Hälsohets

Under hösten och vintern har vad man kommit att kalla för en hälsostress eller hälsohets diskuterats ganska flitigt i media, exempelvis DN. Här om dagen läste jag ytterligare en artikel på temat. Denna gång en debattartikel på Aftonbladets hemsida av Rebecca Weidmo Udell.

Kärnan i hennes artikel som jag tolkar den, handlar om just hälsostress och hur förmågan att visa upp ett hälsosamt liv blivit en tydlig statusmarkör. Det handlar om facebookuppdateringar (”Sprang åtta km på lunchen, härligt!”), arbetsgivares val av aktiviteter på kick-off och liknande – om sätten vi framställer oss själva och vilka värderingar olika praktiker sammankopplas med.

Weidmo Udells artikel och många andra som kommit under de senaste månaderna menar jag lyfter viktiga aspekter av det samtida livsåskådningsmässiga landskapet. Som speciellt intresserad av brytningspunkten mellan religion/livsåskådning och hälsa välkomnar jag denna debatt. Föreställningar om hälsa rymmer en god portion intressanta och viktiga livsåskådningsmässiga antaganden. Framförallt tänker jag att det handlar om människosynsfrågor. Bilderna av hälsa – vad vi mår bra av, hur kroppen fungerar, hur goda relationer ser etc. – knyter på ett tydligt sätt an till föreställningar om hälsa. Som jag ser det är det svårt att tala om hälsa utan att komma in på eller ha sin utgångspunkt i människosynen.

Dessutom är hälsa är hälsa ett ganska självklart positivt laddat begrepp som i varierande grad ofta rymmer tankar om välmående och en känsla av lätthet i livet. Den friska kroppen bekymrar inte och de välfungerande relationerna är inget att ständigt hantera och fundera över. Snarare finns de bara där som något att leva genom.

Men synen på hälsa är också påtagligt föränderlig och kanske är det just kombinationen av upplevelsemässiga aspekter, kontextuellt bundna föreställningar och deras sammanflätning som gör hälsan så spännande och gäckande.

När vi ser till exempelvis Weidmo Udells artikel lyfts ett flertal centrala värderingar fram som gestaltas och förverkligas genom en ”hälsosam” livsstil. En av de centrala delarna berör kontroll över det egna livet och förmågan att göra verklighet av det hälsosamma. Det handlar om ”karaktär” och hur sätt att vara och förhålla sig knyts till kroppsform och livsstil. En annan viktig del handlar om identitetsskapande handlingar, att berätta om sig själv och visa vem man är på Facebook och liknande.  

Efter att under de senaste fem åren analyserat hälsotidskrifter menar jag att just kontrolldimensionerna bör lyftas fram i samtida föreställningar om hälsa. Det handlar om kontroll över kroppen och kontroll över livet i stort och de sätt som den senare antas speglas i den förra. I den bild tidskrifterna ger tycks det som att man kan ha en i det närmaste oändlig kontroll över kroppen. Processer in på hormonnivå kan påverkas genom ”fem enkla tips”; livet kan överblickas och förändras med en stark vilja och god organiseringsförmåga.  Kroppen och hälsan blir till något att rikta sig till och vara uppmärksam på, något att oroa sig över och bedöma. Den lätthet och behaglighet som vi ofta tänker på som en given del i hälsan kommer i skymundan och blir till något att njuta i en mer eller mindre avlägsen framtid – när man gått ned de där kilona, fått till fasta träningsrutiner och gett livet en hälsosam form.

Wilhelm Kardemark, FD i religionsvetenskap, disputerade 18/1 vid Göteborgs universitet på avhandlingen När livet tar rätt form: Om människosyn och hälsoförståelse i svenska hälsotidskrifter 1910-13 och 2009. 

Jobbcoaching och den inre potentialens kapacitet

I DN den 6 dec kan vi läsa om jobbcoaching. Diskussionen gäller regeringens och dåvarande arbetsmarknadsminister Littorin beslut 2099 att satsa tre miljarder på att ge arbetslösa en personlig jobbcoach, och om detta haft någon effekt. Hur kommer det sig att coaching plötsligt blev en arbetsmarknadsåtgärd? Och varför inspirerar arbetsmarknadsfrågor en religionsvetare att skriva ett inlägg på Religionsvetenskapliga kommentarer?

Redan när beslutet togs 2009 skrev jag en insändare i Aftonbladet: ”Arbetslösa erbjuds kosmisk energi”. Min insändare bottnade i mitt intresse för nyandliga rörelser med individcentrerade riter som växte fram i det svenska samhället och nya rituella entreprenörer som framträdde som ”terapeuter” eller coacher. Mycket av rötterna fanns i New Agerörelsens tankar om inre krafter och oanade energier inom individen, men medan 60-talets New Age hade drag av motkultur, hade delar av rörelsen under 1990-talet kommersialiserats. De inre övernaturliga krafterna kläddes i ett terapeutiskt och ofta vetenskaplikt språk som att alla har en dold inre ”potential” som kunde hittas med hjälp av coachen eller ”terapeuten”.

En av orsakerna till framväxten av denna nya entreprenörsverksamhet var strukturella förändringar i svenska samhället under 1990-talet, vilket medförde att olika former av ohälsa och stress ökade. Verksamheter, som skulle befria individen från lidande och motgångar i livet, erbjöds nu av privata företag och entreprenörer som lösningar till alla former av tillkortakommanden. I början utgjorde coachingen en mer blygsam sidogren till de nyandliga terapeutiska verksamheterna. Nu etablerade den sig snabbt i samhällets huvudfåror, som en metod att lösa det mesta, från att förse chefer med bättre karisma till att frigöra individens inre potential för hälsa och framgång i vardagen och i arbetslivet. De privata entreprenörsföretagen började slussa över mer av sin nyandliga terapiverksamhet till coaching. Kurser i Body Love Yoga, Lär dig hypnotisera på två dagar, Mindfulness Basic och Säljkurs för coacher kunde erbjudas av samma företag som kontrakterades för att ge jobbcoaching till arbetslösa på Arbetsförmedlingen.

Med jobbcoachingen förvandlades arbetslöshet till ett tillstånd för individens potential att lösa och de problematiska tillstånd som individen hade hamnat i när jobbet försvann eller stressen på arbetsplatsen ökade, framställdes som potentiella möjligheter till nytänkande, omvandlingsprocesser eller till och med som nya chanser för individen att vinna framgång i livet. Jobbcoachföretag kunde i sin reklam för verksamheten skriva att arbetslöshet kan innebära en ny chans till förändring i livet: ”Tänk om det här är den möjlighet som du väntat på i hela ditt liv fast du inte vetat om det? Att den här situationen är ditt livs chans?” 

Kunskaper i kroppsterapier som behandlingsmetod för den arbetslöse kunde lyftas fram för att ”hitta dina egna svar och följa din inre längtan”. Coachens kvalifikationer angavs i de olika coachernas självporträtt och ofta betonades den specifika färdigheten som den enskilde coachen besatt för att nå fram till den arbetslöses personlighet:

[NN] vill nå fram till de känslor och tankar som längst inne motiverar och engagerar dig. Hon möter dig med närvaro och ger dig plats att vara dig själv. Hon tydliggör vad som står i vägen, peppar, inspirerar och utmanar dig med humor och värme med fokus på det positiva.  

[NN]  har en obändig tro på allas inneboende styrka, kraft och potential och ser det som är vackert och stort i alla människor. Hon drivs av att hjälpa individen och företaget att upptäcka och utveckla sin potential - se möjligheterna helt enkelt!

Genom att ta fram den outforskade men ändå ständigt närvarande inre dolda essens som nu således gick under namnet ”potentialen” hos individen skulle coachen hjälpa den arbetssökande att få kännedom om sig själv för att denne ska kunna hitta ett arbete. Coachingens magiska ”inre potential”-koncept blev en gemensam ideologi som arbetslösa kunde möta och förväntas arbeta efter.

Det är intressant att se, att trots att de flesta inte fick ett arbete via coachingen, var flera ändå nöjda då de kunde känna att de genomgått en stark upplevelse av förändring. De har ”fått en spark i rumpan”, fått hjälp med att se ”mina starka sidor”, de ”växte som person” eller fick ”inspiration och entusiasm”. Flera talade om en stark upplevelse av förändring i sina liv som medfört känslor av lycka och hopp: ”Nu ser jag ljust på framtiden och vet att allt är möjligt bara jag tror på mig själv”. En kvinna visar tydligt ”missionseffekten” – att nu vilja hjälpa andra att få uppleva samma förändring som hon själv genomgått: ”nu är jag väldigt inspirerad att hjälpa andra att komma vidare i livet och att tro på sig själva”. Om Arbetsförmedlingen förut varit en plats tänkt att förmedla arbeten, förvandlades myndigheten med coachernas individcentrerade verksamheter och fokusering på individens potential till en terapeutisk och existentiell arena där individen fick möjlighet att tillsammans med coachen utveckla sin outforskade inre potential.

Men är det inte bra att bygga upp ett system att skapa nöjda arbetslösa? Kritik riktades dock även mot jobbcoachingen då alla inte upplevde arbetslösheten som ett incitament till att få veta att de nu fått chansen till nystart och en möjlighet att komma underfund med vem de ”verkligen är”. Eftersom coachen betonar att ansvaret i slutänden ändå ligger på den jobbsökande, blir ett misslyckande den arbetslöses. Risken finns att individer får uppleva att de nu både saknar jobb och en inre potential med kraft till förändring. Eller med andra ord, om strukturella problem ska lösas med hjälp av att individen i ritualiserade verksamheter ska göras ansvarig för att hitta sin inre potential, kan det bädda för ett ännu större misslyckande än att bli av med sitt jobb.

Anne-Christine Hornborg

Professor i Religionshistoria

Lunds universitet

Moderna myter om mindfulness

I en artikel i Läkartidningen diskuterar jag tre påståenden som ofta dyker upp när mindfulness presenteras i terapeutiska och kommersiella sammanhang:

1) att mindfulness likställs med att vara medvetet närvarande
2) att mindfulness ses som något universellt som finns i alla kulturer
3) att vem som helst kan lära sig mindfulness.

Jag menar att detta är tre moderna mytbildningar som uppstått kring mindfulness, som behöver diskuteras och problematiseras eftersom begreppsgörandet av mindfulness påverkar vad som tränas i mindfulness och i förlängningen även hur buddhism (miss)förstås.

Välkommen att läsa den längre artikeln Moderna myter om mindfulness!

Katarina Plank
FD, religionshistoriker verksam vid Göteborgs universitet

Om kroppslighet, löpning och hälsoförståelser

Under helgen har vi i Svenska Dagbladet (19-20/10) kunnat läsa om den relativt lätta, lågintensiva, träningens hälsosamma effekter. ”Vinn sex år på att lunka lätt” lyder rubriken på söndagens artikel som fortsätter det tema som inleddes i lördagens artikel som något mer utförligt förklarade hälsovinsterna. Artiklarna är utifrån ett religionsvetenskapligt perspektiv intressanta då de bland annat kan ses som exempel på vår tids föreställningar om kroppslighet, hälsa och medicinens roll och möjligheter.

Jag ska här kort reflektera något kring den första delen, kroppslighet. Tonvikten i artiklarna är på hälsa som ett biomedicinskt och biostatistiskt fenomen. I fokus står den objektiva kroppen och hälsa och sjukdom handlar om förhållandet mellan en statistisk norm och de enskilda kropparnas förhållande till denna; om de är i linje med den eller om deras funktionskapacitet underskrider det, i en statistisk mening, normala. Som en tydlig illustration till synsättet ser vi i lördagens artikel en stor tecknad bild av en korpulent manskropp som öppnats så att vi kan se in mot de inre organen. Levern och det lite mer rosa tarmpaketet syns tydligt genom det utsnitt som också visar något gult – fettet – kring de inre organen.

Bilden är knappast uppseendeväckande, utan kan ses som ett exempel på ganska vanliga sätt att avbilda, framställa, den mänskliga kroppen. Kroppen är med synsättet en ansamlig muskler, tarmar, fett, senor etc. som döljs under ett hudlager och som hålls upp av ett skelett. Bilden kan ses som ett exempel på hur en medicinsk anatomisk människosyn och kroppskonception uttrycks och framställs som självklar – det är ingen som behöver argumentera för att reproducera bilder likt dessa. Med de perspektiv på kropp och hälsa som ges genom artikeln fokuseras hur människan behöver och kan hantera kroppen för att hålla sig frisk och i form. Utifrån artikeln handlar det menar jag framförallt om att ”hantera” den egna kroppen, det egna livet, med syftet att nå hälsa och leva länge. Kroppen blir i det närmaste ett problem som följer människan som hon ständigt måste vaka över, trimma och underhålla

Jag betvivlar inte att forskning likt den som i artikeln refereras är viktig – vem vill väl inte få så effektiv vård som möjligt. Vad jag vill göra är att lyfta några av de aspekter av kroppsligheten som förloras då ett utifrånperspektiv dominerar och som i SvD:s fall gör fysisk aktivitet till medel att tillgripa för att stärka kroppen. Jag ska därför med en, vad man kan kalla, autofenomenologisk ansats försöka beskriva aspekter av upplevelsen av löpning. Fokus kommer att vara på upplevelsen av kroppen för att, trevande, närma mig löpningens kroppsligt existentiella aspekter jag menar alltför sällan framkommer inom ramen för religionsvetenskapliga undersökningar.

Jag gillar att springa, gör det några gånger i veckan och jag tränar dessutom på gym. Jag har genom detta träningsvana och fysisk träning utgör en viktig del i mitt vardagliga liv. Jag springer, jobbar med hantlar och skivstänger för att jag på olika sätt mår bra av det. Dessutom tycker jag att det är påfallande roligt.

Under gårdagens löptur genom ett lerigt Ängårdsbergen i Göteborg tänkte jag på mina upplevelser av löpningen, av hur kroppen framträder på olika sätt för mig, men också hur den vid inte så få tillfällen helt glider tillbaka och in i bakgrunden. Hur den höstvåta skogen med alla sin dofter och färger är i förgrunden och det jag riktar mig till och som jag verkligen uppskattar. Kroppens försvinnande handlar också om hur jag riktar min uppmärksamhet mot, det för dagen leriga, underlaget, hur fötterna så att säga träder tillbaka till förmån för de stenar, rötter och lera jag gör mig uppmärksam om. Man kan med fenomenologen Drew Leder tala om ett ”bakgrundförsvinnande” och ett ”fokalt” försvinnande, där exemplen ovan handlar om det fokala – hur det jag varseblir genom inte gör sig påmint.

Under gårdagens löptur utgjorde också bakgrundfösvinnandet en viktig del. Ett exempel är när jag för att det är så roligt att hoppa, hoppade tresteg mellan vattenpölarna. Fötterna och förmågan till ett direkt frånskjut när foten landar var här i mitt tydliga fokus medan exempelvis armarna som jag – får man anta – använde ganska kraftigt för att balansera och hålla kroppen upprätt var mig fjärran.

Utifrån en fenomenlogisk synvinkel kan löpturen beskrivas som en utdragen händelse där kroppen pendlar mellan olika typer av närvaro och frånvaro. Sett till närvaron kan den i hög utsträckning beskrivas som behaglig, som eustatisk. Jag var medveten om kroppen, riktade mig till den, som något som var härligt att vara. En anledning till den eustatiska upplevelsen kan nog ha kommit av att jag inte hade några ambitioner att på något vis press mig, eller ens öva på tekniken; jag ville bara ut ”å kuta”. Även om detta var min ambition bar det sig inte bättre än att när jag kom till en av alla de backar skogsområdet erbjuder kände en stark lust till att göra ”grodhopp”. Sagt och gjort, jag stannar upp, hämtar andan och kör igång med mina hopp; sjunker ned, sträcker på ryggen, samlar kraft, balanserar med armarna och skjuter iväg fem-tio gånger i en följd tills kroppen inte riktigt lyder mig. Proceduren upprepas några gånger och mot slutet känner jag hur det bränner ordentligt i benen, fötterna känns lite slappa och andningen är ganska ansträngd.

Under hoppandets gång har jag varit klart medveten om kroppen, jag har känt hur den svarat mot mina intentioner, men också hur den inte gjort det. Spänsten som allt snabbare avtog för varje gång hoppandet upprepades, timing och andning som blev allt svårare att kontrollera och hur interaktionen med underlaget blev allt mer problematisk. I de sista hoppen var kroppen generellt ganska besvärlig, men samtidigt härlig i sin besvärlighet. Jag ville känna känslan av att hoppa och anstränga mig, hur jag utmanade mig själv i en stunds lek som inte hade något tydligt syfte utan för sig själv.

Med ett medicinskt utifrånperspektiv, likt det som tillämpades i SvD, skulle springandet och hoppandet säkerligen kunna beskrivas som en riktig hälsokur. Hjärtat och andningen får jobba, muskler och leder stärks genom ansträngningen och på sikt kan aktiviteten bidra till förbättrad insulinkänslighet och många andra ”hälsovinster”.

Men, nu var det ju faktiskt inte primärt därför jag var ute och sprang – och jag säger ”primärt” eftersom vetskap hälsovinsterna och att man bör röra på sig för mig, liksom för de flesta andra som inte är immuna mot vår tids starka hälsodiskurs, rimligtvis bör ses som en motivator. Jag sprang för att komma ut i skogen, känna känslan av rörelse och av att på ett tydligt sätt befinna mig i min egen kropp. Känna hur den funkar, hur foten fjädrar till i trestegshoppet mellan vattenpölarna, hur jag pressar min egen tyngd uppåt och framåt i grodhoppet, hur jag tar emot och balanserar mig själv i landningen. Jag sprang till skogen för att uppleva och leva aspekter av min kroppslighet jag annars har svårt att uppleva. Att befinna sig i kroppen på ett sådant sätt jag upplever att jag gör i löpningen handlar för mig om en känsla av lugn och om hur jag finner en del av mig själv. Hur tiden stannar där ute i skogen, hur jag är närvarande i mig själv på mina egna premisser. I delar kan det beskrivas som att jag skapar mig ett eget rum som bärs upp av de repetitiva rörelserna. De ger sätt att släppa det man gör i vanliga fall och i stället rikta uppmärksamheten mot kroppen. Träningen blir på detta vis ett sätt att upptäcka och uppleva den egen kropp – aspekter av vem jag som kroppslig är.

Det är i detta jag menar att vi finner löpningens – men också många andra kroppsövningstekniker – existentiella dimensioner. Det handlar om sätt att upptäcka sig själv, hur kroppen känns i olika situationer och hur man med den interagerar, känner och befinner sig i en omgivning man med kroppen svarar an mot. Löpningen är med detta synsätt ett tillstånd att befinna sig, inte ”bara” en aktivitet att genomför, utan en stämning och sätt att vara på där man blir varse sig själv på sätt som väcker både nyfikenhet på den egna kroppen och en glädje i att vara den.   

Wilhelm Kardemark

Doktorand i religionsvetenskap, disputerar 18/1 2013 på avhandlingen När livet tar rätt form. Om människosyn i svenska hälsotidskrifter 1910-13 och 2009.

För den som vill läsa vidare rekommenderas

Boorse, Christopher. "Health as a theoretical concept." Source: Philosophy of science 44, no. 4 (1977): 542-573.

Leder, Drew. The absent body. Chicago: University of Chicago Press, 1990.

Zeiler, Kristin. "A phenomenological analysis of bodily self-awarness in the experiance of pain and pleasure: On dys-appearance and eu-apperance." Medicine, health care and philosophy 13, no. 4 (2010): 333-342.