Debatt om islamism i Göteborg

I en debattartikel publicerad i Göteborgsposten pekar Gun Holmertz, verksamhetsansvarig för Caritas frivilligcenter i Hjällbo-Bergsjön, på allvarliga problem i integrationsarbetet i Göteborgs förorter. Eftersom vårt svar på Holmertz debattinlägg fick ett mycket begränsat utrymme och flera enligt oss viktiga aspekter inte fick plats har vi valt att publicera en längre text här på bloggen. En viktig poäng med bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer är att delta i det offentliga samtalet om hur religion diskuteras och framställs i media på våra egna villkor och ge resonemangen det utrymme de kräver.

I sin debattartikel vill Holmertz fokusera brister i integrationen bland muslimska somalier i Göteborgsförorterna Hjällbo och Bergsjön. Som orsaker till problemen lyfter hon speciellt fram bristande språkkunskaper och en växande arbetslöshet och vad hon menar är en växande arbetsovilja inom den somaliska gruppen. Vidare menar Holmertz att nyanlända flyktingar blir mottagna av ”islamister” snarare än av kommunala initiativ.

Lägesbeskrivningen är säker på många sätt korrekt, men orsaken till problem med dåliga språkkunskaper och arbetslöshet och bidragsberoende framstår som förenklade och onyanserade. Istället för att peka på strukturella problem, som exempelvis socio-ekonomisk marginalisering eller bristande utbildningsbakgrund och fortbildningsmöjligheter – eller på bristande resurser såväl i regeringens som i stadsdelsnämndernas integrationspolitik, reducerar Holmertz problemet till att vara en fråga om ”islamism”. I hennes artikel beskrivs islamism som ”en uppfattning om islam som en allomfattande religiös och politisk ideologi, bokstavligen baserad på Koranen” och denna kommer till uttryck i att ”allt fler muslimska kvinnor skyler sig; alltifrån ansiktet till hela kroppen” och i ”männens tilltagande sätt att klä sig extremt: med fotsid dräkt, huvudbonad och skägg.” Ytterligare ett exempel på den islamistiska verksamhet hon tycker sig se är att den somaliska kulturföreningen Afrikas Horns lokaler även används som bönerum.

Att ”islamism” är en paraplyterm som under sig rymmer såväl terrorister som feminister och demokrater framgår inte i Holmertz text. Vi har tidigare behandlat begreppet islamism i svensk media i tidningen Journalisten. Holmertz ger heller inga exempel på någon subversiv politisk aktivitet, utan verkar helt enkelt irritera sig på att somaliska muslimer klär sig på ett sätt som hon tycker är ”extremt” och att de samlas för att be i en lokal som ska rymma kultur- och ungdomsverksamhet. Hon tycker vidare att det är olustigt att en grupp muslimer vill vädra sina bönemattor efter det att hennes medarbetare har gått in med hundar i lokalen.

Det är anmärkningsvärt att en verksamhetsansvarig för en organisation med så lång erfarenhet av socialt arbete bland religiösa minoriteter inte är medveten om att det inom alla religioner finns föreställningar och regler kring hur man beter sig i gudstjänstlokaler eller under bön. I synagogan förväntas exempelvis män bära huvudbonad, i kyrkan är det tvärt om. Vid ett moskébesök förväntas man ta av sig skorna. Många muslimer betraktar dessutom hundar i moskén som en form av rituell orenhet. Sådana regler och föreställningar kunde man förvänta sig att Caritas personal är väl informerade om, och i största möjliga mån försöker efterfölja.

Om det är så att föreningen Afrikas Horn på något sätt missköter sin verksamhet ska detta naturligtvis kritiseras. Men istället för grumliga insinuationer om religiös extremism önskar vi att Holmertz tydligare hade skrivit fram hur föreningen Afrikas Horns uppdrag ser ut, och hur de eventuellt missköter det. Självklart skall alla former av kriminella handlingar bli polisärenden oberoende av vilken ideologisk eller religiös tradition bakgrund utövarna har. Här får islam och muslimer inte utgöra något undantag.

Men det är viktigt att betona att människor i Sverige har rätt att utöva religion så länge de inte bryter mot lagen. Att vädra bönemattor eller bära sjal eller skägg är inte olagligt. Människor kan inte förnekas religion, eftersom religionsfriheten är en av våra grundläggande rättigheter.

Snarare än att tydligt rikta kritiken mot en bristande integrationspolitik till ansvariga myndigheter och politiker, riktar Holmertz den mot somaliska muslimer – som varit här länge, nyanlända, eller som eventuellt kan tänkas komma hit. Hon inleder sin artikel med att räkna upp hur många flyktingar, med fokus på somalier, som väntas anlända till Sverige i år och nästa år. ”Många” av dessa är kvinnor som, skriver hon, föder många barn och lever på bidrag istället för att söka arbete. Men dessa problem törs inte svenska myndigheter prata om, enligt Holmerz, av rädsla för att bli beskyllda för rasism. Genom denna argumentation förenar sig Holmertz med anti-muslimska och invandringsfientliga röster i Europa.

Slutligen lyfter hon fram den nederländska islamkritikern Aayan Hirsi Ali – ”galjonsfiguren för den muslimska kvinnans frigörelse” – som stöd för sina observationer. Utan att ytterligare gå in på det faktum att Hirsi Ali har en minst sagt ensidig bild av islam, muslimer och religion, bör det framhållas att hon för ett par veckor sedan i samband med en prisutdelning i Tyskland betonade att Anders Behring Breivik utförde sina terrorhandlingar i Oslo på grund av han hade blivit tystad i det offentliga rummet. Cirka 32 minuter i den video av hennes tal som har laddats upp på Youtube kommenterar hon det faktum att Breivik bland annat refererar till hennes kritik av islam. Trots att Breivik anknyter till europeiska och amerikanska islamkritiker (där ibland hennes egna texter) så betonar hon att det inte var dessa texter som fick Breivik att utföra sina handlingar och döda ett stort antal människor i Norge. Islam-kritik var inte pådrivande till terrordåden enligt Hirsi Ali, det finns en annan förklaring eftersom “He [Breivik] says very clearly that it was the advocators of silence, because all outlets to express his views were censored. He says that he had no other choice but to use violence”. Enligt Alis resonemang var det inte Breiviks åsikter eller tolkningar som var den bidragande faktorn till terrordåden, utan samhällets ovilja att prata om problemen med islam och invandringen.

Att Europa översvämmas av islamister som föder många barn och sakta islamiserar samhället inifrån medan politiskt korrekta politiker och akademiker tiger eller förnekar ”sanningen” är själva kontentan av den islamfientliga och konspiratoriska eurabiateori som uttrycks av anti-muslimska politiker i västvärlden.

Men tvärt emot vad dessa röster hävdar diskuteras islam och muslimers tro och praktik ständigt i svensk politik och media – just nu på Göteborgspostens debattsida och denna blogg. Det samma gäller de utmaningar som invandring och integration erbjuder. Detta är viktiga frågor som vi måste föra en kontinuerlig och kritisk diskussion kring. Rådande missförhållande och problem måste diskuteras på ett konstruktivt sätt utan att ta hänsyn till religiös eller politisk hemvist. Men liksom alla stora utmaningar kräver denna debatt kunskap och förmåga att se till viktiga nyanser och komplexiteter. Lika lite som muslimer, eller somalier, ska misstänkliggöras just på grund av att de är somalier eller muslimer, ska de slippa berättigad kritik på grund av sin religiösa och etniska tillhörighet.

Att som Holmertz utgå från grumliga och generaliserande föreställningar om islam, islamism och ”den muslimska kvinnan” bidrar inte till integrationen, utan är snarare en del av problemet.


(Idag, 26 juni, kunde vi läsa Gun Holmertz slutreplik i GP)

Göran Larsson, Professor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet

Simon Sorgenfrei, Doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet