Nu har domarna fallit mot
de män, tre svenska- och en turkisk medborgare, som planerade ett terrordåd mot
Jyllandsposten och Morgonavisen i Köpenhamn i december 2010. Männen kunde
gripas efter ett framgångsrikt samarbete mellan svensk och dansk underrättelsearbete.
Detta är inte första gången som islamistisk terrorism med kopplingar till
Sverige är på tapeten. Här finns en kartläggning
gjord av Sydsvenskan.
Samtidigt höjde idag
den Svenska försvarsmakten graden för terrorhot mot sin verksamhet till tre på
en femgradig skala (samma nivå som säkerhetspolisen placerat det allmänna hotet
på mot Sverige på sedan 2010). Även detta beslut bygger på material från
underrättelsetjänsten. Hur den förnyade hotbilden ser ut säger man ingenting om,
och vi vet alltså inte om de nya uppgifterna rör religiöst legitimerade hot.
Få terrordåd har
begåtts i Sverige genom historien, och de flesta av dessa har utförts av höger-
eller vänsterextremister. Endast ett har religiösa förtecken; Taimour Abdulwahabs
självmordsdåd i centrala Stockholm 11 december 2010. Ungefär samtidigt
publicerade Säkerhetspolisen sin rapport Våldsbejakande
islamistisk extremism i Sverige, där man kommer fram till att knappt 200
personer stödjer våldsbejakande islamistisk extremism:
Den grupp aktiva vars handlingar ligger till grund för beskrivningen i denna rapport av våldsbejakande islamistisk extremism består av knappt 200 personer. Det rör sig om personer som enligt säkerhetspolisens uppföljning deltagit i eller stött våldsbejakande islamistisk extremism under 2009 eller senare, samt under denna period varit folkbokförda i Sverige. De är olika gamla och har olika bakgrund, men är i de allra flesta fall män. Ett flertal kvinnor i våldsbejakande islamistiska kretsar bedöms dela det våldsbejakande budskapet, men i de flesta fall utför de inte handlingar som går att koppla direkt till säkerhetshotande verksamhet.
Men Taimour Abdulwahab
hade man tyvärr inte koll på. Det är inte så konstigt, då den samtida
terrorismen är en global företeelse och en verksamhet som stöds, planeras och
utförs av individer som ingår i löst sammanhållna transnationella nätverk.
Abdulwahab var exempelvis sedan 10 år bosatt i Luton i England. Därför är det
betryggande att se hur även säkerhetspolisen har ett fungerande samarbete över
gränserna.
Att islamistiska
terrordåd är så ovanliga
som de faktiskt är och att säkerhetspolisen lyckades avvärja hotet mot de
danska tidningarna antyder samtidigt att det är få individer som är beredda att
begå terrorbrott, och att säkerhetspolisens arbete faktiskt ger resultat genom
att de lyckas avvärja flera planerade terroristhandlingar.
Som religionsvetare var
det intressant att ta del av SÄPOs rapport om islamistisk extremism i Sverige.
Inte minst på grund av att detta är ett fält som är svårt att studera med
religionsvetenskapliga metoder. Kriminella grupper släpper inte gärna en
forskare med bandspelare och anteckningsblock in på livet, och till skillnad
från spioner och journalister måste vi alltid vara öppna med vad vi gör av forskningsetiska skäl. Vi får
inte walraffa eller jobba med dold inspelningsutrustning.
Vårt studiematerial
blir istället de ideologiska strukturerna och tankarna, som kan återfinnas exempelvis
i text-, ljud- eller filmmaterial publicerade av extrema grupper. Detta är ett
långsamt material, som vanligen blir tillgängligt först efter det att någonting har hänt. Det är som tur är inte vårt jobb
att identifiera våldsbejakande extremister eller förutse och förhindra
terrorbrott. Religionsvetarnas styrka ligger istället i att kunna kontextualisera
och analysera våldsbejakande ideologiska strömningar och utsagor, liksom att
identifiera viktiga skillnader och likheter mellan extremistiska grupper.
Det kanske många inte
anser vara ”tillräckligt” för att lägga skattepengar på forskningen. I dagens forskningsdebatt
tas ofta argumentet upp att forskningsanslag bör ges till projekt som är
samhällsrelevanta, eller samhällsnyttiga – utan att det finns klara linjer för
vad som är samhällsnyttigt och för vem den ska vara nyttig. Det kan tyckas att
den forskningen religionsvetare kan bedriva inte är det, på samma sätt som
t.ex. SÄPOs arbete. Samtidigt kan man ju ifrågasätta om forskning bör ha den
typen av politiska uppgifter. Om det vore fallet förlorar forskningen sannolikt
sin fria karaktär och kommer att styras av dagsaktuella frågor. Samtidsrelevanta
frågor som rör religion är ju dessutom bara ett
av flera fält inom religionsforskningen.
I säkerhetspolitiska
sammanhang kan den religionsvetenskapliga forskningen utgöra en viktigt grund
för exempelvis säkerhetspolisens bedömningsarbete. Gårdagens vittnesmål av Mattias Gardell i Breivik-rättegången
är ett sådant exempel.
Susanne Olsson, docent
i religionsvetenskap vid Södertörns högskola
Simon Sorgenfrei,
doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar