Liksom på många andra ställen i Europa anser många invånare i Storbritannien att
muslimer är ovilliga till att låta sig integreras enligt en artikel i The
Guardian skriven av Leon Moosavi. Som kontrast till denna bild pekar
Moosavi på andra undersökningar som visar att muslimer i Storbritannien
faktiskt upplever sig som integrerade och delaktiga i samhället. Till exempel
anser 83 procent att de är stolta över att vara brittiska medborgare jämfört
med 79 procent bland den övriga befolkningen. Medan 50 procent av
Storbritanniens icke-muslimska population identifierar sig med sitt hemland är
motsvarande siffra 77 procent för muslimer. Muslimer är även mer positiva till
att leva i mångkulturella och blandade samhällen än icke-muslimer.
Dessa
siffror tycks stå i skarp kontrast till den allmänna bilden av muslimer. Till
exempel anser omkring 50 procent av Storbritanniens icke-muslimska befolkning
att muslimer är en grupp som skapar problem och att det finns allt för många
muslimer i landet. Endast 28 procent av britterna tror att muslimer vill
integreras i samhället. Motståndet mot moskébyggnation är även omfattande och
58 procent av de tillfrågade förknippar islam med extremism.
Utan att gå
in på detaljer och eventuella metodologiska problem – till exempel hur muslimer
har definierats i undersökningen, hur de tillfrågade tolkar frågorna och att
religionstillhörighet kanske har getts allt för stor betydelse – visar Moosavis
text på en oroväckande diskrepans mellan muslimers själupplevelse och
omgivningens uppfattningar. Samtidigt är det viktigt att peka på att andra
undersökningar indikerar betydande klyftor och konflikter i samhället – ett
faktum som tydligt framkom i och med bomberna i Londons transportsystem 2005.
Men för Moosavi är dessa konflikter snarast ett resultat av stigmatiseringen av
muslimer. Han
skriver:
The minority of Muslims in Britain who do view Britain with contempt – as indeed, we must recognise there are some – frequently explain their disaffection as a result of being labelled as outsiders and told they do not belong. Thus, the inability to appreciate British Muslims as typical citizens can actually create the very atypical citizens that are feared in the first place. Muslims want to be part of British society but their marginalisation may lead to some retreating to the margins.
Moosavis
resonemang kan givetvis kritiseras för att han fråntar aktörerna ett ansvar.
Även om vi kan förstå varför människor kan begå terrorhandlingar i religioners
eller politiska ideologiers namn är detta aldrig något som får användas för att
bortförklara aktörernas ansvar. Trots att Moosavi skulle kunna kritiseras på
ett sådant sätt uppfattar jag inte att det är hans mål. Han vill istället peka
på socio-psykologiska effekter av utanförskap och konflikter kring hur
människor uppfattar sin plats i samhället.
Resultaten
från undersökningen bör därför också relateras till det faktum att minoriteter
i allt högre utsträckning tycks avkrävas lojalitet och trohet till nationen. I
samband med internationella konflikter förväntas exempelvis muslimer och andra
religiösa minoriteter i högre grad att ta avstånd från hur deras religion tolkas
och används. Detta trots att de inte automatiskt kan anses ha något med denna
tolkning att göra eller att de stödjer en sådan tolkning. Ur ett psykologiskt
perspektiv är kanske behovet och kravet på att visa sin lojalitet förstålig,
men det är viktigt att tänka på att majoriteten sällan behöver ta avstånd från
att deras religion eller politiska övertygelse också kan användas för att
legitimera våld och konflikter på andra platser runt om i världen. Denna
utsatthet är givetvis inget nytt fenomen och det är lätt att hitta motsvarande
exempel i historien där minoriteter förväntas eller avkrävs att visa sin
lojalitet. Mot denna bakgrund skall kanske Moosavis resultat också knytas till
det faktum att muslimer kan förväntas att svara att de är mer lojala till den
brittiska nationen än övriga medborgare.
Ett
liknande resultat återfinns även i professor Klas
Borell och Arne Gerdners projekt om muslimska församlingars vilja till
samverkan med det övriga samhället. I linje med Moosavis resultat visar den
svenska undersökningen på att muslimska församlingar redan samverkar med det
omgivande samhället och att majoriteten av muslimska organisationer har en
positiv attityd till att vara delaktiga i samhällslivet – något som sällan
framkommer i den offentliga diskussionen om islam, muslimer och integration.
Utan att ifrågasätta resultaten i Borells och Gerdners projekt är det
intressant att fundera över varför projektet just fokuserar på muslimer. Ett
legitimt svar är givetvis att vi saknar kunskaper om hur dessa organisationer
förhåller sig till samhället. Men varför tror vi att muslimska församlingar
skulle vara mer ovilliga att samarbeta och ta del i samhällslivet än andra
religiösa organisationer? Vilken betydelse har sprickan mellan muslimers
självbild och majoritetssamhällets bild av islam och muslimer när det gäller
möjligheten till integration och samexistens?
Göran
Larsson, Professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet
"Men varför tror vi att muslimska församlingar skulle vara mer ovilliga att samarbeta och ta del i samhällslivet än andra religiösa organisationer?"
SvaraRaderaDärför att Allah på flera ställen i Koranen uppmanar muslimerna att inte bli vänner eller bundsförvanter med kristna eller andra icke-muslimer.
Hej Magnus
SvaraRaderaTendenser till att vilja isolera sig och dra sig undan från samhället och endast vara med personer som delar samma religion och samma synsätt är inget unikt för muslimska församlingar. En sådan inställning återfinns inom flera religiösa rörelser - inte minst bland kristna grupper och nya religiösa rörelser. Samtidigt är det tydligt att flera troende (oberoende av dessa tendenser) inte alls tolkar sin religion på ett sådant sätt att de uppfattar att det är nödvändigt att dra sig undan från samhället och isolera sig. Återigen så kan heliga texter läsas på flera olika sätt - ett faktum som även gäller Koranen. Visst kan muslimer läsa Koranen på ett sådant sätt (speciellt om vi också beaktar hadith-litteraturen) men det är också tydligt att majoriteten av muslimer inte tolkar eller praktiserar sin religion på ett sådant sätt att de inte skulle vilja samarbeta med det omgivande samhället.
/Göran
Hej, Göran!
SvaraRadera"Återigen så kan heliga texter läsas på flera olika sätt - ett faktum som även gäller Koranen."
Om du har rätt om Koranen i detta avseende, Göran, så har Allah fel om sitt eget pefekta ord. Vet du bättre än Allah vad han menade? Om du så anser råder jag dig att vara lite försiktig att uttala det i sällskap av muslimer.
Hej Magnus
SvaraRaderaSom religionsvetare tar vi inte hänsyn till om gudomar som exempelvis Allah finns eller inte. Vi studerar religion som mänskliga fenomen och sociala konstruktioner. Utifrån ett sådant perspektiv kan vi se att konfessionella läsningar och tolkningar av Koranen och Allahs vilja skiljer sig åt.
Simon
Hej, Simon!
SvaraRaderaÄr det möjligt för en muslim som inte anser att Koranen är Allahs perfekta ord att kalla sig muslim? Räcker det för en sådan person att hävda att den är muslim för att verkligen vara det?
Rättelse av min tidigare kommentar: "Är det möjligt för en muslim ..." skall vara "Är det möjligt för en person ...".
SvaraRaderaHej Magnus
SvaraRaderaTack för ännu en intressant kommentar.
Som religionsvetare tar vi inte ställning till vem som är "riktig" muslim/kristen/buddhist etc, eller vad man måste tro eller praktisera för att kallas "riktig" muslim/kristen/buddhist etc. Vi bedriver ett icke-konfessionellt-deskriptivt studium av religion, inte ett konfessionellt-normativt.
Med detta sagt tror jag dock att de flesta muslimer i alla tider menat att "Koranen är Allahs perfekta ord". Men forskningen kan visa att 1. de flesta muslimer, liksom de flesta kristna eller buddhister, inte har läst - eller kunnat läsa - normerande texter som koranen eller sunna, och 2. att muslimer i alla tider varit oense om hur dessa texter ska tolkas vare sig de läst dem eller inte.
Snarare än att ta intressera oss för ATT en individ eller en grupp kallar sig muslim eller muslimer vid en viss tid eller plats, syftar vårt studium till att undersöka HUR och VARFÖR de gör så.
Mvh
Simon
Hej igen och tack för kommentarer
SvaraRaderaEnligt de flesta muslimska teologers uppfattningar är det endast gud som vet den riktiga tolkningen. Det är därför vanligt att muslimer som diskuterar olikheter mellan olika teologer till exempel avslutar med att säga "gud vet bäst". Detta faktum visar att även muslimer är medveten om att muslimer kan ha olika uppfattningar och att sanningen enligt detta synsätt endast finns hos gud.
Som religionsvetare anser vi - precis som Simon skriver - att vi inte har några metoder för att veta något om guds vilja - detta ligger utanför vetenskapens gränser. Självklart kan troende anse att de har sanningen (ett faktum som gäller för de flesta troene), men som vi har skrivit flera gånger tidigare så är det uppenbart att människor i olika tid och rum har haft olika synsätt på vad som är sant när det gäller religion. Det är dessa olikheter som vi studerar oberoende av vilken religion det handlar om - metodologiskt och teoretiskt behandlar religionsvetare med andra ord alla religioner på samma sätt.
/Göran
Simon: "Vi bedriver ett icke-konfessionellt-deskriptivt studium av religion, inte ett konfessionellt-normativt."
SvaraRaderaMen i så fall blir det problematiskt med terminologin eftersom ni ju använder "muslim", "kristen" och andra ord för att beteckna dem ni inte vet om de verkligen är det eller ej.
Simon: "Med detta sagt tror jag dock att de flesta muslimer i alla tider menat att "Koranen är Allahs perfekta ord"."
Vet du några muslimer som någonsin hävdat något annat?
Simon: "[...] att muslimer i alla tider varit oense om hur dessa texter ska tolkas vare sig de läst dem eller inte."
Nu börjar det bli riktigt spännande. Hur kan man vara oense om en tolkning av en text man inte har läst?
Simon: "Snarare än att ta intressera oss för ATT en individ eller en grupp kallar sig muslim eller muslimer vid en viss tid eller plats, syftar vårt studium till att undersöka HUR och VARFÖR de gör så."
Bra! Detta är precis det jag är intresserad av. Hur kan t.ex. vissa kalla sig muslimer som inte följer Allahs ord, och varför gör de så (kallar sig muslimer, alltså)?
Som mycket intresserad av den politiska och juridiska korruptionen i USA kan jag inte annat än dra paralleller till den nuvarande situationen där borta: Hur kan en som inte följer USA:s grundlag kalla sig president, och varför gör han det?
Göran: "Enligt de flesta muslimska teologers uppfattningar är det endast gud som vet den riktiga tolkningen."
Detta strider dels emot Allahs egna ord i Koranen och dels framstår det inte som sannolikt med tanke på hur många krig på direkt religiösa grunder muslimer har startat mot varandra och mot otrogna. Muslimerna tycks tvärtom ytterst säkra på att de har Allah med sig och har förstått hans ord.
Göran: "Som religionsvetare anser vi - precis som Simon skriver - att vi inte har några metoder för att veta något om guds vilja - detta ligger utanför vetenskapens gränser."
Jo, jag har förstått det, men det är inte vad Allah själv säger i Koranen.
Göran: [...] metodologiskt och teoretiskt behandlar religionsvetare med andra ord alla religioner på samma sätt."
Något annat hade varit en överraskning.
Hej Magnus
SvaraRaderaNu känns det lite som att vi står och stampar och pratar om varandra, och jag tror detta beror just på våra skilda perspektiv. Du verkar ha en stark övertygelse på att Koranen är Allahs ord och att dessa kan och ska efterlevas utan att tolkas. Vi har, som sagt, istället ett icke-konfessionellt förhållningssätt till korantexten och intresserar oss istället för det empiriska faktum att muslimer i alla tider trots allt tolkat texten på olika sätt.
Som muslim räknar vi den som själv betecknar sig som muslim.
Simon
Invandrare har ofta betydligt lättare för att ta sig in på arbetsmarknaden i England och USA än i Sverige vilket är viktigt för integrationen och självkänslan. Stora nyckeln är förstås språket. Sedan är arbetsmarknadspolitiken i England och USA inte belagd med samma hinder för att ta sig in i arbetsmarknaden som i Sverige. I Sverige har vi däremot en annan anställningstrygghet än vad man har i England och USA. Sammanfattningsvis kan man säga att Sverige är tryggt och bra för dem som är "innanför" arbetsmarknaden, men sämre för dem som är "utanför".
SvaraRadera