Mayarindianernas kalender förutspår inte världens undergång

Så här i dagarna före jul 2012 möts vi överallt i media av inslag som handlar om att mayaindianernas kalender tar slut den 21 december och att denna dag associeras med världens undergång. Hur ligger det till med detta, undrar många. För det första hade mayaindianerna flera olika kalendrar och de vanligaste är Haab som omfattar 365 dagar och motsvarar solåret. Den andra kalendern som ofta refereras till kallas Tzolkin och omfattar 26o dagar. Så finns det en cykel som kallas katuncykeln som omfattar 256 år och baseras på 13 olika perioder som omfattar 20 tun, som består av 360 dagar. Denna cykel återfinns i  flera av de s.k. Chilam Balamböckerna och jag har tolkat och analyserat dessa som emisk historieskrivning. (Liljefors Persson, Bodil, The Legacy of the Jaguar Prophet. An Exploration of Yucatec Maya Religion and Historiography, Lunds universitet 2000.) Det finns en del strukturer av händelser som under historiens gång har upprepats och som skrivits in i dessa katuner. 

Men den kalendercykel som nu är så aktuell kallas Baktuncykeln och en Baktun omfattar 5 125 år. Den Baktun vi nu är inne i, 13 Baktun,  startade den 11 augusti 3114 f vt och slutar alltså den 21 december 2012 skrivet med västerländska datum. Däremot fortsätter alltså baktuncykeln så att denna baktun kommer att fortsätta i 14 Baktun och så vidare fram till 20 Baktun. I mayas kalender, den som kallas den långa kalendern, skrivs startdatum för 13 Baktun som 13.0.0.0.0.4 Ahau 8 Kumku  och slutdatum som 13.0.0.0.0.4 Ahau 3 Kankin. De föreställningar som nu förutspår att världen ska gå under är förmodligen grundade på vissa tolkningar av de skapelsemyter som finns. Det finns en t.ex. myt i Chilam Balamboken från Chumayel där vi kan läsa om hur världen beskrivs ha skapats och förstörts tidigare åtminstone tre gånger och alla gånger av naturkatastrofer som jordbävning, översvämning och eldstormar. Då finns det grupper som väljer att koppla denna mytcykel till just Baktuncykeln som avslutas den 21 december 2012.   En del nu verksamma mayashamaner menar att vi kommer in i en ny tid av ökad andlig medvetenhet och att det främst är detta vi kommer att märka av. Det ska också tilläggas att det finns de som menar att det har begåtts räknefel och som tillskriver istället Baktuncykelns början till den 13 augusti 3114 och slutet till den 23 december 2012…

Det finns endast ett fåtal inskriptioner som återger just dessa datum och en av de mest citerade inskriptionerna i nuläget, finns på monument 6, från Tortuguero. På den finner vi följande text med översättning:

Tzuhtz-aj-oom u(y)-uxlaljumpih

(ta) Chan Ajaw ux(te´) Uniiw

Uht-oom

Y-ema(al) Bolon Yookte K´uh ta

Den trettonde Baktunen kommer att sluta

Den fjärde ahau i Uniiw/Kankin

Då kommer att ske

Det kommer att bli nedstigningen av de nio ?  gudarna till…

Så avslutas inskriptionen med ett par glyfer som vi inte kan läsa och detta ger såklart upphov till diskussion och öppnar för olika tolkningar. Det finns diskussioner om ifall det rör sig om en gud som heter Bolon Yookte Kúh eller om det rör sig om en gud som har namnet Nio Gudar.  Eftersom mayaindianerna i några inskriptioner också har skrivit om händelser så långt fram i tiden som t.ex.  4772  i  samband med Kinich Janaab  Pakals troninstallation i Palenque på 600-talet,  så kan man också föreställa sig att mayaindianerna tänkte sig att kalendrarna skulle rulla på och att världen skulle fortgå. 

Det finns nu åtskilliga nyandliga grupper och New age-troende som kommer att befinna sig på någon särskilt helig plats den 21 december och det kommer ju att bli mycket intressant att följa vad om händer därefter. En särskild plats som naturligtvis lockar många besökare är ju Kukulcanpyramiden i Chichen Itzá på Yucatanhalvön. Där kommer många att befinna sig men likaså kommer många att besöka pyramiderna i Egypten och även andra heliga platser runt om i världen. Det ska bli intressant att se vad som kommer att diskuteras efter den 21 december i dessa grupper av människor som nu samlas vid de heliga platserna.

För den som vill läsa mer rekommenderar jag Mark van Stones uttömmande redogörelse för 2012- eventet, på den här länken.

Bodil Liljefors Persson

Professor i religionshistoria vid Malmö högskola, 20 december 2012

Ravi Shankar död

Idag rapporterar tidningar som Aftonbladet och Expressen att den indiske sitarspelaren och världsmusikern Ravi Shankar har avlidit i en ålder av 92 år på ett sjukhus i La Jolla, Kalifornien. Shankar blev framför allt känd i västvärlden efter sin vänskap med The Beatles och speciellt med George Harrison som blev hans lärjunge. Harrisons intresse för indisk kultur stannade inte vid sitar-musiken, utan den kan snarare ses som en inkörsport till indisk religion. Efter mötet med Shankar blev Harrison lärjunge till Maharishi Mahesh Yogi, och senare till Bhakivedanta Swami Prabhupada. Från tidigt 1970-tal till hans död 2001 var Harrison Hare Krishna-anhängare.

George Harrison var inte ensam om att attraheras av Indisk kultur, religion eller av Ravi Shankars musik. Efter konserter på festivalerna i Woodstock och Montery blev Shankar på många sätt en person som introducerade och populariserade den indiska kulturen och kom att tituleras som "Gudfadern av världsmusik".

Hans musik blev på många sätt ett soundtrack för den framväxande hippiekulturen. År 1998 tilldelades Ravi Shankar Polarpriset för sina musikaliska insatser.

Shankars död kommer att sörjas av både de som älskar världsmusik och av de som vurmar för indisk kultur och religiositet. 

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Neil Young om religion

Kanske några av våra läsare lyssnar på den amerikanske musikern Neil Young och vissa har kanske till och med läst hans självbiografiska bok Waging Heavy Peace - A Hippe Dream som precis har översatts till svenska av Patrik Hammarsten (svensk titel Fredsförklaring, Nordstedts). Bland alla berättelser om bilar, modelltåg, drömmar om det perfekta ljudet, gitarrer och annat smått och gott finns faktiskt också en kort passage om rocklegendens syn på religion. Nu är det inte någon djuplodande eller systematisk utläggning av Youngs syn på religion som framträder. Men det kan kanske ändå vara av intresse för vissa läsare som är intresserade av religionsvetenskap och populärkultur att få en inblick i hur en av nutidens största rocklegender ser på fenomenet religion. Föga förvånande för den som har lyssnat på Neil Youngs texter är det religion i en form av en slags nyandlig variant av vad som skulle kunna kallas för en Native American Indian religiositet som framträder i boken. I kapitel 25 på sidorna 165-166 i den svenska översättningen beskriver Young sin syn på religion på följande sätt:

"Religion är inte en av mina bästa sidor. Jag tror inte på de berättelser som kretsar kring var och en, eftersom det bara är berättelser som människor har lagt på minnet. Jag känner den Stora Anden som finns i allt omkring mig, och jag är ödmjuk. Jag ber tillsammans med andra om de väljer att göra det. Jag dömer inte dem för det. Det är deras val. Jag gör gemensam sak med dem. Sedan går jag vidare. Månen betyder mycket för mig, liksom skogen. All natur talar till mig med en rytm som känns. Det är förmodligen därför jag är hedning."

Det är det kristna som har gett hedningarna dåligt rykte genom att framställa dem som onda enligt Young. Men i naturen finns ingen ondska och behovet av att framställa icke-kristen religion som ond tycks vara ett mänskligt påfund enligt Youngs synsätt. I samma avsnitt avslöjar rockmusikern också att han bland annat har influerats av Marion Zimmer Bradleys bok Avalons Dimmor; en bok som bland annat har vunnit stor popularitet bland så kallade nyandliga miljöer och speciellt bland kvinnliga paganer som vurmar för ett förlorat keltiskt arv. Young avslutar sin fundering kring religion genom att skriva:

"Att leva kan mycket väl innebära att man är en del av Gud, men det är inte allt. Den Stora Anden, som jag brukar säga, finns i oss alla och i allt som lever har levt, i allt som finns och har funnits."

Den stora anden

Neil Youngs religiositet kan sammantaget beskrivas som en mix av nyandlighet som möter element från nordamerikansk förkolonial religion. Vad som avses med den Stora Anden förblir dock vagt och Young ger inte en djupare förklaring av sin syn på vad som innefattas i begreppet religion. Trots den något platta beskrivningen av ämnet är det säkert många rockfantaster som ändå blir glada om de hittar Neil Youngs själbiografi under granen. Och Young är ju först och främst inte känd som religionsvetare eller troende utan som musiker och det är förmodligen här som han kan ge oss en djupare upplevelser. Men att en av de stora rocklegenderna inkluderar ett kapitel om religion är ändå intressant - eller vad säger ni?

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Den ockulta julkalendern

I ett inlägg nedan skriver Göran Larsson om hur den katolske kyrkoherden Zbigniew Golebiewski varnat för att SVT:s julkalender kan vara inkörsport till spiritism och ockultism. Detta med anledning av kalenderns spöktema och inte minst ett inslag i dagens avsnitt, där syskonen Saga och Benny försöker få kontakt med andevärlden genom ”anden i glaset”. Även Torbjörn Freij, certifierad tomatiskonsult som skrivit några böcker kritiska mot New Age och nyandlighet, menar att ”kontakt med andar och ockultism är ett jätteproblem idag.” Hur detta problem tar sig uttryck framgår inte av artikeln.

Kanske kan man förstå detta som ett uttryck för en gammal motsättning mellan kristna företrädare och esoteriska traditioner. Den nederländske forskaren Wouter Hanegraaf menar att esoterism kan förstås som en ”slaskkategori”, ett fack där man stoppat sådana religiösa föreställningar som inte accepterats av kyrkan. Hit hör så såväl hermetism och mesmerism, som senare nyandliga föreställningar och praktiker. Även om de moderna västerländska esoteriska traditionerna legitimeras genom kopplingar till uråldriga traditioner, tog de flesta form under 1700 och 1800-talen. Framväxten av den moderna esoterismen kan delvis beskrivas som en reaktion på renässansen och upplysningen och utmärks ofta av vetenskapslikhet och kyrkokritik.

Antagonismen har alltså varit ömsesidig.

Länge betraktas esoteriska traditioner med misstänksamhet eller direkt löje även inom religionsvetenskapen. Som ett exempel kan nämnas lundaprofessorn Efraim Briems studie Moderna religionssurrogat. Teosofin, spiritismen och Christian Science. En religiös fara. från 1926, men fortfarande i slutet av 1900-talet kunde New Age avfärdas som lite löjligt eller mindre autentiskt än de så kallade världsreligionerna.

Men sedan några decennier är forskningen kring esoterism ett accepterat och växande fält, som förändrat sättet att se på alternativa religiösa traditioner. Forskare som ovan nämnde Hanegraaff, landsmannen Kocku von Stuckrad eller svensken Olav Hammer har visat på de esoteriska traditionernas betydelse för efterkrigstidens Europa och USA. Oavsett om vi kallar det västerländsk esoterism, New Age eller nyandlighet är de mer betydelsefulla än vad man tidigare velat, eller kunnat, se.

Olav Hammer har kallat New Age för en ny folktro. Det är på flera sätt en träffande liknelse, som för oss tillbaka till årets julkalender. Dagens tro på helande kristaller, andeväsen eller fascination för vampyr-myter är folklig – det visar inte minst utbudet på TV, i tidningar och böcker. Den löper också parallellt, eller finns sammanblandad, med kristen tro på ett sätt som minner om äldre tiders folktro som snarare befolkades av tomtar, troll och oknytt. Synkretism har alltid varit mer regel än undantag.

När man låter dottern Saga i Mysteriet på Greveholm sätta upp en Twillight-affisch och sedan vilja leka anden i glaset med sin lillebror kan man se det som att hon samtidigt representerar de senaste tio årens vampyr-trend, och månghundrahåriga västerländska kulturtraditioner. I julkalenders blandas kristendom (väntan på kristi födelse), gammal folktro (spöken och tomtar), esoterism (spiritism) och en samtida vampyrkult.

När Zbigniew Golebiewski menar att SVT brister i ansvar och agerar ondskans hantlangare är detta förståligt utifrån en (i dagens Sverige inte så tongivande) kristen tradition. Men samtidigt kanske man kan hävda att SVT tar sitt ansvar genom att lyfta fram kulturtraditioner som många är blinda för.

Simon Sorgenfrei, doktorand i religionsvetenskap

Göteborgs universitet

Mindfulness-bluffen?

Jag lyssnade precis på psykologen Jenny Jägerfeldts sommarprat i p1. Hon pratade bland annat om coaching och mindfulness, och om hur nyandliga tekniker och föreställningar strategiskt ofta separeras från religion och istället omtalas som hälsofrämjande tekniker och livsåskådningar.

Anne-Christine Hornborg har skrivit en studie om dessa frågor, som presenteras här på bloggen.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet