Seglora startar tidning

Tankesmedjan och bloggen Seglora smedja grundades 2009 och har haft publicisten och prästen Helle Klein samt filosofen Mattias Irving som mest framträdande skribenter. Idag lanserar de nättidningen Dagens Seglora under devisen Kärlek och kritik. I en ledare skriver Klein att Dagens Seglora vill ”driva opinion i form av krönikor, debattartiklar och ledare” men också presentera nyheter, intervjuer och ”ett och annat avslöjande.” Nätpublikationen ska även ha en kultursektion.

Under de år Seglora smedja funnits har man drivit frågor om religionsfrihet, främlingsfientlighet, mångkultur och religionsdialog. Och man har, kanske inte helt oväntat, ofta hamnat i konflikt – med humanisternas Christer Sturmark (som anmälde Klein till domkapitlet), med prästen Annika Borg och bloggen Kristen Opinion och med bloggen Avpixlat (som ligger Sverigedemokraterna nära). Detta verkar dock inte ha avskräcks de drivande bakom smedjan, och Dagens Seglora ser att fortsätta på samma linje. Klein skriver:

 Vårt sammanhang sträcker sig inom och utanför kyrkan, och vi ser oss som en del av det för demokratin så viktiga civila samhället. I folkrörelsedemokratins anda vill vi vara en tillitsbyggare. Dialog och diapraxis mellan människor från olika religioner hör till vår profil liksom kombinationen av andlighet och samhällsengagemang. Vi räds den pågående normaliseringen av främlingsfientligheten om den så kläs i prästkappa eller basuneras ut från talarstolen. I kampen mot antisemitism, islamofobi och antiziganism höjer vi gärna tonläget.

 Det blir intressant att följa Dagens Seglora och den fortsatta debatten om religion, och inte minst Svenska kyrkans, roll i samhället. Kanske kan vi få till ett inlägg här på bloggen som djupare kan analysera den inom-svenskkyrkliga debatten och de olika positioner som gör sig gällande i denna.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Och så det där med icke-konfessionalitet

På Kyrkans tidnings webbplats kan man läsa en intressant artikel av Annika Borg om en kurs i koranvetenskap (‘ulum al-qur’an) som ges vid Uppsala universitet. Borg är bekymrad, och jag blir nyfiken.

I den senaste nationella utvärderingen från Högskoleverket av utbildningar inom religionsvetenskap betonades starkt vikten av att utbildning och forskning vid svenska universitet och högskolor ska vara icke-konfessionell, både organisatoriskt i betydelsen fristående från religiösa särintressen och innehållsmässigt i betydelsen att de vilar på vetenskaplig grund, och inte utgår från antaganden om övermänskligt aktörskap. Direkt kritik framfördes mot samarbetet mellan vissa institutioner och samfundet Svenska kyrkan där högskolepoäng delades ut till blivande präster för praktiska rituella övningar och ”verksamhetsförlagd utbildning” ute i församlingar.


Bland teologer i Sverige organiserades till en början visst motstånd mot HSVs starka markering mot konfessionella inslag, men detta verkar ha runnit ut i sanden. Kravet på en icke-konfessionell undervisning och forskning verkar ha satt sig. Eller?

Borg lyfter fram följande citat ur populärbeskrivningen av kursen i koranvetenskap ”från profeten Muhammeds uppenbarelser till i dag har Koranen utgjort en central text för praktiserande muslimer över hela världen”. Jag menar att hon har helt rätt när hon hävdar att en motsvarande text för en kurs i ”Bibelvetenskap” som utgår från ”Jesu uppståndelse” som startpunkten för kristendomen vore omöjlig. 

Det är kanske orättvist att döma en kurs på grundval av en populärtext. Det krävs mer. Det går till exempel att se närmare på kursplanen. Kursplaner är juridiskt bindande myndighetsdokument, vilket populärbeskrivningar av kurser inte är. 


Intrycket man får när man läser lärandemålen i kursplanen är att det framför allt handlar om en genomgång av grundprinciper, källor och metoder inom inom-muslimsk koranvetenskap. Det är alltså inte, till skillnad från andra kurser om Koranen vid andra svenska lärosäten, ett vetenskapligt studium av Koranen som historisk text och dess faktiska bruk bland muslimer. 

Vissa lärandemål pekar också på att kursen inte bara beskriver, utan även utgår från försanthållanden kring Koranen som återfinns inom den religiösa traditionen.  Ett par exempel räcker. Ett av lärandemålen handlar om att kunna identifiera och analysera verser tillkomna i Mecka och i Medina. Detta verkar utgå från att en sådan uppdelning är rimlig, det vill säga att Koranen verkligen har den tillkomsthistoria som tillskrivs den i muslimsk tradition. Här antyds inget om den forskning som ifrågasatt detta, inte minst under de senaste 40 åren. Enligt ett annat lärandemål ska studenten efter avslutad kurs kunna: ”redogöra för och diskutera centrala koraniska begrepp och dess uppkomst”. Med tanke på att hela Koranens tillkomsthistoria är omtvistad torde ett sådant lärandemål vara mycket svårt att examinera, till skillnad från till exempel ett lärandemål som handlar om hur dessa begrepp fyllts med innehåll i olika tolkningssammanhang.

Dessa två lärandemål pekar mot att kursen i mindre grad är en kurs om korantolkning i dess olika varianter genom historien, utan snarare i en speciell form av traditionell korantolkning (utan att denna närmare specificeras). Detta intryck förstärks av innehållet i andra lärandemål. Haditherna ges en framträdande plats, och underförstått verkar vara att Koranen ska tolkas i ljuset dessa (en inom-muslimsk princip som inte delas av alla). Här finns antydningar om värdet av principen om naskh wa mansukh, det vill säga att att vissa verser i Koranen kan upphäva andra, vilket inte heller är allmänt accepterat. Återigen kan en jämförelse vara rimlig. Skulle man kunna ha en kurs om Bibeltolkning där endast till exempel evangelisk-luthersk eller katolsk tolkningstradition återfanns?   

I rättvisans namn bestämde jag mig för att söka efter andra kurser i Uppsala universitets utbud (i vars system jag alltså befann mig) där man möjligen kan finna liknande tecken på konfessionalitet. Det krävdes inte så mycket letande, och ett exempel räcker. I delkursen kursen ”Kyrkan i dogmatiken och praktiken” på 7,5 hp, som ingår i Kyrko- och missionsstudier, till exempel, ställs, enligt beskrivningen av innehållet, följande frågor: Vad är den teologiska förståelsen av den kristna kyrkan? (notera den dubbla singularisformen). Är det möjligt att tala om kristen tro utan kyrka? (jag försökte, det gick!) Vad är en karismatisk gemenskap i förhållande till synen på kyrkan som ett sakrament (enligt vem?). Och så min favorit. Man kan få lära sig ”vad som menas med Guds folk och hur evangelisation och ecklesiologi inte kan skiljas åt”. Det bör noteras att detta står i ett juridiskt bindande myndighetsdokument.  

Icke-konfessionalitet må vara svårt, men icke desto mindre är det nödvändigt för universitetets trovärdighet som producent av statsfinansierad undervisning och forskning till alla medborgares fromma, oavsett religionstillhörighet (eller brist på sådan). 

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet. 

Religionsdialog och ”missionsbefallningen”

Sedan en tid pågår en diskussion, som ibland framstår som ett regelrätt ställningskrig, kring frågan om hur Svenska kyrkan ska förhålla sig till människor av annan tro. Särskilt brännande är frågan om islam. Ett flertal aktörer har engagerat sig, varav några är knutna till bloggarna Kristen opinion och Seglora smedja.

Bakgrunden är ”det nya landet”, som också var titeln på en prästmötesavhandling i Göteborgs stift 2005, skriven av Marika Palmdahl. Den religiösa och kulturella kartan i Sverige håller på att ritas om och det är då knappast förvånande att det uppstår diskussioner och olika uppfattningar om vad det innebär att vara kyrka. Det är heller inte konstigt att dessa diskussioner ibland blir heta och känsloladdade. Det handlar trots allt om att finna en delvis ny självförståelse i en ny tid.

Debatten tog fart på allvar våren 2011 då imamen Othman Al Tawalbeh anställdes av Sofia församling för att arbeta i Fryshuset i Stockholm med ett integrationsprojekt tillsammans med prästen Maria Kjellsdotter Rydinger. Detta, menade Johanna Andersson och Annika Borg (vilka är engagerade på Kristen opinion), var religionssammanblandning snarare än religionsdialog.

Nyligen framfördes en liknande kritik från Siewert Öholm i bloggen Churchmill, som startades i maj i år av Kristen opinion. Öholm adresserar inte bara Svenska kyrkan utan även Sveriges Radio som han menar präglas av en religionsblandande (synkretistisk) tendens. Öholm kritiserar specifikt en gudstjänst som sändes i P1 den 19 augusti och menar att gudstjänsten inte var kristen utan en blandning mellan muslimskt och kristet. Detta främjar inte religionsdialog, menar han.

Så långt handlar kritiken främst om religionsblandning, vilket är ett stort diskussionsämne. Religioner är komplexa fenomen som befinner sig i ständig förändring. Att vara emot blandning låter sig sägas, men i den historiska backspegeln ser vi att religioner färgats mycket av de miljöer i vilka den växt fram.

Inte desto mindre är den kritik som omnämnts begriplig. Det hade till exempel varit önskvärt med en större tydlighet i radiogudstjänsten. Var gudstjänsten kristen eller var den muslimsk-kristen? Att detta var oklart skapar en osäkerhet hos lyssnaren. Arrangören kunde vara tydligare med att definiera gudstjänstens ramar.

Men företrädarna för Kristen opinion och Öholm drar också mer långtgående växlar i sin kritik. Öholm pekar på brända kyrkor runtom i världen, vilket ger en mycket hotfull och negativ bild av islam. Han lyfter också fram ”missionsbefallningen” som han menar ”fortfarande gäller som en del av Svenska kyrkans och världskristendomens bekännelse.” Företrädare för Kristen opinion har på liknande sätt betonat missionsbefallningen. Detta tyder på att man intar en mer skeptisk inställning till interreligiös samverkan överhuvud taget. Om kristna ser som sin huvudsakliga uppgift att omvända muslimer, är samverkan och samarbete knappast möjligt.

Men hur självklar är egentligen det som brukar kallas ”missionsbefallningen”, och som finns i Matteusevangeliet 28:18-20? Faktum är att dess upphöjda ställning och specifika tolkning som en programtext för världsmission är sentida. Den är en produkt av den protestantiska missionens framväxt under 1800-talet, framförallt i England, inte utan samband med europeisk kolonialism. Texten har långt ifrån alltid uppfattats så av kyrkorna och har heller inte haft en så central ställning som den fick under 1800-talet.

Som Tord Fornberg skriver i sin Matteuskommentar, läste den tidiga kyrkan texten som riktad specifikt till de elva apostlarna. Att det var apostlarna, och inte en nutida läsare, som fick uppdraget var också den tolkning som dominerade inom kyrkan fram till medeltiden och övertogs av Martin Luther. Tidig protestantism bejakade denna tolkningstradition och drog slutsatsen att evangeliet redan i fornkyrklig tid hade nått alla folk.

Man kan ha olika uppfattningar om 1800-talets explosionsartade protestantiska världsmission. Men frågan är vad det är som säger att 1800-talets starka betoning av Matteus 28:18-20 ska vara det som avgör hur Svenska kyrkan vill vara kyrka idag, i det nya landet? I god luthersk frimodighet skulle ju andra bibeltexter kunna lyftas fram som mer grundläggande för hur kyrkan förstår sig själv i världen. Ett förslag skulle kunna vara Lukas 4:16-21.

Hans Leander

Post-dok forskare om religion och postkoloniala studier, och präst i Svenska kyrkan

Ansträngd religionsdialog mellan Abrahams barn?

Vi har flera gånger berört hur religionsdialog och relationer mellan företrädare för olika religiösa traditioner sedan en tid varit i fokus bland olika kristna samfund och grupperingar. Skribenter på Kristen opinion kritiserar företrädare för Svenska kyrkan för att vara teologisk okunniga och flummiga i sin religionsdialog, Siewert Öholm kritiserar såväl Sveriges Radio och som enskilda präster inte bara för att vara flummiga och okunniga, utan även för att bryta sina prästlöften. På Seglora Smedja svarar man att Öholms kritik är osmaklig och ber om en ursäkt. I tidningen Dagen kritiserar företrädare för Pingströrelsen, Svenska kyrkan och Vinyardrörelsen företrädare för Svenska Evangeliska Alliansen (SEA) för främlingsfientlighet, och Stefan Swärd från SEA svarar på sin blogg att detta gör honom ledsen, arg och upprörd. Idag lämnar man också en replik i Dagen.

Vad alla dessa motsättningar tycks ha gemensamt är att det är om dialogen, relationen och gränsdragningen till muslimer och islam meningarna går isär. Kanske kan dessa motsättningar spåras tillbaka till diskussionen kring Fryshuskyrkans beslut att anställa imamen Othman al-Tawalbeh, och den kritik detta mötte bland annat från imamen Mahmoud Aldebe och från Annika Borg som nu är verksam just på Kristen opinion?

Jag hoppas att vi snart kan granska dessa frågor närmare här på bloggen och undersöka hur dessa motsättningar ser ut och vad som kan tänkas ligga bakom dem.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitethttp://www.dagen.se/opinion/debatt/oserios-nidbild-av-sea/