I en
krönika i Dagens Nyheter berättar Malin Ullgren hur hon under semestern
råkade hamna i en kyrka. Där tände hon ett ljus för en vän - trots att hon inte
längre tror på Gud.
Händerna får hänga löst knäppta i nonchalant livmoderhöjd och jag kisar in i lågan – att knäppa händerna hårt och sluta ögonen helt hade blivit för mycket – men jag försöker ändå gå in i känslan av det jag önskar för min kompis, så att bönen faktiskt ska bli hörd.
Ullgren berättar att
hon hade någon sorts barnatro – på en Gud som huserade som en sträng gubbe i
himlen – men att denna tro aldrig fick utvecklas. ”Trots att jag inte längre tror på
Gud har det hänt att jag knäppt händerna och bett om något viktigt. Och jag
tycker att det har gett resultat.”
Hur kan vi förstå att det faktum att Ullgren,
som inte tror på Gud, ändå utför tydligt ritualiserade handlingar i hopp om
bönhörelse – och dessutom upplever att dessa handlingar ger resultat?
Det är vanligt bland
protestanter att tänka på religion som en fråga om tro. Inte minst bland
sekulariserade protestanter. Är det något arv Martin Luther lämnat efter sig är
det nog det om ”tron allena” – snarare än en exceptionell arbetsmoral. Som jag
skrivit tidigare här
på bloggen bidrar ibland denna religionsförståelse till en
religionsblindhet i förhållande till religiöst laddad arkitektur, symbolik
eller ritual. Religion är något man tror, inte något man gör.
Inom andra religiösa
traditioner är det inte nödvändigtvis trossatser och dogmer som får definiera religion.
Ritualiserade handlingar och sociala relationer kan vara minst lika viktiga. Bland
exempelvis sekulariserade judar är det vanligt att man deltar i gudstjänster
eller firandet av religiösa högtider utan att man definierar sig som ”troende”.
Religion är någonting man gör, snarare än något man tror.
Inom vissa judiska
traditioner har man också talat om Gud som ett verb. Liknande föreställningar finner
vi också inom nyandliga traditioner. Istället för att föreställa sig Gud som en
gubbe i himlen som betraktar världen som sin privata marionetteater, blir Gud
namn på en drivande positiv kraft i skapelsen. Gud blir något människor deltar i.
Utifrån denna gudsbild
behöver akten att tända ett ljus för en vän i en kyrka inte föregås av någon
tro på en personifierad och
interventionistisk Gud, snarare är det ett sätt att göra Gud.
Malin Ullgren skriver
att hon upplever att hennes sporadiska böner ger resultat. Detta resultat – om
det så är en varm känsla i bröstet, eller att saker och ting går bra för hennes
vän – skulle enligt en sådan förståelse vara det Guds verk som Malin Ullgren
själv var delaktig i. Mer än om himmel, helvete och mirakel kommer religion att
handla om att må bra och känna sig harmonisk. Att ta hand om varandra.
Många svenskar känner
nog igen sig i Malin Ullgrens krönika. Många har tänt ett ljus i en kyrka (inte
minst under semestern, då vi tenderar att besöka religiösa platser när vi
turistar men inte annars), eller bett en tyst bön inför en tenta eller
löneförhandling. Detta utan att tänka på sig själva som religiösa. Ullgrens semesterminne
är ett bra exempel på hur svårt det är att definiera religion eller vem som är
religiös.
Kanske är vi svenskar
inte så sekulariserade som vi gärna vill tro?
Simon Sorgenfrei
Doktorand i
religionsvetenskap, Göteborgs universitet
