Hur många buddhister, hinduer, muslimer, kristna osv finns det egentligen?

En av de vanligaste frågorna jag möter när jag är ute och föreläser är den om hur stora de olika världsreligionerna är i förhållande till varandra, och hur många anhängare de olika religionerna har. Nu finns det aktuella svar på frågan.

Pew Institute har i en ny rapport, The Global Religious Landscape, sammanställt demografiska data från 230 länder (studien grundar sig på mer än 2500 folkräkningar - census -, register och undersökningar) och kommer fram till att 84 procent av världens befolkning år 2010 såg sig som anhängare till en religion.

I rena siffror uppskattar undersökningen att det finns: 2,2 miljarder kristna, 1,6 miljarder muslimer, 1 miljard hinduer, närmare 500 miljoner buddhister och 14 miljoner judar. Cirka 400 miljoner praktiserar olika former av folkliga religioner, som afrikanska traditionella religion, kinesiska religioner, inhemska amerikanska och australiensiska religioner. Cirka 1,1 miljarder anses sakna religiös affiliering, det innebär inte att de saknar en religiös tro eller praxis utan att de inte känner sig hemma eller identifierar sig med någon av de större och etablerade traditionerna.

Katarina Plank
FD, religionshistoriker vid Göteborgs universitet

Ravi Shankar död

Idag rapporterar tidningar som Aftonbladet och Expressen att den indiske sitarspelaren och världsmusikern Ravi Shankar har avlidit i en ålder av 92 år på ett sjukhus i La Jolla, Kalifornien. Shankar blev framför allt känd i västvärlden efter sin vänskap med The Beatles och speciellt med George Harrison som blev hans lärjunge. Harrisons intresse för indisk kultur stannade inte vid sitar-musiken, utan den kan snarare ses som en inkörsport till indisk religion. Efter mötet med Shankar blev Harrison lärjunge till Maharishi Mahesh Yogi, och senare till Bhakivedanta Swami Prabhupada. Från tidigt 1970-tal till hans död 2001 var Harrison Hare Krishna-anhängare.

George Harrison var inte ensam om att attraheras av Indisk kultur, religion eller av Ravi Shankars musik. Efter konserter på festivalerna i Woodstock och Montery blev Shankar på många sätt en person som introducerade och populariserade den indiska kulturen och kom att tituleras som "Gudfadern av världsmusik".

Hans musik blev på många sätt ett soundtrack för den framväxande hippiekulturen. År 1998 tilldelades Ravi Shankar Polarpriset för sina musikaliska insatser.

Shankars död kommer att sörjas av både de som älskar världsmusik och av de som vurmar för indisk kultur och religiositet. 

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

På spaning efter religionsvetenskap i Sydindien

-->

I mitten av september åkte tre forskare inom projektet go:India vid Göteborgs Universitet på en kontaktresa till Sydindien. Resan var ett resultat av en inbjudan från en indisk forskare, Professor Gopal Karant vid Institute for Social and Economic Change (ISEC), Bangalore, som tidigare varig gästprofessor i Lund. Syftet var att undersöka möjligheterna att utvidga de samarbeten go:India med nordindiska universitet med partners i södra Indien.

Två av oss (Clemens Cavallin och Åke Sander) landade på kvällen den 18e september i Chennai (före detta Madras) på den indiska östkusten. Där kastades vi omedelbart in i en av konsekvenserna skapade av religionens mediala och globala natur. Det hade tidigare under dagen varit upplopp i staden, som på många andra ställen i världen, av uppretade muslimer som rasat mot den famösa amerikanska filmen Innocence of Muslims som spridits på bl a Youtube Den lokala indiska polisen hade blivit överväldigad av antalet protesterande, ca. tio tusen, och polischefen var tvungen att avgå på fläcken: både demonstranter och poliser hade skadats i sammandrabbningarna.

När vi dagen efter vågade oss in till staden centrala delar var det med tanken att ta oss tillbaka i god tid vårt hotell innan det började hetta till igen då muslimska organisationer hade uppmanat till fortsatta demonstrationer. Mycket riktigt, när vi åkte tillbaka med rickshaw vid tretiden passerade vi buss- och lastbilslaster av kravallutrustade poliser, i Indien alltid försedda med långa bambukäppar. Också den kvällen var det kravaller med många skadade. Det kanske märkliga med händelsen var att den inte hade något direkt att göra med Indien och inte heller med Chennai, men genom de globaliserade mediernas  kraft blev Chennai indragen och vi med den.

Samma kväll påbörjades Ganesha-festivalen, Ganesha Chaturthi eller Vinayaka Chaturthi, som firar den jovialiska elefanthövdade guden Ganeshas födelsedag. Staden var fylld av processioner med lastbilar och kärror på vilka glatt målade statyer av gudomen gjorde sin rundtur. Vi hamnade mitt i en sådan. Framför gick fem, sex trumslagare som lade ut en öronbedövande ljudmatta, bakom låg mängder av krossade kokosnötter; stämningen var hög och några ungdomar ville att Åke skulle dansa på gatan. Alltså, samtidigt som företrädare för en religiös grupp slogs med polisen så firade en annan med energi och glädje en rundmagad gud med elefanthuvud. Indiens religiösa mångfald hade omfamnat oss redan andra kvällen.

Efter en dag i Chennai begav vi oss till vårt första universitetsbesök, det i Pondicherry. Staden ligger vackert vid kusten söder om Chennai där indiska oceanens vågor slår in mot långa soldränkta sandstränder. Pondicherry var fram till 1960-talet en fransk koloni och det finns många spår kvar från den franska perioden. Staden har inte så många invånare, endast 675 000 och är därmed med indiska mått endast en småstad.

Universitetet är ett så kallat centralt universitet, dvs. det finansieras av centralregeringen i Delhi och inte av delstatsmyndighetern i Tamil Nadu. Detta är någonting man är stolt över, inte minst eftersom det innebär en mycket starkare finansiering och ett visst mått av oberoende gentemot lokala politiker. Universitetet grundades på 1985 och präglas för närvarande av en kraftig expansion både i termer av studenter och anställda samt lokaler.

Vår kontakt vid universitetet Dr. Sudha Sitharaman undervisar inom sociologi, vilket är typiskt då det sällan finns ett samlande religionsvetenskapligt ämne eller institution vid indiska universitet; studiet av religion är i regel distribuerat på ett antal ämnen som språk, filosofi och sociologi och mer specialiserade inriktningar som Jain studies eller Buddhist studies.

Vi höll en föreläsning för masterstudenterna i sociologi och hade samtal med de anställda om möjligheter till samarbete. Slutsatsen var att universitet genom sin belägenhet och sina faciliteter skulle vara lämpligt som mål för vår fältstudieresa HT 2013. Bland annat har man ett Study India Program innanför vilket man skall introducera en kurs i religionssociologi nästa år. I Tamil Nadu finns också många intressanta äldre tempelanläggningar som lämpar sig väl för exkursioner. I anknytning till staden finns även Auroville (Morgondagens eller Gryningens stad), ett idealsamhälle grundat 1968 av Mirra Alfassa (The Mother), turkisk egyptisk judinna född i Paris och den andliga arvtagaren till Sri Aurobindo (1872-1950) som lämnade den väpnade kampen för Indiens befrielse och istället vände sig inåt mot mystiken i skydd av det franska Pondicherry år 1910.

I Pondicherry finns också Kulturstudier, ett privat norskt företag som erbjuder högskoleutbildning i bland annat Indien i samarbete med norska universitet. Till exempel ger man kursen Religion, Society and Power In South Asia. Vi hade ett trevligt samtal med de anställda på Kulturstudier och Knut Jacobsen, professor i religionsvetenskap vid universitet i Bergen (Norge), under en middag utomhus i kvällens fuktiga hetta, men med fläktar som svalkade något. Som kuriosa kan nämnas att indiskt vin faktiskt har blivit riktig bra, vilket inte var fallet för bara 10-20 år sedan. I Pondicherry kan man dessutom få mat med franska influenser, vilket inte skadar för de som inte tycker om att äta Thali varje dag, och fika på franskinspirerade kaféer.

Efter Pondicherry gick vår väg till Bangalore, Indiens snabbt växande IT-huvudstad, där vi skulle möta upp med vår kollega Sigridur Beck, internationell koordinator vid humanistiska fakulteten på Göteborgs universitet. Vi hyrde en bil med chaufför och satte av på den 8 timmar långa färden på skumpiga väger inåt landet mot delstaten Karnataka. Att vi tog bil berodde på att hela Indien då drabbades av en Bandh, med andra ord, en strejk. Orsaken var att Manmohan Singhs regering hade infört liberaliseringar av det ekonomiska systemet vilka skulle tillåta utländska företag att etablera sig inom detaljhandeln, samtidigt som de sänkte subventionerna på diesel hushållsgas. På grund av detta så avgick ett av partierna, All India Trinamool Congress, lett av partiledaren Mamata Banerjee, från regeringskoalitionen. Hon stod i centrum för alla nyhetssändningar: Skulle regeringen trots alla strejker, demonstrationer och protester stå fast eller skulle protektionismen få överhanden igen som under Nehrus långa period som statsminister var den grundläggande frågan. Hindunationalisterna som sitter i opposition var högljudda i sin kritik och antog en populistisk protektionistisk position.

Detta är en viktig fråga även för universiteten eftersom regeringen försöker öppna upp så att utländska universitet kan etablera sig i Indien: utbildningsbehovet är enormt och kvalitén vid många indiska universitet ofta tyvärr låg. Regeringen planerar t ex att öka andelen som läser post-gymnasiala utbildningar från dagens ca 13 procent till 30 procent. Hjälp utifrån är därför något man behöver, men ibland hindras det av ett överreglerat utbildningssystem.

Bangalore är en stad som, på samma sätt som de indiska vinerna, genomgått en dramatisk förvandling de senaste 20 – 30 åren, från en idyllisk trädgårdsstad med angloindier som satt och drack te på sina verandor till en bullrig dynamisk storstad på 8,5 miljoner invånare och med en rent helvetisk trafik. I varje fall var det så en indisk forskare beskrev det för oss när hon såg tillbaka på sin barndoms Bangalore. Nu hade de flesta angloindier enligt henne flyttat till Australien och nedanför oss när vi satt på restaurangen på trettonde våningen i det nybyggda köpcentrat utbredde sig en myllrande stad utan något självklart centrum – tillväxten verkar i mycket ha skett helt organiskt, utan större planering. Intrycket av dynamisk tillväxt var påtagligt men samtidigt som alltid i Indien fanns den naggande tanken i mitt huvud om hur man skulle lösa de grundläggande problemen med infrastruktur, utbildning, fattigdom och okontrollerbar urbanisering. Indien utstrålar en oerhörd potential men svårigheterna är stora.

Den första institutionen vi besökte var forskningsinstitutet ISEC som grundades 1972. Byggnaderna som är byggda i en modern betongbrutalism kontrasterade mot trädgården som insvepte centret på ett vackert och tilltalande sätt. Klimatet är dessutom mindre hett och fuktigt än vid kusten i Pondicherry då Banaglore ligger på ca. 1000 m ö h. Till skillnad från Sverige finns många statliga forskningsinstitut i Indien och dessa är inriktade som man kunde ana först och främst forskning, både grund- och tillämpad forskning, men man handleder också doktorander. Ett studentsamarbete med ett sådant center på t ex masternivå måste därmed inbegripa även ett universitet i Indien som kan examinera.  Våra diskussioner på institutet handlade om samarbete innanför studiet av religiös förändring i det nutida Indien med ett fokus på vad den ökande medelklassen innebar för det religiösa landskapet.

Förutom ISEC besökte vi också Srishti School of Art, Design and Technology. En privat designhögskola som också har ett intresse för humaniora och samhällsvetenskap och med vilken humanistisk och konstnärlig fakultet har ett nyligen ingånget avtal. Skolan var smakfullt och konstnärligt inredd (skam annars) och speglade den spännande designmiljö som mångmiljonstaden Bangalore utgör. Om jag var designstudent vid Göteborgs universitet hade jag definitivt tillbringat en termin där. Intressant var att man hade intresse för och projekt inom Heritage studies.

Bangalore är en stad som växer så det knakar.  Om man kommer från Sverige kan det vara skönt att dra sig undan från mångmiljonstaden en stund. Det var därför trevligt att göra den tre timmar långa bilturen till Mysore, maharajans stad.

Första kvällen ösregnade det till allmänhetens glädje, då det råder vattenbrist och monsunen inte har levererat tillräckligt i år; men man kanske skall tillägga att indierna var något mer glada än vad vi var första kvällen när vi plaskade fram i centrum för att hitta en restaurang.

Bristen på vatten har också fått politisk laddning då det har blivit till en kamp mellan delstaterna Karnataka och Tamil Nadu om tillgången till vattnet i några floder. Frågan är om den förra delstaten skall släppa på mer flodvatten över gränsen. Konflikten var ställd på sin spets när vi kom till Mysore då högsta domstolen hade beordrat Karnataka att släppa på vattnet. Det var möte på högsta nivå i delstaten om man skulle ta detta ad notam; bönder förberedde protestaktioner och vägen till Bangalore skulle nog spärras av.

På University of Mysore blev vi mycket väl mottagna på det internationella centret som leds av en energisk och kompetent kvinna, Professor Indira Ramao, som under sin tid har åstadkommit viktiga förändringar inom internationaliseringsarbetet. Universitetet är till skillnad från det i Pondicherry ett delstatsuniversitet. De ekonomiska förutsättningarna är därmed sämre och man har haft en period av anställningsstopp, men skulle nu börja anställa igen. Känslan var som i Pondicherry att man stod inför tillväxt.

Det finns ingen separat institution för religionsvetenskap i Mysore men jämförande religionsstudier bedrivs innanför Christian Studies. Vidare studeras på filosofiinstitutionen framför allt olika typer av hinduisk filosofi och det finns en institution för studiet av jainismen.

Det skall tilläggas att universitet också är ett så kallat affiliated university, dvs. all undervisning före avancerad nivå (undergraduate studies) bedrivs vid anknutna mindre colleges. Universitet har endast hand om avancerad- och forskarutbildningsnivåerna.

Mysore är till skillnad från Bangalore fortfarande en mycket vacker plats med mycket grönska och ett antal före detta palats. Speciellt känt är Maharajans palats som byggdes i början av 1900talet då hans gamla hade brunnit ner. Byggnaden är en stor turistattraktion, men blir under en dag under året igen Maharajans helt egna boning. Detta inträffar under festivalen Dassehra som skulle firas några veckor efter vi åkt. De kungliga elefanterna var därför ute och övade på gatorna. Huvudelefanten skall bära en 750 kg tung tron i rent guld, som bara tas ut för denna parad, och behövde komma i form. Vår guide, en professor i fornhistoria, såg dessutom till att vi fick tillträde till maharajans privata samling av vapen och uppstoppade djur: det fanns, bland alla andra troféer av maharajan skjutna djur, 12 stycken enorma tigrar och speciella metallringar som skulle doppas i gift vilka den trängde storkungen kunde slänga på sina motståndare då alla andra vapen hade svikit honom, till och med hans skärp som var ett förklätt svärd.

Mätta med intryck och uppslag till samarbeten åkte vi tillbaka till Bangalore och undvek med lite tur vattenkravellerna.

Vi flög sedan till Mumbai (f.d. Bombay) där två av oss åkte direkt vidare till Sverige medan en stannade kvar för en forskningsworkshop innanför go:India-projektet vid Tata Institute for Social Sciences i Mumbai. Men det sparar vi till en senare blogpost.

Clemens Cavallin, lektor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Åke Sander, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Asiaterna är de nya svenskarna

Vi fick en kommentar på vårt förra inlägg, som vi vill ge ett längre svar till eftersom det bland annat antyddes att vi ”exotiserade” asiatiska religioner.

Avsikten med vårt inlägg var självklart inte att på något vis ”exotisera” asiatiska religioner, istället valde vi att fokusera på dessa religioner av flera anledningar. Först och främst har diskussionen om ökat statsstöd till trossamfund haft integration som ledmotiv, och ser man till de grupper som utgör de största invandrargrupperna de senaste åren så utgörs dessa av människor som kommer från just asiatiska länder där buddhism, hinduism, sikhism och andra asiatiska religioner praktiseras. Exempelvis har Thailand och Kina toppat listor för antalet beviljade uppehållstillstånd och uppehållsrätter under flera år i rad. Indien har kommit tätt efter med arbetsmigration som främsta skäl. Flera av dessa återvänder till hemländerna eller fortsätter till andra länder, men anhörigmigrationen i dessa grupper antyder också att många kommer för bosättning och väljer att stanna. Vi menar inte att buddhister, hinduer och sikher ska betraktas annorlunda än andra samfund, utan just tvärtom – att regelverket bör ändras så att fler grupper inom olika religioner - och även livsåskådningar - kan ha möjlighet att få statligt stöd och synliggöras i samhället. Emellertid är det just människor från de asiatiska länderna som idag utgör en stor del av de nya svenskarna. Eftersom vår forskning är religionsantropologiskt inriktad med fokus på dessa religiösa grupper har vi också erfarenhet av de svårigheter som många föreningar och grupper inom dessa religioner möter i det svenska samhället och som ofta hänger samman med andra frågor om integration, representation och upplevd diskriminering. De asiatiska religionerna kan också vara ett typexempel på hur svårt det kan vara att uppfylla regelverkets kriterier för religioner som historiskt karakteriseras av stor kulturell, språklig och religiös mångfald.



Faktum är att de flesta av de asiatiska religionsgrupperna i Sverige har varit mycket framgångsrika att organisera sig och etablera tempel och gurdwaras. Idag finns det exempelvis mer än 40 föreningar för indisk religion och kultur och många av dessa har byggts upp helt på donationer från församlingsmedlemmarna, hemlandet och/eller andra diasporagrupper. Flera av dessa föreningar har anpassats till en svensk föreningsmodell för att skapa representation och dialog med samhället, men också för att kunna använda sig av möjligheten att kunna lyfta någon form av bidrag. Många av dessa föreningar har sålunda den ”livskraft” som SST kräver, men problem uppstår kanske främst i samband med kravet på nationell samordning och vissa kriterier som utgår från kristen syn på religion och organisation.



Eftersom SST kräver att samfund skall ”betjäna minst 3 000 personer i Sverige och bedriva verksamhet på flera platser i landet” har en möjlighet varit att skapa samarbetsråd.

Representanter för dessa nationella råd överlåts att avgöra vilka som ska bli inkluderade eller exkluderade, vilket också kan leda till att vissa grupper blir nekade medlemskap om de ses som kontroversiella och inte faller inom mainstream-tolkningarna av de religiösa traditionerna. Det kan därför vara problematiskt att överlåta sådana bedömningar till grupperna själva, och ett förslag som vi lyfter fram är att som i Danmark istället överlåta detta till religionsvetare och jurister som är tränade i att kunna analysera religiösa yttringar. Vi menar inte heller att anställda med uttalad kristen bakgrund skulle vara diskvalificerade att arbeta med religionsfrågor, istället vill vi bara peka på en inneboende risk att man inte ifrågasätter rådande mallar för organisationsstrukturer och religionsdialoger. Hur ska exempelvis religiösa grupper och traditioner som av ideologiska skäl inte har någon ”präst/pastor/rabbin/imam eller motsvarande” söka organisationsbidrag för medlemmar som sköter den dagliga verksamheten? Om de förespråkar och praktiserar organisatorisk egalitarianism, som sikhismen exempelvis gör, innebär det att församlingarna måste anpassas till organisationsformer likt de abrahamitiska religionerna.

Vi är självklart medvetna om den historiska bakgrunden till svensk politik när det gäller religion, och instämmer att mycket har skett sedan 1970-talet då svensk invandrings- och integrationspolitik ändrades. Men detta är knappast en ursäkt för inte ställa ytterligare krav på förbättring av ett regelverk anpassat till den verkliga religiösa mångfald som existerar i Sverige. I det här sammanhanget är det också viktigt att påpeka att statsstöd handlar inte bara om pengar, utan även om synlighet och representation i samhället, framför allt då SST ofta används som en måttstock på Sveriges mångreligiösa landskap eftersom det saknas pålitlig statistik. I Sverige marknadsförs begrepp som mångkultur och integration, men underliggande finns många gånger en etnocentrisk diskurs som omöjliggör för många utlandsfödda att komma till tals och känna sig inkluderade med samma rättigheter. Alternativet blir i flera fall att låta etniskt svenska istället föra talan. Att ha ett regelverk som är anpassat efter hur framförallt kyrkor är uppbyggda på nationell nivå kan ses som ett uttryck för bristande kunskap om religioner och mångkulturalism inom ramen för denna diskurs och bidrar till osynliggöra den mångfald religioner som faktiskt existerar.

Kristina Myrvold,

Fil. Dr. i religionshistoria, Lunds universitet

Katarina Plank

Fil. Dr. i religionshistoria, Göteborgs universitet

Strukturell diskriminering när asiatiska religioner utestängs från ökade statsbidrag till trossamfund

Det är lovvärt att regeringen vill skjuta till medel som möjliggör för andra trossamfund än Svenska kyrkan att kunna bygga nytt eller renovera befintliga lokaler. Men man kan ifrågasätta om kraven är rimliga som Nämnden för statligt stöd till trossamfund, SST, ställer på samfunden, eftersom de indirekt bidrar till att strukturellt diskriminera de religiösa samfund som inte kan följa normerna. Kanske är det hög tid att regelverket ses över?

För drygt ett år sedan när regeringen meddelade sin förra extra satsning på trossamfund (då 10 miljoner kronor)  hänvisades till att religiösa samfund spelar en viktig roll i många migranters integrationsprocess. Detta argument tycks överensstämma med vetenskapliga studier om invandrade religioner i Sverige och andra länder. Kollektivt föreningsliv och ”platsskapande” utifrån en religiös grund kan främja integration. Religiösa församlingar och gudstjänstlokaler fungerar ofta som trygga zoner där medlemmarna kan förmedla kulturella, religiösa, och språkliga traditioner, utöva sociala verksamheter, och samtidigt skapa dynamisk dialog med andra grupper och med majoritetssamhället.

Men tittar man på statistiken från SST så reflekterar den knappast dagens religiösa mångfald. De 22 samfund som i dag uppbär statsbidrag och därmed synliggörs offentligt består enbart av kristna, muslimska, judiska och ett icke-representativt urval av buddhistiska grupper. Detta beror på att regelverket kräver att religiösa föreningar ska organisera sig på nationell nivå genom att vara registrerade som trossamfund, betjäna minst 3000 personer i Sverige och bedriva verksamhet på flera platser i landet. Mindre religiösa grupper faller därför utanför statligt erkännande och understöd.

Frågan är hur väl regelverket är anpassat till integrationsprocesser i dagens mångreligiösa samhälle? Forskare i religionsstudier har påpekat att kriterier för statsbidrag i exempelvis Sverige och Finland bygger på kristna definitioner av religion och modeller för hur ett trossamfund ska organiseras, det vill säga likt en kyrka. Dessa organisationsstrukturer kan uppfattas som främmande i många invandrargrupper, och kanske speciellt i asiatiska religioner. Ofta tar det lång tid innan religiösa grupper anpassar sig till den normerande församlingsstrukturen genom att till exempel registrera medlemmar och införa medlemsavgifter. Många når heller aldrig dit eftersom deras anhängare är vana vid andra föreningsmodeller, osäkra på rättigheter och byråkrati i det nya landet, och ibland skeptiska till statlig inblandning.

Regelverket förutsätter även en mer centraliserad och homogen organisation än vad som i praktiken kan skapas inom religioner från asiatiska länder med stor mångfald. När hinduiska representanter år 2001 bildade Hinduiska Samfundet i Sverige (HSS) för att tillvarata olika föreningars intressen var det just förekomsten av så många olika hinduiska förgreningar som försvårade en representation på nationell nivå. Trots att hinduerna uppskattas till cirka 10000 individer, och därmed är fler till antalet än många kristna samfund med statsbidrag, är det problematiskt att anpassa religionens mångfald efter en svensk föreningsmodell.

Exemplet med Sverige buddhistiska samarbetsråd (SBS) visar att det är västerländska konvertiteter, snarare än invandrade grupperna från s.k. tredjeländer (utanför EU), som lyckas med den nationella samorganisationen. SBS grundades 1993 och blev 12 år senare det första icke-abrahamistiska samfundet berättigad till statsbidrag. Men trots att buddhister med asiatiskt ursprung från Thailand, Vietnam och Kina utgör en betydande del av Sveriges uppskattningsvis 30 000 buddhister är de underrepresenterade i samarbetsrådet.

Samtidigt går det att ifrågasätta vilken funktion SSTs nationella krav har. Både i Malmö, Stockholm och Göteborg har exempelvis Sveriges cirka 4000 sikher etablerat församlingar och gurdwaras baserat på egna donationer. Det är just på det lokala planet de gör betydelsefulla insatser genom bland annat barn- och ungdomsverksamhet, sociala projekt och dialog med skolor, universitet, kommuner och andra trossamfund.

Statsbidraget skulle kunna organiseras på ett mer demokratiskt sätt. Tittar man på grannländerna så har Norge förvisso en avsevärt större budget eftersom norsk lag föreskriver att lika stort bidrag som budgeteras till norska kyrkan även ska ges till andra trossamfund. Men understödet räknas ut efter antalet registrerade medlemmar, utan en lägsta gräns, med resultat att 650 lokala och nationella tros- och livsåskådningssamfund i Norge är bidragsberättigade. I Danmark kan grupper som har 150 medlemmar ansöka om att bli ”godkända” samfund och därmed få skattelättnader, vilket över 100 grupper gjort. Till skillnad från den svenska myndigheten SST bedöms numera ansökningar från samfund i Danmark av ett rådgivande organ bestående av religionsforskare och jurister istället för anställda med kristen bakgrund.

Medan argumenten för ökat statsbidrag till trossamfund i Sverige betonar integration verkar regelverket förutsätta en byråkratisk assimilering som gör det omöjligt för många religiösa grupper att få statligt understöd och erkännande. De grupper som kanske upplever de största kulturella skillnaderna och skulle gynnas allra bäst av bidrag osynliggörs i den offentliga diskussionen och diskrimineras strukturellt. Hinduer, buddhister, sikher och andra asiater från migrationsstarka länder får istället bära hela kostnaden för sin verksamhet och marginaliseras därför ytterligare.

Kristina Myrvold

Fil. Dr. i religionshistoria, Lunds universitet

Katarina Plank

Fil. Dr. i religionshistoria, Göteborgs universitet