Dera Sacha Sauda: oroligheter i Indien när religiös ledare döms för våldtäkt

Den indiska polisens speciella domstol för säkerhetsfrågor dömde den 25 augusti Gurmeet Ram Rahim Singh, ledaren för den religiösa organisationen Dera Sacha Sauda, skyldig till våldtäkt på två kvinnliga anhängare. Våldtäkterna ska ha ägt rum år 2002. Medan domstolsförhandlingar pågick i Panchkula, som ligger i delstaten Haryana, samlades uppskattningsvis 150,000 efterföljare som hävdade att deras “guru” var oskyldig. Anhängarna reagerade sedan med våldsamma protester när domen kom. Åtminstone 38 människor förlorade livet och mer än 250 blev allvarligt skadade i upploppen. För att undvika ytterligare oroligheter och förhindra ryktesspridning stängde indiska myndigheter ner internet- och mobiltjänster under 72 timmar i de två delstaterna Haryana och Punjab samt införde utegångsförbud i flera distrikt där många av anhängarna till Dera Sacha Sauda var samlade. Tre dagar efter domslutet meddelades straffet, att Gurmeet Ram Rahim Singh får 20 års fängelse.

För att förstå dessa starka reaktioner krävs bakgrundskunskap både om denna ledare som blivit en folklig och kontroversiell “guru” i norra Indiens religiösa landskap och om hans organisation. Dera Sacha Sauda, som kan översättas till “lägret/platsen för den sanna affären,” grundades redan 1948 av Shah Mastana från Baluchistan och blev populär när den nuvarande och tredje gurun Gurmeet Ram Rahim Singh tog över ledarskapet 1990. Huvudcentrat ligger i staden Sirsa i delstaten Haryana och organisationen har mer än ett 40-tal ashrams i främst norra Indien. Ideologiskt sett betonar Dera Sacha Sauda humanitära värderingar och social välfärd för alla utifrån idéer hämtade från sikhismen. Rörelsen är starkt centrerad kring ledaren som ger daglig vägledning. Detta har gjort den populär framför allt bland lägre samhällsklasser och kaster.

Deras är religiösa institutioner med olika läror och ledare. Uppskattningar anger att det kan finnas över 10,000 olika typer av deras i delstaten Punjab och de flesta av dessa är centrerade kring guruer eller andliga vägledare. Deras är ofta icke-sekteristiska till sin natur, i den bemärkelsen att de inte kräver att alla anhängare ska strikt följa normer eller bli initierade. Individer kan följa sin identitet och praktik som sikher, hinduer, eller muslimer medan de samtidigt besöker ett dera för välsignelser och andlig vägledning (Jodhka 2017). Detta förhållningssätt till religiös identitet och lärare är inget nytt fenomen utan snarare en integrerad del av historiska guru-traditioner i Indien. I Punjab har deras länge fungerat som ett element av folklig religiositet vid sidan av mer traditionella religiösa institutioner (Jodhka 2008). När det anges att en organisation som Dera Sacha Sauda har 60 miljoner anhängare så motsvarar detta inte medlemmar i ett trossamfund, utan är snarare överskattade uppskattningar utifrån antalet besökare vid rörelsens centra och mottagare för dess budskap via sociala medier.

 

Poster för filmen "The Messenger" med Gurmeet Ram Rahim Singh i huvudrollen.

Många forskare hävdar att deras har blivit alltmer populära under de senaste årtiondena. Sociologiska förklaringar till detta delger sociala och ekonomiska förändringar som följde när neoliberalism introducerades i Indien under slutet av 1900-talet. I en studie av byar i Haryana har exempelvis Surinder Singh Jodhka visat att den nya framväxande medelklassen ersatte tidigare berättelser om nationell utveckling och säkerhet med andra om privat kapital, liberal handel, och hyperkonsumtion. Frågor som berörde det agrara livet marginaliserades samtidigt som det skedde en fragmentering av sociala relationer som tidigare varit organiserade efter kastsystemet. Tillsammans skapade detta en känsla av förlorad kollektiv identitet. Olika deras i nordvästra Indien kunde bemöta denna utveckling genom att erbjuda en ny form av “konsumerande religiositet” och tillhörighet (Jodhka 2017). Andra har på liknande vis påvisat hur den ekonomiska utvecklingen försvagades och tillsammans med en förändrad social miljö öppnade upp en ny plattform för moderna gurus som kunde erbjuda en ny form av religiöst och politiskt ledarskap där kapitalism och religion verkade i symbios (Rajahekhar 2016). 

För att förstå hur ledaren för Dera Sacha Sauda har fått status likt en religiös popstjärna kan dessa förklaringsmodeller kompletteras med perspektiv på hur rörelsen aktivt använder ny teknologi och medier. Under de senare åren har organisationen exploaterat olika medier och populärkultur för att nå ut till en bredare publik. Förutom en hemsida, e-tidningar, och deltagande i sociala medier så sänds Gurmeet Ram Rahim Singhs tal via flera TV-kanaler och mobilapplikationer som gör det möjligt att följa direktsändningar från Sirsa. Det kanske mest anmärkningsvärda med Dera Sacha Sauda är dess tävlingsinriktade karaktär som genomsyrar olika sociala aktiviteter med exempelvis trädplantering och medicinska undersökningar av ett stor antal människor som har tagit sig ända till Guinness rekordbok. Organisationens obehindrade syn på populistisk marknadsföring av ledaren är kanske mest framträdande i de filmer för vilka Gurmeet Ram Rahim Singh själv har agerat både regissör, manusförfattare, och skådespelare, och framställts som den andliga hjälten – “the Messenger of God” – med uppdrag att bekämpa samhällets ondska i Bollywoodstil. I ljuset av denna populistiska framtoning framstår Dera Sacha Sauda mer likt ett religiöst företag med offensiv marknadsföring och kommodifiering av religion för en andlig konsumentkultur. Enligt Anna Bochkovskaya kan organisationens framgång spåras till väl genomtänkta strategier för att förbättra människors levnadsförhållanden genom olika sociala projekt (mot drogmissbruk, sjukdomar, prostitution, osv.) i kombination med ett flexibelt propagandamaskineri och aktiv användning av medier (Bochkovskaya, kommande). Gurmeet Ram Rahim Singh har i sin ledarroll och image kombinerat indiska traditionella och folkliga element: ena stunden har han varit en vitklädd guru som gett andlig vägledning och anvisningar om socialt arbete för samhällets mest utsatta; andra stunden har han deltagit i rockkonserter, musikvideos och annat där han presenterats som en färgstark och rikt utsmyckad stjärna utan några skrupler för överdrivet glitter och glamour. 

Att Dera Sacha Sauda har en guru som marknadsför sig på detta vis har återkommande skapat konflikter med majoritetsikhismen som anser att sikhernas skrift Guru Granth Sahib är den enda “levande gurun” sedan 1700-talet och ingen människa kan längre inneha denna auktoritet. När exempelvis Gurmeet Ram Rahim Singh år 2007 klädde ut sig likt sikhernas historiska guru Gobind Singh och delade ut ett heligt vatten (amrit) tolkade sikher detta som en grov kränkning av deras tradition. Följden blev våldsamma sammandrabbningar mellan sikher och anhängare till Dera Sacha Sauda. Enligt flera skribenter gjorde konflikterna det möjligt för organisationen att tillfälligt mörklägga skandaler om ledarens sexuella övergrepp på kvinnliga efterföljare. Att anhängare nu har protesterat våldsamt när ledaren arresterades och dömdes måste förstås i ljuset av den auktoritet som tillskrivs en levande guru. Likt många andra deras har Dera Sacha Sauda ingen välutvecklad teologi eller befrielselära utan blandar på ett pragmatiskt sätt element från olika religiösa traditioner och ger auktoritet till ledarens ord och vilja som bestämmer organisationens inriktning och verksamhet. Även om Gurmeet Ram Rahim Singh självklart nekade till våldtäktsanklagelserna och uppmanade sina anhängare att agera fredligt så har indisk polis istället påstått att grupper inom organisationen förberedde en konspiration för att utlösa oroligheter om domen inte var till ledarens fördel (Jagga 2017). Medan nordvästra Indien nu verkar återgå till det normala och ny information laddas upp genom medier som tillfälligt varit nedstängda kommer nog mer förfinade analyser av händelserna presenteras inom det närmaste. 

Kristina Myrvold

Docent i religionsvetenskap vid Linnéuniversitetet

Referenser:

Bochkovskaya, Anna. Kommande. “Promoting Punjabi Deras’ Ideologies Online: A Case of Dera Sacha Sauda.” I Religion and Technology in India: Spaces, Practices, Authorities, Knut A. Jacobsen och Kristina Myrvold (red.). London: Routledge.

Jagga, Rakhi. 2017. “Ram Rahim Convicted: Coded Messages Used to Trigger Violence, Say Punjab Police.” The Indian Express, 29 augusti.

Jodhka, Surinder S. 2008. “Of Babas and Deras.” India-seminar.com.

Jodhka, Surinder S. 2017. “Mobile Religiosity: As Old Social Structures Change, Deras Offer A New Sense of Community.” Scroll.in, 28 augusti.

Jodhka, Surinder S. 2017. “Why Do People Go to the Dera?” The Wire, 27 augusti.

Rajshekhar, M. 2016. “Why is Punjab Increasingly Turning to New Gurus for Comfort?” Scroll.in, 28 maj. 

Sociala medier och revolution

Fredagen 28/9 anordnade ”Brännpunkt Europa” tillsammans med Sensus demokratiprojekt ”Den arabiska våren – ungas röster för demokrati och rättvisa” en lunchföreläsning på statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet. Aktivisterna Doha Samir, Mostafa Abdelgawad, Mohamed Ismael Mahmoud från Egypten och Kacem Jlidi från Tunisien medverkade med presentationer.

De höll varsin tiominuters presentation där de skisserade lite av vad som hänt och händer i Egypten och Tunisien, vilka frågor som idag är på agendan och på vilket sätt dessa diskuteras.

I sin beskrivning av Tunisiens situation idag berörde Jlidi hur kvinnofrågan fått en framskjuten roll i formationen av ett nytt parlament och i valen där samtliga listor haft en helt jämn fördelning mellan kvinnliga och manliga kandidater, även om det inte resulterat i en jämn fördelning av platser i parlamentet. Han visade även bilder på gatukonstnärers tankeväckande grafiska tryck och affischer som blivit en del av gatubilden. Dessa affischer belyste bland annat olika genusfrågor, men även HBTQ-frågor genom att olika motiv målades upp med regnbågsflaggan som fond.

De egyptiska aktivisterna täckte in olika delar av Egyptens situation med sina presentationer, vilket gjorde att dessa gav en något mer heltäckande bild av Egypten, som tog med den egyptiska historien i beräkning och hur olika rörelser varit med och bidragit att ”fylla bägaren” som slutligen lett till revolution.

En viktig aspekt lyftes fram var det faktum att militären kontrollerar ungefär 45 % av den egyptiska ekonomin. Det vill säga, oberoende av hur man ställer sig till statsskicket så är frågan om militärens roll inte bara en om vilken sida de stöder, utan även en fråga som kan ses som en fråga om arbete, offentlig sektor som har bäring på det egyptiska samhället.

I Europa har det diskuterats huruvida sociala medier varit en viktig del av den arabiska våren. Den har till och med stundom kallats en digital revolution. Motståndare brukar i gengäld påpeka att endast en procent av Egyptens befolkning har tillgång till internet och att internet dessutom var avstängt under de dagarna revolutionen var å färde i Egypten. En som ställt sig frågande till internets roll och istället lyft fram fackföreningarnas arbete som centralt i det som lett fram till revolutionen i Egypten är den svenska journalisten Per Björklund. I sin bok ”Arvet efter Mubarak” målar han upp en tämligen dyster bild av det Muslimska Brödraskapet och hur dess engagemang vilar på religiösa grundvalar som riskerar att kunna omsättas i en förtryckande praktik.

De egyptiska aktivisterna berörde å sin sida revolutionen som något som snarare bäst kan förstås som en sammansatt process. På frågor om vem som var viktig och hur det skulle uppfattas att en del nätverk eller organisationer stod utanför eller inte anslöt sig till revolutionen på flera dagar så tycktes aktivisterna själva inte särskilt intresserade av att ”kora vinnare” eller att försöka mäta vilken organisation som haft störst impact, eller vilka organisationer som borde agerat annorlunda. Istället lyftes det fram hur allt ifrån muslimska brödraskapet, fotbollsfans, olika små kristna sammanslutningar, internetaktivister, ”sekulära elitister”, till arbetarrörelsen anslutit sig vid olika tillfällen och därmed spelat en roll i revolutionen.

Samtliga ungdomar tog också upp hur valen sedermera handskats med en motsättning mellan sekulära krafter och religiösa krafter, i Egypten i form av Muslimska brödraskapet. Förklaringen till att exempelvis brödraskapet varit framgångsrika såg de som ett tecken på att sekulära krafter använt sig av en typ av elitistisk, ofta Européisk-inspirerad, diskurs medan muslimska brödraskapet använt sig av idéer och språkbruk som befolkningen i stort haft lättare att känna igen sig i.

Det intressanta i sammanhanget är att de unga aktivisterna själva – även om de inte explicit kallade sig själva för vare sig sekulära eller elitister – i någon mån kan klassificeras tillhörande en tämligen liten och förhållandevis priviligerad skara, som pratar engelska, har tillgång till internet och är väl insatta i den typen av teoribildning som de menar haft ett väldigt begränsat genomslag. Detta är i min mening intressant eftersom det anlägger ett självkritiskt perspektiv som påvisar att det kan finnas en skillnad inte bara i vilka idéer som läggs fram, utan att det centrala för att den här typen av krafter ska kunna spela någon tongivande roll är att de slipar på sin förmåga att kunna översätta insikter från sina högre utbildningar till ett språkbruk som blir lika slagfärdigt och bekant som det som används av andra politiska krafter: En utmaning som knappast är unik för Egypten eller Tunisien.

Jonatan Bäckelie,

Doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet

Följ Jonatan på Twitter: @jonatanbackelie