Workshop om K.V. Zetterstén och Taha Hussein, dag 2

Gunvor Mejdell, professor i arabiska språk och kultur, Oslo universitet, presenterade ”översättningen och receptionen av al-Ayyām i Europa”. Hon presenterar olika översättningar och visar hur inledningar till böckerna ofta tydligt präglas av ideologiska ställningstaganden, som sannolikt präglar översättningen. Hon nämner att den svenska översättningen (1956) kom till i en tid då u-hjälp vari fokus och presentationen av boken rör t.ex. undervisningssituationen i Egypten som framkommer i boken. En tidigare fransk (1947) var väldigt kritisk till islam där inledningen bla. beskriver Koranen som ett fängelsegaller, som hindrade muslimerna från att utvecklas. Den norska, Dagene som var, av Einar Berg (1973) presenterar boken mer som ett stort litterärt verk, möjligt lite exotiserande. Hon visar också framsidorna av utgåvorna som också präglas av hur man ville framställa boken, t.ex. var den norska utgåvan strikt och enkel, som andra seriösa litterära verk på den tiden i Norge. Den svenska utgåvan av Barndomsår i byn (Internationella bokklubben) har en bild på en liten pojke som sitter med en tavla med arabiska bokstäver, Boken Universitetsår i Kairo har en port med kalligrafi och en turbanförsedd man står utanför den.

Gunvor Mejdell visar exempel från olika översättningar och presenterar t.ex. bruket av fotnoter som är vanligt förekommande strategi som bevarar det främmande vid texten, och ger ett akademiskt intryck. Vissa översättare inkorporerar informationen i texten, som i t.ex. Bergs översättning. I Zetterstéens är det i flera fall en mer direkt översättning, utan tilläggsinformation. Hon visar också hur vissa använder ordet ”Allah”, andra ”Gud”, vilket ju påverkar hur främmande eller nära man kan uppfatta texten. I Zetterstéens översättning av Dagarna används ”Allah”. Men i Koranöversättningen använder han faktiskt ”Gud”, noterar Tetz Rooke. Göran Larsson kommenterar att det skulle kunna bero på om förlagen haft synpunkter på ordval, liksom att förlag kan ha åsikter om bruket av noter.

En fråga rör också varför Taha Hussein valt att skriva i tredje person. Gunvor Mejdell menar att det kan ha att göra med att den nog är mer som en självbiografisk roman, och det är som roman den beskrivs som regel. Tetz Rooke berättar att det finns en översättning där det är omskrivet i jagform. Rooke berättar också att det finns en biografisk tradition i arabisk kultur där man skriver sina livsberättelser kortfattat och sakligt, i tredje person.

Jakob Skovgaard-Petersen, professor vid Mellanösterninstitutet, Köpenhamns universitet, presenterade den egyptiska teveserien om Taha Hussein. Han berättar att Taha Hussein var kontroversiell under sin tid men att han nu ofta framställs som en ikon, en ledstjärna. Han representerar modernism och t.ex. Nasser och Sadat kunde använda sig av honom för sina ”upplysningsprojekt” (tanwīr). Men för al-Azhar var han mer problematisk och han är känd för sin antiklerikalism. Serien om Taha Hussein gjordes 1979 (al-Ayyām) och det är intressant hur vissa problematiska områden där framställs, t.ex. relationen till al-Azhar. Den kände skådespelaren Ahmed Zeki är huvudrollsinnehavaren i serien och en scen från al-Azhar spelas upp (från episod 7) som illustrerar hur konfliktfullt det var och hans frustration över om han skulle stanna kvar eller lämna al-Azhar. Taha Hussein framställs som den man skall sympatisera med och azhariterna framställs som osympatiska.  

Al-Ayyām har varit på pensum länge i de egyptiska gymnasierna men en diskussion har pågått och pågår om att ta bort den. Detta tolkas som en del av en kulturkamp som pågått och pågår i Egypten och Jakob illustrerar hur Taha Hussein har uppfattats olika av olika falanger och att det blir intressant att se hur han kommer att användas nu av den nya regeringen efter revolutionen.

Sist ut är Göran Larsson och Susanne Olsson som pratar om ”al-Ayyām som källa för religionsvetenskap” och gav exempel från boken om hur olika religiösa traditioner presenteras och spänningar mellan olika uppfattningar och praktiker. En diskussion om biografier som källa togs upp och hur man kan förstå al-Ayyām och använda den.

Sammantaget har det här varit två riktigt underhållande dagar och förhoppningsvis får vi höra mycket om Taha Hussein framöver och planen är alltså att göra en publikation efter workshopen så håll utkik efter den här!

Susanne Olsson, Södertörns högskola

Workshop om K.V. Zetterstén och Taha Hussein, dag 1

Göran Larsson och Tetz Rooke har tagit det briljanta initiativet att arrangera en workshop på två dagar (29-30/8) på Göteborgs universitet med temat Karl Vilhelm Zetterstéen och Taha Hussein, med anledning av att Zetterstéen översatt Husseins memoarer Dagarna (al-Ayyām) till svenska från arabiska.

Bakgrunden till workshopen är att Göran Larssons intresse för orientalistik ledde honom till Uppsala och handskriftsavdelningen på Carolina för att läsa brevväxlingar mellan orientalister. Där fick han reda på att Carolina hade fyra lådor med sorterade papper som tillhört Zetterstén och några år senare fick han ett mindre stipendium för att gå igenom dem, med förhoppningen att hitta en dagbok. Där fanns tidningsurklipp, kvitton, föreläsningsanteckningar och annat. Där fanns också ett kuvert med hans översättning av Dagarna.  Ett brev fanns också där han 1952 föreslår Taha Hussein som nobelpriskandidat, och beklagar samtidigt att det inte finns översättningar. Larsson och Rooke tog sedan itu med att försöka ge ut översättningen och det var inte helt enkelt, inte minst pga. rättigheterna till boken. En släkting till Zetterstén berättade att hon mött honom och hon berättade att han var en allvarlig och sträng herre som man inte fick störa. Han var alltid allvarlig och beslutsam. Hon tillät i vart fall att de fick ge ut manuset, men universitetsjuristerna var måna om att de skulle ta kontakt med det egyptiska förlaget, vilket inte har gett några resultat trots stora ansträngningar. Larsson och Rooke tar tacksamt emot information om egyptiska förlag som eventuellt har rättigheter!

Workshopen utgör också ett led i att stärka samarbetet mellan forskare, och religionshistoriker och arabister från Danmark, Norge och Sverige deltog och hade presentationer på olika teman och planen är att göra en elektronisk publikation av dessa i omarbetad form sedan.

Först ut är Mats Eskhult, professor i semitiska språk vid Uppsala universitet, som talar om ”Zetterstén och ’den Myhrmanska saken’ ur ett arabistiskt perspektiv”. Denna sak rörde tillsättningen av en professur i arabiska i Lund. En kandidat var Myhrman som var assyriologiskt intresserad, den andre var Moberg, som kallades till tjänsten. SvD skrev om tillsättningen och kritiserade de sakkunnigas beslut och menade att Myhrmans forskningsområde låg utanför de sakkunnigas expertis och därför inte blivit rättvist bedömd. Zetterstéen tog illa vid sig och misstänkte sannolikt att Myhrman låg bakom artikeln. Eskhult berättar om hur Zetterstéen sedan under flera år på olika vis, som framstår som direkt illvilliga, motarbetat och kritiserat, för att inte säga inkompetensförklarat, Myhrman. Invektiven haglade i materialet Eskhult gått igenom och det framstår som sorglig läsning och som Eskhult säger handlar det bara om förlorare. Och om ni vill veta vad som hände så håll utkik efter publikationen som planeras efter workshopen.

Tetz Rooke har arbetat med översättningar länge och bland annat haft hand om det arabiska översättarseminariet på Södertörns högskola, som nu tyvärr är nedlagt. Rooke talade om översättarröst och översättarstrategi i Zetterstéens översättning. Han nämner att Karl Elof Svennings tidigare svenska utgåva troligen var gjord utifrån en fransk utgåva, dvs. en andrahandsöversättning, vilket motiverar en direktöversättning. Den går dessutom inte längre att få tag på. Vidare menar Rooke att den gamla översättningen har många felöversättningar och att den inte stämmer stilistiskt med originalet, vilket gör att den mer kan ses som en parafras. Det är skäl till varför Zetterstéens manuskript är så viktig, som ni kan hitta här som faksimil utgiven av Larsson och Rooke. Rooke talar om att man som översättare ska vara trogen källtextens innehåll liksom dess litterära form och funktion, och översättningen blir en balansakt mellan dessa båda. Originalet i sin nya språkdräkt ska göra samma intryck på läsaren som originalet, men det blir en förmodan från översättaren, för verkan kan man ju inte mäta. Humorn och ironin som återkommer liksom repetitioner och upprepningar, är saker som översättare måste ta i beaktning. Stilen Hussein skriver på har varit enormt beundrad och har beskrivits som hypnotisk och det måste vara en utmaning för översättare. Rooke ger exempel från Zetterstéens manus på översättningsproblematik, som han kommer att utveckla mer i den skrivna artikeln.

Jan Hjärpe, professor emeritus islamologi vid Lunds universitet, talar om Zetterstéens koranöversättning från 1917 i ett idéhistoriskt perspektiv. Från att tidigare latin varit det dominerande språket för översättningar kom den första översättningen till svenska av Johan Fredrik Sebastian Crusenstolpe 1848 och nästa översättning av Carl Johan Tornberg 1874. Nathan Söderblom tog initiativet till en ny översättning och Söderbloms intresse för religionshistoria och religionspsykologi gjorde att hans hypotes var att religioner uppkommer ur stora personers religiösa upplevelser. Biografier över religionsstiftare kom ut under den här tiden. En premiss som på den tiden uppfattade s som självklar var att om man skulle förstå en religion måste man tränga tillbaka till dess tidigaste form, till religionsstiftaren, för att nå dess väsen, eller essens. Främmande religionsurkunder i urval och översättning gavs ut som ett led i att nå fram till den religiösa personligheten. Det var då viktigt med tillgång till material och beställer översättningar från språkprofessorer i omgivningen, och här kommer Zetterstéen in i bilden. Detta måste självfallet inte betyda att Zetterstéen delade Söderbloms religionssyn, men detta är den kontext som gav upphov till översättningen. Tor Andrae recenserade översättningen i tidskriften Bibelforskaren. I Andraes egen biografi om Muhammad så översätter han själv de koranverser han behöver, sannolikt för att han var mer religionspsykologiskt intresserad. Andrae poängterade visionsupplevelsen hos Muhammad och vände sig mot tidigare forskares syn på att Muhammad hade epilepsi t.ex.

Sedan1917 hade ingen ny översättning av Koranen kommit ut. Hjärpe berättar att Christopher Toll drev fram en nyutgåva av Zetterstéens översättning 1979. Då hade ju en hel del hänt sedan 1917. 1998 kom så Bernströms översättning av Koranen, Koranens budskap, som fokuserar på hur de nutida svenska muslimerna ska förstå budskapet. Muhammad Asads kommentar återfinns i den och Hjärpe beskriver översättningen snarast som en parafras, eller predikan, och inte en egentlig översättning. Bernström själv lämnade katolicismen för att den reformerades och Hjärpe nämner att det då är intressant att han faktiskt själv reformerade islam genom sin översättning. Jan Retsö, professor i arabiska i Göteborg, diskuterar också Bernströms översättning och nämner att Zetterstéens översättning naturligtvis inte är neutral utan präglas av att följa en sunnitisk teologiförståelse.

Nåväl, detta var en liten sammanfattning av workshopens första dag och jag ser fram mot morgondagens fortsättning.

Susanne Olsson, Södertörns högskola