Med risk att verka
tjatig vill jag igen påminna om det stora forskningsprojektet World Values Survey(s) och då
särskilt om de två böcker som publicerades 2003, Islam,
Gender, Culture, and Democracy och Human
Values and Social Change. Hade man läst dem så kom Arabvåren inte som
någon överraskning. Två av rapporterna där är särskilt intressanta, Mark
Tesslers ”Do
Islamic Orientations Influence Attitudes Toward Democracy in the Arab World? Evidence from Egypt, Jordan, Morocco,
and Algeria.”
och Mansoor Moaddels och Taqhi Azadarmakis ”The
Worldviews of Islamic Publics: The Cases of Egypt, Iran, and Jordan.” Bland
mycket annat får vi reda på hur stor andel av de tillfrågade som (alltså i
början av 2000-talet) beskrev sig själva som ”religiösa”. I Egypten var det 98
procent. (Jämförelse: i Sverige var det 33 procent.)
Vi kunde då också se
att ordet ”demokrati” har mycket hög status. Om man drar samman
siffermaterialet för svaren på olika frågor framgår det att i Egypten betydligt
över 90 procent såg demokrati som gott eller mycket gott. 67,9 procent svarade
att demokrati var något ”mycket gott”. Över 90 procent, detta i ett Egypten där
98 procent definierar sig som religiösa (av en befolkning på cirka 90 procent
muslimer och 10 procent kristna).
Det finns i rapporterna
också tabeller som visar graden av religiöst engagemang. Av det kan man läsa ut
att det inte fanns någon skillnad i den positiva inställningen till demokrati
beroende på graden av religiöst engagemang eller utövande. Detta kan man gott
lägga märke till.
Över 98 procent ser sig
själva som religiösa samtidigt som över 90 procent av dessa ser demokrati som
något gott eller mycket gott. Detta är då ett faktum som både religiösa ledare och
politiker måste ta hänsyn till. Det gäller också en islamistisk organisation
som det Muslimska Brödraskapet. Det är också värt att notera (vilket vi gjort
som har hängt med länge som observatörer till det här spelet) att Brödraskapet har
förändrats över tid, och ”demokrati” har blivit ett viktigt ord även där.
Utvecklingen har ju
också resulterat i utbrytningar och nybildande av organisationer med betydligt mer
radikalt teokratiskt program, och då även ”jihadister” med terrorn som vapen.
Men notera att terrorns offer till ojämförligt största delen har varit just
muslimer. Det har bidragit till terroristernas impopularitet. Människor gillar
inte att dödas eller skadas. Våld som legitimeras med religiöst språk
komprometterar religionen och uppfattas då av människor i gemen som blasfemiskt.
De politisk-islamiska rörelserna, den politiska islamismen, ser det följaktligen
som viktigt att ta avstånd från ”jihadisterna” och deras bruk av det religiösa
språket. Detta har vi också sett explicit i de uttalanden som Brödraskapets
ledning gjort vid flera tillfällen. Frontlinjen idag går mellan politisk
islamism och jihadismen. Även de mer extrema islamisterna (”salafisterna”) som
partiet an-Nur i Egypten tar avstånd från det våld som
jihadisterna-terroristerna begår.
I den iranska
revolutionen 1978-79 spelade det religiösa språket en stor roll. Språkbruket
var ett annat på Maidan at-Tahrir januari-februari 2011. En generationsväxling
har skett (här som över hela världen) med andra sätt att uttrycka protest. Det
handlar om en ny generation som har ögonblicklig kommunikation genom Internet,
mobiltelefoner och SMS och satellit-TV. IT-generationen har ett gemensamt språk
och gemensamma symboler. Detta kunde vi se i realtid sittande hemma på
Klostergården i Lund genom TV-kanalen al-Jazira. Vi kunde läsa banderoller och
plakat direkt. Vi kunde se de symboler (ofta just från IT-världen) och de
uttryck som användes. På arabiska, ja, men också många på engelska, riktade
till omvärlden. Och bland dem på plats i Kairo och på Maidan at-Tahrir hade
även svensk TV och press kompetenta journalister på plats, med dubbel språklig
och kulturell kompetens. Där fanns barn till folk som kom till Sverige på
1970-och 80-talen.
Referensramarna hos de
unga aktiva, även hos de mest religiöst engagerade, är andra än hos de äldre.
Religiös tradition fungerar på andra sätt än hos den äldre generationen.
Religion och religiositet, riter och fromhetsyttringar spelade förvisso roll på
Maidan at-Tahrir, men inte som protestens språk och inte för att uttrycka
politiska mål. Man kan notera de religiösa uttryckens och sedernas roll under
skeendet, till exempel i Ahdaf Soueif s skildring av skeendet och av sina egna
reaktioner i Kairo:
min stad, vår revolution. Människorna är religiösa men
protesternas språk var sekulärt. Unga människors revolt. Men rösträtt har
även de äldre. Ett tips för prognoser: Se på de olika aktörernas ålder.
Observera att gubbarna i Militärrådet är i 70-80-årsåldern. De kan inte hänga
med hur länge som helst.
Demokrati är alltså ett
populärt begrepp och demokrati ett folkligt krav från människor som ser sig
själva som religiösa. Muslimsk identitet och demokrati som ideal går alltså att
förena. Det är vad människor faktiskt gör.
Vi ser också hur man då
resonerar och finner religiösa argument för den saken. Man påminner om hur
människan, Adam, skapades av Gud (Sura 2:30/28 i Koranen) för att vara Guds khalīfa,
ställföreträdare eller förvaltare på jorden. Den som ska förvalta Guds
skapelse. Det betyder människors ansvar för natur, miljö och samhällsliv. Oftast
hänvisar man till Sura 42:38/36 där de troende karakteriseras som de vilka
avgör sina angelägenheter ”genom rådslag sinsemellan”. ”Rådslag”, shūrā,
förklaras innebära just demokrati (”så som i de skandinaviska länderna”). Man
betonar att Profeten
själv fattade sina beslut efter att ha rådgjort med sina följeslagare – och
ibland faktiskt böjde sig för deras åsikter. Och man hänvisar till den så
kallade Medinakonstitutionen från tiden för Profetens hijra, hans
emigration till Medina, som prejudikat för den multireligiösa och multietniska
staten. Koranordet ”inget tvång i religionen” (sura 2:256/257) anförs också som
argument för religiös och politisk frihet, och blir ett argument för den
sekulära staten.
En sak att lägga märke
till är just detta att det har bildats politiska partier med bakgrund i islamistiska
rörelser. Religiösa partier har varit förbjudna i många av länderna just med
motiveringen att religionstillhörigheten var något som alla medborgare hade, så
att inget parti kunde få göra anspråk på att representera ”statens religion”. I
och med att islamistiska rörelser nu står bakom bildandet av partier, innebär
det faktiskt (även om det kanske inte var avsikten) ett accepterande av staten
som en sekulär företeelse. Genom att man ställer upp i val har man faktiskt
accepterat att det är legitimt att rösta på andra partier om man vill. Detta
gäller också det ”salafistiska” partiet an-Nur i Egypten. Trots sitt
extrem-islamistiska program erkänner det legitimiteten i att det finns flera
partier.
Inspirationskällan för
det av Muslimska Brödraskapet initierade Frihets- och rättvisepartiet i Egypten
är uppenbarligen och uttalat Adalet ve Kalkınma Partisi (AKP), ”Rättvise- och
utvecklingspartiet”, i Turkiet. Det är ett parti med visst religiöst språkbruk
och som bejakar en muslimsk identitet, men som samtidigt uttryckligen slår vakt
om den sekulära staten. Den turkiske premiärministern Erdoğan är omåttligt
populär i Egypten. Hans besök där under 2011 var ett triumftåg.
Konspirationsteoretiker
hävdar förstås att de här partierna (inklusive det turkiska AKP) har ”en dold
agenda” och tänker inför ett system liknande det i Iran, eller rentav ett
talibanvälde. Även om en sådan hemlig agenda skulle finnas hos några (vilket
knappast är fallet) skulle det inte accepteras av den yngre kadern inom
rörelserna, och framför allt inte få något folkligt stöd.
Påfallande har
öppenheten i debatterna under valen i Egypten varit. Karikatyrer och även
ganska grova skämt om religiösa och politiska ledare har synts på väggar och på
Nätet, och en amper (och humoristisk) kritik av islamisterna har varit en del
av debatten. Det förekommer en religionskritik som jag inte har sett tidigare.
Där finns starka krav på personlig frihet. Flerpartisystemet och en öppen
debatt innebär att idén om religion och stat som ett och samma inte kan fungera.
Religiositet och religiös praxis blir ett personligt val bland flera möjliga.
Detta är en förändring som man inte kan utplåna med tvång även om man skulle vilja.
Muhammad Mursis seger i
valet var med mycket knapp marginal, och valdeltagandet i den andra omgången
inte påfallande stort. Åtskilliga av de många som röstat i den första omgången
på andra kandidater än de två som fick flest röster avstod tydligen vid andra
omgången. Men de finns kvar i väntan på nästa val. Brödraskapets popularitet
har samband med dess framgångsrika sociala verksamhet. Många hoppas att det nu
ska kunna ge resultat på statens nivå. Protesterna i januari-februari 2011
gällde ekonomiska och sociala problem, administrationella misslyckanden,
korruption, arbetslöshet. Konkreta frågor. Om (vilket är troligt) Muhammad
Mursi och den regering som kommer till stånd inte kan lösa de problemen, faller
populariteten. Och resultatet blir ett annat i nästa val. Kraven på social
rättvisa, personlig frihet och kraven på demokrati lär inte försvinna.
Jan Hjärpe, professor
emeritus i islamologi vid Lunds universitet