Massmord och meditation

Jag har inte särskilt mycket till övers för mystifierande föreställningar om synkronicitet. Ändå hyser jag ett slags lite motvillig fascination inför sådana där tillfällen då olika händelser och intryck sammanfaller på ett sätt som tycks bilda något slags meningsfullt sammanhang. Ett sådant inträffade nu i morse.

Just nu håller jag på att skriva ett avhandlingskapitel som handlar om hur (zen)buddhistiska klostermiljöer genom sin förutsägbarhet och ritualiserade, disciplinerade rutin kan fungera som ett slags ”holding environment” för ganska svårt störda individer. Arbetet gick ovanligt trögt den här morgonen och min egen brist på självdisciplin gjorde att jag började surfa lite planlöst på internet. Fastnade snart i en gammal artikel om Anders Behring Breivik, som tydligen inte bara ägnat sig åt tvångsmässigt dataspelande utan också sade sig ha mediterat dagligen som en del av förberedelsen inför bombdådet i Oslo och massakern på Utøya. Strax därpå hittade jag en bloggpost som handlade om hur Aaron Alexis (missvisande) beskrivits som ”USA:s förste buddhistiske terrorist". Led vid dessa dystra och oinspirerande ämnen loggade jag så in på Facebook, där Katarina Plank just hade lagt upp en länk till sin egen post om Aaron Alexis.

Vi bytte några ord om mördare, meditation och monastiska miljöer innan Katarina föreslog att jag skulle bidra med en egen post om Aaron Alexis. Med doktorandens tacksamhet över en legitim anledning att skjuta upp sitt egentliga arbete några timmar, tackade jag ja.

Det finns väl egentligen inget som tyder på att Alexis’ religiösa tillhörighet och/eller meditationsutövning skulle vara särskilt meningsfulla för förståelsen av tragedin på Washington Navy Yard. Däremot är den massmediala fokuseringen på dessa ganska intressant, liksom reaktionerna från buddhistiskt håll

Det är knappast troligt att ett enskilt fall som detta skulle kunna rubba gamla och djupt rotade föreställningar om buddhister (eller meditatörer) som en särskilt harmonisk och fridsam människosort. Men eftersom buddhism (inklusive sekulariserade och medikaliserade former som ”mindfulness”) börjat bli en del av västerländsk mainstreamkultur, finns det förstås många anledningar att undersöka närmare hur dessa föreställningar uppstått samt – kanske ännu viktigare – vilka som har intresse av att upprätthålla dem idag. Och fallet med den "mediterande mördaren" ger oss förstås en förevändning att göra så.

Om det skulle visa sig att Alexis verkligen var en hängiven meditatör (och jag har inte sett något som tyder på det; däremot verkar det som om han haft ganska svåra psykiska problem och missbrukat alkohol), skulle detta möjligen kunna bidra till att rucka på bilden av meditation (eller ”mindfulness”) som ett slags universalmedicin och en osviklig väg till själsharmoni och moral. (En ny artikel i Time tar för övrigt upp detta tema.)

De senaste dagarna har buddhistiska bloggar också varit fyllda med texter om Aaron Alexis och frågor om buddhism och våld, meditation och mental (o)hälsa, samt frågan om Alexis kan sägas ha varit en ”äkta buddhist”. Man skulle kunna säga mycket om detta men här skulle jag bara vilja ställa frågan om inte detta slags reflexvitet är ett uttryck för vad Glenn Wallis (med inspiration från François Laruelle) kallat ”the principle of Buddhist sufficiency”. (Mer om detta finns att läsa här.)

Det tragiska fallet med Aaron Alexis kan alltså fungera som en utgångspunkt för flera olika diskussioner om vår syn på buddhism och monastiska miljöer, sambandet mellan meditation och psykisk hälsa samt buddhistisk självförståelse. Låt oss bara hoppas att sådana resonemang inte fördunklar vår förståelse av orsakerna till att människor drivs till att begå massmord.

EDIT: Datakrångel gjorde att jag inte kunde posta den här texten i förrgår. Som för att betona den sista meningen (och avrunda med just det slags lite kusliga sammanträffande som nämndes i början, råkade jag nyss få syn på denna artikel i dagens SvD.

Per Drougge
Socialantropologiska institutionen, Stockholms universitet

Svenska jihadister i Syrien

På Tv4-nyheterna kunde man precis ta del av en film som lades ut på Youtube i förra veckan. Filmklippet visar en grupp beväpnade unga män med den muslimska trosbekännelsen skriven i vitt på svarta pannband. En av männen uppmanar på klingande göteborgska fler att ansluta sig till kampen mot Assad-regimen i Syrien. Det korta filmklippet innehåller mycket av den militanta jihadismens repertoar, från automatvapnen, till de emblematiska pannbanden och det affekterade och religiöst färgade språket.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet kommenterar filmen här.

Det är inte förstå gången unga svenska muslimer ansluter sig till jihadistiska rörelser i Mellanösten – eller andra unga svenska män ansluter sig till andra konflikthärdar från, säg, Finska vinterkriget och framåt.

Enligt Magnus Norell från Utrikespolitiska institutet känner SÄPO till svenskarna. Han pekar också på problem som kan uppstå den dagen de eventuellt återvänder till Sverige.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Ytterligare ett fall inspirerat av Breivik

Ytterligare ett fall inspirerat av Breivik har rapporterats från Polen. Aftonbladet rapporterade nyligen att en forskare vid ett polskt lantbruksuniversitet arresterades efter att ha planerat att detonera en bomb utan för det polska parlamentet. Syftet tycks ha varit att döda presidenten, premiärministern och ledamöter. Precis som Breivik var planen att detonera en kraft sprängladdning som placerats på en lastbil. Enligt media drevs mannen av antisemitiska och nationalistiska känslor.

I förhör uppger den arresterade mannen att han var inspirerade av den norske terroristen Anders Behring Breivik. Samtidigt som mannen arresterades häktade polisen ytterligare personer som misstänks för planerad terrorism. Trots att de exakta orsakerna till dådet är oklara är det tydligt att "Polens nationalistiska grupper vänder sig mot utländskt inflytande och anser att landet glider bort från sina katolska rötter" enligt Aftonbladet.

Enligt media kunde mannen bland annat gripas eftersom hans fanns med bland Breiviks utländska kontakter, det vill säga personer som haft någon kontakt med Breivik.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Breiviks första efterföljare?

Flera medier rapporterar att tjeckisk polis gripit en 29-årig man misstänkt för förberedelse till terrorbrott. Polisen fattade misstankar mot mannen i samband med att han använt sig av Breiviks namn på internet. I mannens lägenhet ska man ha funnit bland annat en polisuniform, flera vapen och en apterad sprängladdning med fjärrutlösare. Vad eller vilka som var målet för mannens planerade attack framgår inte från rapporteringen, men enligt brittiska BBC uppger den tjeckiska polisen att de arbetar utifrån hypotesen att mannen sympatiserar med Breivik ideologiskt.

Som jag skrivit tidigare här på bloggen kan delar av det kompendium Breivik publicerade på nätet strax innan terrordåden i Norge förra året läsas som en terrorhandbok. Brevik har själv menat att hans terrordåd är att anse som ett medel – vars mål är att sprida kompendiet 2083 – A European Declaration of Independence och inspirera andra att begå egna liknande terrorattacker.

Som Göran Larsson skriver i ett inlägg om nya terrorhot mot Norge kan man peka på viktiga likheter mellan terrorister oavsett hur de legitimerar sina handlingar, liksom att terrorister inspireras av varandras metoder oavsett ideologisk hemvist. Breivik tycks själv ha inspirerats i sina dåd av al-Qaida och den västerextrema Baader-Meinhofligan.

Jag har skrivit tidigare om intressanta likheter mellan den svenske självmordsbombaren Taymour Abdulwahhab och Anders Behring Breivik, och om hur emotionsforskning kan hjälpa oss att förstå drivkrafter bakom terrorism.

Det är uppenbart att samtida terrorism ställer oss inför viktiga tvärvetenskapliga utmaningar, och det faktum att terrorister oavsett ideologisk hemvist uppvisar likheter och inspireras av varandra understryker behovet av att mötas över ämnes- och intressegränserna för att lära oss mer om samtida terrorism och hur denna kan motarbetas.

Simon Sorgenfrei,

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs univesitet

Nya terrorhot mot Norge

Både svensk och norsk media rapporterar att en islamisk grupp vid namn Ansar ul-Sunnah har sänt ett brev till norska media och politiker där man hotar att genomföra ett terrordåd motsvarande den 11 september eller 22 juli. Hotet kommer att realiseras om inte Norge kallar hem sina soldater från så kallade muslimska länder och slutar samarbeta med vad som kallas islams fiender. Hotet riktar sig bland annat mot statsminister Jens Stoltenberg, utrikesminister Jonas Gahr Störe och försvarsminister Espen Barth Eide. Delar av hotbrevet som har publicerats av VG lyder på följande sätt:

«Kan norske soldater ta fly til Afghanistan, så kan Osama eller Mohammed også ta fly til Norge inshaAllah. Nå må regjeringen våkne opp og ta et ansvar før denne krigen kommer til Norge. Før motparten svarer. Før muslimene tar det nødvendige skrittet. Ikke forveksle muslimenes taushet med svakhet. Dra ikke nytte av muslimenes tålmodighet. Ikke tving oss til å gjøre noe som kan unngås. Dette er ingen trussel, kun sannhetens ord. Rettferdighetens ord. En advarsel om at konsekvensene kan bli fatale. En advarsel om 11. september på norsk jord, eller større angrep enn 22. juli. Dette er til deres eget beste og til deres egen interesse.»

Förutom sitt hot om terror vill gruppen också utropa den invandrartäta statsdelen Grönland i Oslo till en islamisk stat. Istället för att muslimer födda i Norge skall utvandra till länder dominerade av islam tycks gruppen vilja upprätta en islamisk nation i Norge. Även om dessa saker kan vi läsa vidare i den del av brevet som VG har valt att publicera.

«Vi vil ikke være en del av det norske samfunnet. Og vi ser det heller ikke som nødvendighet å flytte ut av Norge da vi er født og oppvokst her. Og Allahs jord tilhører alle. Men la Grønland bli vårt. Sperr av bydelen og la oss styre den slik vi ønsker. Dette er til det beste for begge parter. Vi ønsker ikke leve sammen med skitne udyr som dere.»

Vi vet inte så mycket om Ansar ul-Sunnah, om eller hur gruppen är organiserad, om det rör sig om enbart norska individer eller om det är en transnationell rörelse. Informationen är knapphändig i media, men den norska säkerhetspolisen (Politiets Sikkerhetstjeneste, PST) tar hoten på allvar. Det finns också spekulationer om kommplingar mellan Ansar ul-Sunnah och den kända terrorstämplade organisationen Ansar al-Islam och närverket Jamaat Ansar al-Sunna som båda delvis grundats av Mulla Krekar, som sedan början av 1990-talet bor i Norge. Enligt VG:s rapportering utgörs grupperingen av olika individer knutna till nätgrupper och facebook-sidor på internet.

Om vi tittar närmare på retoriken och språkbruket så framträder en tolkning av islam som understryker att muslimer inte skall beblanda sig med icke-muslimer, att man vill förbjuda det onda och stödja det goda (här betyder det onda först och främst det som inte förknippas med islam), bekämpa polyteism och oislamiska tillägg till islam. På arabiska kallas dessa tillägg för bid’a och denna term är ett utmärkande drag för salafitiskt och wahhabitiskt influerade gruppers tolkningar av islam. Gruppen har också presenterat sig med ett emblem, föreställande den muslimska trosbekännelsen, vilket använts av flera extremistiska grupperingar – däribland Al-Qaida.

Ur ett religionshistoriskt perspektiv kan man peka på att Ansar ul-Sunnah inte är ensamma om att vilja upprätta en egen ”nation” för sina anhängare. I USA har till exempel företrädare från kristna, muslimska och nyandliga religiösa grupper försökt att bygga och skapa sina egna avgränsade områden. Två exempel är Nation of Islam och The Nuwaubian Nation som har försökt att köpa land som endast skall befolkas av gruppens egna medlemmar. Båda försöken har misslyckats på grund av interna konflikter och externt motstånd.

Man kan också konstatera att Ansar ul-Sunnahs hot i hög grad riktar sig mot samma måltavlor som Anders Behring Breivik gjorde i sitt terrordåd. Båda ser mångkulturalism, religionsfrihet och det öppna demokratiska samhället som något negativt och ur dessa perspektiv finns det likheter mellan Ansar ul-Sunnah och Breiviks argumentation. Genom sin retorik – till exempel att allt oislamiskt är negativt och att det norska samhället är något dåligt – spelar också kontrajihadistiska miljön som vi också har analyserat i tidigare inlägg i händerna.

Trots att de på andra sätt är varandras motpoler kan man alltså finna likheter mellan våldsbejakande islamisk extremism och terrorister som Breivik. Den senare har ju också själv uttryckts att han lärt av al-Qaidas metoder. Sådana beröringspunkter har även uppmärksammats av den svenska säkerhetspolisen som visar att personer som attraheras av våldsbejakande ideologier har flera likheter – ett faktum som gäller oberoende om de väljer en vänster, höger eller religiöst motiverad livsåskådning. I sammanhanget kan man emellertid notera att media oftare tycks rapporterar om islamiskt motiverad våldsbejakande extremism än om högerextremism som ett hot mot det öppna samhället. Denna mediala ensidighet – uppmärksammad bland andra av den norske journalisten Øyvind Strømmen – skall givetvis inte förstås som att islam inte kan tolkas på ett sådant sätt att religionen kan legitimera våld och extremism. Som vi har skrivit om flera gånger här på bloggen så är dessa tolkningar dock inget unikt eller exklusivt för islam och muslimer.

Om Ansar ul-Sunnah avser att realisera sina hot eller inte är svårt att sia om. Det är viktigt att sådana hot tas på stort allvar. På senare tid har flera islamistiska extremister kunnat gripas innan de utfört planerade terrordåd – inte minst genom ett viktigt kartläggningsarbete av säkerhetspolisen och ett lyckt samarbete över nationsgränserna. Precis som extremistiska rörelser lär av varandras metoder, kan förhoppningsvis säkerhetspolisen använda sig av erfarenheter från de senaste tio årens arbete med islamistisk extremism i kartläggningen och förhindrandet även av annan extremistisk våldsbejakande verksamhet – vare sig denna kommer från höger eller vänster.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Pubertalt och allt för mycket om islam – SR:s Människor och tro ifrågasatt

På den kristna bloggportalen Churchmill kan vi just nu ta del av journalisten Siewert Öholms kritik av Sveriges radios livsåskådningsprogram Människor och tro. Enligt Öholm saknas berättande och inkännande program om religion i dagens Sverige. Istället för att ta detta uppdrag på allvar väljer public service antingen att problematisera kristendomen eller helt ignorera kristna nyheter enligt Öholm. Speciellt upprörd blev Öholm när redaktionen för Människor och tro fredagen den 20 juli 2012 uppmärksammade årsdagen av händelserna på Utøja och det faktum att vissa menade att den norska kyrkan kanske hade fått ta en allt för stor plats i sorgeprocessen och minneshögtiderna. En av de som uttryckte denna kritik var prästen Steinar Ims som är aktiv inom Kirkelig senter for religionsmøte og dialog och enligt honom är det viktigt att komma ihåg att Breiviks handlingar var en attack mot det mångkulturella, pluralistiska och öppna Norge. För Öholm är kritiken mot kyrkans roll dock svår att förstå. Han skriver:

”Kyrkan stod redo när tiotusentals människor sökte tröst och begriplighet. Minnesgudstjänsten i Oslo Domkyrka, 2011, fullkomligt dallrade av andlighet, sorg, förtvivlan och tro. I gudstjänsten, som avslutades med den kristna trons klimax, nattvarden, blev den Aronitiska välsignelsen i Faderns och Sonens och Den helige Andes namn något av vägmärke för att kunna gå vidare. Det kristna kyrkorummet blev då en naturlig plats för både sorg och förtröstan. Även för de drabbade som inte delade kristen tro eller religion.”

Mot denna bakgrund är det obegripligt att Människor och tro väljer att problematisera kyrkornas roll i sorgearbetet och minnesgudstjänsterna enligt Öholm. Så långt är det kanske inte svårt att följa med i Öholms resonemang och det finns flera studier som visar att kyrkor (liksom andra religiösa institutioner) spelar en stor och viktig roll vid katastrofer och tragiska händelser. Tsunamikatastrofen, Estonia och prinsessan Dianas död är bara några exempel på denna roll. Men nu var det i och för sig inte Människor och tros syfte att göra ner kyrkoras arbete eller minska deras betydelse för sorgeprocessen i Norge. Tvärtom framgår det tydligt i programmet att flera röster fick utrymme och att invändningarna framför allt handlade om behovet av att uppmärksamma att terrordådet faktiskt var inriktat mot det mångkulturella samhället – ett samhälle som bland annat inkluderar människor av flera olika trosriktningar och livsåskådningar och inte endast ”vita kristna”. Inte minst var muslimer en måltavla för attacken vilket bland annat uppmärksammades av flera deltagare i programmet. Det är också viktigt att betona att inte någon av de parter som deltog i Människor och tro egentligen uttryckte någon djupare kritik mot kyrkans framträdande roll. Snarare handlade deras reflektioner om vikten av att understryka att terrordåden var inriktade mot det mångkulturella samhället och att kyrkan inte fick glömma bort denna faktor i sitt sorgearbete.

Desto mer obegripligt blir det när Öholm väljer att sammankoppla sin kritik av programmet om årsdagen i Norge med en analys som går ut på att Människor och tro är ett program som är mot religion och då speciellt mot kristendom. Samtidigt som programmet skall vara mot religion, menar Öholm att programredaktionen ger allt för stort utrymme åt islam och muslimer. Hur går detta resonemang ihop? Är inte islam också en religion som bör analyseras, problematiseras, diskuteras och kritiseras när så behövs? För Öholm lider Människor och tro av något som han kallar för ”islamförbländning” och programmet skulle enligt honom kunna döpas om till ”Människor och islam”. Denna ”defekt” har resulterat i att redaktionen endast ser och uppmärksammar islam och troende muslimer samtidigt som de negligerar kristna grupper i Sverige och kristendomen i stort enligt denna analys. Hur den procentuella fördelningen av programinnehållet faktiskt ser ut mellan olika ämnen och religioner anger inte Öholm och jag har inte heller tillgång till några sådana uppgifter för tillfället. En snabb överblick på programmets hemsida ger dock vid handen en stor mångfald när det gäller både specifika religioner och ämnen. På SR:s hemsida ges också en programförklaring som visar att syftet med Människor och tro är att fördjupa ”aktuella händelser med religiös anknytning" och programmet "erbjuder historiska perspektiv, framåtblickande analyser, kommentarer och reportage.” En programförklaring som tydligt visar att programmet är förankrad i en humanistisk och samhällsvetenskaplig förståelse av det fenomen som kallas för ”religion” inom ämnet religionsvetenskap. Men hur skall vi då förstå Öholms kritik?

Förmodligen handlar Öholms invändningar om att han dels har en annan syn på hur det religionsjournalistiska uppdraget skall utformas och dels en annan syn på kristendomens plats och funktion i samhället. Den sista aspekten är förmodligen en konfessionellt motiverad övertygelse och den har jag inga invändningar mot eftersom det står Öholm fritt att tycka att kristendomen bör ha företräde framför andra religioner. Men att konfessionella övertygelser skall styra public services rapportering är minst sagt tveksamt och helt oförenligt med SR:s policy. Kanske denna analys är felaktig, men om så är fallet är det oklart vad Öholm avser med berättande och informerande program? Vad skall man informera om och på vilket sätt?

Att ett samhällsprogram som Människor och tro ger utrymme åt mångkultur och det faktum att Sverige inte längre är ett monoreligiöst land är inte konstigt – något annat hade varit oförenligt med det uppdrag som vi kan förväntas oss att public service skall uppfylla i ett modernt öppet demokratiskt samhälle. Att bevaka och analysera om religionens plats och funktion i det offentliga rummet är en viktig uppgift och detta uppdrag måste präglas av mångfald och kritisk analys. Ett program som Människor och tro kan därför inte endast berätta och informera om religion – för vem är det som i så fall skall avgöra vad som skall berättas och på vilket sätt skall man informera lyssnarna om det samhällsfenomen som vi kallar för religion? Är det den frikyrkliges, humanistens, satanistens eller muslimens berättelse som skall återges? Och hur skall man välja ut vem som skall få företräda en religion? Kanske ni läsare har några tankar om hur ett sådant uppdrag skulle kunna utformas?

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Breiviks bakgrund

I samband med årsdagen av Anders Behring Breiviks besinningslösa handlingar i Oslo och på Utøja den 22 juli 2011 publiceras en insiktsfylld bok som erbjuder analys och en belysande bakgrund till terrordåden på svenska. Tackvare utgivningen och översättningen av den norske journalisten och bloggaren Øyvind Strømmens bok Det mörka nätet. Om högerextremism, kontrajihadism och terror i Europa har den svenska publiken fått en god möjlighet att sätta sig in i Breiviks tankevärld.

Trots att Breiviks handlingar är extrema visar Strømmen på ett övertygande sätt att hans åsikter inte är unika och att många individer delar hans världsbild. Inte minst på internet frodas en stark kritik av det mångkulturella samhället, men också gentemot de personer som vill stå upp för ett samhälle där alla människor behandlas lika oavsett kön, religion, hudfärg eller livsåskådning. Trots att den främsta måltavlan för Breivik var islam och muslimer är det viktigt att betona att hans avsky inte är begränsad till muslimer. Attentaten i både Oslo och på Utøja var framför allt riktade mot politiker och ungdomar som vill stå upp för och försvara ett öppet demokratiskt samhälle. Den som vill läsa mer om Strømmens bok kan till exempel läsa min korta text i Göteborgs-Posten. Ytterligare kommentarer och recensioner av boken har publicerats Svenska Dagbladet, Sveriges Radio, Expressen, Värmlands Folkblad, Helsingborgs dagblad, och Tidningen Kulturen.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Breivik och Islamofobin - terrorism som pedagogisk utmaning

Jag stod i köket och förberedde middagen när nyheterna om bombattentatet i Oslo strömmade ur radion. Som så många andra spekulerade jag om möjliga islamistiska gärningsmän och som så många andra blev jag förvånad när det visade sig vara en högerextrem norrman som låg bakom. Sedan 9/11 har terrorism blivit närmast synonymt med militant islamism. Det är en sentida koppling. På 1970–90-talet förknippades terrorism snarare med vänsterextrema rörelser som tyska RAF, och separatister som irländska IRA och spanska ETA. Anders Behring Breivik och terrordåden i Norge kräver att vi reflekterar över de stereotyper vi omges av, och att vi tar med oss även historiska perspektiv in i klassrummet eller föreläsningssalen.  

Den här artikeln ska fokusera på de ideologiska partierna i Breiviks kompendium 2083 – A European Declaration of Independence, som mailades ut till ett tusental individer en dryg timme innan bomben briserade i Oslo. Jag kommer kort att sammanfatta den världsbild och islamsyn som framträder i 2083 och avslutningsvis peka på några utmaningar vi som lärare ställs inför i relation till de föreställningar som kommer till uttryck i detta material.

2083 – A European Declaration of Independence

Snarare än Breiviks eget arbete är 2083 en samling texter av olika upphovsmän med likartade politiska idéer. Kompendiet kan läsas som en programförklaring, och som en ideologisk legitimering av terrordåden. Vissa har kallat det för ett manifest. Men 2083 är också en detaljerad manual och dagbok som inte bara redogör för Breiviks egna förberedelser, utan även instruerar andra i hur de kan komma över vapen och utrustning för att planera och utföra terrordåd. Titeln syftar dels tillbaka på 1683, då osmanska trupper besegrades utanför Wien, och fram mot 2083 – det år då Europa ska vara rensat på muslimer och mångkulturella förrädare.

Kompendiet är strax över 1500 sidor och löst indelat i fyra kapitel. Det första av dessa innehåller en politisk omvärldsanalys och texter om islam. Därpå följer ett kapitel om de problem Breivik anser att Europa står inför, samt förslag till lösningar. Dessa kapitel får utgöra underlag för min artikel. Den avslutande halvan av kompendiet, A Declaration of Pre-emtive War, kan närmast beskrivas som en terrorhandbok vilken avslutas med en självbiografi och dagbok som leder fram till attackerna i Oslo och på Utöya.

De omständigheter under vilka kompendiet sammanställts och publicerats gör 2083 till en unik produkt. Men texternas karaktär och innehåll är snarare typiska för sitt sammanhang. Den globala islamkritiska diskurs kompendiet kan sägas sammanfatta existerar i hög grad på internet, och det är med material från olika webbforum som Breivik har klippt och klistrat ihop 2083. Utöver hans egna texter samlas bidrag från en mängd olika skribenter, som den norske bloggaren Peder Jensen (Fjordman), den amerikanske författaren Robert Spencer, den egyptisk-brittiska författaren Gisèle Littman (Bat Ye’or) och den amerikanska bloggaren Pamela Geller. Alla dessa är på olika sätt engagerade i ett löst sammanhållet anti-islamiskt nätverk som går under namnet Counter Jihad. De är verksamma på internetforum som Gates of Vienna, där Fjordman publicerat sig, Pamela Gellers Atlas Shrugs och Robert Spencers Jihad Watch.

Att läsa 2083 är som att läsa en kontrafaktisk dystopi. Västvärlden har förlorat det kalla kriget och Europa styrs av politiskt korrekta kulturmarxister i maskopi med islam. Denna politiska korrekthet sägs ha sin grund i den filosofi och vetenskapsteori som utvecklades av den så kallade Frankfurtskolan på 1930-talet. För Breivik är denna filosofi ursprunget till den politiskt korrekta mångkulturalism och feminism som ödelägger västvärlden och betraktar ”muslimer, feministiska kvinnor, homosexuella och ytterligare några minoriteter som dygdiga” medan den anser att ”etniskt kristna europeiska män är onda.” (s. 13)

Denna världsåskådning har dessutom blivit hegemonisk. Alla som på något sätt tillhör etablissemanget är därför per definition kulturmarxister. Etablerade politiker – med undantag för högerextremer som exempelvis Sverigedemokraterna – liksom journalister, forskare och lärare kategoriseras som förrädare. Feminismen har bidragit inte bara till ett sammanbrott för kärnfamiljen som bärare av traditionella kristna värderingar, utan även till en feminisering av det västerländska samhället. Detta i kombination med mångkulturalismen har möjliggjort ett arabiskt/muslimsk maktövertagande av Europa. Problemet är alltså inte islam i sig, utan den politiska ideologi som gett muslimer tillträde till västvärlden och, vad värre är, lyssnar till deras krav och behov.

Liksom Bat Ye’or menar Breivik att Europas regerande elit har lierat sig med islam/arabvärlden och skapat det hemliga projektet Euro-Arab Dialogue (EAD) som syftar till att göra Europa till Eurabien. Varför är oklart, men britternas allians med Osmanska riket mot Ryssland under 1800-talet anges som en startpunkt. Ekonomiska intressen under 1970-talets oljekris som en annan. Men huvudsakligen tycks den kulturmarxistiska ideologin i sig innebära en nedvärdering av det egna – religionen, nationen, kulturen, könet – till det främmandes fördel.

Bilden av islam

Den bild av islam som kan sägas vara karaktäristisk för Breiviks kompendium presenteras i en artikel med titeln Islam 101, skriven av statsvetaren Gregory M. Davis. Den komplexitet och mångfald som kännetecknar all religion har här fått lämna plats för en islam som ser likadan ut oavsett tid och plats. Denna islam har Davis själv tolkat fram ur en handfull utvalda koranverser och hadithtraditioner (berättelser om vad profeten Muhammad gjort och sagt), samt några historiska termer och situationer. Davis arbetar alltså ungefär som en muslimsk teolog, fast med det omvända syftet att visa hur dåligt islam är. Enligt Davis exeges är islam en till sin kärna krigisk religion, i direkt motsättning till ”väst”. Kontentan av koranen och haditherna är att muslimer påbjuds att kriga mot icke-muslimer för att erövra världen i Allahs namn. Detta kodifieras, fortsätter Davis, i sharia­-lagarna som omfattar varje aspekt i alla muslimers liv. ”Att stena äktenskapsbrytare, avrätta apostater och hädare, förtrycka andra religioner, och en påbjuden fientlighet gentemot icke-islamiska nationer och regelbunden krigföring är normen.” (s.68) Det är karaktäristiskt för den islamkritiska diskursen att islam framställs som ett handlande subjekt och en enhetlig ideologi som determinerar muslimers tankar och beteende.

Davis tar även upp begreppet taqiyya i sin introduktion. Detta kan tyckas kuriöst då det är en relativt marginell företeelse som de flesta muslimer nog inte har någon relation till. Historiskt har taqiyya varit en shiitisk angelägenhet och tolkats som att en shiamuslim har rätt att dölja sin religionstillhörighet under hot om våld från den sunnimuslimska majoriteten. I den islamkritiska diskursen lyfts istället taqiyya strategiskt fram som en central muslimsk lära och definieras som ”religiöst påbjuden lögn”. Att systematiskt ljuga för de otrogna är en del av islamisk taktik i kriget för ett islamiskt välde, skriver Davis (s. 71). Genom att välja ut en handfull texter och situationer, vilka alla uppfattas som negativa, ur islams historia och låta dessa representera sann islam skapar Davis en religion som det är naturligt att vara kritisk till. Men det är också en islam som få muslimer känner igen sig i. Men alla muslimska invändningar kan avfärdas som taqiyya, lögn i syfte att dupera icke-muslimer som ett led i islamiseringen av världen.

Den slutgiltiga lösningen

I Breiviks föreställningsvärld sanktioneras alltså den pågående islamiseringen av Europas politiska och kulturella elit. Kulturmarxisterna regerar, mångkulturalismen har blivit norm och islamiseringen är inne i ett kritiskt skede. EU, USA och FN utpekas som västfientliga institutioner som svikit sitt folk. Islamiseringen är därför ett resultat av, inte orsaken till, västvärldens problem skriver Breivik. Lösningen är att medborgarna tar till vapen mot den elit som förrått dem. Resultatet av dessa tankegångar såg vi den 22 juli 2011.

We know who you are, where you live and we are coming for you. […] You will be punished for your treasonous acts against Europe, and Europeans. We will ensure that all category A and B traitors, the enablers of Islamisation and the destroyers of our cultures, nations and societies, will be executed and your property expropriated. (s. 791)

Islamofobi – en pedagogisk utmaning

Idag är det vanligare att söka information på nätet än på biblioteket och en internetsökning på frågor om islam leder ofta till islamkritiska sidor. Som lärare ska vi hjälpa våra studenter att förhålla sig källkritiskt. I religionsundervisningen kan vi göra så genom att identifiera utsagor från såväl religiösa representanter som för den anti-islamiska diskursen. Dessa har gemensamt är att de båda vet att berätta vad islam är, även om de kommer till skilda slutsatser.

Men det kräver också en djupare diskussion om religion som fenomen. Många upplever att man bäst lär sig om en religion genom att läsa dess urkunder, snarare än i de ofta motsägelsefulla uttryck som tolkningar av dessa urkunder tar sig hos praktiserande människor. Denna religionsförståelse finns ofta också i våra läromedel. Som lärare behöver vi därför ett starkare antropologiskt och sociologiskt, snarare än ett hermeneutiskt eller omedvetet teologiskt, perspektiv i undervisningen. Vi måste hjälpa studenter att se det komplicerade förhållandet mellan texter och tolkningar, mellan urkunder och levd religion i vår omgivning.

Religion bygger liksom all mänsklig verksamhet på relationer och maktstrukturer, och ”samma” religion kan tolkas och praktiseras olika av olika grupper och individer. Människor påverkas av såväl tidigare tolkningar, som av sin direkta omgivning, utbildningsbakgrund och sina socioekonomiska förutsättningar i sin religionsutövning. Genom att förmedla en sådan förståelse kan vi också uppmuntra till viktiga tvärvetenskapliga och kritiska perspektiv som ett alternativ till en naivt generaliserande religionskritik, som exempelvis islamofobi.

.. . .. .

Texten har tidigare publicerats i Religion och Livsfrågor 1: 2012

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Döms muslimer på förhand?

I en debattartikel i helgens Aftonbladet tar journalisten och författaren Jan Guillou upp ett känsligt ämne som rör juridik och religion i det offentliga samtalet. Enligt Guillou är det oroväckande att muslimer som anklagas för terrorbrott inte får en rättsäker prövning. Med största säkerhet kommer anti-muslimska röster bemöta artikeln som ett försök att släta över problem med islam och muslimer (något som bland annat kommentarerna på Aftonbladet visar). Men risken att kritikerna missar poängen är uppenbar. Guillous artikel handlar nämligen inte specifikt om islam utan om rättssäkerhet och journalistkårens ovilja att bevaka vissa ämnen i samhällsdebatten. 

Att muslimer precis som andra religiösa grupper kan tolka sin religion på ett sådant sätt att den anses legitimera våld är inget nytt eller unikt för muslimer. På Irland och i USA har vi till exempel flera fall där våldsdåd legitimeras utifrån och med hjälp av kristendom (till exempel mot abortläkare) och i Indien tolkar vissa hinduer sin religion på ett sådant sätt att våld mot kristna, muslimer och andra religiösa minoriteter anses vara legitim. På samma sätt är det uppenbart att vissa muslimer tolkade sin religion på ett sådant sätt att det blev möjligt att genomföra terrordåden den 11 september 2001 och bombdåden i Londons transportsystem, bara för att ge två exempel. Men som sagt Guillous artikel handlar inte om uttolkningar av religion, den handlar om något helt annat. Enligt honom – och detta är artikelns poäng enligt min läsning – är det snudd på tjänstefel att journalister avstår från att bedriva en kritisk och granskande journalistik när det gäller de rättegångar som har rört anklagelser om terrorism i Sverige. Medan advokater och inblandade parter inte får yppa sig om rättegångarna får allmänheten sig serverad en dramatiserad nyhetshistoria som bygger på ytterst lite fakta enligt Guillous kritik.

För Guillou är journalistkårens ovilja att kritiskt bevaka och följa rättegångarna som rör terroristanklagelser oroande och det finns en stor risk att medias okritiska bevakning har en inverkan på rättsväsendet och personer döms på förhand. Detta är speciellt oroväckande eftersom flera av rättegångarna dels handlar om dåd som inte har genomförts – till exempel i Göteborg – och dels har merparten av de anklagade de facto friats efter rättegångarna. Guillou skriver:

I Sverige har elva muslimer ställts inför rätta anklagade för terrorism. Bara två dömdes, de andra frikändes. Skandaldomen på 4,5 års fängelse för våldsfantasi i Göteborgs tingsrätt upphävdes av en enig hovrätt

Istället för att endast servera bloddrypande nyhetsnotiser utan något djupare innehåll menar Guillou att journalister bör försöka att ta reda på vad som egentligen har hänt och om anklagelserna är rimliga eller inte. Det handlar inte om att per automatik försöka frikänna muslimer eller att nedtona kritik mot specifika tolkningar av islam. Det handlar istället om att alla samhällsgrupper skall behandlas lika i media och samhällsdebatten. Ingen person skall bli dömd på förhand på grund av sitt kön, sin religion eller hudfärg. Självklart skall alla religiösa och ideologiska yttringar, tolkningar och praktiker som legitimerar våld fördömas och beivras av rättsväsendet, här råder ingen oenighet. Men samtidigt skall ingen individ bli dömd eller klassificerad på förhand på grund av sin religionstillhörighet. Därför har både media och rättsväsendet en fundamental funktion att fylla i det öppna, demokratiska och rättsäkra samhället.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Breivik & psykiatrin - intervju med Tobias Lihoff

Med anledning av rättegången mot den norske terroristen Anders Behring Breivik, och dess fokus på Breiviks psykiska tillstånd har jag ställt tre frågor till Tobias Lihoff, legitimerad psykolog vid Rättsmedicinalverket i Huddinge. Lihoff arbetar med rättspsykiatriska bedömningar på uppdrag av domstol.  

Finns det skillnader mellan Sverige och Norge vad gäller rättspsykiatriska utvärderingar och rättspraxis?

Ja, det finns ganska stora skillnader. I det norska rättssystemet har man ett tillräknelighetsbegrepp vilket är en uppsättning kriterier som inte får vara uppfyllda för att man skall kunna dömas till ansvar för det brott man begått. I Norge innebär detta att man inte får vara under 15 år, inte ha varit psykotisk, inte vara psykiskt utvecklingshämmad i hög grad eller att man har en stark störning av sitt medvetandetillstånd. Om någon av dessa kriterier föreligger, oavsett om det finns ett direkt kausalsamband med brottet eller ej,  anses man vara otillräknelig och kan således inte straffas.

Man kan dock även som otillräknelig bli föremål för en straffrättslig reaktion som mer är en form av samhällsskyddsåtgärd och som består i en ”dom på överföring till psykiatrisk tvångsvård”. För att detta skall vara möjligt måste en del kriterier vara uppfyllda angående brottets allvarlighetsgrad (brott som kränker annans liv, hälsa eller frihet), återfallsrisk i allvarlig brottslighet (som kränker eller medför fara för annans liv, hälsa eller frihet). En sådan vård är inte tidsbegränsad utan fortgår tills de förutsättningar som gjorde att åtgärden vidtogs inte längre anses utgöra en risk och det är åklagarmyndigheten som ansvarar för bedömningen när den skall upphöra. Den psykiatriska tvångsvården kan bedrivas i öppen form men inleds alltid i sluten form de första tre veckorna.

I det svenska systemet som det ser ut i dag saknas begreppet tillräknelighet och man döms alltid till straffrättsligt ansvar för en gärning till vilken man kan anses ha haft uppsåt, oavsett graden av psykisk sjukdom. Begreppet som tillämpas i Sverige, allvarlig psykisk störning, är i grunden ett juridiskt begrepp som inte är knuten till specifika diagnoser. Man kan dömas till fängelse (alternativt någon form av frivårdspåföljd) eller rättspsykiatrisk vård, med eller utan särskild utskrivningsprövning beroende på om det anses finnas en återfallsrisk i allvarlig brottslighet eller ej. Den rättspsykiatriska vården är inte tidsbegränsad och vid särskild utskrivningsprövning prövas permissioner, utskrivningar m.m. alltid av en förvaltningsdomstol. Det svenska systemet som det är utformat är mycket ovanligt, man brukar säga att det endast är ett fåtal länder i västvärlden som tillämpar ett liknande system. Under våren kom det ett betänkande från psykiatrilagsutredningen där man haft i uppdrag att se över den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen i stort. Där föreslår man en övergång till ett tillräknelighetsbegrepp som har vissa likheter men också skillnader jämfört med det norska. För vidare detaljer angående detta se betänkandet Psykiatrin och lagen – tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd (SOU 2012:17).    

Systemet gällande förfarandet vid rättspsykiatrisk undersökning skiljer sig också ganska mycket åt mellan Norge och Sverige. Den tydligaste skillnaden är kanske att vi i Sverige har en särskild myndighet som ägnar sig åt detta, Rättsmedicinalverket, där man arbetar i utredningsteam bestående av en rättspsykiater (som ansvarar för bedömningen), en forensisk socialutredare, en psykolog och en rättspsykiatrisk kontaktperson som ansvarar för observationerna när den intagne befinner sig på vårdavdelningen. I Norge är systemet mindre reglerat och där uppdrar man åt enskilda psykiatrer eller psykologer som ibland arbetar enskilt och ibland tillsammans med att utforma ett utlåtande. I Norge föredras det hela muntligt i rätten medan domstolen i Sverige oftast nöjer sig med det skriftliga utlåtandet men naturligtvis har möjligheten att kalla in de sakkunniga för att ställa frågor om bedömningen. Gemensamt för de bägge systemen är att det är domstolen som i slutänden bestämmer påföljden och att man har möjlighet att begära in ytterligare ett yttrande. I Sverige är det Socialstyrelsens rättsliga råd som ansvarar för detta.    

De två norska utredningarna har ju kommit fram till väldigt olika resultat. Vad är dina tankar kring detta och vad tror du det kan betyda för förtroendet för rättspsykiatrin?

Att man kommer fram till olika slutsatser i sådana här sammanhang är i sig inget som jag tycker är märkligt eftersom det rör sig om bedömningar av komplexa personer med oftast komplicerade och svårutredda och ofta, som i fallet med Breivik, motsägelsefulla och svårtolkade symptombilder. Vid den andra bedömningen som görs känner den undersökte till resultatet och slutsatserna från den tidigare och kan, om denne så önskar, anpassa sitt beteende och sina utsagor i den riktning man uppfattar som gynnsam. Det kan också finnas andra omständigheter som förändras, nya fakta kan ha tillkommit, det kan ha gått längre tid i nykterhet etc. vilket gör att bilden kan bli en annan vid ett senare tillfälle. Men bedömningarna kan ju gå isär även hos två kliniker som träffar samma person vid samma tillfälle eftersom det rör sig om kategorier som ofta är svåra att ta ställning till och där olika psykiska störningar inte så lätt låter sig införlivas. Psykiatrin är som bekant inte heller den någon exakt vetenskap.  

Angående förtroendet för rättspsykiatrin så är det svårt att uttala sig om det påverkas i positiv eller negativ riktning. Jag kan tycka att det är bra att man i och med den diskussion som förs får en ökad inblick i komplexiteten i problematiken och de system som ligger till grund för olika typer av påföljder. Det ställer dock stora krav på medias förmåga att förklara och kontrollera fakta för att undvika felaktigheter och alltför grova förenklingar, något det ofta inte verkar finnas tid till. Däremot kan jag tycka att det hela i Norge har försiggått inför väl öppen ridå väl tidigt vilket riskerar rättssäkerheten för den som skall bedömas och gör att de som skall bedöma kan utsättas för påtryckningar av olika slag, både direkta och indirekta. 

Kritiken mot den första utredningen har bland annat bestått i att de två utredarna ska ha haft bristande kunskap om och insikter i den ideologiska diskurs Breivik är en del av. Någon sa att om Breivik förklaras sjuk kan ingen religiös eller politisk terrorist dömas till fängelse i framtiden. Hur viktig är kunskapen om den religiösa/ideologiska bakgrunden för en rättspsykiatrisk utredning? Hur kontext-/diskursbunden är en diagnos?

Principen vid en rättspsykiatrisk bedömning (eller vilken annan klinisk bedömning som helst) måste enligt min mening vara att man bedömer den individ man har framför sig och och att man gör detta på ett så nyanserat och rättvist sätt som det bara är möjligt. För att kunna göra en vettig värdering av den berättelse och den symptombild som framkommer så måste man naturligtvis ta del av kringinformation gällande patienten och sätta det fynd jag anser mig ha iakttagit i förhållande till den övriga information som finns. I det aktuella fallet är kunskapen om den politiska kontext där B rört sig naturligtvis viktig för att bedöma eventuell nedsatt verklighetsförankring. Men det att fastställa att någon är en politisk extremist och formulerar sig och tänker i sådana termer utesluter ju inte att denne också kan anses lida av en psykisk sjukdom. Bedömningen av helheten och den grad av funktionsnedsättning sjukdomen ger upphov till måste vara det avgörande. Men det är ju inget som hindrar att jag som undersökare rådfrågar expertis på ett område som jag själv inte behärskar, exempelvis terrorism eller politisk extremism likaväl som det ofta görs neurologiska frågeställningar för att göra bedömningen så nyanserad och rättssäker som möjligt.

Slutsatsen att ingen politisk eller religiös extremist någonsin skulle kunna bedömas som tillräknelig (i ett norskt system får vi påminna oss) om B anses psykiskt sjuk förefaller något snäv och teoretisk. Man bör komma ihåg att fakta i det individuella fallet alltid ser olika ut och att det ju inte egentligen är extremisten X som bedöms utan individen X som visserligen har en extremistisk världsbild men som också kan ha en psykisk störning av olika art och allvarlighetsgrad.                

Ämnet kan ju naturligtvis göras oändligt komplext och det finns i princip en oändlig mängd faktorer man borde ta hänsyn till i den perfekta bedömningen. För den kliniker som är satt att göra bedömningar av det här slaget finns det dock alltid en praktisk verklighet att ta hänsyn till. Domstolen vill ha svar inom en viss tid, information finns inte alltid tillgänglig och den som undersöks samarbetar kanske inte alltid fullt ut och man avkrävs i praktiken ett ja eller nej-svar, tillräknelig eller ej? Då får man ta fasta på de resultat man tycker sig få fram och göra den bästa bedömning som man kan. 

Generellt kan man säga att diagnostik i allmänhet kräver en kunskap om den kultur varifrån den man skall bedöma kommer ifrån. Det kan ju vara så att saker som i en allmän svensk kulturell kontext kan inge misstanke om psykisk sjukdom, olika former av andetro eller liknande, i en annan kulturell eller religiös kontext är ett uttryck för vedertagna uppfattningar. Gränsdragningarna är ofta svåra. När är en upplevd kontakt med gud genom konkret uttryckta bönesvar och meddelanden på olika sätt uttryck för en djupt känd religiositet och när går det över till att vara en vanföreställning? Frågan är svår att besvara men en förutsättning för att det skall anses diagnostiskt är att det leder till en kliniskt signifikant funktionsnedsättning på flera områden i livet vilket inte är fallet för de allra flesta religiösa.

Ett kort svar på huruvida diagnostik är kontext/kulturbunden är således att visst är den det. Vissa diagnoser finns bara i vissa kulturer och en del sjukdomar tar sig olika uttryck i olika kulturer. Över tid har man sett tillstånd och beteenden som uppstått och tolkats på ett visst sätt under avgränsade perioder (se exempelvis Ian Hackings Mad Travellers: reflections on the reality of transient mental illnesses eller någon av idé och lärdomshistorikern Karin Johannissons böcker). Psykiatrisk diagnostik är ju också föränderlig och baserar sig på den vetenskap och kunnande som finns vid ett visst tillfälle. Exempelvis kommer det inom några år en ny version av den diagnosmanual som oftast används inom svensk psykiatri, DSM-IV, där det kommer att vara diagnoser som tas bort och nya som kommer till.

Simon Sorgenfrei, Doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Religionsvetenskap och terrorism

Nu har domarna fallit mot de män, tre svenska- och en turkisk medborgare, som planerade ett terrordåd mot Jyllandsposten och Morgonavisen i Köpenhamn i december 2010. Männen kunde gripas efter ett framgångsrikt samarbete mellan svensk och dansk underrättelsearbete. Detta är inte första gången som islamistisk terrorism med kopplingar till Sverige är på tapeten. Här finns en kartläggning gjord av Sydsvenskan.

Samtidigt höjde idag den Svenska försvarsmakten graden för terrorhot mot sin verksamhet till tre på en femgradig skala (samma nivå som säkerhetspolisen placerat det allmänna hotet på mot Sverige på sedan 2010). Även detta beslut bygger på material från underrättelsetjänsten. Hur den förnyade hotbilden ser ut säger man ingenting om, och vi vet alltså inte om de nya uppgifterna rör religiöst legitimerade hot.

Få terrordåd har begåtts i Sverige genom historien, och de flesta av dessa har utförts av höger- eller vänsterextremister. Endast ett har religiösa förtecken; Taimour Abdulwahabs självmordsdåd i centrala Stockholm 11 december 2010. Ungefär samtidigt publicerade Säkerhetspolisen sin rapport Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige, där man kommer fram till att knappt 200 personer stödjer våldsbejakande islamistisk extremism:

Den grupp aktiva vars handlingar ligger till grund för beskrivningen i denna rapport av våldsbejakande islamistisk extremism består av knappt 200 personer. Det rör sig om personer som enligt säkerhetspolisens uppföljning deltagit i eller stött våldsbejakande islamistisk extremism under 2009 eller senare, samt under denna period varit folkbokförda i Sverige. De är olika gamla och har olika bakgrund, men är i de allra flesta fall män. Ett flertal kvinnor i våldsbejakande islamistiska kretsar bedöms dela det våldsbejakande budskapet, men i de flesta fall utför de inte handlingar som går att koppla direkt till säkerhetshotande verksamhet.

Men Taimour Abdulwahab hade man tyvärr inte koll på. Det är inte så konstigt, då den samtida terrorismen är en global företeelse och en verksamhet som stöds, planeras och utförs av individer som ingår i löst sammanhållna transnationella nätverk. Abdulwahab var exempelvis sedan 10 år bosatt i Luton i England. Därför är det betryggande att se hur även säkerhetspolisen har ett fungerande samarbete över gränserna.

Att islamistiska terrordåd är så ovanliga som de faktiskt är och att säkerhetspolisen lyckades avvärja hotet mot de danska tidningarna antyder samtidigt att det är få individer som är beredda att begå terrorbrott, och att säkerhetspolisens arbete faktiskt ger resultat genom att de lyckas avvärja flera planerade terroristhandlingar.

Som religionsvetare var det intressant att ta del av SÄPOs rapport om islamistisk extremism i Sverige. Inte minst på grund av att detta är ett fält som är svårt att studera med religionsvetenskapliga metoder. Kriminella grupper släpper inte gärna en forskare med bandspelare och anteckningsblock in på livet, och till skillnad från spioner och journalister måste vi alltid vara öppna med vad vi gör av forskningsetiska skäl. Vi får inte walraffa eller jobba med dold inspelningsutrustning.

Vårt studiematerial blir istället de ideologiska strukturerna och tankarna, som kan återfinnas exempelvis i text-, ljud- eller filmmaterial publicerade av extrema grupper. Detta är ett långsamt material, som vanligen blir tillgängligt först efter det att någonting har hänt. Det är som tur är inte vårt jobb att identifiera våldsbejakande extremister eller förutse och förhindra terrorbrott. Religionsvetarnas styrka ligger istället i att kunna kontextualisera och analysera våldsbejakande ideologiska strömningar och utsagor, liksom att identifiera viktiga skillnader och likheter mellan extremistiska grupper.

Det kanske många inte anser vara ”tillräckligt” för att lägga skattepengar på forskningen. I dagens forskningsdebatt tas ofta argumentet upp att forskningsanslag bör ges till projekt som är samhällsrelevanta, eller samhällsnyttiga – utan att det finns klara linjer för vad som är samhällsnyttigt och för vem den ska vara nyttig. Det kan tyckas att den forskningen religionsvetare kan bedriva inte är det, på samma sätt som t.ex. SÄPOs arbete. Samtidigt kan man ju ifrågasätta om forskning bör ha den typen av politiska uppgifter. Om det vore fallet förlorar forskningen sannolikt sin fria karaktär och kommer att styras av dagsaktuella frågor. Samtidsrelevanta frågor som rör religion är ju dessutom bara ett av flera fält inom religionsforskningen.

I säkerhetspolitiska sammanhang kan den religionsvetenskapliga forskningen utgöra en viktigt grund för exempelvis säkerhetspolisens bedömningsarbete. Gårdagens vittnesmål av Mattias Gardell i Breivik-rättegången är ett sådant exempel.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap vid Södertörns högskola

Simon Sorgenfrei, doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet

Sayyid Fjordman

Mycket har skrivits om den norske bloggaren Peder Jensen (a.k.a. Fjordman, f. 1975) och hans betydelse för Anders Behring Breiviks tankevärld. Fjordmans texter utgör mycket av den ideologiska basen i Breiviks kompendium 2083 – A European Declaration of Independece. I boken Det mörka nätet. Om Högerextremism, kontrajihadism och terror i Europa gör den norske journalisten och terrorexperten Øyvind Strømmen en intressant jämförelse mellan Jensen och Sayyid Qutb (1906-1966) – en av den militanta islamismens viktigaste inspirationskällor.

Qutb, skriver Strømmen, växte upp i en Egyptisk medelklassfamilj och identifierade sig under ungdomsåren som socialist. Efter sin utbildning fick han jobb på det Egyptiska utrikesdepartementet. Han blev allt mer politiskt engagerad och propagerade för en sorts kulturell nationalism, och kom under 1940-talet allt mer att engagera sig i islamism. 1948 reste han till USA för att ta en mastersexamen vid universitetet i Colorado. Väl tillbaka i Egypten rapporterar han om detta i tidskriften Risala:

Jag kan inte förstå hur den märkliga föreställningen att amerikanerna älskar fred har slagit rot i världen, speciellt i Öst. […] Amerikanerna är till sin natur krigare, som älskar att slåss. Idén om krig och att strida har varje amerikan i blodet. Det märks tydligt i hans uppförande, och även i hans historia.

I artikeln, som fortsätter i samma stil, lägger Qutb fram vad Strømmen kallar ”en förbluffande kunskapslös, extrem och absurd karikatyr av USA.” Qutb berättar om hur chockad han blev av att man dansade i kyrkorna, av dekadens och ”sexuell primitivism” och inte minst av den förfärliga jazzmusiken. Tillbaka i Egypten engagerade sig Qutb i det Muslimska brödraskapet och drygt tio år senare, 1964, gav han ut boken Milstolpar. Qutb skrev Milstolpar medan han avtjänade ett ofta brutalt fängelsestraff för sitt politiska engagemang mot regimen. Han avrättades tillslut 1966, men hans politiska manifest har levt kvar som en av de främsta inspirationskällorna för militanta islamistiska rörelser.

Qutb menade att Egypten och resten av den islamska världen hade förfallit i barbari (jahiliyya) som delvis berodde på västvärldens kulturella inflytande. Egyptens ledare var inte att betrakta som riktiga muslimer, utan västvärldens lakejer och därför islams fiender.

I Qutbs och hans efterföljares tankevärld står föreställningen om ett rent islam som det godas garant mot det onda i formen av västerländsk barbarism och dekadens. Det är därför en religiös plikt att kämpa för en återgång till det ursprungliga, äkta islam.

Strømmen ser i Qutb en parallell till Peder Nøstvold Jensen. Jensen är barn av en annan tid än Qutb, skriver han, men de är varandras likar på flera områden:

Jensen hade tidigt ett intresse för arabvärldens kultur och traditioner. Han studerade arabiska med förhoppning att kunna göra sig användbar på den outnyttjade marknad han menade att arabvärlden var, och i samband med sina masterstudier reste han till Egypten. Han ogillade turistkvarterens kommers och trafik, men säger i en artikel från år 2000 att ”utanför turistområdena träffar du vänliga, gästfria, nyfikna och öppna människor som gärna vill lära känna dig”.

Men efter 11 september omvärderar han sina ståndpunkter och blir allt mer islamfientlig. Han blir, med Strømmens ord, ”en ideolog som drar in andra i en mörk och hotfull värld baserad på absurda karikatyrer.” I ett blogginlägg från 2005 heter det att ”[ibland] tvivlar jag på att Europa kommer att överleva den pågående invasionen av muslimska invandrare.”

”Peder Nøstvold Jensen från Ålesund är inte bara en profet i en avgränsad, nationell internetmiljö. Han är en fascistisk ideolog med en betydande internationell publik”, skriver Strømmen. Breiviks kompendium och terrordåd har gett Peder Jensens ideologi en oöverskådlig spridning. Vi kan bara hoppas att den inte blir lika stor och långlivad som Sayyid Qutbs.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet