Terry Jones dömd till döden

Som vi tidigare rapporterat här på bloggen utfärdades i september i år en arresteringsorder mot den amerikanske paston Terry Jones och sju egyptiska kopter, alla bosatta utanför Egypten, däribland Mark Basseley Youssef, som tros ligga bakom filmen the Innocence of Muslims. I onsdags kom domen mot dessa personer, varav ingen var närvarande under rättegången. Terry Jones har tidigare varit i blåsväder för att ha förespråkat koranbränning, och nu gällde saken hans stöd av the Innocence of Muslims. Samtliga har dömts till dödstraff.

Domstolens beslut uppfattas som symboliskt då ingen av de dömda befinner sig i Egypten och de lär knappast åka dit. Domstolen hävdade att de gjort sig skyldiga till att skada den nationella enheten, att de förolämpat och attackerat islam offentligt och spridit falsk information. Straffet för detta är döden. Det är vanligt med maxstraff i Egypten för personer som inte är närvarande vid rättegången. Beslut kring sådana straff måste sedan överses av Egyptens högsta religiösa myndighet och slutgiltig dom är satt den 29 januari, så det hela är inte över ännu.

Terry Jones menade att domen visar islams sanna ansikte, som han anser är intolerant och mot grundläggande friheter, till skillnad från i USA där han menar att de har rätten att kritisera regeringen och även religion.

Enligt al-Jazeeras artikel är vissa kristna och mänskliga rättighetsgrupper oroliga att straffen för att förolämpa religion nu kommer att öka i och med att islamisternas makt har ökat.

Rättegången verkar inte ha fått så stor uppmärksamhet i Egypten men den är samtidigt symboliskt viktig för nya regimen som måste visa att de tar detta på allvar, då det varit så stora oroligheter kring filmen tidigare i Egypten och folk har protesterat. Domstolens beslut kommer samtidigt som egyptierna nog har fullt upp med att fundera över vad president Morsi egentligen har för planer, efter att i princip ha gett sig själv fullständiga maktbefogenheter, och konstitutionsförslaget kritiseras för otydlighet och för islams framträdande roll, så de flesta är nog mest bekymrade över hur de ska få sina vardagsliv att gå ihop och sina politiska rättigheter säkrade i framtiden.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Islamist hotar norska journalister

I slutet av förra veckan fylldes norska media av nyheten att en ung islamist vid namn Arslan Maroof Hussain, mer känd som Ubaydullah Hussain, arresterats efter att han hotat journalister på grund av deras rapportering om islam och muslimer i Norge. Hussain är knuten till gruppen Profetens Ummah, en grupp som bland annat demonstrerat utanför den amerikanska ambassaden i samband med filmen The Innocencs of Muslims. Hotet som skickades via e-post var dock inte menat som hot utan som ironi enligt Hussain. Syftet var snarare att starta en dialog med de journalister som skriver om islam och speciellt gruppen Profetens Ummah. Ironin var dock inte tydlig för journalisten Nina Johnsrud som mottog följande e-post:

"Artikkelen er mottatt av kjente og ukjente brødre, og den er IKKE godt mottatt.
At du har snoket i folks privatliv har satt sinnene i kok og du må ikke bli overrasket dersom noe eller noen dukker opp i privatlivet ditt også. 
Med ord eller handlinger, det vet ikke jeg!
Dette er ikke en trussel, kun nyttig informasjon til ditt eget beste.
Ubaydullah Hussain
Profetens ummah"

Utdraget från e-posten har bland annat publicerats av NRK och bakgrunden till brevet vara att Johnsrud bland annat hade skrivit en artikel om att islamister försökte att få tillgång till lagliga vapen genom att skaffa jaktlicens. Johnsrud har tidigare fått sin bostad beskjuten, men ingen person har ännu kunnat knytas till detta brott. För henne är e-posten och skotten endast exempel på att någon försöker att skrämma journalister till tysthet.

Den norska polisen ser mycket allvarligt på hoten och Hussain är för närvarande anhållen två veckor, men fallet skall utredas vidare.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

På spaning efter religionsvetenskap i Sydindien

-->

I mitten av september åkte tre forskare inom projektet go:India vid Göteborgs Universitet på en kontaktresa till Sydindien. Resan var ett resultat av en inbjudan från en indisk forskare, Professor Gopal Karant vid Institute for Social and Economic Change (ISEC), Bangalore, som tidigare varig gästprofessor i Lund. Syftet var att undersöka möjligheterna att utvidga de samarbeten go:India med nordindiska universitet med partners i södra Indien.

Två av oss (Clemens Cavallin och Åke Sander) landade på kvällen den 18e september i Chennai (före detta Madras) på den indiska östkusten. Där kastades vi omedelbart in i en av konsekvenserna skapade av religionens mediala och globala natur. Det hade tidigare under dagen varit upplopp i staden, som på många andra ställen i världen, av uppretade muslimer som rasat mot den famösa amerikanska filmen Innocence of Muslims som spridits på bl a Youtube Den lokala indiska polisen hade blivit överväldigad av antalet protesterande, ca. tio tusen, och polischefen var tvungen att avgå på fläcken: både demonstranter och poliser hade skadats i sammandrabbningarna.

När vi dagen efter vågade oss in till staden centrala delar var det med tanken att ta oss tillbaka i god tid vårt hotell innan det började hetta till igen då muslimska organisationer hade uppmanat till fortsatta demonstrationer. Mycket riktigt, när vi åkte tillbaka med rickshaw vid tretiden passerade vi buss- och lastbilslaster av kravallutrustade poliser, i Indien alltid försedda med långa bambukäppar. Också den kvällen var det kravaller med många skadade. Det kanske märkliga med händelsen var att den inte hade något direkt att göra med Indien och inte heller med Chennai, men genom de globaliserade mediernas  kraft blev Chennai indragen och vi med den.

Samma kväll påbörjades Ganesha-festivalen, Ganesha Chaturthi eller Vinayaka Chaturthi, som firar den jovialiska elefanthövdade guden Ganeshas födelsedag. Staden var fylld av processioner med lastbilar och kärror på vilka glatt målade statyer av gudomen gjorde sin rundtur. Vi hamnade mitt i en sådan. Framför gick fem, sex trumslagare som lade ut en öronbedövande ljudmatta, bakom låg mängder av krossade kokosnötter; stämningen var hög och några ungdomar ville att Åke skulle dansa på gatan. Alltså, samtidigt som företrädare för en religiös grupp slogs med polisen så firade en annan med energi och glädje en rundmagad gud med elefanthuvud. Indiens religiösa mångfald hade omfamnat oss redan andra kvällen.

Efter en dag i Chennai begav vi oss till vårt första universitetsbesök, det i Pondicherry. Staden ligger vackert vid kusten söder om Chennai där indiska oceanens vågor slår in mot långa soldränkta sandstränder. Pondicherry var fram till 1960-talet en fransk koloni och det finns många spår kvar från den franska perioden. Staden har inte så många invånare, endast 675 000 och är därmed med indiska mått endast en småstad.

Universitetet är ett så kallat centralt universitet, dvs. det finansieras av centralregeringen i Delhi och inte av delstatsmyndighetern i Tamil Nadu. Detta är någonting man är stolt över, inte minst eftersom det innebär en mycket starkare finansiering och ett visst mått av oberoende gentemot lokala politiker. Universitetet grundades på 1985 och präglas för närvarande av en kraftig expansion både i termer av studenter och anställda samt lokaler.

Vår kontakt vid universitetet Dr. Sudha Sitharaman undervisar inom sociologi, vilket är typiskt då det sällan finns ett samlande religionsvetenskapligt ämne eller institution vid indiska universitet; studiet av religion är i regel distribuerat på ett antal ämnen som språk, filosofi och sociologi och mer specialiserade inriktningar som Jain studies eller Buddhist studies.

Vi höll en föreläsning för masterstudenterna i sociologi och hade samtal med de anställda om möjligheter till samarbete. Slutsatsen var att universitet genom sin belägenhet och sina faciliteter skulle vara lämpligt som mål för vår fältstudieresa HT 2013. Bland annat har man ett Study India Program innanför vilket man skall introducera en kurs i religionssociologi nästa år. I Tamil Nadu finns också många intressanta äldre tempelanläggningar som lämpar sig väl för exkursioner. I anknytning till staden finns även Auroville (Morgondagens eller Gryningens stad), ett idealsamhälle grundat 1968 av Mirra Alfassa (The Mother), turkisk egyptisk judinna född i Paris och den andliga arvtagaren till Sri Aurobindo (1872-1950) som lämnade den väpnade kampen för Indiens befrielse och istället vände sig inåt mot mystiken i skydd av det franska Pondicherry år 1910.

I Pondicherry finns också Kulturstudier, ett privat norskt företag som erbjuder högskoleutbildning i bland annat Indien i samarbete med norska universitet. Till exempel ger man kursen Religion, Society and Power In South Asia. Vi hade ett trevligt samtal med de anställda på Kulturstudier och Knut Jacobsen, professor i religionsvetenskap vid universitet i Bergen (Norge), under en middag utomhus i kvällens fuktiga hetta, men med fläktar som svalkade något. Som kuriosa kan nämnas att indiskt vin faktiskt har blivit riktig bra, vilket inte var fallet för bara 10-20 år sedan. I Pondicherry kan man dessutom få mat med franska influenser, vilket inte skadar för de som inte tycker om att äta Thali varje dag, och fika på franskinspirerade kaféer.

Efter Pondicherry gick vår väg till Bangalore, Indiens snabbt växande IT-huvudstad, där vi skulle möta upp med vår kollega Sigridur Beck, internationell koordinator vid humanistiska fakulteten på Göteborgs universitet. Vi hyrde en bil med chaufför och satte av på den 8 timmar långa färden på skumpiga väger inåt landet mot delstaten Karnataka. Att vi tog bil berodde på att hela Indien då drabbades av en Bandh, med andra ord, en strejk. Orsaken var att Manmohan Singhs regering hade infört liberaliseringar av det ekonomiska systemet vilka skulle tillåta utländska företag att etablera sig inom detaljhandeln, samtidigt som de sänkte subventionerna på diesel hushållsgas. På grund av detta så avgick ett av partierna, All India Trinamool Congress, lett av partiledaren Mamata Banerjee, från regeringskoalitionen. Hon stod i centrum för alla nyhetssändningar: Skulle regeringen trots alla strejker, demonstrationer och protester stå fast eller skulle protektionismen få överhanden igen som under Nehrus långa period som statsminister var den grundläggande frågan. Hindunationalisterna som sitter i opposition var högljudda i sin kritik och antog en populistisk protektionistisk position.

Detta är en viktig fråga även för universiteten eftersom regeringen försöker öppna upp så att utländska universitet kan etablera sig i Indien: utbildningsbehovet är enormt och kvalitén vid många indiska universitet ofta tyvärr låg. Regeringen planerar t ex att öka andelen som läser post-gymnasiala utbildningar från dagens ca 13 procent till 30 procent. Hjälp utifrån är därför något man behöver, men ibland hindras det av ett överreglerat utbildningssystem.

Bangalore är en stad som, på samma sätt som de indiska vinerna, genomgått en dramatisk förvandling de senaste 20 – 30 åren, från en idyllisk trädgårdsstad med angloindier som satt och drack te på sina verandor till en bullrig dynamisk storstad på 8,5 miljoner invånare och med en rent helvetisk trafik. I varje fall var det så en indisk forskare beskrev det för oss när hon såg tillbaka på sin barndoms Bangalore. Nu hade de flesta angloindier enligt henne flyttat till Australien och nedanför oss när vi satt på restaurangen på trettonde våningen i det nybyggda köpcentrat utbredde sig en myllrande stad utan något självklart centrum – tillväxten verkar i mycket ha skett helt organiskt, utan större planering. Intrycket av dynamisk tillväxt var påtagligt men samtidigt som alltid i Indien fanns den naggande tanken i mitt huvud om hur man skulle lösa de grundläggande problemen med infrastruktur, utbildning, fattigdom och okontrollerbar urbanisering. Indien utstrålar en oerhörd potential men svårigheterna är stora.

Den första institutionen vi besökte var forskningsinstitutet ISEC som grundades 1972. Byggnaderna som är byggda i en modern betongbrutalism kontrasterade mot trädgården som insvepte centret på ett vackert och tilltalande sätt. Klimatet är dessutom mindre hett och fuktigt än vid kusten i Pondicherry då Banaglore ligger på ca. 1000 m ö h. Till skillnad från Sverige finns många statliga forskningsinstitut i Indien och dessa är inriktade som man kunde ana först och främst forskning, både grund- och tillämpad forskning, men man handleder också doktorander. Ett studentsamarbete med ett sådant center på t ex masternivå måste därmed inbegripa även ett universitet i Indien som kan examinera.  Våra diskussioner på institutet handlade om samarbete innanför studiet av religiös förändring i det nutida Indien med ett fokus på vad den ökande medelklassen innebar för det religiösa landskapet.

Förutom ISEC besökte vi också Srishti School of Art, Design and Technology. En privat designhögskola som också har ett intresse för humaniora och samhällsvetenskap och med vilken humanistisk och konstnärlig fakultet har ett nyligen ingånget avtal. Skolan var smakfullt och konstnärligt inredd (skam annars) och speglade den spännande designmiljö som mångmiljonstaden Bangalore utgör. Om jag var designstudent vid Göteborgs universitet hade jag definitivt tillbringat en termin där. Intressant var att man hade intresse för och projekt inom Heritage studies.

Bangalore är en stad som växer så det knakar.  Om man kommer från Sverige kan det vara skönt att dra sig undan från mångmiljonstaden en stund. Det var därför trevligt att göra den tre timmar långa bilturen till Mysore, maharajans stad.

Första kvällen ösregnade det till allmänhetens glädje, då det råder vattenbrist och monsunen inte har levererat tillräckligt i år; men man kanske skall tillägga att indierna var något mer glada än vad vi var första kvällen när vi plaskade fram i centrum för att hitta en restaurang.

Bristen på vatten har också fått politisk laddning då det har blivit till en kamp mellan delstaterna Karnataka och Tamil Nadu om tillgången till vattnet i några floder. Frågan är om den förra delstaten skall släppa på mer flodvatten över gränsen. Konflikten var ställd på sin spets när vi kom till Mysore då högsta domstolen hade beordrat Karnataka att släppa på vattnet. Det var möte på högsta nivå i delstaten om man skulle ta detta ad notam; bönder förberedde protestaktioner och vägen till Bangalore skulle nog spärras av.

På University of Mysore blev vi mycket väl mottagna på det internationella centret som leds av en energisk och kompetent kvinna, Professor Indira Ramao, som under sin tid har åstadkommit viktiga förändringar inom internationaliseringsarbetet. Universitetet är till skillnad från det i Pondicherry ett delstatsuniversitet. De ekonomiska förutsättningarna är därmed sämre och man har haft en period av anställningsstopp, men skulle nu börja anställa igen. Känslan var som i Pondicherry att man stod inför tillväxt.

Det finns ingen separat institution för religionsvetenskap i Mysore men jämförande religionsstudier bedrivs innanför Christian Studies. Vidare studeras på filosofiinstitutionen framför allt olika typer av hinduisk filosofi och det finns en institution för studiet av jainismen.

Det skall tilläggas att universitet också är ett så kallat affiliated university, dvs. all undervisning före avancerad nivå (undergraduate studies) bedrivs vid anknutna mindre colleges. Universitet har endast hand om avancerad- och forskarutbildningsnivåerna.

Mysore är till skillnad från Bangalore fortfarande en mycket vacker plats med mycket grönska och ett antal före detta palats. Speciellt känt är Maharajans palats som byggdes i början av 1900talet då hans gamla hade brunnit ner. Byggnaden är en stor turistattraktion, men blir under en dag under året igen Maharajans helt egna boning. Detta inträffar under festivalen Dassehra som skulle firas några veckor efter vi åkt. De kungliga elefanterna var därför ute och övade på gatorna. Huvudelefanten skall bära en 750 kg tung tron i rent guld, som bara tas ut för denna parad, och behövde komma i form. Vår guide, en professor i fornhistoria, såg dessutom till att vi fick tillträde till maharajans privata samling av vapen och uppstoppade djur: det fanns, bland alla andra troféer av maharajan skjutna djur, 12 stycken enorma tigrar och speciella metallringar som skulle doppas i gift vilka den trängde storkungen kunde slänga på sina motståndare då alla andra vapen hade svikit honom, till och med hans skärp som var ett förklätt svärd.

Mätta med intryck och uppslag till samarbeten åkte vi tillbaka till Bangalore och undvek med lite tur vattenkravellerna.

Vi flög sedan till Mumbai (f.d. Bombay) där två av oss åkte direkt vidare till Sverige medan en stannade kvar för en forskningsworkshop innanför go:India-projektet vid Tata Institute for Social Sciences i Mumbai. Men det sparar vi till en senare blogpost.

Clemens Cavallin, lektor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Åke Sander, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Alla dessa Muhammad

I ett reportage i dagens DN uppmanar Egyptens stormufti Ali Gomaa demonstrerande muslimer att följa profeten Muhammads exempel: "Muhammed utstod alla förolämpningar och attacker utan att slå tillbaka." I samma reportage säger en annan man att det är oislamiskt att reagera med våld mot kränkningar.
I den muslimska litteraturen om Muhammad (Sira) finns flera bärättelser om hur Muhammad faktiskt vänder andra kinden till. Men också berättelser om hur han attackerar och dödar sina fiender.

Huruvida några av dessa berättelser återspeglar historiska fakta är omtvistat. Den första kända biografin över Muhammad skrevs mer än hundra år efter hans död och redan i denna kan vi se hur berättelsen kryddats med fantastiska inslag. Det är därför viktigt att göra skillnad på historiska fakta och historieskrivningens funktion.

Olika berättelser om Muhammad fyller olika funktioner, och kan ofta förstås som strategiska berättelser som syftar till att legitimera olika handlingar och ståndpunkter.
De senaste årens karikatyrer och nidfilmer, samt muslimska reaktioner på dessa visar att inte bara muslimer, utan även icke-muslimer använder bilder av Muhammad på liknande sätt. I den nu omstridda filmen The Innocence of Muslims fokuseras berättelser om Muhammad som våldsverkare, medan Ali Gomaa lyfter fram berättelser om Muhammad som fredsivrare.

För religionsvetare är forskningen om den historiske Muhammad lika intressant som forskningen kring hur och varför olika bilder av Muhammad används av olika personer i olika tider och situationer.

Men det är viktigt att skilja på dessa fält.
För den som vill läsa mer om bilder av Muhammad rekomenderas Jan Hjärpes bok Bilden av profeten. Berättelserna om Muhammed och deras funktion förr och nu.

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Göran Greider om religionens väsen

I dagens Dalademokraten skriver chefsredaktören Göran Greider om religionskonflikter, och mellan raderna framkommer mycket intressant bild av religion, och kanske också en form av religiositet, som jag tror är ganska typisk för det offentliga samtalet kring religion i Sverige.


Greider har till exempel svårt att acceptera en koppling mellan religion och våld. De islamister som protesterar mot The innocence of Muslims är okunniga om sin religion (de kan bara rabbla Koranen, och saknar en personlig relation till skriften) och de ultraortodoxa judar som har synpunkter på unga judiska kvinnors sätt att klä sig är nog egentligen inte särskilt ”religiösa”. 

Bakom detta ligger en speciell förståelse av religion, liberalteologisk, för att inte säga ”svensk”: Religion är en fråga om en fin, djup och framför allt personlig relation till en övermänsklig makt, en känsla, en andlig tröst och en personlig övertygelse. Religion handlar inte (kan inte handla om) om makt, våld, förtryck och politik.


Greider gör en, i mitt tycke, rimlig analys när han ser hur religiösa motsättningar kan relateras till andra former av motsättningar: politiska, ekonomiska, könsmässiga, men han antyder samtidigt att detta gör motsättningarna mindre ”religiösa”. Detta är en slutsats som jag har svårt att förlika mig med, och som bygger på en viss romantisk syn på var religion ”bör” vara, en fråga som vi religionsvetare oftast avhåller oss från att diskutera.  


Intressant är också ett lite kulturevolutionistiskt drag i artikeln. Greider menar att det vi ser runt om i världen i form av yttringar av religion i det offentliga, motsättningar, krig, hat och våldsamheter hör till en förståelse av religion som befinner sig lägre ner på utvecklingsskalan än vad västerländsk kristendom (kanske framför allt i Sverige) gör. Negativa reaktioner på den aktuella Muhammedfilmen ställs mot västerländska kristnas distanserade, smått roade, attityd till Monty Pythons Life of Brian. Det förra sättet att förhålla sig till satir förutspår han dock med tiden kommer att ersättas av det senare, även i den muslimska världen. Jag vet inte riktigt om detta är en korrekt analys. Minns Ecce Homo. Nog var det många av de kristna som engagerade sig i den debatten som inte tog Elisabeth Olssons fotografier med en road axelryckning. 

Särskilt intressant är Greiders framhävande av ateismen som religion. Här blir hans underförstådda religionsdefinition tydligt. Anledningen till att ateismen är en religion är att den gör sanningsanspråk som liknar religiösa sanningsanspråk. En sådan definition på religion blir närmast ohållbar för den skulle inbegripa en mängd olika ideologier och inte minst en stor del av det vetenskapliga samtalet. Det är mycket som blir religion, och det unika, och speciella med de former av föreställningar, handlingar och social organisation som relaterar specifikt till en övertygelse om övermänskliga, ofta osynliga, aktörer (mer eller mindre personifierade) försvinner. För mig är inte den intressanta frågan huruvida de protester, det våld och de motsättningar vi ser i dagens världen egentligen är ”religiösa”. Det intressanta är vilken roll föreställningar om till exempel en gudomlig vilja och människors uppgift att följa denna får i dessa konflikter: legitimerande, motiverande, mobiliserande, och kanske framför allt orsaksfrågan: varför dessa föreställningar kan ha och ofta har denna roll. 

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet. 

Egyptisk arresteringsorder mot kopter och Terry Jones

Egyptiska åklagare har på tisdagen denna vecka utfärdat arresteringsorder för sju egyptiska kopter och den amerikanske pastorn Terry Jones, för deras påstådda roll i filmen The Innocence of Muslims. Media som DN och Jazeera rapporterar att det är en symbolisk handling då de åtta personerna tros vara utanför Egypten och knappast lär resa till Egypten för att bemöta anklagelserna. Beslutet verkar ha tagits för att stävja ilskan hos de som upprörts över hur profeten Muhammad presenteras i filmen, eller trailern för att vara exakt.

Det är inte helt uppenbart varför samtliga personer på listan har fått en arresteringsorder, men de har på olika vis enligt anklagelsen bidragit till filmen. De anklagas för att ha stört den nationella enheten, för att förolämpa och offentligt attackera islam och sprida falsk information. Om de skulle fällas kan de dömas till döden. Inget datum är satt för rättegången.

Al-Jazeera rapporterar att Mamdouh Ismail, som beskrivs som en ultrakonservativ jurist prisade beslutet och hans kommentar till att de skulle åtalas i sin frånvaro var att det ändå kan bidra till att stävja ilskan. Sannolikt är det också skälet bakom beslutet om att utfärda arresteringsordern. Nu kan rättvisan ha sin gång, trots att de åtalade inte är närvarande och förhoppningsvis lägger sig behovet av att protestera och använda våld. Ett smart drag kan man tycka som kan bidra till en välbehövd stabilitet i Egypten. Samtidigt blir rättegången, förutsatt att den blir av, intressant, för där kommer sannolikt frågor som rör gränser för yttrandefrihet liksom synen på hädelse att diskuteras.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

 

Manifestation i Stockholm mot The Innocence of Muslims

På lördag anordnar den shiitiska föreningen Imam Ali Islamiska Center en manifestation mot den kränkning mot profeten Muhammad de upplever att filmen The Innocence of Muslims innebär. I skrivande stund har strax under 3000 personer bjudits in, och av dessa har ca 240 anmält sitt intresse att delta imanifestationen. På den facebook-sida som informerar om händelsen kan man läsa: 

I Guds Namn,

Såsom vi fördömmer all sorts kränkning av profeter och religioner, fördömmer vi starkt alla dessa kränkningar gentemot profeten Muhammad (S).

Varför är det inte accepterat att i yttrandefrihetens namn ifrågasätta förintelsen eller att man kan bli anklagad "antisemit" om man kritiserar vissa sionistiska individer, medan det är accepterat att i yttrandefrihetens namn kränka den mest älskade personligheten bland 1,5 miljarder muslimer, nämligen profeten Muhammad (S)?!

För att visa vår avsky för de senaste kränkningarna av vår heliga och älskade profet kallar vi alla muslimer och alla villiga icke-muslimer att delta i en FREDLIG manifestation i Östermalmstog, stockholm, nu på lördag 22a september 2012.Tid: 14.00-16.00 

Vi vill uppmana alla deltagare att komma ihåg profeten Muhammads (S) moral och handlingar. Därmed, för att visa att vi är trogna följare av denna kompletta människa, uppmanar vi alla syskon att handla enligt islamiska grundmoraler, genom detta kan vi hålla en fredlig och civiliserad manifestation. Om någon inte vill representera profeten (S) och tänker agera i enlighet med våld och emot svenska lagar vill vi låta dessa veta att de INTE är välkomna till denna manifestation. 

På sin hemsida presenterar sig Imam Alis Islamiska Center som en ”självständig, religiös och ideel förening” verksam sedan 1997. De skriver fram att deras aktiviteter arrangeras ”i enlighet med islam och den svenska lagen” och att de arbetar för att skapa ”en mer vänskaplig relation och samarbete med olika institutioner, bland annat statliga, för att underlätta integrationen av muslimerna i det svenska samhället.” Som aktiviteter nämns daglig gemensam bön, fredagsbön och psalmläsning, liksom gemensamt firande av shiia-muslimska högtider. Centret har även en administrativ avdelning som erbjuder religiösa vigslar och skilsmässor.

Man kan notera hur föreningen, såväl i informationen om lördagens manifestation som på sin hemsida, understryker att det rör sig om fredlig verksamhet i enlighet med svensk lag. Detta kan förstås dels som ett försök att bemöta föreställningar om islam, och kanske speciellt shiia-islam, som en våldsbenägen och potentiellt revolutionär kraft som inte kan harmonisera med svensk lag och ”svenska värderingar”, och dels som ett sätt att försöka mota bort våldsbenägna muslimska grupper och individer. Att man i versaler skriver ut att man vill hålla en fredlig manifestation är förståligt mot bakgrund av de stundtals våldsamma protester som följt på filmen runt om i världen.

Vi får hoppas att såväl deltagare i manifestationen, som eventuella motdemonstranter har ambitionen har fredligt manifestera sina ståndpunkter.

Enligt Facebook-sidan hade man ursprungligen ansökt om att få demonstrerar utanför USA:s ambassad, men istället anvisats till Östermalmstorg. Man kan allstå tolka det som att även Imam Alis Islamiska Center på något sätt håller USA skyldigt för filmen The Innocence of Muslims, detta trots att såväl Barack Obama som Hillary Clinton tagit avstånd från innehållet och att det mesta nu tyder på att det är en grupp mer eller mindre kriminellt belastade personer med koptisk bakgrund och med kopplingar till det islamfientliga nätverket Stop Islamization of Nations som ligger bakom filmen.

Som jag skrivit i denna artikel i EXPO finns det flera grupper som använder filmen för att stärka föreställningen om ett pågående krig mellan ”islam” och USA/”Väst”. Jag vet inte om detta ligger i den svenska shiitiska föreningens intresse. Deras uttalade ambitioner att verka för en islam integrerad i det svenska samhället som harmoniserar med svenska lagar talar mot det. Samtidigt kan det ursprungliga valet av plats för manifestationen peka mot, eller i alla fall bidra till, sådana uppfattningar.

Vi kommer med största sannolikhet att få anledning att återkomma till detta.

Simon Sorgenfrei,

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Den arabiska gatan och självcensur

Författaren Torbjörn Elensky skriver i en understreckare, ”Farligt att låta rädslan för vreden styra”, om vikten av att värna om tolerans och yttrandefrihet som metod för att få bukt med extremism. Han frågar om det som sker idag kan jämföras med hur Khomeini kapade den iranska revolutionen. Är det idag krafter som är ute efter att kapa den sk. arabiska våren och öppna upp för mer hårdföra islamister? Motiven till oroligheterna och våldet vi sett på slutet i den muslimska världen menar han vi snarast bör söka i de inrikespolitiska situationerna i dessa länder där USA-hatet kan ses som ett verktyg i en inrikespolitisk kampanj, vilket det nog ligger mycket i.

Behovet av att upprätthålla en klyfta mellan västvärlden och den muslimska världen verkar finnas bå båda sidor. I detta ”spel” tas filmer och karikatyrer upp som brickor som eldar på protester och aggressioner då de utgör ”bevis” om den kamp som många antar pågår mellan ”islam” och ”västvärlden”. Understreckaren diskuterar hur de ”bildstormar” vi upplevt på senare år som gett upphov till protester inte varit spontana, utan snarast bör ses ha en bakgrund i att vissa personer varit intresserade av att skapa upploppen och därför aktivt arbetat för att skapa protester. Många andra nidbilder cirkulerar också på internet som aldrig får samma uppmärksamhet. Salman Rushdie-affären tas upp, som i och med filmtrailern till The Innocence of Muslims, fått nytt liv, och Elensky visar hur Salman Rushdie-affären blev en sak först när Khomeini hakade på och att det här är en trend som gått igen i samband med Jylland Postens bilder och filmtrailern till The Innocence of Muslims. Elensky frågar sig vem som tjänar på upploppen och menar det är de mest extrema, underblåsta av hysteriska medier liksom politiker som vill knipa poäng snarare än att jobba för förståelse och fredliga relationer.

Protesterna efter filmen har nu lagt sig i stora delar av världen och många ledare har uppmanat till lugn och fredliga protester mot nidbilderna i filmen och lovat skydda utländska ambassader. I Egypten har t.ex. den islamistiske presidenten gjort just detta, liksom företrädare för det salafitiska partiet al-Nour och det Muslimska brödraskapet. Många vill säkert knipa poäng genom detta som Elensky hävdar, men samtidigt är det viktigt att se att många centrala politiker och religiösa företrädare talar om vikten av att bevara fredliga relationer och en demokratisk utveckling. Säkert spelar önskan om fortsatt ekonomiskt stöd från omvärlden också in i många politiska ledares ageranden, vilket är av yttersta vikt för att kunna utvecklas demokratiskt och bidra till att göra livet bättre för befolkningar som i många fall lever under existensminimum utan några större framtidsutsikter – vilket säkert också är ett skäl till att många är beredvilliga att ge sig ut och protestera. Många framträdande personer har därför sannolikt bidragit till att protesterna inte blivit värre än vad de redan blivit, och många hoppas att oroligheterna nu skall ebba ut.

Att vissa mer extrema grupper och individer vill elda på protesterna har säkert delvis att göra med det Elensky hävdar är en känsla av att de inte kan vinna kampen som enligt deras uppfattning står mellan deras egen religiösa tolkning och en västlig sekulär modernitet, som antas försvaga religion. Och genom protesterna får de stöd för sin svart-vita världsbild där en kamp mellan ”islam” och ”västvärlden” (ofta specifikt USA) målas upp. Ett exempel är Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah som i ett tal nu uppmanat till fler protester.

Som ett resultat av bildstormarna har yttrandefriheten försvagats enligt Elensky – av psykologiska skäl – genom att en rädsla för reaktioner gör att försiktihetsprinciper styr och självcensur råder.  Elenskys slutsats är att tolerans och yttrandefrihet är det som vi ska bemöta extremister med och att vi måste hålla stenhårt på våra principer (rättsäkerhet, yttrandefrihet etc.) och aldrig ge vika för hot. En idealistisk slutsats förvisso men samtidigt något viktigt. Men kanske det först kan bli verklighet när världen ser lite annorlunda ut. Om demokratiska krafter i länder som upplevt den ”arabiska våren” får fortsätta utvecklas och samhällsutvecklingen går mot ett bättre liv för alla medborgare så finns sannolikt inte heller samma behov av att höra på mer extrema röster som uppmanar till våld och polariserade världsbilder. När vi kommit dit blir det sannolikt också enklare för många att sluta bedriva självcensur.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

The Innocence of Muslims

Jag har skrivit en reflektion kring händelseutvecklingen kring filmen The Innocence of Muslims på EXPO.se.

Lyssna också på Människor och Tro i P1 där David Thurfjell kommenterar händelserna.

Simon Sorgenfrei

Göteborgs universitet

Våldet

I en rad inlägg här nedan har olika skribenter reflekterat över de tragiska reaktionerna på filmen The Innocence of Muslims. I en kommentar till David Thurfjells inlägg påpekas att man inte kan utesluta politiska faktorer. Det är naturligtvis sant. Gång på gång – i samband med de danska karikatyrerna, Lars Vilks rondellhund, eller Terry Jones koranbränning – har olika politiskt drivna grupperingar utnyttjar dessa provokationer och den vrede de skapat i försök att mobilisera fotfolket.

DN skriver idag att USA betraktar attacken mot ambassaden i Benghazi som ”en välplanerad räd som bar al-Qaidas kännemärken snarare än en spontan missnöjesyttring.” ”Det var terrorister, inte en lynchmobb, som låg bakom attentatet mot konsulatet i libyska Benghazi misstänker amerikanska försvars- och underrättelsekällor”, enligt SvD. Det är inte endast politiskt drivna muslimer som kan dra nytta av den vrede The Innocence of Muslims väckt.

I det maktvakuum som uppstått i samband med den så kallade arabiska våren konkurerar olika sekulära och religiösa grupper om folkets stöd i flera länder med muslimsk majoritetsbefolkning. Konfrontativa grupperingar är snabba att använda provokationer som Baciles film eller Vilks teckning som bevis att det pågår ett krig mellan ”islam” och ”västvärlden”. Då alla muslimer, oavsett teologisk eller politisk åskådning, vördar profeten blir denna sorts provokationer effektiva medel för att mobilisera unga arga män i enlighet med sina syften.

Frågan är i vilken utsträckning de lyckas hålla kvar dem när filmerna och karikatyrerna är bortglömda. Men då föreställningen om ett krig mellan ”islam” och ”västvärlden” lever även i Europa och USA finns det alltid de som vill förse fienden med mer bensin till elden.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Vems islam?

Nedan presenterar David Thurfjell på ett förträffligt sätt tänkbara orsaker till den vrede filmen The Innocence of Muslims väckt i flera länder med muslimsk majoritetsbefolkning. Med tanke på reaktionerna kan det också vara intressant att se närmare på hur filmskaparen Sam Bacile motiverat sin film.

I en intervju i Wall Street Journal säger Bacile att filmen inte är menad som ett angrepp på muslimer, utan syftar till att avslöja ”islams hyckleri”. Detta är en vanlig retorisk vändning inom den samtida radikala islamkritiken. Men är det så enkelt att skilja mellan religion och religionsutövare? Och vad är det egentligen då man kritiserar?

Nu står det med all oönskvärd tydlighet klart att just muslimer känner sig kränkta av filmen. Muslimer har legat bakom våldsamma, till och med dödliga protester. Andra muslimer har tagit avstånd från samma våld. Alla representerar de, rimligtvis, islam.

Det är självklart så att man ska kritisera våldsbejakande religionstolkningar. Men om man vill bedriva en effektiv religions- eller ideologikritik bör man reflektera över vilka krafter man vill försvaga, och vilka man vill stärka.

Utmärkande för den form av islamkritik Bacile företräder är att man plockar de mest ruttna russinen ur en 1400årig kaka och låter dessa representera Islam med stort I – samtidigt som man förnekar muslimer att själva representera sin religion.

Man skapar alltså ett islam och en Muhammad som det är naturligt att ta avstånd från, men samtidigt också en bild av religionen som få muslimer känner igen sig i.

Vad är det egentligen då man kritiserar?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet