Svensk religionsjournalistik

Den 31 maj presenterade Timbro rapporten Medierna och samhällsfenomenet religion, sammanställd av filosofen Roland Poirier Martinsson. Rapporten består av en kort inledning, samt av sju mycket korta intervjuer med representanter för olika svenska media; Exp, GP, SR, SvD, Svt, Sydsvenskan, TT.

Ambitionen att undersöka hur svensk media förhåller sig till religion som samhällsfenomen är lovvärd, men tyvärr är resultatet tunt. Det är svårt att säga något om vad rapporten kommer fram till, då den saknar såväl frågeställning och metoddiskussion som – mest förvånande – analys och slutsats. Så snarare än en diskussion om rapportens resultat, ska jag här presentera några egna korta reflektioner utifrån materialet.

Privat och offentlig religion

Poirier Martinsson tar utgångspunkt i begreppet ”vardagsreligiositet” så som detta kommer till uttryck i en nyligen publicerad artikel skriven av statsvetaren Andreas Johansson Heinö och islamologen Eli Göndör. Denna artikel har tidigare diskuterats av Susanne Olsson här på bloggen. Som såväl Johansson Heinö och Göndör, som Olsson påpekar överbryggar vardagsreligiositeten den tänkta skiljeväggen mellan det privata och det offentliga. Utifrån detta drar artikelförfattarna två slutsatser:

Förståelsen av vardagslivsreligiositetens värde och betydelse för varje enskild individ bör rimligtvis leda till dels insikt om att religion alltid har varit och alltid kommer att vara en del av samhället, dels att individers religiositet varken säger något om deras förmåga att fungera i samhället eller deras politiska ambitioner.

Då Poirier Martinsson lutar sig mot denna artikel i sin inledning är det förvånande att han ser kopplingar mellan samfundstillhörighet och politisk övertygelse, liksom att han avslutar sin inledning med att slå fast att det finns ett:

[P]arallellt, religionsgrundat universum i det svenska samhället, som pågår och påverkar det andra samhället, utan att göra märkbara avtryck i media, det offentligas kartläggning och den akademiska forskningen.

Här tycks det som att författaren förstår religion som ett eget fält, som kan ta sig uttryck oberoende av exempelvis kultur, politik och ekonomi. Detta samtidigt som han säger sig vara intresserad av vardagsreligiositet och religion som samhällsfenomen. Årligen skrivs mängder med granskande reportage och akademiska avhandlingar om just detta.

Denna osäkerhet kring vad man menar när man talar om religion avspeglas även i svaren från några av de journalister som intervjuats för rapporten. Men de flesta tycks ändå vara på det klara över att det inte finns något sådan som religion i sig att rapportera om, utan endast genom religiöst legitimerade kulturella, politiska eller ekonomiska val och handlingar.

Religionsjournalistik

Förutom Sveriges radio är det ingen av de företrädda redaktionerna som uppger att de har religion som ett specifikt bevakningsområde. Men just på grund av att SR har detta svarar Louise Welander, redaktionschef för SR samhälle, att de inte behöver någon speciell redaktionell policy i frågor som rör religionsjournalistik. Det är ett märkligt svar. På grund av den osäkerhet kring hur uttryck för religion kan manifestera sig i samhället är det viktigt att man reflekterar över vad man egentligen menar, när man pratar om religion och religions funktion för journalistiken.

Vi har på bloggen redan flera gånger berört frågor som rör exempelvis föreställningar om att religiös tillhörighet skulle vara determinerande, eller att religiösa ledare talar för den stora majoriteten praktiserande. Detta är vanliga, men problematiska, föreställningar. För att förstå exempelvis individers politiska eller ideologiska åsikter är andra, exempelvis socioekonomiska, faktorer ofta viktigare än religionstillhörighet.

Religionens plats i media

Svaren från de tillfrågade antyder att man har en ganska bra fördelning mellan samhälls- och kulturredaktionerna vad gäller fokuset på religion. Men också på att uppdelningen ibland kan spegla oreflekterade uppfattningar om privat- och offentlig religionsutövning. Kulturredaktionerna tycks i högre grad få ta hand om privata och existentiella uttryck, medan samhällsredaktionerna snarare fokuserar på offentliga uttryck för religion.

En övergripande uppfattning tycks vara att religion tar allt mer plats i nyhetsbevakningen, detta trots att man inte generellt upplever någon större efterfrågan bland läsarna. Den ökade bevakningen av religion har emellertid ett anmärkningsvärt undantag. Kaj Schueler, kulturchef på Svenska dagbladet, menar nämligen att bevakningen av religionsfrågor var mer omfattande på 1980-talet än idag. Både resursmässigt och inriktningsmässigt har religion fått mindre betydelse på tidningen under 2000-talet. Detta är egendomligt med tanke på den plats religion fått i den övriga samhällsdebatten sedan terrorattentaten mot USA den 11 september 2001.

Schueler visar emellertid att han är medveten om att detta kan vara ett problem, och menar att det beror på bristande sakkunskap. Få journalister är kompetenta att rapportera på ett bra sätt om religion. Detta kompenseras för, säger Schueler, med att man har ett antal teologer som frilansar för tidningen.

Schuelers svar, och inte minst det faktum att man uppväger otillräcklig kompetens vad rör religionsjournalistik med frilansande teologer, pekar på en brist i den svenska journalistkåren.

Men kanske kan vi se en ljusning i denna fråga. Som ett resultat av det senaste årtiondets ökande intresse för religion som samhällsfenomen, läser idag många studenter religionsvetenskap parallellt med studier i journalistik. Exempelvis Södertörns högskola har religionsjournalistiskt fokus på vissa kurser.

Vilken religion är synlig?

En sista iakttagelse som jag kort ska nämna här är vilken religion man säger sig rapportera om. Som jag berört ovan nämner flera av de tillfrågade redaktörerna att kultursidorna gärna får presentera material som rör religion som existentiell disposition. På samhällsredaktionerna gäller istället vanlig nyhetsvärderingsstrategi – man rapporterar om det som sticker ut. Som exempel på vad man rapporterar om nämns flera gånger frikyrkliga aktiviteter eller islam och muslimsk religionsutövning.

Det är bra om svenska publicister och journalister är medvetna om att de val de gör medverkar till bilder av religion i samhället. Att rapportera om religion främst när denna upplevs som annorlunda kan bidra till att religion framställs som något ”konstigt”, medan den ofta oexotiska ”vardagsreligion” som Poirier Martinsson talar om i sin inledning försvinner i rapporteringen. Häri ligger en stor utmaning för journalistiken, som måste gå balansgång mellan det säljande, och det nyanserade. Detta blir extra svårt då läsarnas allmänna kunskap om – och kanske misstänksamhet mot – religion som fenomen ibland är stor.

En konsekvens av ett sådant fokus kan bli att redan misstänkliggjorda och utsatta grupper ytterligare framstår som annorlunda och suspekta. Susanne Olsson diskuterar detta här i bloggen, och jag har tidigare tillsammans med Göran Larsson skrivit om hur en oreflekterad journalistik riskerar att brista i sitt uppdrag att erbjuda en korrekt och allsidig rapportering här. Göran berörde också detta i ett tidigare inlägg om mediebevakningen av republikanernas kandidat Mitt Romney i det amerikanska valet.

Här har religionsvetare och journalister att lära av varandra. Att skriva effektiv text som samtidigt nyanserad kräver inte bara fackkunskap, utan även språkskicklighet.

Rapporten Medierna och Samhällsfenomenet religion har ambitionen att öka vår kunskap om ett viktigt område. Trots dess uppenbara brister får vi hoppas att rapporten kan ses som startskottet för en mer utförlig diskussion om religion, journalistik och religionsjournalistik.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet