Islam och musik

I en kommentar till mitt inlägg om ett önskat förbud mot musik i Mali frågas hur detta kan legitimeras. Vad står i Koranen? Vad säger haditherna? Och vilken textkälla väger tyngst?

De flesta menar att det inte står något om musik i Koranen, medan andra tolkar vissa verser som att de förbjuder musik. Huvudsakligen bygger istället denna uppfattning på hadither (berättelser om Muhammad och hans följeslagare). Här finns flera traditioner som kan tolkas som att musik är förbjudet, eller i alla fall ogillades av Muhammad. Enligt andra traditioner tycks Muhammad ha tillåtit att man sjöng och spelade på en sorts tamburin eller trumma i samband med exempelvis id-festerna (som den nu aktuella id al-fitr som avslutar fastan i månaden ramadan), andra hadither berättar om hur Muhammad själv sjöng i samband med att muslimerna grävde en vallgrav runt staden Medina inför en belägring.

Källtexterna är alltså inte entydiga i frågan.

Vad rör källtexternas status och auktoritet menar muslimer generellt att Koranen – som förstås som Guds uppenbarelse – väger tyngre än haditherna. Haditherna används ofta för att specificera påbud och förbud som kommer till uttryck i Koranen. Om det står i den senare att muslimer ska be, kan man bland de förra finna direktiv för när och hur bönen ska gå till.

Muslimer som tycker om musik kan alltså hävda att Koranen inte förbjuder musik, liksom att det finns hadither som berättar att Muhammad inte bara tillät, utan själv musicerade tillsammans med sina vänner. Andra kan istället välja att lyfta fram hadither som tycks peka på att Muhammad ogillade, eller förbjöd musik.

Som någon uttrycker det i en av kommentarerna ser de (muslimer som vill förbjuda musik) ”det ju naturligtvis inte som någonting ont” utan snarare som ett sätt att hindra - enligt deras tolkning - sämre vetande muslimer från att gå emot Guds vilja. Ofta menar man då att musik är förbjudet för att det leder tankarna bort från Gud, eller att musik kan locka lyssnarna till omoraliska handlingar.

Som jag skrev i mitt tidigare inlägg är det en vanligare ståndpunkt att det är sammanhanget – snarare än musiken i sig – som bestämmer om musik är tillåten/lämplig eller inte. Det är också tydligt att muslimer i alla tider uppskattat musik och, i den mån de funnit det nödvändigt, hittat vägar att legitimera sitt lyssnande eller spelande. Många muslimska hiphopare har exempelvis menat att deras sätt att framföra musik – med endast sång till ett beat – är i linje med de hadither där Muhammad sägs ha gillat sång till trumma/tamburin.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Musiken tystnar i Mali?

Jag har flera gånger tidigare skrivit om situationen i Mali, bland annat här på bloggen. Nu rapporterar flera medier att jihadi-salafitiska grupper vill förbjuda västerländsk musik i landets radiosändningar. För säkerhets skull ska även icke västerländsk musik omfattas av förbudet. Endast koranrecitation ska få sändas, enligt Oussama Ould Abdel Kader, talesman för en grupp som kallar sig Rörelsen för enhet och jihad i västra Afrika.

Muslimska teologer har haft, och har, skilda åsikter om musik. Vissa har menat att all musik, utom eventuellt rytmiska slag på en form av tamburin eller trumma, är förbjuden. Andra anser att det är musiktexternas innehåll i kombination med lyssnarnas intention som avgör om musiken är lämplig eller inte. Musik som kan leda till exempelvis sex utanför äktenskapet eller annat omoraliskt beteende, menar man då, är olämplig eller förbjuden att lyssna på. Det finns även muslimer som använder musik i sin religionsutövning – även dessa kan vända sig emot ”omoralisk musik”. Den stora majoriteten muslimer, slutligen, reflekterar troligtvis inte så mycket över detta, utan gillar musik ungefär som andra.

I en känd berättelse i ämnet berättas att den sufiske poeten Rumi (d. 1273), vars efterföljare använder sig av både musik och dans i sina ritualer, i en diskussion ska ha liknat musik vid ljudet av paradisets portar. En muslim av motsatt mening ska då ha sagt att han inte tyckte om ljudet av gnisslande dörrar. Rumi svarade då att ”det beror på att du hör ljudet av portarna när de stängs, men jag hör hur de öppnas.”

Det mesta tyder på att Oussama Ould Abdel Kader och Rörelsen för enhet och jihad i västra Afrika tillhör den första kategorin ovan, och att de menar att musik är förbjudet enligt islam.

Att som de jihadistiska grupperna i Mali förstöra älskade moskéer och gravar, och förbjuda musik är inte det smidigaste sättet att vinna folkets kärlek. Jag har tidigare skrivit att ett alternativt sätt att förstå förstörelsen av helgongravar i Timbuktu kan vara att se på det som en sorts PR-verksamhet. Skulle man även kunna förstå detta utspel (som ju fort kablats ut i världens media) på detta sätt? Eller ska vi helt enkelt tro att dessa grupper handlar i enlighet med en fast religiös övertygelse?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet