Det svenska luciafirandet utgör en rituell
handling som mer eller mindre troget förhåller sig till ett manus och en
specifik rekvisita. Dessa knyter i sin tur an till berättelser om det katolska
helgonet Lucia, vars namn härrör sig till det latinska ordet för ljus (lux). Ritens
huvudaktör (Lucia) går klädd i vit skrud med ljuskrans på huvudet och händerna
sammanslagna framför bröstet, åtföljd av ett varierande antal sekundära
rituella aktörer även de förbehållna specifika rituella kläder, artefakter och
kroppshållningar. Till riten knyts också en definierad repertoar av sånger.
En enkel
funktionalistisk tolkning av riten är att de rituella aktörerna ska sprida ljus
och glädje under årets mörkaste tid.
Inför de stundande
iscensättningarna av årets luciariter har det emellertid stått klart att just
ritens funktion inte är dess mest primära dimension för alla. För vissa – låt
oss i detta sammanhang kalla dem ’biologister’ – tycks istället den rituella
huvudaktörens biologiska attribut vara avgörande för ritens legitimitet.
En hypotes skulle kunna vara att denna tolkning står förankrad i ett
”rit-ur-myt”-paradigm, företrätt bland annat av den brittiska antropologen
Edward Burnett Tylor (d. 1917). Tylor menade just att den rituella akten
förklaras av en bakomliggande myt.
Men ser vi närmare
på myten om Lucia tycks detta inte stämma. Här berättas om en siciliansk kvinna
som led martyrdöden genom att få ögonen utstuckna och halsen avskuren av den
romerske kejsaren Diocletianus soldater i början av 300-talet.
Lucias utkarvade ögon.
Detalj ur målning av Francesco del Cossa (d. 1477)
Biologister kan
alltså ha tagit fasta på den mytiska förebildens kön, men inte på hennes
utseende. Inte heller kräver de en rituell iscensättning av den italienska
martyrens brutala död för firandets legitimitet.
Det tycks alltså
inte vara en urmyt eller föreställda historiska fakta som utgör norm för den
rituella iscensättningen. Snarare kan vi spåra prototypen för den rituella
akten och dess aktörer till en nationalromantisk 1800-talsfiktion – en
nytolkning av urmyten – kring lucia som en ung, blond kvinna med ett säreget
följe av tomtar och bakverk. Denna minst sagt fria nytolkning av urmyten kom
under 1900-talet att tränga undan andra, konkurrerande föreställningar om Lucia och
luciafirande, bland annat genom årliga iscensättningar på Skansen i Stockholm
från år 1893 och framåt.
Medan den rituella
huvudaktörens kön i denna moderna nytolkning korrelerar med könet på urmytens
Lucia, sammanfaller alltså inte andra attribut, som klädedräkt, attribut eller (får vi
förmoda) hårfärg.
När ett svenskt
företag i år valt att göra reklam med en bild på en ung, mörkhyad pojke klädd
som luciaritens huvudaktör har röster höjts att den rituella aktörens kön och
etnicitet inte överesstämmer med myten varför pojken inte kan vara en ”riktig”
lucia. Andra – låt oss i sammanhanget kalla dem ’funktionalister’ – har
uppskattat reklambilden och tycks istället mena att det är den rituella
rekvisita pojken bär på bilden som ”gör” honom till lucia.
Värt att notera är
att både biologister och funktionalister förhåller sig till samma sentida
nytolkning av luciamyten och luciafirande – snarare än till någon sorts urmyt –,
men alltså betonar olika dimensioner av den. Att en nytolkning framhävs som
ursprunglig, autentisk och normerade är inte ovanligt i religiösa sammanhang.
Diskussioner om hur
luciaritens autenticitet ska legitimeras blir härigenom ett exempel på hur
traditioner och de byggstenar de utgörs av värderas olika och på hur traditioner
hålls vid liv genom ständig kamp om tolkningsföreträde.
Närliggande exempel
finner vi i debatter kring kön och etnicitet på rituella ledare i synagogor,
kyrkor och moskéer. Medan vissa menar att de rituella akternas legitimitet är
avhängigt den rituella aktörens kön eller etnicitet, menar andra att just
ritens formalia transcenderar dessa.
Södertörns högskola
