Hatbrott – från tro till vetande

Vi har flera gånger här på bloggen skrivit om hatbrott mot religiösa samt om antisemitiska tendenser i samhället. Som vi konstaterat i dessa inlägg vet vi relativt lite om de faktiska orsakerna till eller gärningsmännen bakom sådana brott. Däremot är det många som tror sig veta precis vad som försiggår, och varför. I kommentarer kan man ana att denna starka tro ofta bottnar i stereotypt negativa föreställningar om etniska eller religiösa grupper och därför riskerar att förstärka snarare än att lösa dessa problem.

Om några år kommer vi förhoppningsvis veta med om bakgrunden till några av dessa hatbrott, detta genom ett forskningsprojekt vid Malmö högskola som syftar till att undersöka hatbrott riktade mot judar, muslimer, romer och hbtq-personer i Skåne. Om detta kan vi läsa i Världen idag.

Forskningsprojektet "Hatbrott i Skåne – orsaker, konsekvenser och stödinsatser" ska 2015 förhoppningsvis ge en bättre bild av situationen i Skåne, och varför Malmö sticker ut jämfört med Stockholm och Göteborg. Det säger fil. Dr Jenny Kiiskinen som driver projektet tillsammans med docent Anders S Wigerfelt, som är projektansvarig, fil dr Berit Wigerfelt och professor Pieter Bevelander.

Detta kommer vi att få anledning att återkomma till.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Om judehatet - intervju med Niklas Orrenius

Vi har i flera inlägg här på bloggen berört judiska gruppers ökade utsatthet i Sverige, och då också konstaterat att det tyvärr finns stora brister och behov vad rör forskningen på detta område. Den kunskap vi har kommer huvudsakligen från journalister. Idag skriver exempelvis Dilsa Demirbag-Sten i ämnet i Dagens Nyheter, bland annat Sydsvenskan har följt upp det senaste attentatet mot synagogan i Malmö och i helgen hade Svenska dagbladet ett reportage om judar i Malmö. En av dem som skrivit mest i frågan under de senaste åren är journalisten Niklas Orrenius. Vi har därför bett honom försöka räta ut några frågetecken kring denna viktiga och aktuella fråga.

Jag vill samtidigt tipsa om Niklas Orrenius reportageböcker, som på ett välskrivet men ofta skrämmande sätt speglar dagens samhälle: Här är allt så perfekt: 23 politiska samhällsreportage (2009), Jag är inte rabiat. Jag äter pizza, En bok om Sverigedemokraterna (2010) och Sverige forever in my heart: reportage om rädsla, tolerans och migration (2012).

Niklas Orrenius

1. Du har under många år rapporterat om främlingsfientlighet och olika religiösa och etniska gruppers utsatthet främst i Skåne och Malmö-området. Kan du se att det skett en ökning vad gäller antisemitiska brott och attityder i regionen? När, i så fall, kan man ana att en sådan ökning skett?

Jag tycker att det är vanskligt att tala om ökningar eller minskningar av sådana här brott, åtminstone i ett kort perspektiv. Ibland ser man rubriker som "Kraftig ökning av antisemitiska brott" och då är artiklarna baserade på polisens anmälningsstatistik. Det är inte ett särskilt bra mått eftersom felkällorna är så många. Ibland uppmanar ledare i judiska församlingen medlemmarna att anmäla allt de drabbas av - då ser det i statistiken ut som om hatbrotten mot judar ökat, medan det snarare är benägenheten att anmäla som ökat. Man ska också komma ihåg att det är enskilda poliser som ska sortera in hatbrott i hatbrottskategorin - men polisernas utbildning och kunskap om vad som är hatbrott varierar väldigt, så vissa brott med rasistiska motiv blir aldrig bokförda som hatbrott. Så var exempelvis fallet med den muslimska kvinnan i Tomelilla som fick stenar och kastanjer kastade på sig - det sorterades inte in som hatbrott av Ystadpolisen.

Vad jag kan konstatera är att Malmö har stora problem med antisemitism hos befolkningen. Det räcker för att jag ska tycka att det är värt att undersöka, rapportera och diskutera. Efter att under framför allt våren ha talat med ett stort antal judar i Malmö så inser jag att utsattheten kan vara stor om man är jude och har kontakt med många Malmöbor. Flera judar jag talat med vågar inte berätta att de är judar, av rädsla för trakasserier. Det är fullständigt oacceptabelt.

Om jag ändå skulle säga något om en tendens, så gissar jag att antisemitismen har ökat under de senaste 10-20 åren. Det är den bild jag får när jag talar med judar. De är räddare idag än vad de var på 80- och 90-talet. Som Henryk Grynfeld, som flydde antisemitismen i Polen 1970, sa: "I Polen var jag jävla jude. När jag kom till Sverige blev jag jävla polack. Nu är det tillbaka till jävla jude igen."

2. Många menar att antisemitiska attityder ökat bland muslimer, i Sverige och globalt. Kan även du se sådana tendenser? Har du i så fall någon idé om vad detta kan bero på? En annan grupp som nämns är naturligtvis den heterogena extremhögern, hur tongivande är denna i dag? Och hur ser attityderna ut hos "vanligt folk"?

Visst finns det muslimer som är antisemiter i Malmö. Men jag är också lite skeptisk till dem som vill förklara antisemitismen i Malmö med att "muslimer ligger bakom". Visst, många av de unga män som exempelvis trakasserar rabbinen Shneur Kesselman har familjebakgrund i Mellanöstern. Sannolikt identifierar de flesta sig som muslimer. Men jag undrar ändå hur mycket religionen spelar roll här. Mycket av det judehat som visar sig i Malmö idag är sammanvävt med hat mot Israels politik mot palestinierna. Det ser man hela tiden, hur en demonstration mot Israels bombningar av Gaza 2009 urartade med att flaskor och ägg kastades mot judar på Stortorget, och hur rop som "jävla judar" hördes, eller i kedje-SMS:et som skickades runt "Personalen på McDonald's har bestämt att allt säljande på lördag ska gå till Israel, försök att inte äta hos de förbannade judarna". Det är inte så att Israels politik orsakar antisemitismen - den fanns där sedan innan - men när Israel uppfattas som aggressivt kommer den här antisemitismen i öppen dager. Och då tänker jag att det som gör att man ropar "jävla jude" inte handlar så mycket om att man är muslim, som att man fått med sig judehat från sin uppväxt och från arabisk antijudisk propaganda och att man dessutom är förbannad på Israel. Judehataren kan lika gärna vara sekulär ateist. Jag har svårt att se religionens stora roll i judehatet.

Extremhögerns judehat finns förstås, jag ser det på nätet på nazistsajter som för fram teorier om judisk makt hela tiden. Men extremhögern är inte ett så närvarande hot för Malmös judar, upplever jag. Däremot finns ju spår av den gamla svenska köksbordsantisemitismen kvar. Jag tycker fortfarande att det talats för lite om det judiska barnlägret i Höllviken - i Vellinge kommun, söder om Malmö - som två kvällar i oktober 2010 attackerades av ett stort ungdomsgäng som ropade saker som "Ni ska gasas!" och "Judejävlar förstör Höllviken!". Därinne satt judiska barn mellan sju och tretton år och var livrädda. Det handlade om över tjugo Höllvikenungdomar som kastade ägg och trampade sönder kursgårdens staket. De var ungdomar från familjer som varit svenska i flera generationer, de hade inte sin bakgrund i Mellanöstern. Så den svenska antisemitismen är långtifrån utdöd.

3. Jag upplever det som att dessa frågor i allt högre grad fokuserats i media senaste åren, och inte minst sedan Hannah Rosentahls besök i Malmö tidigare i år. Hur tänker och arbetar du kring dessa frågor?

Självklart satte Hannah Rosenthals besök strålkastarljuset på Malmö och på judehatet. Ett officiellt sändebud från USA:s president som skickas till en svensk stad för att undersöka rasism, och som dessutom riktar skarp kritik mot ett svenskt kommunalråd! Jag har aldrig hört talas om något liknande tidigare, att USA officiellt lägger sig i hur en svensk kommun sköts.

Tyvärr tror jag att det har funnits ett motstånd från vissa journalister att verkligen börja undersöka hur judehatet i Malmö ser ut. Det finns en ovana vid att hantera det faktum att individer från en utsatt grupp - folk med arabiskt ursprung - på samma gång kan vara offer för rasism och själva stå för rasism mot en annan grupp. Det är svårt för nyhetsjournalistiken, som ofta gillar tydliga "bad guys" och "good guys". Själv känner jag: det vore väl konstigt om bara folk med svenskt ursprung kunde vara rasister? Det är en väldigt underlig utgångspunkt. Rasism finns förstås hos judar, muslimer, kristna, ateister. Att inte orka se det är i sig diskriminerande, tycker jag.

Nu när det skrivs mycket om judehat, så tycker jag också att det är viktigt att påminna om andra gruppers utsatthet. Inte minst är rasismen mot romer väldigt underbevakad, tycker jag.

Hatet mot muslimer är också väldigt starkt. I Sverige och i andra västländer. Jag är just nu på reportageresa i USA, och märker hur djupt antimuslimska föreställningar om Barack Obama fått fäste. Obama är kristen, men väldigt många vanliga amerikaner - frisörer, restaurangägare, surfare, pensionärer - som jag träffar är övertygade om att han "egentligen" är muslim. Och att detta är något mycket dåligt och oamerikanskt. Även högt uppsatta konservativa politiker underblåser de här föreställningarna om "muslimske Obama".

Simon Sorgenfrei,

doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet

Attack mot judisk församling i Malmö

För några dagar sedan skrev jag en kort text där jag argumenterar att internationella händelser ofta påverkar lokala religiösa minoriteters situation och att lokala attacker ofta drivs på av händelser i andra delar av världen. Attacken mot den judiska församlingens lokaler i Malmö natten till fredag kan i sammanhanget ses som ett tragiskt exempel på vad jag skrev i min text. Från rapporteringen i media är det dock svårt att exakt avgöra vad som ligger bakom attacken. De två unga männen som har anhållits för attacken har tidigare varit kända hos polisen. Men medias rapportering har till stor del kommit att handla om den kritik som Malmö politikern och kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) har fått för sin hantering av den utsatthet som många människor av judisk härkomst upplever i Malmö och de uttalanden han har gjort i media rörande anti-semitism (se till exempel SvD och Aftonbladet). Istället för att bortförklara skälen med att hävda att det handlar om "spänningar mellan grupper i staden" menar SvD krönikören Benjamin Katzeff Silberstein att vi endast kan se attacken som ett exempel på det judehat som finns i det svenska samhället.

Enligt uppgifter från BRÅ är till exempel hatbrott med religiösa motiv dubbelt så vanliga i Malmö som i Göteborg och Stockholm. Statistiken visar också att antalet anti-semitiska hatbrott har ökat sedan 2008. Samtidigt som unga män av muslimsk kulturellbakgrund ofta pekas ut som orsaken till ökningen visar BRÅ, enligt SvD, att en fjärdedel av de anti-semitiska hatbrotten fortfarande kan kopplas till vit-makt ideologi. Antalet hatbrott med anti-semitiska motiv var 194 stycken förra året vilket kan jämföras med 278 anmälda islamofobiska hatbrott enligt SvD. Trots att det anmäls fler islamofobiska hatbrott är det dock viktigt att påpeka att gruppen judar endast uppgår till 20,000 personer medan antalet muslimer är betydligt större (uppskattas till närmare 400,000). Procentuellt är antalet anti-semitiska brott alltså betydligt fler än de islamofobiska brotten. Samtidigt som skillnaderna är stora kan anmälningsgraden variera mellan olika religiösa minoriteter. Eftersom medlemmar av den judiska gruppen vanligtvis är bättre integrerade i det svenska samhället än till exempel muslimer har de förmodligen bättre kunskap om möjligheten att anmäla hatbrott. Tillgång till språk, utbildningen av upplevelsen av tillhörighet är därför avgörande. Detta faktum innebär givetvis inte att ökningen av anti-semitiska brott skall negligeras, tvärtom, alla former av hatbrott måste fördömas av staten.

Efter attentaten anordnades också en stödmanifestation för den judiska församlingen där bland annat föreståndaren för Islamic Centre i Malmö, Bejzat Becirov, deltog. På samma sätt har det också varit vanligt med stödmanifestationer när moskéer har utsatts för skadegörelse och vandalism (till exempel i samband med att grishuvuden hade lagts ut på byggplatsen för den nya moskén i Göteborg). Även lokala stödmanifestationer tycks kunna knytas till min analys av internationella och globala våldshändelser. Samtidigt som dessa händelser kan leda till lokala hatbrott genererar de även stöd för utsatta minoriteter i till exempel västvärlden. 

Den knapphändiga informationen i media ger sammantaget allt för lite information om vilka orsaker och motiv som faktiskt låg bakom attacken. Hotbilden mot judar och då speciellt i Malmö är tydlig, men det finns också anledning att vara försiktig i analysen och inte utesluta att attacken kan ha utförts av andra skäl och att det kan ha handlat om ett pojkstreck. Men oavsett orsak är det uppenbart att merparten av Sveriges judar ser attacken som ett uttryck för en växande anti-semitism. Eftersom upplevelsen av diskriminering och hot vanligtvis utgår från offrets upplevelse är det klart att attacken kommer att uppfattas som ett anti-semitiskt brott. Men för att kunna fastställa och klassa ett brott som hatbrott måste polisen dock kunna fastställa förövarens motiv och vilka faktorer som drev på handlingen och ur detta perspektiv måste vi vänta på polisens utredning innan vi kan fastställa huruvida attacken är ett hatbrott eller inte. Men oberoende av motiv finns det all anledning att fördöma attacken i Malmö.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet