Religionsvetenskap och terrorism

Nu har domarna fallit mot de män, tre svenska- och en turkisk medborgare, som planerade ett terrordåd mot Jyllandsposten och Morgonavisen i Köpenhamn i december 2010. Männen kunde gripas efter ett framgångsrikt samarbete mellan svensk och dansk underrättelsearbete. Detta är inte första gången som islamistisk terrorism med kopplingar till Sverige är på tapeten. Här finns en kartläggning gjord av Sydsvenskan.

Samtidigt höjde idag den Svenska försvarsmakten graden för terrorhot mot sin verksamhet till tre på en femgradig skala (samma nivå som säkerhetspolisen placerat det allmänna hotet på mot Sverige på sedan 2010). Även detta beslut bygger på material från underrättelsetjänsten. Hur den förnyade hotbilden ser ut säger man ingenting om, och vi vet alltså inte om de nya uppgifterna rör religiöst legitimerade hot.

Få terrordåd har begåtts i Sverige genom historien, och de flesta av dessa har utförts av höger- eller vänsterextremister. Endast ett har religiösa förtecken; Taimour Abdulwahabs självmordsdåd i centrala Stockholm 11 december 2010. Ungefär samtidigt publicerade Säkerhetspolisen sin rapport Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige, där man kommer fram till att knappt 200 personer stödjer våldsbejakande islamistisk extremism:

Den grupp aktiva vars handlingar ligger till grund för beskrivningen i denna rapport av våldsbejakande islamistisk extremism består av knappt 200 personer. Det rör sig om personer som enligt säkerhetspolisens uppföljning deltagit i eller stött våldsbejakande islamistisk extremism under 2009 eller senare, samt under denna period varit folkbokförda i Sverige. De är olika gamla och har olika bakgrund, men är i de allra flesta fall män. Ett flertal kvinnor i våldsbejakande islamistiska kretsar bedöms dela det våldsbejakande budskapet, men i de flesta fall utför de inte handlingar som går att koppla direkt till säkerhetshotande verksamhet.

Men Taimour Abdulwahab hade man tyvärr inte koll på. Det är inte så konstigt, då den samtida terrorismen är en global företeelse och en verksamhet som stöds, planeras och utförs av individer som ingår i löst sammanhållna transnationella nätverk. Abdulwahab var exempelvis sedan 10 år bosatt i Luton i England. Därför är det betryggande att se hur även säkerhetspolisen har ett fungerande samarbete över gränserna.

Att islamistiska terrordåd är så ovanliga som de faktiskt är och att säkerhetspolisen lyckades avvärja hotet mot de danska tidningarna antyder samtidigt att det är få individer som är beredda att begå terrorbrott, och att säkerhetspolisens arbete faktiskt ger resultat genom att de lyckas avvärja flera planerade terroristhandlingar.

Som religionsvetare var det intressant att ta del av SÄPOs rapport om islamistisk extremism i Sverige. Inte minst på grund av att detta är ett fält som är svårt att studera med religionsvetenskapliga metoder. Kriminella grupper släpper inte gärna en forskare med bandspelare och anteckningsblock in på livet, och till skillnad från spioner och journalister måste vi alltid vara öppna med vad vi gör av forskningsetiska skäl. Vi får inte walraffa eller jobba med dold inspelningsutrustning.

Vårt studiematerial blir istället de ideologiska strukturerna och tankarna, som kan återfinnas exempelvis i text-, ljud- eller filmmaterial publicerade av extrema grupper. Detta är ett långsamt material, som vanligen blir tillgängligt först efter det att någonting har hänt. Det är som tur är inte vårt jobb att identifiera våldsbejakande extremister eller förutse och förhindra terrorbrott. Religionsvetarnas styrka ligger istället i att kunna kontextualisera och analysera våldsbejakande ideologiska strömningar och utsagor, liksom att identifiera viktiga skillnader och likheter mellan extremistiska grupper.

Det kanske många inte anser vara ”tillräckligt” för att lägga skattepengar på forskningen. I dagens forskningsdebatt tas ofta argumentet upp att forskningsanslag bör ges till projekt som är samhällsrelevanta, eller samhällsnyttiga – utan att det finns klara linjer för vad som är samhällsnyttigt och för vem den ska vara nyttig. Det kan tyckas att den forskningen religionsvetare kan bedriva inte är det, på samma sätt som t.ex. SÄPOs arbete. Samtidigt kan man ju ifrågasätta om forskning bör ha den typen av politiska uppgifter. Om det vore fallet förlorar forskningen sannolikt sin fria karaktär och kommer att styras av dagsaktuella frågor. Samtidsrelevanta frågor som rör religion är ju dessutom bara ett av flera fält inom religionsforskningen.

I säkerhetspolitiska sammanhang kan den religionsvetenskapliga forskningen utgöra en viktigt grund för exempelvis säkerhetspolisens bedömningsarbete. Gårdagens vittnesmål av Mattias Gardell i Breivik-rättegången är ett sådant exempel.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap vid Södertörns högskola

Simon Sorgenfrei, doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet