Är löpning en ny religion?

Precis som många människor i vårt avlånga land har jag ägnat en del av sommarens sköna dagar åt löpning och träning. Men istället för att ge sig ut i skogen och den friska luften har jag en fallenhet för att träna på löpband och i svettiga citygym. Men nu är det inte min träning som vi skall tala om – den är allt för obefintlig och ointressant för det här sammanhanget. Istället vill jag säga ett par ord om Kenneth Gysings intressanta och underhållande bok, Ett år av magiskt löpande (Pocketförlaget, 2012). Vid sidan av otaliga diskussioner om löpningens vedermödor, misslyckanden och njutningar uppehåller sig Gysing, som är redaktör på tidningen Runner's World, vid att likna löpning med religion. I inledningen av boken kan vi till exempel läsa följande utdrag:

”Det var för ett par år sen när jag såg ljuset. Himlen öppnade sig, ner steg en ängel iklädd löparshorts och ett par löparskor av odefinierbart märke. Löp och allt skall vara dig givet, dundrade ängeln. Sen vankande jag. Men tog ängeln på allvar.” (s. 11)

För Gysing är upptäckten av löpning närmast att likställa med en religiös upplevelse. Efter ängelns inträde ser världen inte längre likadan ut och löparens rutiner måste följa vissa givna riter och ritualer. Tidig träning måste kombineras med intervallträning, rätt mat måste ätas, speciella kläder för löpning måste införskaffas, och personbästa måste diskuteras och debatteras med likasinnade. Löpningens högtidsstunder är maror, enmilslopp, Göteborgsvarvet och söndagen är långlöparens heliga dag enligt Gysing. En ritualisering av vardagen och året som kanske inte ligger så långt ifrån det religiösa livets inordning av vardagen.

Trots att Gysing inte erbjuder någon djupare religionsvetenskaplig analys är hans iakttagelser intressant och på många sätt träffsäkra. Allt fler människor tycks faktiskt se löpningens ensamma slit som avkopplande och meningsskapande och som ett desperat försök att förlänga vårt liv här och nu. Döden och åldrandet är ständigt – medvetet eller omedvetet närvarande i Gysings krönikor. Men är det verkligen möjligt att se löpning som en form av religion? Spontant skulle de flesta förmodligen svara nej på denna fråga eftersom löpning inte på något sätt kräver en föreställning om någon transcendent verklighet eller några uppfattningar om något som vi kan kalla för gud eller något liknande. Som religionsvetare kan frågan dock bli mer komplicerad om vi istället väljer att betona religioners funktion och betydelse för många människor. Återigen blir det avgörande hur vi väljer att definiera vad som avses med religion – väljer vi att betona vad religion är för något eller vill vi istället se vilken funktion den fyller i människor liv. Ur det senare perspektiv är identitet och meningsskapande av central betydelse och här tycks löpning faktiskt kunna uppfylla vissa av de krav som ställs på ”religioner” om vi väljer att betona deras funktion för människor. Det är också viktigt att påpeka att löpningen faktiskt har sina egna högtidsstunder och ritualer som samlar stora mängder funktionärer och observatörer. Dessa passiva observatörer är alla potentiella löpare i en snar framtid. Kan man till och med se dessa som potentiella konvertiter och loppen som stora missionerande tältmöten för en ny livsstil?

Men innan vi drar för stora växlar på Gysings observationer är det viktigt att påpeka att han inte är ensam om att jämföra idrott, naturupplevelser och stora fysiska och psykiska vedermödor med de erfarenheter som många troende anser att de får av religiösa upplevelser (se till exempel Sorgenfreis inlägg här på bloggen om fotboll och religion). Att känna att man står utanför sin egen kropp, att uppleva en obeskrivbar gemenskap och samhörighet med något som är större än jaget tycks vara typiska drag för både religiösa upplevelser och stora påfrestningar i samband med träning och idrott. Kanske dessa upplevelser är den moderna människans sökande efter religion och mening i livet? Är det till och med möjligt att se löpning som en ny religion? Vad tror ni?

Göran Larsson, Professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Ramadan, OS och elitidrott II

Att vinna en olympisk medalj är svårt, förvånansvärt nog är det inte mycket svårare att vinna en när man fastar under Ramadan. Det hävdar åtminstone Suleiman Nyambui  från Tanzania, som tog silver i 5000 meter  under sommarspelen 1980 som liksom i år också sammanföll med ramadan.

"När du bestämmer dig för att göra något, är Allah bakom dig", säger Nyambui i en intervju i Washington Post. Han har haft en framgångsrik  karriär vid University of Texas El-Paso och är nu generalsekreterare för Tanzanias Friidrottsförbund.

Nyambui säger att det svåraste är träningen inför OS, att tävla är lätt., om däremot ramadan hade infallit före OS då idrottare förbereder sina kroppar för tävlingen så hade prestationerna blivit lidande. Han menar dock att fasta kan innebära problem för idrottare, men oftast endast under den första eller andra veckan av ramadan när kroppen fortfarande anpassar sig till de påfrestningar som är förknippade med fasta.

Vissa medicinska studier har tydligt visat att fasta hämmar prestationsförmågan, andra har knappt funnit några konsekvenser.  Effekterna av fasta beror också på faktorer som väder och tid på dygnet. Att tävla på morgonen en sval dag är lättare för en fastande idrottare än ett sent eftermiddagslopp på en varm dag.

I år har rättslärda från flera länder (t ex Marocko, Egypten) gjort uttalanden (fatawa, dvs plural av fatwa) till stöd för möjligheten att avstå från att fasta under OS. De rättslärde grundar dessa uttalanden på de undantag för fasta som redan finns inom islam. Sjuka människor, de som reser  eller riskerar sin hälsa kan avstå från att fasta och istället ta igen de dagar de missat senare. I analogi med detta motiverar flera rättslärda möjligheten att avstå från att fasta under OS med att de tävlande är resande. Andra, som t ex  Sheikh Abdelmoti Bayumi vid Al Azhar i Kairo, säger också att eftersom ”Sporten har blivit ett arbete där människor specialisera sig och får lön. Om sådant arbete försvåras på grund av den fastan, så det är lagligt att bryta det" .

Zahed Amanullah, amerikansk muslim och Londonbo sedan 2003 och som arbetat som byggledare på några av de olympiska byggnaderna i London, säger att "Om du valt att representera ditt land, är det ett stort ansvar, ochriskera detta är nästan oislamiskt". Amanullah, tror också att sommarspelen kommer ge brittiska muslimer en chans att visa upp sig som en del av det brittiska samhället. Han säger att brittiska muslimska idrottare utgör en implicit kritik mot de självmordsbombare som terroriserade London den 7 juli 2005, dagen efter det att staden fick OS 2012. 

Ur ett religionsvetenskapligt perspektiv är det intressant att se hur olika ställningstaganden, att fasta eller inte fasta under OS. Det är tydligt att det finns flera olika förhållningssätt och att dessa motiveras på olika sätt, ngt som vi kommer återkomma till under temat Ramadan, OS och elitidrott. 

Jenny Berglund, lektor i religionsvetenskap, Södertörns högskola