och flera enligt oss viktiga aspekter inte fick plats har vi valt att publicera en längre text här på bloggen. En viktig poäng med bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer är att delta i det offentliga samtalet om hur religion diskuteras och framställs i media på våra egna villkor och ge resonemangen det utrymme de kräver.

I sin debattartikel vill Holmertz fokusera brister i integrationen bland muslimska somalier i Göteborgsförorterna Hjällbo och Bergsjön. Som orsaker till problemen lyfter hon speciellt fram bristande språkkunskaper och en växande arbetslöshet och vad hon menar är en växande arbetsovilja inom den somaliska gruppen. Vidare menar Holmertz att nyanlända flyktingar blir mottagna av ”islamister” snarare än av kommunala initiativ.

Lägesbeskrivningen är säker på många sätt korrekt, men orsaken till problem med dåliga språkkunskaper och arbetslöshet och bidragsberoende framstår som förenklade och onyanserade. Istället för att peka på strukturella problem, som exempelvis socio-ekonomisk marginalisering eller bristande utbildningsbakgrund och fortbildningsmöjligheter – eller på bristande resurser såväl i regeringens som i stadsdelsnämndernas integrationspolitik, reducerar Holmertz problemet till att vara en fråga om ”islamism”. I hennes artikel beskrivs islamism som ”en uppfattning om islam som en allomfattande religiös och politisk ideologi, bokstavligen baserad på Koranen” och denna kommer till uttryck i att ”allt fler muslimska kvinnor skyler sig; alltifrån ansiktet till hela kroppen” och i ”männens tilltagande sätt att klä sig extremt: med fotsid dräkt, huvudbonad och skägg.” Ytterligare ett exempel på den islamistiska verksamhet hon tycker sig se är att den somaliska kulturföreningen Afrikas Horns lokaler även används som bönerum.

Att ”islamism” är en paraplyterm som under sig rymmer såväl terrorister som feminister och demokrater framgår inte i Holmertz text. Vi har tidigare behandlat begreppet islamism i svensk media i tidningen Journalisten. Holmertz ger heller inga exempel på någon subversiv politisk aktivitet, utan verkar helt enkelt irritera sig på att somaliska muslimer klär sig på ett sätt som hon tycker är ”extremt” och att de samlas för att be i en lokal som ska rymma kultur- och ungdomsverksamhet. Hon tycker vidare att det är olustigt att en grupp muslimer vill vädra sina bönemattor efter det att hennes medarbetare har gått in med hundar i lokalen.

Det är anmärkningsvärt att en verksamhetsansvarig för en organisation med så lång erfarenhet av socialt arbete bland religiösa minoriteter inte är medveten om att det inom alla religioner finns föreställningar och regler kring hur man beter sig i gudstjänstlokaler eller under bön. I synagogan förväntas exempelvis män bära huvudbonad, i kyrkan är det tvärt om. Vid ett moskébesök förväntas man ta av sig skorna. Många muslimer betraktar dessutom hundar i moskén som en form av rituell orenhet. Sådana regler och föreställningar kunde man förvänta sig att Caritas personal är väl informerade om, och i största möjliga mån försöker efterfölja.

Om det är så att föreningen Afrikas Horn på något sätt missköter sin verksamhet ska detta naturligtvis kritiseras. Men istället för grumliga insinuationer om religiös extremism önskar vi att Holmertz tydligare hade skrivit fram hur föreningen Afrikas Horns uppdrag ser ut, och hur de eventuellt missköter det. Självklart skall alla former av kriminella handlingar bli polisärenden oberoende av vilken ideologisk eller religiös tradition bakgrund utövarna har. Här får islam och muslimer inte utgöra något undantag.

Men det är viktigt att betona att människor i Sverige har rätt att utöva religion så länge de inte bryter mot lagen. Att vädra bönemattor eller bära sjal eller skägg är inte olagligt. Människor kan inte förnekas religion, eftersom religionsfriheten är en av våra grundläggande rättigheter.

Snarare än att tydligt rikta kritiken mot en bristande integrationspolitik till ansvariga myndigheter och politiker, riktar Holmertz den mot somaliska muslimer – som varit här länge, nyanlända, eller som eventuellt kan tänkas komma hit. Hon inleder sin artikel med att räkna upp hur många flyktingar, med fokus på somalier, som väntas anlända till Sverige i år och nästa år. ”Många” av dessa är kvinnor som, skriver hon, föder många barn och lever på bidrag istället för att söka arbete. Men dessa problem törs inte svenska myndigheter prata om, enligt Holmerz, av rädsla för att bli beskyllda för rasism. Genom denna argumentation förenar sig Holmertz med anti-muslimska och invandringsfientliga röster i Europa.

Slutligen lyfter hon fram den nederländska islamkritikern Aayan Hirsi Ali – ”galjonsfiguren för den muslimska kvinnans frigörelse” – som stöd för sina observationer. Utan att ytterligare gå in på det faktum att Hirsi Ali har en minst sagt ensidig bild av islam, muslimer och religion, bör det framhållas att hon för ett par veckor sedan i samband med en prisutdelning i Tyskland betonade att Anders Behring Breivik utförde sina terrorhandlingar i Oslo på grund av han hade blivit tystad i det offentliga rummet. Cirka 32 minuter i den video av hennes tal som har laddats upp på Youtube kommenterar hon det faktum att Breivik bland annat refererar till hennes kritik av islam. Trots att Breivik anknyter till europeiska och amerikanska islamkritiker (där ibland hennes egna texter) så betonar hon att det inte var dessa texter som fick Breivik att utföra sina handlingar och döda ett stort antal människor i Norge. Islam-kritik var inte pådrivande till terrordåden enligt Hirsi Ali, det finns en annan förklaring eftersom “He [Breivik] says very clearly that it was the advocators of silence, because all outlets to express his views were censored. He says that he had no other choice but to use violence”. Enligt Alis resonemang var det inte Breiviks åsikter eller tolkningar som var den bidragande faktorn till terrordåden, utan samhällets ovilja att prata om problemen med islam och invandringen.

Att Europa översvämmas av islamister som föder många barn och sakta islamiserar samhället inifrån medan politiskt korrekta politiker och akademiker tiger eller förnekar ”sanningen” är själva kontentan av den islamfientliga och konspiratoriska eurabiateori som uttrycks av anti-muslimska politiker i västvärlden.

Men tvärt emot vad dessa röster hävdar diskuteras islam och muslimers tro och praktik ständigt i svensk politik och media – just nu på Göteborgspostens debattsida och denna blogg. Det samma gäller de utmaningar som invandring och integration erbjuder. Detta är viktiga frågor som vi måste föra en kontinuerlig och kritisk diskussion kring. Rådande missförhållande och problem måste diskuteras på ett konstruktivt sätt utan att ta hänsyn till religiös eller politisk hemvist. Men liksom alla stora utmaningar kräver denna debatt kunskap och förmåga att se till viktiga nyanser och komplexiteter. Lika lite som muslimer, eller somalier, ska misstänkliggöras just på grund av att de är somalier eller muslimer, ska de slippa berättigad kritik på grund av sin religiösa och etniska tillhörighet.

Att som Holmertz utgå från grumliga och generaliserande föreställningar om islam, islamism och ”den muslimska kvinnan” bidrar inte till integrationen, utan är snarare en del av problemet.


(Idag, 26 juni, kunde vi läsa Gun Holmertz slutreplik i GP)

Göran Larsson, Professor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet

Simon Sorgenfrei, Doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet