Fler humanister = mer humanism?

Jag har tidigare skrivit om konflikter inom Humanisterna och om en pågående tolkningskamp rörande begreppet humanism. Nu rapporteras att ett nytt förbund bildats kring begreppet, Förenade Humanister. Förbundet, som delvis har grundats av avhoppare från Unga Humanister, säger sig vilja verka för en positiv humanism och främja dialog mellan olika livsåskådningar. Förenade Humanisters ordförande Per Pettersson säger, ”Vi har den senaste tiden sett ett ökat behov för dialog mellan olika grupper i samhället, speciellt i frågor om livsåskådning, tro, etik och moral. Ofta tenderar debatten att bestå av polemik mellan grupper och det gör det allt svårare att faktiskt förändra någonting. ”

En annan av grundarna är Jessica Schedvin som tidigare var ordförande för Unga Humanister, vilka hon för en tid sedan lämnade efter att enligt egen utsago ha utsatts bland annat för sexuella trakasserier, är idag kritisk till Humanisterna. I en intervju med tidningen Dagen säger hon: ”Vill Humanisterna ha ett samhälle utan religion får de kalla sig ateisterna. Vi tar avstånd från religiös extremism men jag tycker att de har kidnappat begreppet och det tar vi nu tillbaka.”

I Dagen välkomnar Christer Sturmark det nya initiativet, men menar att den form av dialog Förenade Humanister vill bedriva redan finns, och tror vidare att detta är resultatet av interna konflikter inom Unga Humanister. I en kommentar på Humanistbloggen skriver Ulf Gustafsson:

Självklart är det viktigt med dialog och förståelse, men hur man skall kunna respektera åsikter man anser är felaktiga eller till och med skadliga förstår jag inte. För mig går tankarna till akta, vörda och värdera när jag läser ordet respektera. De debattinlägg de hittills skrivit riktade mot Humanisterna visar inte att de respekterar Humanisternas åsikter, men det blir förhoppningsvis ändring på det nu. Ingen livsåskådning skall särbehandlas.

Om de Förenade Humanisternas inkluderande hållning kommer ha utrymme även för de beskyllt exkluderande Humanisternas livsåskådning återstår att se. Jag misstänker att diskussionen kommer att fortsätta kring det laddade begreppet ”humanism”.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet

Appropå appropriering

Jag har tidigare skrivit om intern och extern kritik mot föreningen Humanisterna och främst vad som upplevs som ordförande Sturmarks aggressiva argumentation och rigida religionskritik. I samma inlägg skrev jag också kort om en konkurrens om begreppet ”humanism”. Sturmark har flera gånger reagerat på att Humanisterna kallas ateister, när de själva vill kallas sekulära humanister. De flesta svenskar förknippar humanism med någonting positivt och kan därför uppleva det som att Sturmark och hans förening försöker lägga beslag på och utifrån egna ståndpunkter definiera begreppet.

Nu höjs åter igen kritiska röster från de egna leden, då en grupp humanister (och en f.d.) efterfrågar en mer positiv humanism på Dagens Seglora och Newsmill. Liksom i tidigare kritiska inlägg, menar man att Humanisterna kommit att förknippas med en oförsonlig kritik mot religion. De vill istället se ”en positiv humanism som söker likhet och förening, snarare än olikhet och konflikt” och menar att humanism ”står för medmänsklighet, demokrati, förnuft, öppenhet och värnandet av de mänskliga rättigheterna.”

Det håller säkert Sturmark med om. Men för hans humanism tycks udden mot religion viktig. På föreningens hemsida läser vi att: ”Humanisterna värnar om det sekulära samhället och åtskillnaden mellan religion och politik. Vi strävar efter att de mänskliga rättigheterna skall vara överordnade religiösa dogmer, normer och värderingar.”

Men Föreningen Humanisterna och de positiva humanisterna är som sagt inte ensamma om att definiera sig som humanister. En ytterligare intressent till begreppet är Svenska Humanistiska Förbundet. De beskriver sig lite svävande som en ”bred och öppen rörelse för alla som på olika sätt är intresserade av humanistisk bildning.” De vill också göra klart att deras verksamhet ”[inte skall] förväxlas med de ’sekulära humanisterna’ som främst företräds av ’Förbundet Humanisterna’.” samt att de är neutrala i religiösa frågor och har religiösa såväl som icke-religiösa medlemmar.

Och som om inte det vore nog har vi också Förbundet Kristen Humanism som vill ”verka för ekumenik och en öppen kristendomssyn samt främja goda förbindelser mellan den kristna kyrkan och kultur- och samhällslivet” och eftersträvar ”öppna kontakter mellan olika tros-, livs- och samhällsåskådningar och med vetenskapligt, politiskt och socialt arbete.” 

På senare tid får man nog säga att Sturmark varit bäst på att torgföra sin uppfattning av begreppet, medan företrädare för Humanistiska Förbundet och Kristen Humanism hållit sig i bakgrunden. Men kanske kommer de Positiva Humanisterna kliva in på arenan 2013 för att ta upp kampen om hur man bäst definierar och företräder humanistiska värden.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Hur viktig är Guds icke-existens?

Sedan en tid har Humanisternas ordförande Christer Sturmark stött på en del intern kritik. I ett inlägg på Humanistbloggen, Humanisterna, manna(en) från Himmelen?, utmålar Rebecca Hybbinette (fd ordförande Humanisterna Stockholm) och Jessica Schedvin (fd ordförande Unga Humanister) Sturmark som en maktfullkomlig karismatisk ledare som fastnad i frågan om Guds icke-vara. Sturmark anklagas också för att toppstyra förbundet med en uträknad härskarteknik. De skriver:

Vi tillhör de inom Humanisterna som uppfattar förbundet vara hierarktiskt och stumt, med avsaknad av värme och välvillighet. Det saknas ett demokratiskt sinnelag [---] Det råder en rädsla för kritik och varje kritisk tanke eller uttryck möts av härskartekniker och ifrågasättande i hur det kritiseras eller varför och med vilken rätt.

Det är inte första gången Sturmark stöter på intern kritik, och ofta har Schedvin varit inblandad. Redan 2010 riktade hon, tillsammans med Unga humanisters Niklas Odelberg kritik mot Sturmark och Humanisterna för vad hon tyckte var en allt för aggressiv framtoning. ”Vi vill utveckla humanistbegreppet som vi tycker står för något positivt,” sa hon då. ”Humanismen är lika med medmänsklighet och tolerans […] Men de agerar så man får intrycket att vi är intoleranta.” Senare kritiserade Schedvin också Sturmarks tilltag att anmäla prästen och debattören Helle Klein till domkapitlet för att hon kritiserat Humanisterna. Även då var Schvedins slutsats att ”Humanisterna borde fokusera på humanismen.” Liknande kritik har annars huvudsakligen levererats från röster utanför förbundet.

Lika mycket som en debatt om Sturmarks ledarstil kan detta förstås som en fråga om förbundet Humanisternas identitet. Ska ateism eller det mer diffusa begreppet humanism stå i fokus? Under entreprenören Sturmarks ledning har förbundet fått mycket medial uppmärksamhet, och då främst just på grund av hans religionskritiska udd och polemiska stil. Till Sturmarks främsta förtjänster som ledare hör troligtvis hans förståelse av mediedramaturgi och nyhetsvärdering.

Sturmark har varit bra på att skapa rubriker. Som exempel kan nämnas reklamkampanjen ”Gud finns nog inte” från 2009 och debutnumret av förbundets tidskrift Sans från 2011. Båda gavs mycket mediautrymme, men möttes också av kritiska röster som menade att de utgjorde en flirt med främlingsfientliga krafter.

Samtidigt kan vi nu alltså se hur denna retorik föder intern kritik. Sturmark tycks själv medveten om att ateismen inte är en odelat positiv fråga och vill själv ogärna kännas vid epitetet. Han har flera gånger betonat att förbundet vill kallas ”sekulär-humanistiskt” snarare än ateistiskt, senast i en intervju i Sverige Radios Människor och Tro.

Samtidigt är det kanske förståligt att förbundet får dras med ateism-stämpeln. Inte minst på grund av ett starkt fokus just på frågan om Guds icke-existens. Dessutom är det många identifierar sig som sekulära humanister – säkert en majoritet av svenska folket, även religiösa – medan få identifierar sig som Humanister. Därför är det förklarligt om många reagerar på hur Sturmark och hans förbund vill lägga beslag på begreppet och närmast göra detta till synonymt – i den allmänna förståelsen – med ateism.

Men om Humanisterna inte profilerar sig genom sin religionskritik och ateism, vilka är de då? Vad skulle skilja dem från andra humanistiska sammanslutningar? Och skulle media fortsätta att intressera sig om de kontroversiella och polemiska debatterna uteblev?

Det blir intressant att följa denna utveckling och diskussion om Humanisternas identitet.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet