IS: Politik eller religion som lockar?

Lästips: Stefan Arvidsson, professor i religionshistoria vid Linnéuniversitetet, har skrivit i DN om att det är ”Politik snarare än religion som lockar unga till IS”. Idag (30/12) kommenterar Evin Ismail, doktorand i sociologi vid Uppsala universitet, i en debattartikel.

Tankar efter presidentvalet i Egypten

Med risk att verka tjatig vill jag igen påminna om det stora forskningsprojektet World Values Survey(s) och då särskilt om de två böcker som publicerades 2003, Islam, Gender, Culture, and Democracy och Human Values and Social Change. Hade man läst dem så kom Arabvåren inte som någon överraskning. Två av rapporterna där är särskilt intressanta, Mark Tesslers ”Do Islamic Orientations Influence Attitudes Toward Democracy in the Arab World? Evidence from Egypt, Jordan, Morocco, and Algeria.” och Mansoor Moaddels och Taqhi Azadarmakis ”The Worldviews of Islamic Publics: The Cases of Egypt, Iran, and Jordan.” Bland mycket annat får vi reda på hur stor andel av de tillfrågade som (alltså i början av 2000-talet) beskrev sig själva som ”religiösa”. I Egypten var det 98 procent. (Jämförelse: i Sverige var det 33 procent.)

Vi kunde då också se att ordet ”demokrati” har mycket hög status. Om man drar samman siffermaterialet för svaren på olika frågor framgår det att i Egypten betydligt över 90 procent såg demokrati som gott eller mycket gott. 67,9 procent svarade att demokrati var något ”mycket gott”. Över 90 procent, detta i ett Egypten där 98 procent definierar sig som religiösa (av en befolkning på cirka 90 procent muslimer och 10 procent kristna).

Det finns i rapporterna också tabeller som visar graden av religiöst engagemang. Av det kan man läsa ut att det inte fanns någon skillnad i den positiva inställningen till demokrati beroende på graden av religiöst engagemang eller utövande. Detta kan man gott lägga märke till.

Över 98 procent ser sig själva som religiösa samtidigt som över 90 procent av dessa ser demokrati som något gott eller mycket gott. Detta är då ett faktum som både religiösa ledare och politiker måste ta hänsyn till. Det gäller också en islamistisk organisation som det Muslimska Brödraskapet. Det är också värt att notera (vilket vi gjort som har hängt med länge som observatörer till det här spelet) att Brödraskapet har förändrats över tid, och ”demokrati” har blivit ett viktigt ord även där.

Utvecklingen har ju också resulterat i utbrytningar och nybildande av organisationer med betydligt mer radikalt teokratiskt program, och då även ”jihadister” med terrorn som vapen. Men notera att terrorns offer till ojämförligt största delen har varit just muslimer. Det har bidragit till terroristernas impopularitet. Människor gillar inte att dödas eller skadas. Våld som legitimeras med religiöst språk komprometterar religionen och uppfattas då av människor i gemen som blasfemiskt. De politisk-islamiska rörelserna, den politiska islamismen, ser det följaktligen som viktigt att ta avstånd från ”jihadisterna” och deras bruk av det religiösa språket. Detta har vi också sett explicit i de uttalanden som Brödraskapets ledning gjort vid flera tillfällen. Frontlinjen idag går mellan politisk islamism och jihadismen. Även de mer extrema islamisterna (”salafisterna”) som partiet an-Nur i Egypten tar avstånd från det våld som jihadisterna-terroristerna begår.

I den iranska revolutionen 1978-79 spelade det religiösa språket en stor roll. Språkbruket var ett annat på Maidan at-Tahrir januari-februari 2011. En generationsväxling har skett (här som över hela världen) med andra sätt att uttrycka protest. Det handlar om en ny generation som har ögonblicklig kommunikation genom Internet, mobiltelefoner och SMS och satellit-TV. IT-generationen har ett gemensamt språk och gemensamma symboler. Detta kunde vi se i realtid sittande hemma på Klostergården i Lund genom TV-kanalen al-Jazira. Vi kunde läsa banderoller och plakat direkt. Vi kunde se de symboler (ofta just från IT-världen) och de uttryck som användes. På arabiska, ja, men också många på engelska, riktade till omvärlden. Och bland dem på plats i Kairo och på Maidan at-Tahrir hade även svensk TV och press kompetenta journalister på plats, med dubbel språklig och kulturell kompetens. Där fanns barn till folk som kom till Sverige på 1970-och 80-talen.

Referensramarna hos de unga aktiva, även hos de mest religiöst engagerade, är andra än hos de äldre. Religiös tradition fungerar på andra sätt än hos den äldre generationen. Religion och religiositet, riter och fromhetsyttringar spelade förvisso roll på Maidan at-Tahrir, men inte som protestens språk och inte för att uttrycka politiska mål. Man kan notera de religiösa uttryckens och sedernas roll under skeendet, till exempel i Ahdaf Soueif s skildring av skeendet och av sina egna reaktioner i Kairo: min stad, vår revolution. Människorna är religiösa men protesternas språk var sekulärt. Unga människors revolt. Men rösträtt har även de äldre. Ett tips för prognoser: Se på de olika aktörernas ålder. Observera att gubbarna i Militärrådet är i 70-80-årsåldern. De kan inte hänga med hur länge som helst.

Demokrati är alltså ett populärt begrepp och demokrati ett folkligt krav från människor som ser sig själva som religiösa. Muslimsk identitet och demokrati som ideal går alltså att förena. Det är vad människor faktiskt gör.

Vi ser också hur man då resonerar och finner religiösa argument för den saken. Man påminner om hur människan, Adam, skapades av Gud (Sura 2:30/28 i Koranen) för att vara Guds khalīfa, ställföreträdare eller förvaltare på jorden. Den som ska förvalta Guds skapelse. Det betyder människors ansvar för natur, miljö och samhällsliv. Oftast hänvisar man till Sura 42:38/36 där de troende karakteriseras som de vilka avgör sina angelägenheter ”genom rådslag sinsemellan”. ”Rådslag”, shūrā, förklaras innebära just demokrati (”så som i de skandinaviska länderna”). Man betonar att Profeten själv fattade sina beslut efter att ha rådgjort med sina följeslagare – och ibland faktiskt böjde sig för deras åsikter. Och man hänvisar till den så kallade Medinakonstitutionen från tiden för Profetens hijra, hans emigration till Medina, som prejudikat för den multireligiösa och multietniska staten. Koranordet ”inget tvång i religionen” (sura 2:256/257) anförs också som argument för religiös och politisk frihet, och blir ett argument för den sekulära staten.

En sak att lägga märke till är just detta att det har bildats politiska partier med bakgrund i islamistiska rörelser. Religiösa partier har varit förbjudna i många av länderna just med motiveringen att religionstillhörigheten var något som alla medborgare hade, så att inget parti kunde få göra anspråk på att representera ”statens religion”. I och med att islamistiska rörelser nu står bakom bildandet av partier, innebär det faktiskt (även om det kanske inte var avsikten) ett accepterande av staten som en sekulär företeelse. Genom att man ställer upp i val har man faktiskt accepterat att det är legitimt att rösta på andra partier om man vill. Detta gäller också det ”salafistiska” partiet an-Nur i Egypten. Trots sitt extrem-islamistiska program erkänner det legitimiteten i att det finns flera partier.

Inspirationskällan för det av Muslimska Brödraskapet initierade Frihets- och rättvisepartiet i Egypten är uppenbarligen och uttalat Adalet ve Kalkınma Partisi (AKP), ”Rättvise- och utvecklingspartiet”, i Turkiet. Det är ett parti med visst religiöst språkbruk och som bejakar en muslimsk identitet, men som samtidigt uttryckligen slår vakt om den sekulära staten. Den turkiske premiärministern Erdoğan är omåttligt populär i Egypten. Hans besök där under 2011 var ett triumftåg.

Konspirationsteoretiker hävdar förstås att de här partierna (inklusive det turkiska AKP) har ”en dold agenda” och tänker inför ett system liknande det i Iran, eller rentav ett talibanvälde. Även om en sådan hemlig agenda skulle finnas hos några (vilket knappast är fallet) skulle det inte accepteras av den yngre kadern inom rörelserna, och framför allt inte få något folkligt stöd.

Påfallande har öppenheten i debatterna under valen i Egypten varit. Karikatyrer och även ganska grova skämt om religiösa och politiska ledare har synts på väggar och på Nätet, och en amper (och humoristisk) kritik av islamisterna har varit en del av debatten. Det förekommer en religionskritik som jag inte har sett tidigare. Där finns starka krav på personlig frihet. Flerpartisystemet och en öppen debatt innebär att idén om religion och stat som ett och samma inte kan fungera. Religiositet och religiös praxis blir ett personligt val bland flera möjliga. Detta är en förändring som man inte kan utplåna med tvång även om man skulle vilja.

Muhammad Mursis seger i valet var med mycket knapp marginal, och valdeltagandet i den andra omgången inte påfallande stort. Åtskilliga av de många som röstat i den första omgången på andra kandidater än de två som fick flest röster avstod tydligen vid andra omgången. Men de finns kvar i väntan på nästa val. Brödraskapets popularitet har samband med dess framgångsrika sociala verksamhet. Många hoppas att det nu ska kunna ge resultat på statens nivå. Protesterna i januari-februari 2011 gällde ekonomiska och sociala problem, administrationella misslyckanden, korruption, arbetslöshet. Konkreta frågor. Om (vilket är troligt) Muhammad Mursi och den regering som kommer till stånd inte kan lösa de problemen, faller populariteten. Och resultatet blir ett annat i nästa val. Kraven på social rättvisa, personlig frihet och kraven på demokrati lär inte försvinna.

Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi vid Lunds universitet

Politisk islamologi

På en doktorand-workshop i Göteborg, “Islamologi och Mellanösternforskning", pratade Mark Sedgwick  idag (12 juni) på temat “Islamic Studies and Politics” och han poängterade att de som sysslar med forskning som rör islam och Mellanöstern är politiska, oavsett vad vi själva tänker om det. Om vi tittar på de stora politiska frågorna i Europa så rör de till stora delar islam och muslimer. Utrikespolitiskt är ofta MENA-regionen i fokus.

Sedgwick talade om att det finns en organiserad antiislamisk aktivism i Europa men att vi även bör vara medvetna om icke-organiserade förhållningssätt till vårt forskningsområde. Han nämnde en statistisk undersökning i Danmark där väldigt många såg den muslimska världen som ett stort säkerhetshot, även bland de som röstar socialdemokratiskt, vilket tyder på att det är en utbredd föreställning.

Det vi gör är politiskt eftersom våra områden är politiska. Varje gång vi säger eller skriver något är vi på sätt och vis engagerade och riskerar att dras in i en politisk diskussion. Om vi skriver om något som inte har med politik att göra, t.ex. Mamlukisk Sufism, så finns en potentiell risk att vi anklagas för att sitta i våra elfenbenstorn och syssla med irrelevant forskning som är slöseri med skattemedel. Sedgwick menar att det här är tydligare i USA och refererar till Martin Kramers kritiska bok Ivory Towers on Sand som kritiserar amerikansk mellanöstern-forskning på ett sådant sätt.

Sedgwick menade att vi måste vara medvetna om att det vi gör har politisk signifikans och han kommenterar att det finns flera aspekter vi måste ta ställning till: Vi kan engagera oss, vi kan försvara oss eller så kan vi vara tysta vittnen.

Genom engagemang menade Sedgwick att vi medvetet ska delta i diskussioner genom t.ex. föreläsningar, skriva i pressen, blogga, och även att tala med de som håller med oss är inte meninglöst för det väcker medvetande om dessa frågor. Men, engagera sig kan också betyda att vi försöker nå de som inte är eniga med oss och här föreslår Sedgwick att det bör göras i allians med politiker som vet hur man gör, men detta blir lobbyverskamhet. Vi kan också inta försvarsposition vilket Sedgwick såg som en forskningsetisk fråga. Vi måste vara medvetna om att våra forskningsresultat kan användas. Vi måste tänka innan vi publicerar något hur det kan mottas. Vi kan också vara tysta vittnen till det som sker, vilket Sedgwick menar att akademiker nog är bäst på. Frågan är vad vi själva tycker är den bästa vägen och här lär vi inte nå konsensus, men det är oavsett något som vi bör lägga lite tid på att fundera över och själva ta ställning.

Susanne Olsson, Docent i Religionsvetenskap, Södertörns högskola

Svensk religionsjournalistik

Den 31 maj presenterade Timbro rapporten Medierna och samhällsfenomenet religion, sammanställd av filosofen Roland Poirier Martinsson. Rapporten består av en kort inledning, samt av sju mycket korta intervjuer med representanter för olika svenska media; Exp, GP, SR, SvD, Svt, Sydsvenskan, TT.

Ambitionen att undersöka hur svensk media förhåller sig till religion som samhällsfenomen är lovvärd, men tyvärr är resultatet tunt. Det är svårt att säga något om vad rapporten kommer fram till, då den saknar såväl frågeställning och metoddiskussion som – mest förvånande – analys och slutsats. Så snarare än en diskussion om rapportens resultat, ska jag här presentera några egna korta reflektioner utifrån materialet.

Privat och offentlig religion

Poirier Martinsson tar utgångspunkt i begreppet ”vardagsreligiositet” så som detta kommer till uttryck i en nyligen publicerad artikel skriven av statsvetaren Andreas Johansson Heinö och islamologen Eli Göndör. Denna artikel har tidigare diskuterats av Susanne Olsson här på bloggen. Som såväl Johansson Heinö och Göndör, som Olsson påpekar överbryggar vardagsreligiositeten den tänkta skiljeväggen mellan det privata och det offentliga. Utifrån detta drar artikelförfattarna två slutsatser:

Förståelsen av vardagslivsreligiositetens värde och betydelse för varje enskild individ bör rimligtvis leda till dels insikt om att religion alltid har varit och alltid kommer att vara en del av samhället, dels att individers religiositet varken säger något om deras förmåga att fungera i samhället eller deras politiska ambitioner.

Då Poirier Martinsson lutar sig mot denna artikel i sin inledning är det förvånande att han ser kopplingar mellan samfundstillhörighet och politisk övertygelse, liksom att han avslutar sin inledning med att slå fast att det finns ett:

[P]arallellt, religionsgrundat universum i det svenska samhället, som pågår och påverkar det andra samhället, utan att göra märkbara avtryck i media, det offentligas kartläggning och den akademiska forskningen.

Här tycks det som att författaren förstår religion som ett eget fält, som kan ta sig uttryck oberoende av exempelvis kultur, politik och ekonomi. Detta samtidigt som han säger sig vara intresserad av vardagsreligiositet och religion som samhällsfenomen. Årligen skrivs mängder med granskande reportage och akademiska avhandlingar om just detta.

Denna osäkerhet kring vad man menar när man talar om religion avspeglas även i svaren från några av de journalister som intervjuats för rapporten. Men de flesta tycks ändå vara på det klara över att det inte finns något sådan som religion i sig att rapportera om, utan endast genom religiöst legitimerade kulturella, politiska eller ekonomiska val och handlingar.

Religionsjournalistik

Förutom Sveriges radio är det ingen av de företrädda redaktionerna som uppger att de har religion som ett specifikt bevakningsområde. Men just på grund av att SR har detta svarar Louise Welander, redaktionschef för SR samhälle, att de inte behöver någon speciell redaktionell policy i frågor som rör religionsjournalistik. Det är ett märkligt svar. På grund av den osäkerhet kring hur uttryck för religion kan manifestera sig i samhället är det viktigt att man reflekterar över vad man egentligen menar, när man pratar om religion och religions funktion för journalistiken.

Vi har på bloggen redan flera gånger berört frågor som rör exempelvis föreställningar om att religiös tillhörighet skulle vara determinerande, eller att religiösa ledare talar för den stora majoriteten praktiserande. Detta är vanliga, men problematiska, föreställningar. För att förstå exempelvis individers politiska eller ideologiska åsikter är andra, exempelvis socioekonomiska, faktorer ofta viktigare än religionstillhörighet.

Religionens plats i media

Svaren från de tillfrågade antyder att man har en ganska bra fördelning mellan samhälls- och kulturredaktionerna vad gäller fokuset på religion. Men också på att uppdelningen ibland kan spegla oreflekterade uppfattningar om privat- och offentlig religionsutövning. Kulturredaktionerna tycks i högre grad få ta hand om privata och existentiella uttryck, medan samhällsredaktionerna snarare fokuserar på offentliga uttryck för religion.

En övergripande uppfattning tycks vara att religion tar allt mer plats i nyhetsbevakningen, detta trots att man inte generellt upplever någon större efterfrågan bland läsarna. Den ökade bevakningen av religion har emellertid ett anmärkningsvärt undantag. Kaj Schueler, kulturchef på Svenska dagbladet, menar nämligen att bevakningen av religionsfrågor var mer omfattande på 1980-talet än idag. Både resursmässigt och inriktningsmässigt har religion fått mindre betydelse på tidningen under 2000-talet. Detta är egendomligt med tanke på den plats religion fått i den övriga samhällsdebatten sedan terrorattentaten mot USA den 11 september 2001.

Schueler visar emellertid att han är medveten om att detta kan vara ett problem, och menar att det beror på bristande sakkunskap. Få journalister är kompetenta att rapportera på ett bra sätt om religion. Detta kompenseras för, säger Schueler, med att man har ett antal teologer som frilansar för tidningen.

Schuelers svar, och inte minst det faktum att man uppväger otillräcklig kompetens vad rör religionsjournalistik med frilansande teologer, pekar på en brist i den svenska journalistkåren.

Men kanske kan vi se en ljusning i denna fråga. Som ett resultat av det senaste årtiondets ökande intresse för religion som samhällsfenomen, läser idag många studenter religionsvetenskap parallellt med studier i journalistik. Exempelvis Södertörns högskola har religionsjournalistiskt fokus på vissa kurser.

Vilken religion är synlig?

En sista iakttagelse som jag kort ska nämna här är vilken religion man säger sig rapportera om. Som jag berört ovan nämner flera av de tillfrågade redaktörerna att kultursidorna gärna får presentera material som rör religion som existentiell disposition. På samhällsredaktionerna gäller istället vanlig nyhetsvärderingsstrategi – man rapporterar om det som sticker ut. Som exempel på vad man rapporterar om nämns flera gånger frikyrkliga aktiviteter eller islam och muslimsk religionsutövning.

Det är bra om svenska publicister och journalister är medvetna om att de val de gör medverkar till bilder av religion i samhället. Att rapportera om religion främst när denna upplevs som annorlunda kan bidra till att religion framställs som något ”konstigt”, medan den ofta oexotiska ”vardagsreligion” som Poirier Martinsson talar om i sin inledning försvinner i rapporteringen. Häri ligger en stor utmaning för journalistiken, som måste gå balansgång mellan det säljande, och det nyanserade. Detta blir extra svårt då läsarnas allmänna kunskap om – och kanske misstänksamhet mot – religion som fenomen ibland är stor.

En konsekvens av ett sådant fokus kan bli att redan misstänkliggjorda och utsatta grupper ytterligare framstår som annorlunda och suspekta. Susanne Olsson diskuterar detta här i bloggen, och jag har tidigare tillsammans med Göran Larsson skrivit om hur en oreflekterad journalistik riskerar att brista i sitt uppdrag att erbjuda en korrekt och allsidig rapportering här. Göran berörde också detta i ett tidigare inlägg om mediebevakningen av republikanernas kandidat Mitt Romney i det amerikanska valet.

Här har religionsvetare och journalister att lära av varandra. Att skriva effektiv text som samtidigt nyanserad kräver inte bara fackkunskap, utan även språkskicklighet.

Rapporten Medierna och Samhällsfenomenet religion har ambitionen att öka vår kunskap om ett viktigt område. Trots dess uppenbara brister får vi hoppas att rapporten kan ses som startskottet för en mer utförlig diskussion om religion, journalistik och religionsjournalistik.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet

Religion, politik och exotiserande adjektiv

Medan ett aktivt religiöst utövande tycks vara belastande för en karriär inom politik i Europa är ett sådant engagemang nödvändigt i dagens USA. Är det överhuvudtaget möjligt att vara presidentkandidat utan att bekänna sig till någon tro? Finns det något utrymme för ateistiska, agnostiska eller icke-kristna uppfattningar?

Till hösten kommer till exempel president Barak Obama att möta den republikanske kandidaten Mitt Romney som tillhör Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, eller som den vanligtvis kallas mormonkyrkan. Trots att det är svårt att säga hur eller om Romneys religiösa övertygelser kommer att influera hans politik är det klart att religiösa värden och då speciellt en stark betoning på familjen är gemensamt för samtliga kandidater i valet. Det är dock rimligt att utgå från att Romney kommer att tona ner sin tillhörighet till mormonkyrkan. En koppling som bland annat hans motståndare har lyft fram och i Iowa var det till exempel kristna pastorer som menade att en röst på Romney är att likställa med en röst på satan.

Vad är då de utmärkande dragen för mormonkyrkan? Enligt rörelsen fick Joseph Smith (1805-1844) som är mormonkyrkans grundare i uppdrag av gud att återskapa den kyrka som Jesus hade upprättat. I de guldplattor som ängeln Moroni överlämnade till Smith 1823, som sedan blev sammanställda som Mormons bok, kan man läsa att den indianska ursprungsbefolkningen var en av Israels förlorade stammar. Bibeln hade placerad i Nordamerika cirka 2000 år före Kristus och först år 421 e Kr återupptäcktes bibeln i USA. Mormoner erkänner inte treenigheten och istället ses fadern, sonen och den heliga anden som tre åtskilda personer med fysiska kroppar. Men mormon kyrkan är förmodligen mest känd för att den accepterade månggifte. En praktik som övergavs redan 1904, men som fortfarande praktiseras av vissa mindre utbrytargrupper.

I förra månadens DN Världen (Nr 5, maj 2012) fick den som ville veta mer om rörelsen en utmärkt introduktion i Michael Winiarskis reportage. Trots att texten är intressant och välskriven bör den religionsvetenskapligt intresserade läsaren dock notera vissa problematiska formuleringar. Winiarski skriver bland annat att rörelsens teologi och historieskrivning är ”excentrisk” eller mer eller mindre ”fantastisk”, men detta är inte konstigt eftersom ”det handlar om tro” och i ett sådant sammanhang är ”vanliga logiska eller förnuftsmässiga argument oanvändbara”.

Som religionsvetare bör det understrykas att mormonernas teologi och historieskrivning varken är mer eller mindre konstig än någon annan teologi. Som svenskar utgår vi medvetet eller oftast omedvetet från att kristendomen och då speciellt i dess lutherska tappning är normen för ”normal” religiositet. Distinktionen mellan så kallade plausibel religion och religioner som inte ses som ”riktiga” religioner är oftast beroende av kulturella konventioner snarare än ”vanlig logik”. Vid en närmare granskning är denna form av uppdelning kanske endast en variant av den gamla uppdelningen mellan ”sanna” och ”falska” religioner, mellan kristendom och hedendom.

Huruvida min kritiska läsning av Winiarski är rättvis kan diskuteras, men hans beskrivning av religiösa rörelser som mormonkyrkan är inte unik. I media är det vanligt att både kristna minoritetsrörelser och icke-kristna religioner bedöms och jämförs utifrån en luthersk förståelse av vad religion är, vad den bör vara och hur den bör organiseras. Allt som avviker från denna norm löper en överhängande risk att ses som avvikande och annorlunda. Detta faktum leder till att både bekännande kristna och icke-kristna tycks utgå från en svenskkyrklig förståelse av vad religion är eller bör vara. Detta faktum framträder till och med när en journalist som Winiarski skall skriva ett neutralt och objektivt reportage om en religion som majoriteten av svenskar inte tillhör. Undrar hur en journalist från mormonkyrkan skulle beskriva svenska kyrkans tro och lära?

Eftersom religion kommer att utgöra en viktig komponent i det amerikanska valet är det rimligt att anta att religionsjournalistik också kommer att vara av central betydelse. Ur detta perspektiv kan exoticerande adjektiv spela roll för hur olika presidentkandidater framstår i debatten och i den svenska rapporteringen.   

Professor Göran Larsson, Göteborgs universitet

     

Presidentvalet i Egypten: Islamister eller felool?

Resultaten i presidentvalet i Egypten har nog förvånat många och i en artikel på al-Jazeera diskuteras det överraskande resultatet. Eftersom ingen kandidat fick mer än 50 % så är de två som får mötas igen 16 och 17 juni för ett nytt val och det står mellan Ahmed Shafiq som var premiärminister under diktatorn Hosni Mubarak och Mohammad Morsi, som är det muslimska brödraskapets kandidat. Statistiken visar att Morsi fick nästan 5,8 miljoner röster och Shafiq 5,5. På tredje plats kom Hamdeen Sabahi (4,8m), följt av Abdoul Fotouh (4m) och Amr Moussa (2,6m). 46 % av de röstberättigade röstade, vilket motsvarar 23 miljoner egyptier.

Moussa och Abdoul Fotouh har inte ännu sagt vilken av de två kvarvarande kandidaterna de ställer sig bakom. Moussa sade kritiskt efter resultatet att det var oacceptabelt att återgå till gamla regimen liksom att exploatera religion i det politiska livet. Abdoul Fotouh sade å sin sida att det viktigaste var att folk inte röstade på ”felool”, som är en kritisk beteckning på de som tillhörde den tidigare regimen, vilket tyder på att han kommer att ge sitt stöd till Morsi. Det salafitiska partiet al-Nours ledare har sagt att de skall stödja Morsi då deras tidigare kandidat Abdel Fotouh nu inte längre är med i spelet. Sabbahi har inte sagt på vilken sida han ställer sig, men analysen är att han som så tydligt kritiserat den gamla regimen inte kan välja Shafiq. För de liberala uppfattas resultatet som ett ”worst-case scenario” och vissa talar om att bojkotta valet i juni. Kommentatorer menar också att de båda kvarvarande kandidaterna kommer att försöka få Abdoul Fotouhs väljare över till sin sida, så det ska bli spännande att se hur de kommer att gå tillväga för att uppnå detta.

En fråga som ställs på al-Jazeera är om det nu är en kamp mellan det gamla gardet och de som bekämpade det. Vad skedde med revolutionen, där det viktigaste som var på agendan var att få slut på Mubarak-regimen? Är valresultatet ett tecken på att landet är delat och att det finns risk för ytterligare konflikter i framtiden?

Många förundras nog over att Shafiq fått så många röster, inte minst mot bakgrund om allt tal om ”felool” och att folket nu var trött på den gamla regimen. Om man räknar ihop resultaten visar det att de som kommer från den gamla regimen (felool) fått mindre än 35 % av rösterna, men utgången av valet i juni är ovisst. En analys menar att stödet för Shaqiq kommer från fyra huvudsakliga block bland de röstberättigade. Dels är det kopterna, den kristna minoriteten i Egypten som utgör ca 10 % av befolkningen. Shafiq har spelat på deras rädsla för vad som kan ske om det Muslimska brödraskapet får makten och han har utmålat sig själv som den som kan stävja det Muslimska brödraskapet. Dels är det de som tjänade på att jobba under Mubarak då en minoritet var oerhört rika och en majoritet väldigt fattiga. Samtidigt räknas korrupta poliser och tjänstemän in här, som haft en särställning och som har haft möjlighet att kräva ut extra pengar av vanliga medborgare som inte haft något att sätta emot. Den trejde gruppen är säkerhetstjänsterna i landet med militären i spetsen, som inte anses vara redo att släppa makten, och med Shafiq vid makten finns sannolikt en möjlighet att bevara den. Sist men inte minst kommer den blandade gruppen som vill ha stabilitet. Mot en bakgrund av att Egypten inte har varit i krig de sista 40 åren och en slags allmän uppfattning om att landet varit stabilt, trots de gigantiska sociala och ekonomiska orättvisorna, liksom enorm korruption och arbetslöshet. Det finns också de som har uppfattat oroligheterna och dödsfallen under revolutionen som ett resultat av revolutionen och inte av Mubaraks diktatur. Så länge de har råd att köpa mat tros de kunna rösta för Shafiq för att få stabilitet i tillvaron.

Valkampanjen lär fortsätta kraftigt de närmaste veckorna och övriga nu utslagna presidentkandidater och partier kommer sannolikt ta ställning för och mot respektive kandidat den närmsta tiden. Det är oförutsägbart hur det ska gå i valet som kommer att prägla egyptiernas framtid. För den som är intresserad kommer det nog fler rapporter här på bloggen framöver, men annars är al-Jazeera ett ypperligt ställe att hänga på för att få senaste nytt från Egypten och valkampanjen – och resten av världen.

Susanne Olsson, Docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

ANALYS: Islamiska partier i ”den arabiska våren”

Att partier som lyfter fram islam i sina politiska program haft stora framgångar i länder som genomgått den så kallade arabiska våren har knappast undgått någon. Oroliga röster varnar för en islamisering som kan leda till att teokrati införs och att kvinnor och religiösa minoriteter blir förtryckta under islamiska lagar. Många partier är väl medvetna om denna rädsla och försöker att visa hur de respekterar demokrati, medan andra inte verkar anse att det är värt besväret att försöka lugna en omvärld rädd för islamistiska segrar i Mellanöstern. De pågående valen i Egypten uppvisar en mängd partier som på olika sätt relaterar till islam, där det mest kända och största är Frihet och rättvisepartiet, som är den politiska grenen av det islamistiska Muslimska brödraskapet. I de inledande valen har islamiska partier av olika slag rönt stora framgångar och därmed säkrat utrymme för att påverka det framtida Egypten. Presidentvalet pågår mellan 23-24 maj och planen är att en ny president skall tillträda 21 juni. Om ingen i första omgången får över 50 % hålls ytterligare ett val mellan de två kandidater med flest röster 16-17 juni.

Det är inte helt enkelt att skilja de olika islamiskt orienterade partierna åt men att försöka göra lite reda i begreppen kan nyansera bilden av vad det är för typer av islamtolkningar vi har att göra med. Islamister kallas generellt de som på något vis för in islam som politiskt argument eller mål, t.ex. i form av önskan om en islamisk samhällsordning. En sådan enkel definition av islamism skulle omfatta flera partier som deltagit i valen, men det är stora skillnader dem emellan, vilket här skall illustreras med partierna Frihet och rättvisepartiet och det salafitiska partiet al-Nour, som betyder ljus. Här finns en bra diskussion om begreppet islamism.

Frihet och rättvisepartiet grundades i efterdyningarna av revolten som inleddes 25 januari 2011. Inledningsvis höll det muslimska brödraskapet en låg profil men deltog aktivt efter några dagar och var sedan framträdande i revolutionen som fick Hosni Mubarak att avgå. Redan före revolutionen var det muslimska brödraskapet en välorganiserad islamistisk organisation som dock var förbjudna att bilda politiskt parti och förhindrades på olika sätt av regimen att bedriva sin verksamhet. Brödraskapet har därför länge framförallt engagerat sig i välgörenhet och sociala frågor, de har tagit avstånd från våld, och partigrundande har inte varit aktuellt innan revolutionen, även om det diskuterats. I maj 2011 grundades partiet vars program talar om demokrati och nationell enhet vid sidan av kvinnors och kristnas rättigheter. Partiet skall syssla med partipolitik och stå fritt från det muslimska brödraskapet även om det i praktiken visar sig vara svårt eller direkt omöjligt att skilja dem åt. Personer intresserade av poster i Frihet och rättvisepartiet har avgått från sina poster inom det muslimska brödraskapet samtidigt som rapporter har kommit att medlemmar i brödraskapet som röstat på andra partier blivit uteslutna.

Frihet och rättvisepartiet talar i termer av demokrati och respekt för folkets vilja genom fria val och är för ett parlamentariskt statsskick. De talar om rättvisa, individuell likhet inför lagen, social rättvisa och solidaritet. De manar till välgörenhet och social hjälp till de fattiga. Ekonomiskt är de för privat ägande och företagande. De nämner inte något om att de vill förbjuda räntor, men de är positivt inställda till ett islamiskt bankväsende.

En kritisk fråga för partiet är kvinnors och minoriteters positioner. Flera kristna och kvinnor finns med i partiet och de säger sig värna om alla medborgares jämlikhet, men samtidigt att kvinnors rättigheter skall följa islamisk lag. Även om ledare för det muslimska brödraskapet har sagt att kvinnor får ställa upp i presidentval så har de också sagt att de sannolikt skulle rösta på en man. Generellt lyfts kvinnor fram som kompetenta individer som får delta i diskussioner och allmänna forum, men i praxis domineras partiet och det muslimska brödraskapet av äldre män. Partiet talar inte heller mycket om minoriteter men kristna nämns som en viktig minoritet. Islams roll i det framtida Egypten är betonat men de förordar en civil stat – som dock skall följa islamiska lagar. Icke-muslimer skall få följa sina egna lagar i vissa frågor, t.ex. arv och familjelagar. Detta gör nog att många oroar sig för inskränkningar baserade på islams lagar i ett framtida Egypten om det skulle domineras av det muslimska brödraskapets parti trots deras försök att presentera sig som demokratiska. Oron är partianslutna väl medvetna om och de har en engelsk hemsida där kritiska frågor bemöts och där de presenterar sig som demokratiska och reforminriktade. Om man tittar på de salafitiska partierna finns ingen jämförbar ansats att försöka förmedla ett islamdemokratiskt budskap till omvärlden.

Al-Nour etablerades i juni 2011 och är det största salafitiska partiet i Egypten. Generellt brukar salafiter inte engagera sig i partipolitik men detta är ett exempel på hur många islamiska grupper tvingas att pragmatiskt anpassa sig till förändrade omständigheter. Salafiters mål i allmänhet är att återetablera den islamtolkning och praxis som fanns på profeten Muhammads och hans följeslagares tid, som de uppfattar som en ren och sann islam, och låta denna prägla hela samhället. Koranen och profetskrifterna är deras viktigaste källor. En majoritet av salafiterna är icke-militanta, men det finns också de som förespråkar en global jihad, men dessa har inte grundat något politiskt parti.

Salafiter har varit negativt inställda till att delta i politiska system som inte är islamiska. Demokrati ses som något skapat av människor, vilket gör att en muslim inte bör delta i ett sådant system. Att salafiter engagerar sig i partipolitik och i ett demokratiskt system är alltså inte något självklart utan snarare uppseendeväckande. Salafiter framhäver att Gud är den ende sanna lagstiftaren och hans vilja skall följas i alla lägen. Att följa människoskapade system har setts som avfall från religion och inneburit att personer som gör detta inte längre betraktas som riktiga muslimer och bör undvikas eller till och med bestraffas. Men i dagens politiska klimat i Egypten och de nya förutsättningarna har de ändrat uppfattning och deltar med syftet att kunna påverka utvecklingen i landet.

Salafiter har också hävdat att det är en synd att opponera sig mot muslimska ledare och har inte alltid setts som ett politiskt hot och har därför kunnat bedriva sin verksamhet som i stort sett inriktats på religiösa frågor. Sannolikt har de också tillåtits att verka som en motvikt mot militant islamism och det muslimska brödraskapet i Egypten.

När al-Nour talar om demokrati betonas att det ska införas inom ramarna för islamisk lag. Några salafitiska ledare har sagt att de inte accepterar demokrati i betydelsen folkets vilja men att de nu accepterar fria val, som de då uppfattar som det bästa av de dåliga eller onda möjligheter som finns. De har också sagt att demokratiska system kan stärka islam, som på sikt kan leda mot att införa en islamisk stat. De kan alltså motivera att de deltar i detta onda system för att befrämja sitt ultimata mål.

Inom al-Nour finns en utbredd uppfattning om att kvinnor inte skall engagera sig politiskt. De anser att kvinnor och män inte skall blandas och att de faktiskt har kvinnor på sina listor förklaras helt enkelt med att det finns ett kvoteringskrav så det uppfattas som ett nödvändigt ont. I grund och botten är sannolikt de flesta i partiet överens om att män och kvinnor är lika inför Gud men att de har skilda gudagivna roller på jorden, vilket för dem innebär att kvinnor inte får styra över män. Det att inkludera kvinnor ses däremot som ett mindre ont än att helt lämna över den politiska processen till sekulära krafter som anses utgöra ett större hot mot deras islamiska ideal. Al-Nour vill ha en islamisk stat och hävdar att kristna där ska få följa sina religiösa lagar i personfrågor. Religionsfrihet är inte något salafiter talar mycket om men många salafiter menar att rätt förhållningssätt är att hålla sig undan de som inte delar deras uppfattning om vad sann islam är och avvisar våld mot dem, och motiverar det med att Gud skall döma alla på domedagen. Många ställer sig dock tveksamma till vilken roll kristna skulle kunna tänkas få under ett salafitiskt styre med tanke på de våldsamma sammandrabbningar mellan salafiter och kopter som varit i Egypten.

Al-Nour förespråkar ett parlamentariskt styre med en stark president likt det franska systemet. Social rättvisa betonas och jämlik fördelning av inkomst bland medborgarna förordas men även av rikedom vilket skiljer dem ut från andra islamiska partier som accepterar vissa ekonomiska skillnader. De fokuserar den islamiska regeln om allmän skatt (zakat) som ålägger muslimer att dela med sig till de fattiga. Ekonomi skall följa islamiska principer vilket blir tydligt inte minst i det explicita kravet på ränteförbud. I al-Nour blir idiomet att islam är ett holistiskt system, något som skall svara till samhällets alla nivåer, extra tydligt. Sekularism förkastas då det inte bara separerar religion från politik utan också för att de likställer det med ateism vilket de hävdar är en synd.

Frihet och rättvisepartiet och det muslimska brödraskapet framstår som moderata och demokratisträvande vid sidan av al-Nours ultrakonservativa framtoning. Sannolikt blir Frihet och rättvisepartiet det största islamistiska partiet men salafiter verkar också få ett stort inflytande om man ser till antalet röster de faktiskt fått. Parlamentsvalen syftar till att ta fram en grupp som skall skriva Egyptens framtida konstitution och det är inte osannolikt att tänka sig att det kommer att bli konflikter kring vilken roll islam skall ges. Att Frihet och rättvisepartiet har en islamisk grundsyn de vill bevara kontras med att de är för demokratiska spelregler vilket sannolikt understödjer en fortsatt moderat islamistisk hållning. Även om al-Nour nu deltar på demokratiska premisser har enskilda salafiter gått hårt fram i både ageranden och uttalanden om demokrati och islamisk lag på ett sådant sätt att det är många som är tveksamma till om de kommer att kunna bidra till ett framtida demokratiskt Egypten.

Samtidigt som dessa funderingar hänger i luften pågår alltså presidentvalet. 13 kandidater är kvar och bland dessa finns ingen salafistisk kandidat men däremot två som kopplas till det Muslimska brödraskapet. Dels Mohamed Mursi, född 1951, som av många betraktas som mer konservativ, och dels Abdel Moneim Aboul Fotouh, född 1951. Den sistnämnda är en kandidat som många tror har en stor chans att vinna valet. Han framstår som liberal och var tidigare medlem av brödraskapet. Hans framtoning som en slags socialdemokrat som är för att inkludera kvinnor och kopter har attraherat många röster, även från många yngre som deltog i det folkliga uppropret och var aktiva inom sociala media. Även al-Nour har sagt att de stödjer hans kandidatur, vilket visar att deras förhållningssätt förändras i takt med att situationen förändras. Eftersom det finns två kandidater som har kopplingar till brödraskapet menar många att det finns en risk att rösterna fördelas från de som sympatiserar med islamistiskt orienterade kandidatera till fördel för Amr Moussa, född 1936 som varit en egyptisk diplomat och tidigare generaldirektör i the Arabic League, 2001-2011. Han är populär i Egypten och omtyckt i västvärlden och arabvärlden i stort. Moussa och Abdoul Fotouh deltog också i en tv-sänd debatt tidigare i maj, som var den första av sitt slag i Egypten där de profilerade sig och kastade frågor till varandra. Så nu med bara några dagar kvar till valet blir det otroligt spännande att följa med i utvecklingen. Vilket framtida Egypten skall vi få se? Vilken roll kommer islam spela i den framtida konstitutionen och därmed i folks liv? För en religionsvetare är det också särskilt intressant att i realtid kunna studera hur religiösa grupper förändras och hur de legitimerar denna förändring.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap vid Södertörns högskola