Ramadan, OS och elitidrott III

Mer än 3.000 muslimska idrottare förväntas delta i Olympiska Spelen som inleds idag, även om arrangörerna säger att det är omöjligt att veta hur många av dessa som fastar från mat och dryck. Dock är allt väl förberett för de som väljer att fasta. Fastande idrottare kan t ex beställa "Bryta-fastan-förpackningar", fyllda med dadlar, vatten och energikakor och matsalen kommer att vara öppen dynget runt så att alla fastande kan äta sohor, morgonmåltiden som intas strax före soluppgången.

Den ständigt återkommande frågan är dock om det verkligen är lämpligt för idrottsmän och kvinnor att tävla eller träna om de fastar under ramadan? Under 2009 tillsatte den internationella olympiska kommittén (IOK) en nutritionsarbetsgrupp för att undersöka hur fasta påverkar idrottsprestationer. Ett forskarlag, ledda av Ron Maughan, professor i sport- och motionsnutrition vid Loughborough University, har analyserat mer än 400 artiklar om ramadan och sport. De har publicerat sina resultat i British Journal of Sports Medicine. Slutsatsen i rapporten är: "Fasta med kort varaktighet eller oregelbundna karaktär har liten eller ingen effekt på hälsan eller prestanda hos de flesta idrottare ... att iaktta ramadan har bara begränsat negativa konsekvenser för tränings- och tävlingsförmåga."

Maugan säger i en intervju till The Guradian att de flesta tenderar att ta förgivet att prestandan påverkas negativt av ramadan, men det är inget ovanligt att idrotta under ramadan. Maughan säger att "De flesta människor som fastar under ramadan, oavsett om de är idrottare eller inte, har fastat  under flera år. De vet hur man ska klara av det och hur långt deras kroppar kan gå. På så sätt är det säkert."

Många muslimska deltagare har dock valt bort att fasta, om t ex Abdul Buhari. Han har fastat under Ramadan sedan 12 års ålder, men i år kommer han inte att göra det. Buhari, är ​​en av Storbritanniens främsta diskuskastare. Han har beslutat att inte riskera sin OS prestation genom att avstå från mat eller vatten.

In en intervju säger han: "Det var ett väldigt svårt beslut eftersom jag har fastat hela mitt liv under ramadan - det är otroligt viktigt för mig, men om jag fastart kommer det att bli omöjligt att stanna i toppform och prestera på min högsta nivå under de olympiska spelen." Han säger. "Jag tror Gud är förlåtande, och jag ska ta igen varenda dag jag har missat." Han planerar att fasta senare under året.

Buhari väger 127 kilo. Han äter sex måltider om dagen och dricker sex liter vatten en vanlig dag. Under de år han har tränat under ramadan har han gått upp extra tidigt för sohor för att äta en variation av långsamma kolhydrater från t ex gröt, grovtbröd och sötpotatis, men även bruntris och pasta. Till detta har han druckit massor av vatten och elektrolyter förebygga kramp. När han på kvällen har brutit fastan har han upprepat processen. "Visst, ibland har jag känt mig törstig, men i slutändan var min var min motivation. Jag kunde använda den för ta mig igenom dagen", säger han.

Många av de idrottare som avstår från att fasta under OS har liksom Buhari sagt att de kommer att ta igen fastan under någon annan del av året samt att de under de dagar de avstår från att fasta ska skänka pengar till fattiga. Roddaren Mo Sbihi har till exempel beslutat att ge 60 måltider om dagen till fattiga för varje dag han avstår att fasta han. Han kom fram till den här lösningen efter samråd med muslimska lärda i Marocko, varifrån hans pappa kommer. I mer konkreta termer innebär detta att han kommer att ge mat till 1 800 personer till en ungefärlig kostnad av £ 2000.

Mo Sbihi

 Jenny Berglund, Lektor i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Ramadan, OS och elitidrott II

Att vinna en olympisk medalj är svårt, förvånansvärt nog är det inte mycket svårare att vinna en när man fastar under Ramadan. Det hävdar åtminstone Suleiman Nyambui  från Tanzania, som tog silver i 5000 meter  under sommarspelen 1980 som liksom i år också sammanföll med ramadan.

"När du bestämmer dig för att göra något, är Allah bakom dig", säger Nyambui i en intervju i Washington Post. Han har haft en framgångsrik  karriär vid University of Texas El-Paso och är nu generalsekreterare för Tanzanias Friidrottsförbund.

Nyambui säger att det svåraste är träningen inför OS, att tävla är lätt., om däremot ramadan hade infallit före OS då idrottare förbereder sina kroppar för tävlingen så hade prestationerna blivit lidande. Han menar dock att fasta kan innebära problem för idrottare, men oftast endast under den första eller andra veckan av ramadan när kroppen fortfarande anpassar sig till de påfrestningar som är förknippade med fasta.

Vissa medicinska studier har tydligt visat att fasta hämmar prestationsförmågan, andra har knappt funnit några konsekvenser.  Effekterna av fasta beror också på faktorer som väder och tid på dygnet. Att tävla på morgonen en sval dag är lättare för en fastande idrottare än ett sent eftermiddagslopp på en varm dag.

I år har rättslärda från flera länder (t ex Marocko, Egypten) gjort uttalanden (fatawa, dvs plural av fatwa) till stöd för möjligheten att avstå från att fasta under OS. De rättslärde grundar dessa uttalanden på de undantag för fasta som redan finns inom islam. Sjuka människor, de som reser  eller riskerar sin hälsa kan avstå från att fasta och istället ta igen de dagar de missat senare. I analogi med detta motiverar flera rättslärda möjligheten att avstå från att fasta under OS med att de tävlande är resande. Andra, som t ex  Sheikh Abdelmoti Bayumi vid Al Azhar i Kairo, säger också att eftersom ”Sporten har blivit ett arbete där människor specialisera sig och får lön. Om sådant arbete försvåras på grund av den fastan, så det är lagligt att bryta det" .

Zahed Amanullah, amerikansk muslim och Londonbo sedan 2003 och som arbetat som byggledare på några av de olympiska byggnaderna i London, säger att "Om du valt att representera ditt land, är det ett stort ansvar, ochriskera detta är nästan oislamiskt". Amanullah, tror också att sommarspelen kommer ge brittiska muslimer en chans att visa upp sig som en del av det brittiska samhället. Han säger att brittiska muslimska idrottare utgör en implicit kritik mot de självmordsbombare som terroriserade London den 7 juli 2005, dagen efter det att staden fick OS 2012. 

Ur ett religionsvetenskapligt perspektiv är det intressant att se hur olika ställningstaganden, att fasta eller inte fasta under OS. Det är tydligt att det finns flera olika förhållningssätt och att dessa motiveras på olika sätt, ngt som vi kommer återkomma till under temat Ramadan, OS och elitidrott. 

Jenny Berglund, lektor i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Ramadan, OS och elitidrott I

Olympiska spelen börjar på fredag, mitt under fastemånaden ramadan. Här på bloggen kommer vi uppmärksamma just ramadan, OS och elitidrott under den kommande veckan.

Inom islam är fastandet under ramadan en religiös plikt, en av de fem pelarna. Fastandet sker till åminnelse av att det var under månaden ramadan som profeten Muhammad först fick Koranen uppenbarad för sig. Fasta under ramadan anses föra människan närmare Gud, att avstå från mat och dryck under dygnets ljusa timmar ska idealt sett få människan att rikta all sin uppmärksamhet mot Gud istället för världsliga begär, det får också människor att känna solidaritet med fattiga och svältande. Många muslimer lyfter också fram fastans hälsobringande effekter, det vill säga att kroppen ”renas”. Att ta väl vara på den kropp som människan har givits av Gud är ett ideal som ofta omnämns både i förhållande till ramadan och till idrott. I boken Ramadan - en svensk tradition finns ett kapitel som handlar om elitidrott och ramadan. Där berättar Arnela, världsmästare i brasiliansk jujutsu hur hon resonerar kring just elitidrott och ramadan. Något som är mycket aktuellt i förhållande till de stundande Olympiska spelen.

Elitidrottares fastande under ramadan har flera gånger tidigare uppmärksammats i media under de senaste åren. Välkända fotbollsspelare som till exempel Yaya Touré och Eric Abidal fastar under ramadan vilket har inneburit kritik från såväl fans som klubbar som oroar sig för att de ska prestera sämre på viktiga matcher. Några spelare har blivit anklagade av sina klubbar för att bryta sina kontrakt eftersom de av klubbledningarna inte anses satsa fullt ut när de fastar. Åsikter om hur ramadan påverkar idrottsresultat går vitt isär både bland utövare och tränare. Vissa elitidrottare hävdar att fastan inte påverkar deras prestationer i tävlingar utan snarare hjälper dem, medan andra menar att det visserligen påverkar dem fysiskt, men att det andliga värdet av ramadan kompenserar för detta. Vissa väljer att avstå från att fasta om ramadan infaller under träningsperioder, ibland med hänvisning till att den som är på resande fot inte behöver fasta eller att man inte bör fasta om det finns risk att kroppen skadas.

Det finns inga entydiga resultat från idrottsvetenskapliga studier som visar att det varken skulle vara farligt eller speciellt bra att kombinera idrott med fasta under ramadan, istället tycks det vara frågan om vilken idrott det handlar om, när på dygnet man idrottar samt på vilket sätt man kompenserar för det vätske- och energibortfall som fasta under dygnets ljusa timmar innebär.

Religion och idrott är ett spännande forskningsfält! Håll ögonen på bloggen om du är intresserad av Ramadan, OS och elitidrott, det kommer mer...

Jenny Berglund, lektor i religionsvetenskap, Södertörns högskola.

Ramadan - en svensk tradition

Idag inleds fastemånaden ramadan. Av den anledningen skulle jag vilja presentera boken Ramadan - en svensk tradition som publicerades 2009 lite närmare:

Fredrik konverterade till islam i tjugoårsåldern och har tagit till sig traditioner förknippade med fastemånaden ramadan i vuxen ålder. Hana är född muslim men har inte fastat på tjugo år. Nu ska hon göra ett nytt försök. Arnela, som tänkt mycket kring sin religion alltsedan tonåren, väljer att inte fasta eftersom hon tränar inför VM i brasiliansk jiu-jitsu. Mine och Ahmed har fastat sedan de var ganska små, men först nu som unga vuxna känner de sig riktigt medvetna om varför de gör det.

Bland de muslimer vars erfarenheter speglas i boken finns gemensamma föreställningar om vad ramadan innebär. De är alla överens om att man bör avhålla sig från mat, dryck och sexuellt umgänge under dygnets ljusa timmar – om man kan. Dessutom menar de också att man ska sträva efter att vara extra generös och vänlig mot sin nästa. Fastan genomförs i solidaritet med fattiga och behövande och fyller samtidigt en funktion som andlig rening.

Utöver de gemensamma dragen är det också tydligt att ramadan tar färg och form av såväl personliga omständigheter som av den omgivande kulturen. I den här boken vill vi spegla den mångfald av föreställningar och traditioner som förknippas med ramadan i Sverige. Men först vill vi säga något om religiös pluralism i stort.

I Sverige iakttar vi högtider förknippade med flera olika reli- gioner, men kalenderns röda dagar hänger huvudsakligen sam- man med det kristna kyrkoåret. Detta är inte så konstigt eftersom Sverige sedan ungefär tusen år är ett kristet land. Kristendomen har sina rötter i Mellanöstern men har spridits över världen och utvecklats till en mängd varierande traditioner med en gemensam tro på Jesus Kristus. Under de sekler det tagit för religionen att etableras i Sverige har religionsutövningen och trosdogmerna tagit intryck av den nya miljöns seder och bruk. Än idag har exempelvis julfirandet många förkristna inslag och knappast gick Jesu apostlar omkring utklädda till häxor för att tigga godis under påsken för två tusen år sedan ...

Även om det enligt en Gallupundersökning endast är cirka 18 procent av Sveriges befolkning som idag framhåller religion som en viktig del av sitt vardagsliv, kan vi konstatera att en överväldigande majoritet firar de kristna högtiderna – såsom påsk och jul – utan att nödvändigtvis uppleva dessa som »religiösa». Det visar att de flesta svenskar har en tydlig kristen traditionstillhörighet och är vad som kan kallas för kulturellt kristna.

Trots den protestantiska majoriteten har Sverige aldrig varit ett religiöst och kulturellt homogent land. Under lång tid levde kristen- domen sida vid sida med fornnordisk religion och än idag lever samiska trosföreställningar kvar trots århundraden av förtryck. Fram till reformationen under 1500-talet var Sverige ett katolskt land och sedan 1700-talet finns en liten judisk minoritet i landet. Den katolska närvaron ökar idag i det svenska samhället, men här finns också andra kristna tolkningstraditioner såsom syrisk- ortodoxa kyrkan, pingströrelsen och læstadianismen.

Religiös pluralism är alltså inget nytt. Däremot kan man konstatera att det idag finns fler religiösa traditioner representerade än tidigare. Precis som kristendomen en gång för längesedan lång- samt etablerades i Sverige kan vi nu se hur andra religiösa traditioner genomgår liknande processer. År 1930 fanns det femton registrerade muslimer i Sverige. Den första församlingen etablerades 1949 av tatarer som kommit från Finland. År 1951 infördes den nuvarande religionsfrihetslagstiftningen. »Varje medborgare», fastslår lagen, »är gentemot det allmänna tillförsäkrad --- religionsfrihet: frihet att ensam eller till- sammans med andra utöva sin religion». Lagen ger alla i Sverige rätt att tro vad man vill, men inte nödvändigtvis att utföra handlingar som kan förknippas med religion. För många är rätten att inte bekänna sig till någon religion viktigare än rätten att göra det. Den svenska lagstiftningen erbjuder alltså såväl frihet till som fri- het från religion.

Arbetskraftsinvandringen efter andra världskriget och de senaste tre decenniernas migration har ökat Sveriges religiösa och kulturella mångfald. Därför gjordes 1976 ett tillägg till en av Sveriges grundlagar, regeringsformen, som fastslår att »etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas» (1 kap. 2 §). Detta betonar att Sverige enligt lag ska vara ett pluralistiskt och mång- religiöst land.

Immigranter och flyktingar från till exempel Turkiet, Italien, Iran eller Somalia har olika religiös, eller icke-religiös, bakgrund. För vissa är religionen ett viktigt inslag i livet medan andra upp- lever sig som sekulariserade eller religiöst indifferenta. Många har flytt till Sverige för att få möjlighet att praktisera sin religion, medan andra har flytt för att slippa göra det.

Idag registrerar vi inte längre våra medborgares religiösa till- hörighet, men uppskattningsvis finns det cirka 400 000 personer med muslimsk kulturell bakgrund i Sverige, vilket gör islam till Sveriges näst största religion. (Uppgiften är hämtad ur Göran Lars- sons och Åke Sanders nyligen publicerade bok Islam and Muslims in Sweden – se också lästipsen sist i boken.) Från att ha varit en religion som fanns »där borta» har islam blivit en religion som finns »här hemma». Omkring 100 000 av Sveriges muslimer är enligt SST (Nämnden för statligt stöd till trossamfund) medlemmar i någon muslimsk församling och 100 000 är i skolåldern eller yngre. Vissa är praktiserande medan andra är mer eller mindre sekulariserade och kan beskrivas som kulturella muslimer.

Den muslimska befolkningen består av individer med skiftande etnisk bakgrund som representerar olika tolkningstraditioner och en stor inbördes variation vad gäller utbildningsbakgrund och klasstillhörighet. Detta gör att det är omöjligt att tala om islam i Sverige som ett enhetligt fenomen.

Något som dock kan sägas vara gemensamt för de flesta svenska muslimer är iakttagandet av fastemånaden ramadan. Högtiden är idag ett alltmer synligt inslag i svensk kultur. Enligt Svensk Handel ökar omsättningen med cirka en miljard kronor i matvaruhandeln under månaden och allt fler affärer uppmärksammar ramadan med speciell reklam och specialbeställda varor. På allt fler skolor och arbetsplatser ordnas fester vid id al-fitr, eller bayram som samma högtid heter på turkiska, när fastan är slut, och i Sveriges riksdag bjuder man sedan några år på iftar, måltiden som under ramadan bryter fastan när solen går ner. Moskéerna är mer väl- besökta än vanligt och flera muslimska organisationer anordnar aktiviteter som ska spegla ramadans budskap. Exempelvis har den turkisk-muslimska organisationen Takva sedan några år delat ut mat till dem som vill ha och behöver – vare sig de är muslimer eller inte – på Medborgarplatsen i Stockholm på fredagskvällar under ramadan.

I boken beskrivs hur den muslimska fastemånaden uppmärksammas bland muslimer i Sverige. Exemplen är hämtade från olika delar av landet och skildrar olika miljöer och individer. Sammantaget visar de en del av den svenska muslimska mångfalden. Kapitlen är skrivna av forskare från högskolor och universitet runt om i landet och bygger i flertalet fall på intervjuer som utfördes under ramadan 2008. Svenska muslimer kommer alltså i hög grad själva till tals i boken och berättar vad ramadan betyder just för dem.

Ovanstående text är hämtad ur inledningen till boken, vi hoppas att den väcker ett intresse att veta mer om islam i Sverige. För den som vill läsa mer ger vi avslutningsvis förslag på flera bra böcker i ämnet.

Jenny Berglund, Lektor i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Ramadan 2012

På fredag den 20 juli inleds med största sannolikhet den muslimska fastemånaden Ramadan. Detta är en högtidsmånad som berör allt fler svenskar, både muslimer och icke-muslimer. Långsamt utvecklas specifikt svenska ramadantraditioner. Om detta kan man läsa i boken Ramadan – en svensk tradition.

Eftersom den muslimska tideräkningen följer månåret infaller ramadan cirka 11 dagar tidigare för varje år, vilket i sin tur innebär att fastan kommer att sammanfalla med sommarsolståndet om bara några år. Redan under årets fastemånad kommer dagarna vara ca 17 timmar långa bara i Stockholmstrakten. Dessa långa, hungriga dagar har under senare år bidragit till en diskussion om fastans föreskrifter bland svenska muslimer, en diskussion som antyder att specifika platsförhållanden bidrar till religiös förändring som kan få djupgående teologiska konsekvenser.

.

Tumregeln att muslimer ska fasta från det att solen går upp tills dess att solen går ner erbjöd kanske inte några större problem i Mecka och Medina på 600-talet. Men i och med att muslimer i dag bor även i nordliga avkrokar som Sverige blir det genast besvärligare. Fastande muslimer har tacklat detta på olika sätt. Många rättar sig efter en fatwa, ett religiöst utlåtande, som utfärdats i Egypten med muslimer i Skandinavien i åtanke. Fatwan, vilken följer en tolkning av reformisten Muhammad Abduh (1849-1905), gör gällande att muslimer i norr kan följa tiderna i Mecka – de tider Muhammad och de första muslimerna följde – istället för att fasta efter rådande platsspecifika förhållanden. De ska alltså istället för att bokstavligen följa föreskrifterna, omtolka dessa och bryta fastan innan solens nedgång:

Muslimer i länder med extrem variation i dagens och nattens längd, där det är svårt att fasta, skall uppskatta tiden för att starta och avsluta sin fasta. De skall bortse från de tecken som i den heliga lagen markerar tiden för bön och fasta, så som gryning, soluppgång, middag, solnedgång, natt och liknande.

I praktiken har detta tolkats som att man i Sverige skulle bryta fastan strax efter fem på eftermiddagen, istället för vid solnedgången som nu inträffar efter nio på kvällen. Men detta förhållningssätt är inte okontroversiellt bland engagerade muslimer. Några har valt att följa den reformistiska linjen och bryter fastan på eftermiddagen, medan de flesta nog försöker bita ihop till solnedgången.

Här är det på sin plats att påpeka att långt ifrån alla muslimer i Sverige fastar överhuvudtaget, liksom att vissa väljer att iaktta fastan på andra sätt – exempelvis genom att avstå från cigaretter, alkohol eller skräpmat under en månad. Den diskussion som förs engagerar också en relativt liten grupp individer med ett större intresse för religiösa frågor än majoriteten. 

I den diskussion som förs kan vi urskilja två positioner. Å ena sidan har vi dem som, i alla fall i denna fråga, vill följa de äldsta skriftliga påbuden kring fastan. De eftersträvar vad man kan kalla en mimetisk attityd till religiösa källtexter och traditioner och vänder sig mot den relativism som ovan citerade fatwa kan ge utrymme för. I detta läger har man lyft fram en konkurrerande fatwa från 1952 av den tidigare egyptiske muftin Shaykh Hasanayn Muhammed Makhluf:

Fastan, som den definierats av den religiösa lagen, börjar när gryningen infaller och sträcker sig fram till solnedgången varje dag. Tiden för fastan varierar från land till land. Att ett land har långa fastetider är, i sig, ingen ursäkt för att låta bli att fasta. Det är tillåtet att avstå från att fasta bara om man tror att fastan kommer att resultera i sådan sjukdom eller utmattning som är till skada för en själv.

.

Detta uttalande vill göra gällande att traditionen är tydlig i denna fråga och, kanske ännu viktigare, att den religiösa lagen gäller bortom tid och rum. Det som gällde för fastan i Mecka på 600-talet gäller också i Sverige 2012.

Men för dem som har ett mer hermeneutiskt, tolkande, förhållande till traditionen är inte texternas innebörd lika glasklar. Som exempel kan de peka på koranens sura 2:185 som i Knut Mohammed Bernströms översättning lyder:

Den av er som ser månens nytändning skall fasta månaden ut. Men den som är sjuk eller [stadd] på resa [skall fasta därefter] under motsvarande antal dagar. Gud vill göra det lätt - inte tungt - för er. Håll [fastan under den föreskrivna] perioden och prisa Gud som har väglett er - kanske skall ni visa [Honom] tacksamhet.

Vad koranen föreskriver, menar man, är att muslimer ska fasta under en månad, men inte under orimligt långa tider. Gud vill göra det lätt, inte tungt, för människan. Enligt detta angreppssätt är inte heller Makhlufs uttalande otvetydigt. Med avstamp i fatwans sista mening tolkar man det som att de långa fastedagarna kan innebära ett så pass stort hinder att de kan leda till att muslimer avstår från att fasta, eller till och med kan äventyra deras fysiska hälsa. Hellre än att hota den muslimska gemenskapen är det i så fall bättre att muslimer fastar enligt den dygnslängd som är gällande i Mecka, menar man. Detta var ju också var de tider som profeten Muhammad följde.

Förespråkarna för det mimetiska idealet menar att detta sätt att tolka traditionerna kan vara en ursäkt för att ta lättvindigt på religiösa regler. Mecka är, om än en helig stad, trots allt en plats i tid och rum medan Guds vilja, så som denna kommit till uttryck i de muslimska traditionerna, är evigt och allestädes gällande.

Härigenom kan man se att denna debatt gäller mer än bara frågan om när och hur muslimer ska fasta. Platsen såväl som tiden och dess förhållanden ställer nya frågor till gamla traditioner. Frågor som får viktiga teologiska konsekvenser. När ett mimetiskt förhållande till de religiösa texterna och traditionerna blir opraktiskt och svårhanterligt väljer vissa – som vi har sett – att finna nya sätt att förstå och tolka religiösa föreskrifter, hellre än att bryta med dem. För att Guds universella budskap ska kunna vara evigt gällande menar förespråkare för ett sådant förhållningssätt att detta måste tolkas på nytt utifrån rådande omständigheter. Detta kommer då att påverka synen även på andra frågor reglerade av religiösa texter, från rituella påbud till förhållanden mellan könen.

Den pågående diskussionen om fastans föreskrifter kan alltså förstås som ett uttryck för en inomislamisk förhandling om tolkningsmakt och auktoritet. Ett hermeneutiskt förhållande till religion, och ökade möjligheter för individer att själva tolka, eller välja mellan konkurrerande tolkningar, bidrar till en individualisering av religion och en maktförskjutning från externa auktoriteter till individen själv.

Den pågående diskussionen kring hur fastan i månaden ramadan ska iakttas i Sverige visar att islam, liksom andra religiösa traditioner, aldrig är slutgiltigt uttolkad och definierad utan hela tiden förändras och utformas i en pågående diskussion. Dessa olika förhållningssätt till reglerna för den muslimska fastan föreslår också att inte endast tiden och dess flyktiga värderingar, utan också platsen och dess beständiga förhållanden påverkar hur religion tolkas, förändras och levs.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet