Religionsfrihetsfrågan igen...

I dagens DN (18/10) skriver Erik Helmerson under rubriken Religionsfrihet: tron står inte över kritik, där han konstaterar att de gamla sekulariseringsteorierna där religion antogs successivt försvinna i  takt med att vi blev mer moderna inte stämmer överens med verkligheten. Snarare är religion fortfarande en central del av mångas liv och i många samhällen och även konflikter uppstår som relaterar till religion, som ofta utspelas på en yta där yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter kontrasteras mot religionsfrihet. Ofta är det synliga och ”exotiska” aspekter av religion som ofta ses som problematiska; t.ex. slöja, ritualslakt och omskärelse, vilket också är det som motståndare ofta angriper. Dessa är samtidigt ofta en viktig del av individers religiösa identitet, och i flera fall faller de också under andra rättigheter, såsom djurens och barnens.

Människor världen över blir utsatta på grund av sin religiösa tillhörighet och statistik finns som beläger detta. FN:s deklaration, artikel 18, omnämner rätten att praktisera religion, men det är många länder som ratificerat deklarationen som ignorerar detta och monopoliserar en viss tolkning av religion och ha kontroll på oppositionen.  Helmerson lyfter i sin artikel fram att vi måste kritisera religion i en civiliserad samtalston å ena sidan men också kräva att länder ska leva upp till de fördrag de undertecknat, och även att mänskliga rättigheter är viktigare än religionsfrihet, i de fall det blir konflikter.  Helmerson avslutar sin artikel med att konstatera att även t.ex. sekulära makter kan anse att demokrati och yttrandefrihet är icke förhandlingsbara storheter. Tolerans, dialog och respekt framhålls som viktiga redskap för att lösa konflikter.

Det är enkelt att säga att vi behöver tolerans, dialog och respekt, men desto svårare är det att omsätta det i praktiken och att försöka nysta ut vad de där olika fina begreppen betyder. Även här finns olika hållningar. Till exempel kan toleransbegreppet ses som en form av maktutövning, som kräver en medveten självkritik. Det är inte alla som har en sådan position att de kan bestämma vad som ska/inte ska tolereras. Därmed kan också tolerans bli förtryckande, då vi skapar ett ”vi” och ”dom” och bestämmer vilka av ”dom andra” som skall få fortsätta vara/praktisera som de vill. I en tidigare artikel i Ordfront har jag och Simon Sorgenfrei skrivit om detta i samband med frågan om religionsfrihetslagstiftningen i Sverige och hur vissa är kritiska mot den, där vi menar att religionsfrihetslagarna är viktiga och bör bevaras, inte minst blir det tydligt i vår tid med hatbrott och högerextremism och en historia av förintelse och förföljelse av minoriteter, där de kan fungera som en garant och en trygghet för de som inte omfattar majoritetens religiösa tradition.

 

Susanne Olsson, Södertörns högskola

Religionsfrihetslagstiftningen

Vi har skrivit en artikel om religionsfrihetslagstiftningen i nya numret av Ordfront som finns att läsa här: Religionsfriheten under hot.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola
Simon Sorgenfrei, doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

En kort kommentar till nyheter om Norges hus-terrorist: Mulla Krekar

Med anledning av följande pressmeddelande (http://wwrn.org/articles/37954/) så vill jag passa på att rikta uppmärksamheten på Mulla Krekars speciella roll som Norges mest etablerade terrorist och mest ökände kurd. Till skillnad från Anders Behring Breivik har Mulla Krekar aldrig utfört något attentat på norsk mark, däremot uppmanat andra att göra det. Mulla Krekar är extrem inte bara för sin islamistiska ståndpunkt och för de attentat och den krigföring han har lett i den kurdiska regionala regeringen (KRG) i Irak, men också för arten av hans förhållande till Norge. Han är eftersökt av KRG för terrorism, och kurder i Norge är ute efter honom. Det gör att norskt fängelse är den bästa platsen för honom att framleva sina dagar. Varje gång det ser ut som om hans fängelsestraff är på väg att avslutas, så gör han ett nytt uttalande, både för att han är en tvättäkta extremist och för att han till varje pris måste få vara kvar i fängelset. Det har skrivits och bloggats en hel del om islamofobi i Norge sedan Breiviks massmord 22/7 2011, och det är helt sant att den offentliga debatten om islam och muslimer ofta är rå och förolämpande mot muslimer. Samtidigt har Norge liksom tagit hand om Mulla Krekar och gjort honom till sin hus-terrorist. Hans rättssäkerhet är garanterad och han behandlas väl i fängelset, precis så som en rättsstat ska fungera när den är som bäst. Det hedrar Norge att ha Mulla Krekar som hus-terrorist. Från min svensk-norska synvinkel är förhållandet mellan Norge och Mulla Krekar inte bara ett uttryck för rättsprinciper men också för norsk humor med dess omisskännliga cynism. Missförstå mig rätt (jag är INTE islamofob, OK?!), men det faktum att Mulla Krekar har varit norsk hus-terrorist i snart ett decennium bör göra en något mer ödmjukt inställd till norsk islamofobi: det frestar på att vara tolerant ibland …

Ulrika Mårtensson, professor i religionsvetenskap, NTNU, Trondheim

Islam – en medelväg till dialog och samexistens

I helgen (8-9 juni) var jag på en konferens i Stockholm  som handlade om islam som en religion som förespråkar tolerans och samexistens. Den rubrik som satts för mötet var: ”Tillsammans för att främja värden av dialog, tolerans och samlevnad” och det var också något som gick igen i många av talen. Teman för talen i de olika sessionerna var Religion, Kultur och Media och för en religionsvetare var det naturligtvis extra intressant att höra vilken islambild som presenterades. Återkommande ord var tolerans, samexistens, dialog, kommunikation och ordet ”wasatiya” i betydelsen centum eller medelväg, nämndes och stod också med i texter som delades ut från det Kuwaitiska Awqaf-ministeriet, som var en huvudsponsor. Islam presenterades som en medelväg som var emot extremism av alla slag och det betonades att man skulle vara god mot alla, inte bara muslimer, och att det var viktigt att inte bara komma med vackra ord utan att dessa också skulle avspeglas i människors beteende. Det betonades också att det var viktigt att jobba emot alla former av rasism, islamofobi och antisemitism. Många talare under båda dagarna var eniga om att, som Jan Henningsson uttryckte det, den kortaste vägen mellan två hjärtan är leendet. Det återkom också att dialog inte var ’dawa’, mission, så initiativet bakom konferensen var alltså inte att konvertera andra till islam.

Bland arrangörerna fanns många muslimska organisationer i Sverige, t.ex. al-Risalah Skandinaviska stiftelse och Svenska fatwarådet. Jag hade blivit inbjuden av Abdelhafid Mebrouk som deltog i organisationen. Även Hassan Moussa som är ordförande för Svensk islamisk stiftelse för dialog och kommunikation deltog i organisationen och han höll några inlägg där han passionerat talade om Sverige som hade tagit emot honom och att han såg det som av yttersta vikt att försvara Sverige och de utländska delegaterna måste ha fått ett intryck att Sverige var väldigt generöst och tolerant mot muslimer. Inga större diskussioner om det svenska politiska klimatet eller svensk media kom upp. Den danske imamen Abdelwahed Petersen talade dock om hur muslimer och islam demoniseras i dansk press. Under mediadiskussionen togs också upp att det i västvärlden finns en rädsla för islam och muslimer och även tvärtom att muslimer har en rädsla för västvärlden, och att man kan förstå det historiskt och att det är viktigt att journalister tar sitt ansvar och försöker nyansera.

Bland de inbjudna gästerna fanns arabiska diplomater och religiösa företrädare, t.ex. stormuftin från Oman, Ahmed bin Hamad al-Khalili ovh Ahmed Hlayyel från Jordanien och många många fler. Organisatörerna hade ansträngt sig att få deltagare från olika länder och en talare var t.ex. från Iran. Men förutom religiösa dignitärer återfanns även journalister som Othman Othman från al-Jazeera, Mohammed Salam från den saudiska kanalen Iqra’ Och Mohammed Safi från al-Jazeera, som bidrog till att diskutera mediabilden.

Bland svenska talare återfanns t.ex. Mehmet Kaplan från Miljöpartiet, Professor Klas Borell från Mittuniversitetet, Max Stockman från SST, Kaj Engelhart från katolska kyrkan och Jan Henningsson, UD, som förövrigt talar vansinnigt bra arabiska vilket imponerade på alla deltagare. Här kan tilläggas att de två översättarna onekligen hade ett tufft jobb under konferensen och förtjänar en varsin guldstjärna!

Endast vå muslimska kvinnor återfanns bland talarna, Suad Buhamra frå Kuwait och norska konvertiten Sandra Meriem Moe, som i sitt tal berättade att hon är den enda muslimska ledaren i Norge. För övrigt kan jag tillägga att kvinnor deltog i konferensen och lyssnade på samtalen och de var engagerade och hade väldigt insiktsfulla kommentarer, men dessa hölls inom gruppen av kvinnor endast, vad jag lade märke till åtminstone. Så förhoppningsvis får fler muslimska kvinnor tillfälle att tala vid nästa dialogkonferens! Tanken är nämligen att detta skall vara en återkommande konferens och då får vi också hoppas få höra mer om konkreta förslag på hur dialogarbete i praktiken kan gå tillväga. Personligen tycker jag också att det är synd att svensk media inte var på plats och rapporterade om detta dialoginitiativ från svenskt muslimskt håll men förhoppningsvis ändras även det till nästa konferens.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

10 juni, 2012

Religionsfrihet och tolerant maktutövning

Under säsongen 2011-2012 spelades Karmelitsystrarna på Kungliga Operan i Stockholm. I föreställningen – med undertiteln frihet, jämlikhet, systerskap – drog regissören Johanna Garpe paralleller mellan en grupp karmelitnunnor, som under franska revolutionen avrättades för sin religionsutövning, och muslimska kvinnor som bär ansiktsslöja i dagens Europa. I föreställningen väljer nunnorna att bära sina dok hela vägen fram till giljotinen, hellre än att underkasta sig revolutionens frihetsideal, där förnuftet föreställdes kunna erbjuda människorna frihet från religionens tvångströjor Föreställningen väcker flera viktiga frågor om frihet och tvång, liksom om begrepp som tolerans och religionsfrihet. Omintetgörs friheten om den är påtvingad? Är underkastelse negativ om den är fritt vald? Detta är viktiga frågor, som aktualiseras gång på gång.

Under året har liknande frågor också diskuterats i samband med manlig omskärelse. De flesta är nog överens om att man inte ska få göra vad som helst i religionens namn, men årets debatter gör det lika klart att man inte är överens om vad man egentligen ska tillåtas göra.

Sveriges rådande religionsfrihetslagstiftning är en modern företeelse. Först 1951 fick vi en lagstiftning som tillät medborgare att lämna svenska kyrkan utan att gå med i ett annat trossamfund. Lagen stadsfäster att individer har rätt att tillhöra och utöva en religion och även rätten att slippa ha en religion. Religionslagstiftningen har skyddat sådan religionsutövning som inte bryter mot primära mänskliga rättigheter, som exempelvis rätten till liv eller utbildning.

Det tycks som att det svenska debattklimatet till stora delar framhäver att tolerans är viktigt i relation till olikhet. Men vi är inte överens om vilken – eller hur mycket – olikhet vi kan tolerera. Under senare år har allt fler röster höjts mot sådana religiösa symboler och synlig religionsutövning som inte kan sägas hota primära mänskliga rättigheter. Och oftast är det religiösa minoriteters praktik som kritiseras, som den muslimska sjalen eller moskébyggen. Kritiker på den nationalistiska högerkanten menar att viss offentlig religionsutövning – som att bära huvudduk – strider mot deras uppfattning om vad medborgarskap bör innebära.

Men måste inte synen på medborgarskap i ett pluralistiskt samhälle även inkludera dem som betraktas som annorlunda? Det blir en central fråga när stabiliteten vacklar och ett behov av ett starkt ”vi” verkar öka. Runt om i Europa ser vi hur högerextremism växer, och snarare än mångkultur eftersträvar högljudda grupperingar en homogen nationell kultur och värdegrund. Föreställda europeiska värderingar ställs mot föreställda muslimska värderingar. Den pågående rättegången i Norge är ett skrämmande exempel på denna utveckling.

Religionskritiska röster har också argumenterat för att religionsfrihetslagstiftningen inte är nödvändig eftersom de rättigheter som omfattas i den fångas in av andra lagar som yttrandefrihet, mötesfrihet, tanke- och samvetsfrihet. Men blundar inte dessa kritiker för religionsfrihetslagstiftningens symboliska värde? Det kan naturligtvis vara så att religionsfriheten inte har stort värde för representanter för majoritetskulturer. Men att religion explicit omnämns i lagen är en garant och ett erkännande för de som faktiskt väljer en religiös tillhörighet, eller tillhör en religiös minoritet. Inte minst mot bakgrund av utsatthet, förföljelse och förtryck som religiösa minoritetsgrupper har upplevt, och upplever, i vår direkta närhet .

Föreställningen Karmelitsystrarna illustrerar hur tolerans är de mäktigas privilegium. De som har makten att bestämma vad som ska tolereras, har också makten att bestämma vad som inte kan tolereras. För att inte tolerans- och frihetsidealen ska bli förtryckande måste alla som delar denna makt utsätta sig själva för en självkritisk granskning inför sådana domslut. Frihet är ett uttryck för de möjligheter individer har att kunna agera, som är – och bör vara – reglerat i lag. Den pågående debatten om manlig omskärelse visar att det är en svår frågeställning. Det är viktigt att dessa frågor diskuteras och debatteras, och att alla inblandade har mod att rannsaka och skärskåda sina ställningstaganden.

Just på grund av att tolerans är en form av maktutövning, är det viktigt att vi reflekterar kring när, hur och varför vi drar gränser för vad eller vilka vi vill tolerera. Och vilka ”vi” och ”dom” vi skapar genom dessa gränsdragningar. Vi bör alla fundera över varför toleransen gentemot de vi anser är annorlunda är olika beroende på vem den andre är. Detta är inte minst viktigt i dagens politiska klimat. Och vi bör fundera över varför vi tycker att vissa synliga religiösa inslag känns OK i ett sekulärt samhälle medan andra inte gör det. Annars riskerar vi alla, kanske omedvetet, att bli som karmeliternas bödel.

Susanne Olsson

Docent i religionsvetenskap vid Södertörns Högskola

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet