Visar inlägg med etikett islamofobi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett islamofobi. Visa alla inlägg

onsdag 20 mars 2019

Därför ökar det antimuslimska våldet

En uzbekisk flykting genomför ett terrordåd i Stockholm inspirerat av en världsomspännande våldsideologi företrädd av terrorister i Syrien och Irak. Hämnd för detta får legitimera massmord på muslimer i Nya Zeeland, inspirerat av en annan världsomspännande våldsideologi, tidigare manifesterad bland annat på Utøya och i Trollhättan. 
Terrordådet i Christchurch på Nya Zeeland blir en påminnelse om hur globala konflikter får lokala konsekvenser. 
I båda fallen har vanliga människor drabbats, inte politiska ledare eller institutioner. Det är en taktik med ett långsiktigt mål att skapa mer hat och polarisering. Inom såväl våldsorienterad islamofobisk ideologi som salafism odlas föreställningen om ett pågående krig mellan två föreställda gemenskaper – islam och västvärlden. Som ofta påpekats både speglar och göder dessa rörelser varandra. 
I det manifest attentatsmannen Brenton Tarrent publicerade innan massakern i Christchurch skriver han in sig i en högerextrem tradition. Titeln, The Great Replacement, anspelar på föreställningen om ett pågående ”befolkningsutbyte” i västvärlden – ”vita” ersätts av ”icke-vita”, kristna av muslimer. Manifestet inleds:

It’s the birthrates.
It’s the birthrates.
It’s the birthrates.

Enligt denna föreställningsvärld föder vita människor för få barn, samtidigt som ymnigt barnalstrande muslimer tar över deras länder. Migration omformuleras till invasion. Denna utveckling leder till vad Tarrent kallar ett folkmord på vita, varför vita män måste beskydda den egna rasen. Vi känner igen tankegångarna från det dokument Ander Behring Breivik publicerade i samband med terrorattentaten i Norge 2011. Texterna består av ett mischmasch av nazianstruken fornnordisk symbolik och kristet färgad riddarromantik som också hittades i Anton Lundin Petterssons dator efter skolmassakern i Trollhättan hösten 2015. 
I manifesten anknyter Brevik och Tarrent till idéer som fick spridning genom Gisèla Littmans (alias Bat Ye’or) bok Eurabia(2005). Enligt denna har muslimska och västerländska ledare, av oklara skäl, enats om att skapa ett Europa dominerat av muslimer. Politiker, journalister och andra som inte är uttryckligen kritiska till invandring pekas ut som förrädare. Brevik mördade ungsossar, Tarrent önskar han kunde skjutit både fler muslimer och förrädare. I deras manifest framträder flera motiv: Att sprida skräck bland invandrare; att inspirera andra till liknande attentat; att provocera muslimer till hämnd och ytterligare våldshandlingar som kommer att öka hatet mot dem. 
Det är en spegelbild av våldsbejakande salafistisk propaganda och strategi. 
I Tarrents manifest finns också ett uttalat hämndmotiv. Som trigger lyfter han fram Ebba Åkerlund som mördades av Rakhmat Akilov på Drottninggatan 2017. ”Det var där och då jag beslutade mig för att göra något, för att skrida till handling, att ta till våld. Att själv ta upp kampen mot den invaderande fienden.” Liksom Breivik tycks Tarrent uttrycka att hans handlingar har stöd från en tyst majoritet – de är den egna föreställda gemenskapens korsriddare.
Men dessa tankegångar uppstod inte med Littman. De fanns tidigare. Även i Sverige. 



Mellan januari 1991 och augusti 1992 sköt John Ausonius, ”Lasermannen”, personer han uppfattade hade invandrarbakgrund. I en intervju uppgav han att ”Ny demokratis invandrarfientlighet gav mig respons och stärkte mitt självförtroende.” Han ville göra det han menade andra bara pratade om och genom sin verksamhet ”ville han skapa en sådan skräck i samhället att inga fler ’utomeuropéer’ skulle våga sig till Sverige – och att de som redan fanns här skulle fly.” Under valrörelsen 1993 gjorde Ny demokratis Vivianne Franzén muslimsk invandring till en huvudfråga och partiledaren Ian Wachtmeister skrev i en debattartikel att moskéer inte fanns med i hans vision för Sverige. 
Dagen därpå, den 14 augusti 1993, brann moskén i Trollhättan. I polisförhör uppgav en av gärningsmännen att han hört ”en kvinna från Ny demokrati säga att snart får våra barn vända sina huvuden mot Mecka”.
Men det började inte heller med Ny demokrati. Redan 1993 var angrepp och trakasserier vardagsmat för muslimska församlingar. Det illustrerades lakoniskt av en företrädare för moskén i Trollhättan som jag intervjuade för min bok Islam i Sverige – de första 1300 åren. Åren innan branden 1983 var härliga, bekymmerslösa tider, berättade han. ”Bara småtrakasserier, småsabotage. Men det var vardagsmat. Klotter på väggarna, ett grishuvud framför dörren, såna småsaker”. 
Angrepp och våld blev normaliserat bland både offer och förövare. 
Ser vi en liknande utveckling idag? 
Våldshandlingarna mot muslimer på 1990-talet har analyserats av flera forskare och våldet har satts i relation till en ökad invandring under dessa år, liksom till islamkritisk diskurs i medier och bland politiker. Liknande mönster kan urskiljas också efter de senaste årens flyktingmottagande. Under 2010-talet med kulmen år 2015 tog Sverige emot ett allt större antal flyktingar. Under samma period ökade Sverigedemokraterna från 4,9% i januari 2010 till 21,6% i december 2015, på en invandrings- och islamkritisk politik. 
Ett av de främsta forumen för islamkritiska yttringar under dessa år var bloggen Politiskt inkorrekt som 2011 bytte namn till Avpixlat. Aktiv på båda bloggarna var Malmöbon Peter Mangs som 2012 dömdes för två mord, fyra mordförsök och en rad andra skjutningar. ”När allt mer började peka mot att en ensam seriemördare låg bakom de många attentaten mot mörkhyade och muslimer i Malmö sommaren 2010,” skrev Lars Linder i en DN-anmälan av två studier om Mangs, ”steg glädjen i kommentarsfälten på sajter som Avpixlatoch Politisk Inkorrekt. En hyllningsdikt till den nye lasermannen publicerades bland annat på den sverigedemokratiske riksdagsmannen Thoralf Alfssons blogg.”
I oktober 2015 lade sverigedemokraten Ted Ekeroth ut adresslistor till flyktingförläggningar i landet och enligt EXPO upplevde Sverige samma höst den värsta attackvågen mot asylboenden någonsin. På morgonen den 22 oktober klev Anton Lundin Pettersson in på grundskolan Kronan i Trollhättan och högg ihjäl lärare och elever han upplevde hade invandrarbakgrund. Även moskéer attackerades. Enligt en rapport från 2018 framtagen av CEMFOR vid Uppsala universitet och Myndigheten för stöd till trossamfund har 59 % av 106 tillfrågade muslimska församlingar utsatts för någon form av fysiskt angrepp. Klotter, grishuvuden, bränder. En av de första nyheterna som mötte oss 2019 var att Mahmoodmoskén i Malmö blivit beskjuten.
Detta är en utveckling som på intet sätt begränsar sig till Sverige. I flera europeiska länder liksom i exempelvis USA, Kina eller Indien har islamkritiska strömningar tagit sig inte bara in i parlamenten, utan även röstats fram i regerande positioner. Föreställningar som tidigare florerade på nätet, är idag en del av det offentliga politiska samtalet. I Sverige visar den årliga Mångfaldsbarometern att allt fler blir negativa till en politik som aktivt stödjer mångkulturalitet och mätningar från SOM-institutet gör gällande att islam är den religion flest svenskar har negativa uppfattningar om. Parallellt med att folkvalda politiker gör uttalanden som kan uppfattas som islamkritiska tycks en sådan utveckling kunna normalisera och legitimera våldshandlingar för vissa extremister. 
Under 2010-talet uppskattas samtidigt cirka 300 personer från Sverige ha anslutit sig till IS och andra liknande organisationer och SÄPO uppskattar att tusentals svenskar sympatiserar med våldsorienterad salafism. En av dessa är konvertiten Michael Skråmo från Biskopsgården i Göteborg. En ungdomsbekant till Skråmo som jag intervjuade under arbetet med min bok minns hur Skråmo upplevdes som ”en av oss, som en arbetargrabb från miljonprogrammet” åren innan han 28 år gammal anslöt sig till IS. 
Stämmer den beskrivning Brenton Tarrent ger av sig själv i sitt manifest – 28 år med rötter i fattig arbetarklass, låg utbildning och dåliga skolresultat, svag position på arbetsmarknaden – så är han inte så olik Michael Skråmo eller de flesta andra som radikaliserats in i våldsorienterade nätverk. 
I en forskningsrapport från 2018 (Rostami et al) som analyserar personer engagerade såväl i den våldsorienterade salafistiska, den högerextrema som i den autonoma miljön framträder vissa mönster. Medelåldern är 26 år, 92 procent är män, färre än hälften har gymnasieutbildning (inom den autonoma miljön är utbildningsnivån högre). Nästan en femtedel har varit föremål för insatser från socialtjänsten under uppväxttiden och ofta finns kopplingar till andra former av kriminalitet. Någonstans längs vägen har de attraherats av globaliserade våldsideologier.
I relation till sådana studier finns en poäng i att skilja mellan motiv bakom och orsaker till terrordåd. De faktiska orsakerna till varför vissa, men inte andra med samma bakgrund, hamnar i våldsorienterade rörelser är svåra att tydliggöra. Men även här framträder mönster. Det rör sig vanligen om marginaliserade unga män, som upplever att de själva och den grupp de menar sig tillhöra – vare sig det är den vita rasen eller den muslimska gemenskapen – har berövats vad som rättmätigt borde tillfalla dem. Jobb, land, kvinnor, inflytande. Att modellera sig till riddare eller gudskrigare beredd att offra sig för den föreställda gemenskapen blir ett sätt att kasta av sig rollen som förlorare. Terrorattentaten blir uttryck för en högt ställd moral, kombinerad med en likgiltighet inför eget och andras liv.  
De senaste årens forskning pekar alltså på att vi bredvid de säkerhetspolitiska åtgärder som står i centrum för debatten behöver långsiktiga socialpolitiska åtgärder för att komma till rätta med dessa utmaningar. Lokalt som globalt.

Simon Sorgenfrei
Docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Denna text har ursprungligen publicerats i Svenska Dagbladet.

torsdag 10 mars 2016

Fundamentalistisk ateism?




Här kommer lite tips på intressanta texter för religionsvetenskapligt intresserade!


I understreckaren ”Scientismen tolererar bara sin egentro” (2 mars) skriver Jonna Bornemark, docent i filosofi på Södertörns högskola, om scientism och nyateism:


En replik från Christer Sturmark, ordförande i förbundet Humanisterna, finns här: ”Humanisterna vill motverka islamofobi”


Den kanadensiske sociologen Stephen LeDrew som är verksam vid Uppsala universitet och som har skrivit boken The evolution of atheism: The politics of a modern movement, svarar i sin tur här: ”Visssorts ateism är blind för social ojämlikhet” och därefter följer en kommentar av Bornemark.



tisdag 5 november 2013

Att äta religion - exemplet halalkött i Svedala


Igår tog jag del av ett fascinerande reportage från Svedala i Sveriges Radios Studio Ett. Här har medlemmar av lokalbefolkningen skapat en framgångsrik facebookgrupp med det något otympliga namnet ”Vi som är emot att våra barn blir serverade halalslaktat kött i skolorna”. Bakgrunden är att en del av de förpackningar av kycklingkött i olika former som levererats till de lokala skolorna burit stämpeln ”halal”, alltså religiöst tillåtet för muslimer att äta. När reportern frågar människor i Svedala verkar de vara eniga: inget halalkött ska tryckas ner i halsen på våra svenska, kristna, barn. ”De” ska inte komma hit och tro att de kan ändra på våra matvanor. Sverige är ett kristet land. Det kvittar om det inte syns på köttet att det är halalslaktat, eller om de maträtter som faktiskt tillreds av köttet är klassiskt ”svenska”. Det verkar vara just vetskapen om att det är halal som besvärar. I dagens Aftonbladet uppmärksammas frågan på ledarplats och benämns här en "hysteri". Nyheten att Svedala kommun fått motta hot på grund av halalköttet i skolan uppmärksammades också igår bland annat i Sydsvenskan och i Skånskan.
Man skulle kunna tro att detta är en fråga om djurskydd. Halalslakt är ju djurplågeri, eller? Nej, se det håller inte som argument. Det visar sig nämligen att själva metoden för slakt är exakt densamma, halal eller ej, och helt i enlighet med gällande bestämmelser för djurskydd. Vad är då skillnaden? Enligt den danska producenten är den enda skillnaden att en av de anställda på ”linjen” är muslim och ”läser en bön” över köttet. Det är heller ingen fråga om att Svedala kommun anpassat sig till önskemål om halalkött från muslimska elever och föräldrar: övervägandena är gjorda på basis av lagen om offentlig upphandling. Köttet från Danmark är konkurrensmässigt beträffande kvalitet och pris; det bästa man kan få till billigast pris. Att sedan en del av produkterna dessutom råkar vara halalslaktat (som ett resultat av att Danmark exporterar kött också till muslimska länder) är inget som påverkat upphandlingen. 
Men ytterligare ett, religionsvetenskapligt, intressant argument har dykt upp, och inte bara i Svedala. Sverigedemokrater i Trelleborg har till och med, genom detta argument, fått gehör i kommunledningen, och här har man stoppat serveringen av halalkött, med konsekvens att matkostnaderna ökat. Vad är då argumentet? Jo, serveringen av halalkött strider mot kravet att skolan ska vara icke-konfessionell! Barnen ska inte tvingas på någon religion. 
Icke-konfessionaliteten brukar annars definieras som att skolelever inte ska utsättas för otillbörlig påverkan eller tvingas delta i religiösa ritualer. Kyckliggryta med ris kan kan ju inte i sig missionera så någon otillbörlig idémässig påverkan kan det ju inte handla om. Det måste således vara det senare som här är aktuellt. I en intervju i DN säger en mamma i Svedeala: ”Även om det hade stått en svensk kristen präst och stänkt vigvatten över köttet och sagt ‘Fader vår’ så hade jag inte velat ta del av det heller. Det ska vara helt oreligiöst, helt neutralt.” 
Vad är det som sker här? Icke-konfessionaliteten i förhållande till religiösa ritualer har handlat om skolbarnens aktiva deltagande i sådana, eller om att en religiös företrädare (vanligtvis en företrädare för samfundet Svenska kyrkan) genom en direkt handling riktad mot barnen uttryckt till exempel en välsignelse. I fallet med halalkött (eller en hypotetisk kristen motsvarighet) handlar det ju om något annat. Här är det en handling som är riktat mot köttet, inte barnen, i ett helt annat sammanhang än skolmiljön. Hur går tankekedjan då en handling som en gång, vid ett annat tillfälle och en annan plats, riktats mot köttet potentiellt får konsekvenser för barnen i skolans matsal, som själva är ovetande om denna handling? Det enda sättet att förstå resonemanget är att anta omedvetna föreställningar om att något osynligt religiöst först förs över till köttet, lagras där, och sedan i ett senare skede förs vidare till barnen i form av kycklingburgare eller kycklinggryta.
Jag tror att en förklaring till ”halalupproret” i Svedala, och kopplingarna till skolans icke-konfessionalitet, ligger i det fenomen som undersökts inom ramen för forskning om ”äcklets psykologi” (psychology of digust) och beteenden knutna till denna. Här finns mängder av intressant material. Forskning visar att en mängd arter vid sidan av homo sapiens har ett ”beteendemässigt immunsystem” vid sidan av det interna immunsystemet. Vissa signaler i omgivningen (främst lukt men även synintryck) triggar ett beteende av undvikande av potentiellt smittsamma objekt. Så även hos människan. Vad som är lite intressant dock är ett endast homo sapiens verkar ha vidareutvecklat och förfinat detta system, med hjälp av sina överlägsna förmågor till mental bearbetning och slutsatsdragande. Här finner man en vida spridd mental bearbetning om principer för ”smittoöverföring” mellan objekt genom kontakt, även om en sådan överföring inte är skönjbar med blotta ögat. Ett objekt som varit i direkt fysisk kontakt med något som identifierats ”orent” eller ”äckligt” blir bärare av detta (osynliga) ”orena” och ”äckliga” även om kontakten varit minimal. Detta har undersökts noggrant i laboratoriemiljö, med en mängd fascinerande experiment kring exakt vad det är som triggar smittosystemet, när i barns utveckling det framträder, och efter vilka principer det opererar. Försökspersoner visar till exempel starkt motstånd mot att dricka sin favoritjuice om denna  serveras i ett glas som forskarna sagt tidigare innehållit avföring, men sedan noggrant desinficerats, eller om en kackerlacka, även en kackerlacksimitation i plast, doppats i juicen. Det har visat sig att detta smittotänkande, och ”äcklets psykologi” är särskilt starkt förknippat med just inmundigande. Kontakt med munnen är värre än kontakt med andra kroppsdelar. 
Den mentala förfiningen av det ”beteendemässiga immunsystemet” hos homo sapiens verkar också ha fört med sig en del biprodukter, vilka också undersökts experimentellt. En viktig aspekt är att det uppvisar tendenser att expandera utöver domänen av ”äckliga saker” såsom bajs och kräk, till ”äckliga handlingar” och ”äckliga människor” eller till och med ”äckliga människogrupper”, och kanske även ”äckliga religioner”. Det klassiska experimentet på området har undersökt människors vilja, eller snarare ovilja, att bära, eller ens ta på, en tröja som tidigare burits av en moraliskt motbjudande person som till exempel Adolf Hitler. 
Vad har då detta att göra med motstånd mot halalkött bland en del Svedalabor. Jo, jag menar att mot bakgrund av forskning kring äcklets psykologi blir motståndet begripligt. Genom att köttet varit i kontakt med ”religion” dras (omedvetet och snabbt) slutsatsen att det på något sätt också, genom denna kontakt, innehåller ”religion” och att ”religionen” ifråga sedan kan smitta över till barnen, särskilt sedan barnen faktiskt äter köttet, den värsta formen av kontakt med föreställt smittsamma substanser. I de fall då religionen ifråga i sig är föremål för negativa attityder från början, för att inte säga ”äckel”, blir känslorna av potentiell smitta ännu starkare. Se där, ett nytt fält för studiet av föreställningar och beteenden inom ramen för forskning kring islamofobi i ordets bokstavliga bemärkelse!   
Jonas Svensson, Linnéuniversitetet

söndag 1 september 2013

Hijabuppropet och antireligiösa hatbrott

Flera medier har i veckan rapporterat om det så kallade hijabuppropet, och lyft fram att fokuset på antireligiösa hatbrott kan leda till att fler polisanmäler brott. Tidigare statistik visar på att den stora majoriteten av utsatta väljer att inte anmäla brott till polisen. Enligt Nationella trygghetsundersökningen (NTU) 2012 utsattes uppskattningsvis 50 000 personer för antireligiösa hatbrott år 2011, men endast en dryg fjärdedel av dessa anmäldes till polisen. 

Brottsförebyggande rådets hatbrottsrapport för 2011 visade på en sjuprocentig ökning av hatbrott i Sverige, och att hatbrott riktade mot religiösa har ökat mest, med 18 procent. Muslimer var den mest drabbade religiösa gruppen, men den största ökningen kunde man se i hatbrott riktade mot judar. SOM-institutets rapport I framtidens skugga visade också att islam och judendom är de religioner flest svenskar har en negativ bild av.


Det är ofta svårt att avgöra om hatbrott riktade mot exempelvis judar eller muslimer ska klassas som främlingsfientliga eller antireligiösa. BRÅ talar här om en dubbel utsatthet. År 2011 drabbades 86 000 personer av hatbrott som klassats som främlingsfientliga. Detta är en stor utmaning för polisen, som sannolikt kräver mer kunskap och tydligare juridiska riktlinjer. 

Mörkertalet är alltså stort, men det står klart att den stora merparten – hela 72 procent – av hatbrott som anmäls registreras som främlingsfientliga medan endast 15 procent klassas som religiöst kodade. Av dessa var 6 procent islamofobiska, 5 procent kristofobiska och 4 procent antisemitiska.

Det finns också röster som, utan att bortse från allvaret i dessa siffror, ställer sig kritiska till allt för alarmistiska rubriker. I en intervju vi gjort tidigare här på bloggen om antisemitiska brott i Malmöområdet pekar journalisten Niklas Orrenius på problem med sådan statistik samtidigt som han understryker vikten av att ta problemen på allvar. ”Vad jag kan konstatera är att Malmö har stora problem med antisemitism hos befolkningen. Det räcker för att jag ska tycka att det är värt att undersöka, rapportera och diskutera,” skriver han. I en artikel i det senaste numret av tidskriften Axess skriver forskarna Jonas Otterbeck och Pieter Bevelander att vi trots mycket negativ uppmärksamhet på muslimer och islam i den allmänna debatten inte kan se att fler har blivit mer negativa gentemot muslimer. ”Detta förtar inte det faktum att det finns fördomar och förekommer diskriminering. Fördomarna mot muslimer är bara inte märkbart starkare (eller för den delen svagare) än för andra grupper.”

Detta får stöd såväl i SOM-rapporten som i Mångfaldsbaromentern för 2011 vilka båda visar att en ökande majoritet av svenskarna är positiva till mångfald.

Som vi kunde läsa tidigare i veckan initierar integrationsminister Erik Ullenhag ett utökat arbete mot antireligiösa attityder i speciellt Malmö-området. Detta är ett viktigt arbete och kanske kan det, tillsammans med en ökande anmälningsbenägenhet, leda till såväl bättre kunskap om hur verkligheten faktiskt ser ut, som till förslag till verkningsfulla metoder för att minska negativa attityder.

Simon Sorgenfrei

Lektor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola

lördag 23 mars 2013

Kontrajihadismens utgångspunkter

Med anledning av den demonstration Swedish Defence League ska hålla i Malmö i eftermiddag återpublicerar vi ett inlägg som fokuserar några centrala tankar inom den islamkritiska idéströmning som har kommit att kallas för den kontrajihadistiska miljön.

Eftersom religionsvetare och forskare ofta beskylls för att försvara islam eller släta över problem och motsättningar i samhället är det viktigt att lyfta fram några allmänna utgångspunkter. Religionsvetenskapens syfte är inte att försvara eller legitimera vissa religioner eller tolkningar av religioner framför andra – detta är möjligtvis en uppgift för troende och teologer. Som religionsvetare ska vi istället problematisera förenklade och stereotypa framställningar av religion eller enskilda religiösa traditioner. Ur ett religionsvetenskapligt perspektiv är det människor som skapar religion, och forskningen visar att människor som menar sig tillhöra samma religion har vitt skilda uppfattningar om hur denna religion ska tolkas och bäst efterlevas.

Kontrajihadismen är en löst sammansatt transatlantisk idéströmning som framför allt förenas i en kritik av det mångkulturella samhället, islam och de medborgare som anser att alla människor skall behandlas lika i oberoende av religiös och etnisk bakgrund. Trots att det rör sig om just en löst sammanhållen idéströmning, som knyts samman via bloggar, möten (som eftermiddagens i Malmö) och individuella kontakter, kan man urskilja några centrala tankar och idéer vad det gäller synen på islam och muslimer.

Islam är enhetlig och oföränderlig totalitär ideologi
Islam står för olika saker för olika muslimer. De flesta muslimer menar nog ungefär att islam är ett idealiskt sätt att leva i enlighet med guds vilja så som denna uppenbarats i koranen och exemplifierats i berättelserna om Muhammads liv. Hur dessa källor ska förstås är man emellertid oense om. Enskilda muslimer, eller muslimska tolkningstraditioner, har olika svar på samma frågor. Det gör det omöjligt att ur ett ickekonfessionellt perspektiv yttra sig om vad ”islam säger” i den ena eller andra frågan eftersom olika muslimer ger olika svar på samma fråga.

Inom den kontrajihadistiska diskursen erkänner man emellertid inte någon pluralism. Man sätter likhetstecken mellan islam och militant extremism, och den komplexitet och mångfald som kännetecknar all religion har här fått lämna plats för en islam som ser likadan ut oavsett tid och plats. Denna islam har på ett kontextlöst sätt tolkats fram ur en handfull utvalda koranverser och hadithtraditioner (berättelser om vad profeten Muhammad gjort och sagt), samt några historiska termer och specifika situationer som anses vara allmängiltiga.

Enligt den kontrajihadistsika exegesen är islam en till sin kärna krigisk religion, i direkt motsättning till ”väst” och ”västerländska värderingar”. Det är också karaktäristiskt för den islamkritiska diskursen att islam framställs som ett handlande subjekt och en enhetlig ideologi som determinerar muslimers tankar och beteende.

Eurabiadoktrinen
I den islamkritiska och kontrajihadistiska föreställningsvärden närs idén om att muslimsk-arabiska och västerländska ledare, av oklara skäl, har kommit överens om att skapa ett Eurabia – ett Europa dominerat av arabiska muslimer. Alternativt att arabisk-muslimska ledare har kommit överens om en gemensam ambition att erövra västvärlden genom såväl immigration som konfrontation. Flyktingar och asylsökanden är islamiseringens fotsoldater. Muslimer anses bedriva en form av demografisk krigsföring genom att föda många barn. Muslimer vill inte integrera sig i det svenska samhället, menar man, utan är här för att ”islamisera” genom att bygga moskéer, ställa krav på särlagstiftning och slutligen påtvinga Sverige sharialagar genom ett lömskt bruk av yttrande- och religionsfrihetslagstiftning.


Föreställningen om den eurabiska konspirationen har främst sina rötter i Gisèla Littmans, alias Bat Ye’or, internationella best seller Eurabia: the Euro-Arab axis (2005). Det huvudsakliga temat i boken är att det, sedan ”oljekriserna” på 1970–talet, existerar ett hemligt, medvetet skapat, politiskt projekt mellan nyckelpersoner inom den europeiska politiska, ekonomiska och intellektuella eliten och deras arabiska motsvarigheter – den s.k. Euro–Arab–Dialogue (EAD) – med avsikt att få till stånd en oåterkallelig transformation av Europa till en ny geografisk entitet – Eurabia.

Åke Sander, professor i religionsbeteendevetenskap vid Göteborgs universitet, har listat Eurabiaföreställningens centrala teman enligt följande:

·            islam och muslimer utgör ett mycket allvarligt, externt såväl som internt, existentiellt hot mot Europa och hela den västerländska civilisationen

·            islam är en och samma entitet sedan dess födelse 610. Den ”sanna islam” är den ”ursprungliga islam”. Islam är, och kommer alltid att förbli, en medeltida, pre–modern, oupplyst, fundamentalistisk, våldsam religiös tradition och ideologi, oförmögen till förändring

·            det är samma islam, samma muslimer och samma hot som Europa står inför vid dagens ”tredje våg” av islamiskt erövringsförsök som vid dess första försök att ta över Europa under 700–talet, som stoppades vid Poitiers 732, och vid dess andra försök under 1500 och 1600–talen, som stoppades vid Wien 1683

·            islam betraktar, och kommer alltid att betrakta, världen som binär, uppdelad i dar al–islamoch dar al–harb (krigets boning), i trogna och otrogna, och de förra har en gudomlig och oifrågasättbar plikt att erövra och underkuva de senare, en plikt att införa shari’a överallt och att göra alla otrogna till dhimmis (skyddsfolk) och slavar, vilka de har en gudomlig rätt att plundra, våldta och döda

·            alla muslimer är alltid först och främst ”soldiers of Islam”, en ockupationsmakt. Jihad är det centrala elementet i islams och muslimers väsen. De är alla, innerst inne, medeltida, extremistiska och fundamentalistiska jihadister

·            muslimer varken kan eller vill integrera sig i Europa. De är, och kommer alltid att förbli, barbarer som aldrig lämnar den islamiska världen – de tar den med sig vart de än beger sig

·            det är inbyggt i deras och deras religions DNA att misshandla sina kvinnor, fruar, mödrar och döttrar. Otrogna, dekadenta kvinnor har de gudomlig rätt att våldta

·            det ingår i muslimers natur att lura och bedra. Mot otrogna har de ett gudomligt bud att göra detta.

·            muslimer är lata och vill inte arbeta. I Europa parasiterar de på majoritetsbefolkningen och deras sociala välfärdssystem för att försvaga, söndra och ta över de europeiska länderna

·            muslimer och deras mentalitet representerar den totala motsatsen till ”oss” och ”vår” mentalitet

·            islam är en sjuk och ond religion/ideologi, att likna vid pest eller cancer

·            islam och muslimer utmärks av en okontrollerad och okontrollerbar demografi – de blir i snabb takt fler och fler hela tiden. Detta är deras starkaste vapen i deras globala jihad–ambitioner. Detta är varför Europa (och eventuellt hela den västerländska civilisationen) är dödsdömd – om ”vi” inte gör något mycket radikalt åt det

Demografer som har studerat de siffror som används av förespråkare för kontrajihadistiska tankesystem visar emellertid på två saker. Invandrare föder generellt fler barn om man endast beaktar ett kort tidsperspektiv. Men – och detta faktum ignoreras oftast av islamkritiker – om man istället ser över tid är det en tydlig trend att skillnaden mellan invandrares och ”inhemskas” födslotal minskar. Dessutom är det också viktigt att påpeka att det inte finns ett automatiskt samband mellan födslotal och barns religiositet. Uppväxt och insocialisering i det omgivande samhällets värderingar och tankar kommer också att påverka barn som är födda av föräldrar som praktiserar islam. Graden av sekularisering kommer sannolikt att öka bland andra, tredje och fjärde generations barn till invandrare.

Ytterligare en faktor som den anti-muslimska rörelsen ofta bortser från är att det inte finns ett samband mellan invandring från till exempel Mellanöstern och Nordafrika och migranternas religiositet. I Sverige uppskattas antalet människor av muslimsk kulturell bakgrund till 350000-400000, men denna uppskattning säger inte något om vad det innebär att ha en muslimsk kulturell bakgrund. I Sverige är det inte tillåtet att föra religionsstatistik och antalet praktiserande muslimer är därför inte något annat än just en uppskattning. Av den ovan angivna siffran är endast 110000 knutna till någon muslimsk organisation. Detta tycks indikera att majoriteten av ”muslimer” i Sverige de facto inte praktiserar sin religion i någon islamisk församling. Detta kan också peka på att sekulariseringen är utbredd även bland individer av muslimsk kulturell bakgrund. Graden av muslimsk praktik bland dessa invandrare kan därför vara betydligt överdriven.

Alla muslimer ljuger!
Att muslimer själva inte uttrycker, eller kraftigt förnekar, den euroarabiska konspirationen, eller i de fall muslimer talar om vikten av demokrati, mänskliga rättigheter eller integration förklarar man inom den kontrajihadistiska miljön med begreppet taqiyya. Taqiyya har historiskt varit en shiitisk angelägenhet och tolkas vanligen som att en muslim får dölja sin religionstillhörighet vid hot om våld på grund av sin tro. Då shiiter förföljts av sunnimajoriteten har man kunnat uppträda som sunnimuslim för att undvika aggression.

Bland islamofobiska och kontrajihadistiska debattörer har emellertid taqiyya kommit att betyda att det är en muslimsk plikt att ljuga för icke-muslimer, som en del av islamiseringen av världen. Denna strategiska definition av begreppet får innebörden att deltagare i den kontrajihadistiska miljön inte behöver ta hänsyn till argument från muslimer, eftersom varje uttalande som inte överensstämmer med den egna islamförståelsen kan avfärdas som förställning och lögn.

Religion och våld
Avslutningsvis kan betonas att alla religiösa traditioner liksom politiska ideologier kan användas och tolkas på ett sådant sätt att de legitimerar våld och dominans. Här är islam inte något undantag! Det är lätt att hitta exempel där islam har tolkas på ett sådant sätt att religionen har legitimerat terrordåd, erövring och patriarkala strukturer. Dessa tolkningsprinciper är dock varken unika för muslimer eller delade av alla människor som bekänner sig till religionen islam. För religionsvetare är det en central uppgift att problematisera förenklade föreställningar om religion och religiositet i samhället. Den kontrajihadistiska framställningen av islam är ett skolboksexempel på en essentialistisk, förenklad och oproblematiserad framställning. Genom att påpeka detta faktum är vårt syfte inte att försvara islam eller muslimer – något som muslimer själv får ägna sig åt. Istället är det vårt mål att genomföra en habil vetenskaplig analys som tar hänsyn till historiska och sociala förändringar liksom mångfald och förändringar över tid och rum. Det tillhör våra uppgifter som religionsvetare att identifiera fel, brister och onyanserade framställningar oberoende om dessa uttalas av religiösa ledare, politiker, debattörer, media eller kulturrasister.  

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet
Simon Sorgenfrei, doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet

fredag 4 januari 2013

Kommentar till Ulf Nilson


Flera medier rapporterar idag att Expressenveteranen Ulf Nilson har skrivit en krönika i den islamkritiska tidningen Dispatch International, som bland annat distribueras till Sverigedemokraternas medlemmar. I en intervju med TT Spektra säger Nilson att han ångrar sig och menar att det var dumt att inte kolla upp sammanhanget bättre.

Man kan ställa sig undrande till att en erfaren journalist som Ulf Nilson inte känner till Dispatch International vid det här laget, då publikationen varit flitigt diskuterad. Inte minst sedan prästen Annika Borg blev intervjuad i tidningen, vars skribent då tycks ha gett sken av att skriva för den kristna tidningen Dagen.

Men Ulf Nilson kanske också bör fråga sig varför en tidning som Dispatch International ber honom att skriva en krönika. Kanske kan anledningen till att just han fick förfrågan spåras i vad han tidigare skrivit, i Expressen, om islam och invandring?

Islam är en farlig religion slog Nilson fast i en krönika år 2005. Men farligast, enligt en senare text, är ”islams shia-sekt som hyllar martyrskap och oförsonlig kamp mot de ’otrogna’, det vill säga vi”. Han fortsätter: 
Shiiterna anser att Israel måste förintas, alltså att varje judisk man, kvinna eller barn måste mördas. Ja, de tycker så - svårt att förstå för en svensk - men de tycker så. På allvar. De vill se ett berg av brinnande lik...
Nilson och Expressen mötte då kritik för att tillskriva världens ca 200 000 000 shiamuslimer lusten att se ”brinnande lik”.

Detta var inte första gången Nilson gör skillnad mellan ”vi” (svenskar = icke-muslimer) och ”dom” (muslimer = icke-svenskar) och utmålar ”dom” som ett akut hot mot ”vår” säkerhet: 
Faktum är att vi, ja, svenskarna, faktiskt är på väg att avskaffa oss, om än sakta. Obs! att nu raljerar jag inte längre. Sverige har sen länge minskande befolkning, ja, om vi ser till pursvenskar. Varje par föder statistiskt sett färre än två barn, lika med minskning. Våra invandrare, numera omkring 20 procent, av vilka 400 000 muslimer (varav de allra flesta naturligtvis inte är islamister), föder betydligt fler. Det är oundvikligt att det muslimska inflytandet växer. Kort sagt: vi befinner oss i krig…
 Mycket i dessa krönikor rimmar med grundläggande föreställningar i islamofobisk diskurs: Islam essentialiseras utifrån negativa stereotyper. De mest extrema uttrycken får representera hela religionen. Islam, snarare än muslimer, tillskrivs agens.

Här finns också föreställningen om en muslimsk demografisk krigsföring. Genom invandring och barnafödande ska muslimerna ta över världen. Samma föreställning, en av eurabiadoktrinens grundpelare, föranledde häromdagen SD-politikern Annika Rydh att vilja begränsa muslimers barnafödande.

Nilson har dragit på sig kritik i samband med dessa krönikor och även anmälts för hets mot folkgrupp. Själv menar han dock att han omöjligt kan anses främlingsfientlig: ”Knappast. Jag har levt utomlands.”

Det är säkert så att Nilson inte upplever sig som främlings- eller islamfientlig. Men om så är fallet kanske han borde reflektera över varför hans texter gång på gång upplevs just så. Som främlings- och islamfientliga och därför attraktiva för Dispatch International.

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

onsdag 5 december 2012

Bilden av islam, då och nu


Igår kväll lyssnade jag på en föreläsning av Pål Levin, doktorerad i Internationella relationer och föreståndare för det nyblivna Institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet. Titeln på fördraget var Islam och Europas identitetskriser och utgick från hans bok Turkey and the European Union: Christian and Secular Images of Islam. Föredraget arrangerades av Föreningen Svenska Istanbulinstitutets Vänner.

Levin pekade på två olika föreställningar om islam och muslimer, som går tillbaka till 600-talet och med viss kontinuitet sträcker sig in i vår egen tid. Å ena sidan, menade han, finns bilen av islam som Guds straff. Dessa föreställningar, som var framträdande inte minst hos Luther, har ett själv- och samhällskritiskt drag. Orsaken till muslimernas härjningar menade man stod att finna i det egna beteendet, i ett avfall från den sanna läran.

Det andra narrativet – som Levin menar att vi tydligt finner bland annat hos Voltaire – är mer offensivt. Här utmålas islam som en barbarisk religion och muslimen som dum, våldsam, och översexuell. Som en fiende att bekämpa. Detta känner vi igen i den samtida högerextrema och islamofoba diskursen.

Båda dessa föreställningsvärldar och narrativ är närvarande i samtida europeisk identitetspolitik och i relationen till Turkiet, menar Levin. Kanske handlar inte negativa bilder av islam och muslimer – i diskussionerna om Turkiets eventuella medlemskap i EU – så mycket om islam och muslimer, utan mer om Europa och européer? Vad är europa? Vad utmärker en europé? Vad vill vi att dessa utmärkande drag ska vara?

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

måndag 3 december 2012

Julgranskonflikt i Danmark – religionsfrihet, media och anti-muslimsk mobilisering


Med följande blogginlägg välkomnar vi vår danska kollega, religionssociologen Brian Arly Jacobsen till religionsvetenskapliga kommentar. Brian redogör för de senaste veckornas konflikter kring en julgran i Danmark. Även svenska media har uppmärksammat utvecklingen i Danmark.

Det hele begyndte da en boligforeningsbestyrelse besluttede at stemme nej til indkøb af et fælles juletræ. Den beslutning vakte voldsom debat, smadrede ruder, krisepsykologer, demonstrationer og  mordtrusler blev pludselig en del af virkeligheden i Egedalsvænge i Kokkedal nord for København.

Konflikten om det aflyste juletræ begyndte på et bestyrelsesmøde den 31. oktober 2012, da et muslimsk flertal i boligbestyrelsen valgte, at nedstemme den årlige juletradition i Egedalsvænge med fælles juletræ og gløgg. Det var nok de færreste, der havde forestillet sig, hvad beslutningen ville føre til af konflikt. Samme bestyrelse havde tidligere på året brugt 60.000 kr. på en eid-fest. Spørgsmålet om eid-festen og bestyrelsesflertallets religiøse tilhørsforhold skulle hurtigt vise sig, at være sprængfarlige ingredienser i historien om juletræet

Fra en lille og lokal kontrovers i en boligforening, blev sagen første gang omtalt i Frederiksborg Amts Avis den 7. november. Samme dag satte den danske presse massivt ind i omtale af sagen. På nuværende tidspunkt har den skrevne presse produceret over 450 artikler om sagen. Radio og tv har fulgt sagen tæt med indslag fra boligområdet og live-dækning af generalforsamling.

De lokale politikere var ikke sene til at udtale sig om sagen. Både Venstre og Dansk Folkeparti formulerede en officiel holdning til det manglende juletræ og begge partier havde et juletræ klar til beboerne.

Den lokale socialdemokratiske borgmester Thomas Lykke Pedersen gjorde sagen til et lokalpolitisk anliggende, da han sendte et åbent brev (dvs. et brev til både bestyrelse og offentlighed) til boligforeningens bestyrelse. Det hører ikke til kommunalpolitikkens hverdag, at borgmestre udtaler sig om religionspolitiske spørgsmål, men når den lokale borgmester gjorde det i dette tilfælde, skyldtes det ifølge brevet til offentligheden, at ”Balladen om juletræet i Egedalsvænge desværre er dårlig nyt for hele Kokkedal. Bysamfundets omdømme er blevet hårdt ramt og lider skade af den meget negative presseomtale.” Spørgsmålet var altså blevet til en sag borgmesteren så sig nødsaget til at reagere på, fordi det påvirkede hele byens omdømme. Derfor var hans opfordring til bestyrelsen, at ”genoverveje sin beslutning, så der kan komme et andet og bedre fokus på Kokkedal og det naturskønne område, som Egedalsvænge ligger i.”

Selvom religionspolitiske spørgsmål ikke er hverdag for danske kommunalpolitikere, tvinges de også i stigende omfang til at forholde sig til religionspolitiske spørgsmål såsom placeringen af hellige bygninger (moskéer, kirker etc.), kristendomsundervisning og konfirmationsforberedelse i folkeskolen samt spørgsmål som juletræssagen, hvor den øgede offentlige fokus på religion også får konsekvenser på et lokalpolitisk niveau. Årsagerne til den øgede fokus på religion er mange, og er givet nogle af de samme som på nationalt og internationalt niveau; migration, globale (geo)politiske forandringer efter kommunismens fald i Østeuropa og (de)sekulariseringsprocesser, der sætter relationen mellem stat og religion på dagsordenen herunder i Danmark. Det er forandringsprocesser af betydning for hele det danske samfund og for relationen mellem det politiske felt og religion på alle niveauer også i kommunalpolitik.

Venstres kulturordfører i Folketinget, Michael Aastrup Jensen, kaldte kulturminister Uffe Elbæk (RV) i samråd i Folketinget for at få ham til at forklare sine udtalelser og Dansk Folkepartis udlændinge- og integrationsordfører Martin Henriksen tog spørgsmålet op i Folketinget samme dag for at klargøre kulturminister Uffe Elbæks (RV) holdning til spørgsmålet. Martin Henriksen mente, at ”Det er uanstændigt, at man kommer til et land – det er, uanset om vi taler om første, anden eller tredje generation – og så simpelt hen vedtager at afskaffe det lands traditioner i et bestemt boligområde.” (jf. § 20-spørgsmål US 31 Om aflysning af julearrangement i boligforening, 07-11-2012, Folketinget.dk).

Kulturminister Uffe Elbæk (RV) afviste at blande sig i juletræssagen under henvisning til, at traditioner ”hele tiden er til debat og til forhandling” (jf. § 20-spørgsmål US 31 Om aflysning af julearrangement i boligforening, 07-11-2012, Folketinget.dk).

Det fik Michael Aastrup Jensen til i Berlingske 7. november at udtale, at: ”Det er beskæmmende, at kulturministeren er ligeglad med, at en beboerforening sparer juletræet væk og i stedet bruger et enormt beløb på at fejre eid.” I Danmark har vi ifølge Aastrup Jensen ” en dansk kulturarv, hvor vi blandt andet fejrer jul - det forventer jeg altså, at en dansk kulturminister kæmper for og værner om - uanset partifarve.”

Dansk Folkepartis Martin Henriksen gjorde partiets holdning klar i Frederiksborg Amts Avis: ”Det bedste er naturligvis hvis man får løst det lokalt, og at man ender med at markere julen. Sker det ikke, så bør Folketinget via lovgivningen forpligtige boligselskaberne til at værne om og opretholde danske traditioner. Det er langt fra en optimal løsning, og jeg er da åben overfor andre gode forslag, men hvis alternativet er, ikke at gøre noget, så bør vi reagere. Der er ganske enkelt tale om et uanstændigt angreb på dansk kultur.”

Samtidig med den stigende medieopmærksomhed på juletræssagen eskalerede konflikten i boligforeningen i Egedalsvænge. Underskrifter bliver indsamlet med krav om indkøb af et juletræk. Formanden for boligbestyrelsen Karin Leegaards vinduer blev smadret. TV 2’s sendebil blev smadret. Boligbestyrelsen blev væltet og meldt til politiet. Tilbage står spørgsmålet: Hvordan kunne det komme så vidt?

Konflikten ville aldrig være blevet så tilspidsede, hvis ikke den var blevet overtaget af politikere og meningsdannere ude fra med deres forskellige dagsordener. Medier og politikere bærer en stor del af ansvaret for konflikten. Politikerne har deres egne dagsordener, som de forfølger, og i tilfældet Egedalsvænge er politikernes dagsordener gået ud over almindelige mennesker. Den siddende formand Karin Leegaard er bukkede under for det massive mediepres. Ifølge Ekstra Bladet har de seneste ugers psykiske pres fået formanden til at opsige sin lejlighed efter 29 år. Hun er nu flygtet til Jylland, som avisen skriver. Den 28. november modtog kulturminister Uffe Elbæk tilligemed mordtrusler også i forbindelse med juletræssagen.

Spørgsmålet er om sagen overhovedet handler om et juletræ mere? Et svar på det spørgsmål kunne være, at beslutningen om at undvære juletræet ophidser visse dele af befolkningen, fordi det både er et nationalt og religiøst symbol, som ikke skal aflyses af ’udanske muslimer’. Den konservative folketingspolitiker Tom Behnke karakteriserede det, ifølge BT den 7. november, som ”misbrug” af demokratiet og en ”undertrykkelse af dansk kultur” af et ”smalt flertal” i en boligforening, når de på den måde egenhændigt ”har slået julen ihjel”. Dét må man ikke i Danmark: ”Man misbruger simpelthen et smalt flertal til at fremherske muslimske idealer frem for danske traditioner”, som Behnke udtrykte det.

Et af de muslimske bestyrelsesmedlemmer Ismail Mestasi udtalte i en avis, at nogen havde forsøgt at lokke dem i en fælde ved at få gruppen til at stemme nej til juletræet (Ekstra Bladet 10. november 2012): ”Og nu ser det pludselig ud, som om vi er de onde muslimer, som vil dræbe julen.”, som han udtrykte det. Men ifølge Mestasi var grundlaget for beslutningen en anden: ”Jeg er muslim, og jeg har aldrig holdt jul. Jeg kender ikke musikken, og jeg skal ikke gå rundt og servere gløgg og danse om juletræ. Det vil de have, at jeg skal stå for, fordi de ikke selv gider arrangere det, og det vil jeg ikke”, udtalte han og understregede, at han bemærkede det på vegne af den muslimske gruppe i bestyrelsen. Han fremhævede endvidere i interviewet til avisen, at mødereferatet var lavet af en, der slet ikke var med til mødet: ”I referatet står alt muligt om, at vi havde en stor debat om juletræet. Men sådan var det ikke. Der var slet ikke nogen, der gad at stå for arrangementet, siger han.” Derfor var det en fælde, mente Mestasi, som havde til formål, at udstille muslimerne i bestyrelsen som intolerante og ude af stand til at vise hensyn overfor det danske mindretal.

To ude fra kommende grupperinger meddelte kort tid efter, at de ville demonstrere lørdag den 1. december. Det drejede sig om foreningen Stop Islamiseringen af Danmark (SIAD) , som fik følgeskab af en moddemonstration arrangeret af Antifascistisk Aktion Antifascistisk Aktion Antifascistisk AktionAntifascistisk Aktion efter SIAD meddelte, at de ville demonstrere mod det muslimske bestyrelsesflertals beslutning om ikke at købe et juletræ og drikke julegløgg i boligforeningen.

Onsdag den 28. november afholdte boligforeningen generalforsamling med over 400 deltagende beboere. De valgte en ny bestyrelse – i øvrigt med nyt muslimsk flertal – og der var bred enighed om, at der skulle købes et juletræ hurtigst muligt. Allerede fredagen efter stod juletræet klar til opsætning i Egedalsvænge, så det også i år bliver jul i Kokkedals almennyttige boligområde. De to demonstrationer blev herefter aflyst.

Konflikten afspejler også en mediepolitiserende virkelighed, hvor politikere ikke reflekterer dybere over de langsigtede virkninger af deres retoriske virkemidler – retoriske strategier som ofte viser sig at være direkte kontraproduktive for en løsning på problemstillinger, der vedrører integration, islam og såkaldte danske værdier. For det meste handler den mediepolitiserende virkelighed om dag-til-dag overlevelse for politikeren. Holdninger formes efter forestillinger om udvalgte befolkningssegmenters (værdi)dom og når det handler om den hævdvundne danske tradition som  et juletræ og et glas gløgg i en beboerforening åbenbart udgør, så er (værdi)dommen og dermed politikkernes holdninger givet på forhånd. Det er demokrati på dansk anno 2012.

Brian Arly Jacobsen, ph.d, adjunkt vid Institut for Tværkulturelle og Regionale Studier, Københavns Universitet