Den ljuva
sommartid bär med sig förhoppningar om sol, bad och lata dagar för vuxna och
barn. Men för allt fler människor innebär sommaren snarare en prövningens tid –
en tid då pengarna inte räcker till och nöden känns mer påtaglig än under det
vanliga året. Vid högtider som jul och påsk, men också under sommarhalvåret är
det många kyrkor som får öppna sina dörrar för behövande människor. Mat, skor
och fickpengar till utflykten till havet är exempel på utgifter som många inte
klarar av i dagens Sverige.
I Svenska
Dagbladet kunder vi läsa om hur antalet hjälpsökande som vänder sig till
kyrkor i Stockholms stift har ökat med uppskattningsvis 25 procent under de
senaste åren. Hårdare krav och en växande nöd är förklaringen till uppgången.
När skolan slutar är det till exempel många barnfamiljer och ensamstående med
barn som har svårt att få pengarna att räcka till och det blir en utmaning för
ekonomin att laga flera mål mat om dagen. Nöden är inte endast koncentrerad
till Stockholms förorter och liknande behov rapporteras också från på ytan sett
mer välmående statsdelar som till exempel Östermalm. Hårdare krav på
bidragsbehövande kombinerat med försämrade möjligheter till sjuk- och
socialförsäkringar och en vikande arbetsmarknad innebär att många hamnar utan
sysselsättning vilket gör att nöden växer enligt kyrkornas diakonala omvårdnad.
Men nu drar Stockholms församlingar i nödbromsen. Pengarna räcker inte till och
även kyrkorna får svårt att klara av det växande behovet. Att socialsekreterare
uppmanar bidragssökande att vända sig till kyrkornas diakoner är fel enligt
både Svenska kyrkan och Fredrik Jurdell som är chef för stadsövergripande
sociala frågor i Stockholms stad. Trots detta konstaterande och att kyrkorna
får allt svårare att klara av det sociala uppdraget på grund av vikande
medlemstal som genererar mindre pengar för församlingarna återstår problemet
med växande fattigdomen.
SvD:s
reportage visar på ett tydligt sätt att religiösa organisationer får ta ett
allt större ansvar för människors ekonomiska behov när det sociala skyddsnätet
blir allt mer grovmaskigt. Före den moderna statens framväxt var den sociala
omvårdnaden en av kyrkans viktigaste uppgifter men i och med folkhemmets utbyggnad
reducerades detta uppdrag och kyrkans primära syssla blev istället att ta hand
om människors tro och andlighet. Ur detta perspektiv är det nya behovet dels
ett exempel på att staten har förändrat synen på det sociala skyddsnätet och
dels en illustration av att religiösa organisationer ofta får ta vid där staten
misslyckas.
Vänder
vi blicken utanför Sverige så ser vi att religiösa organisationer ofta fyller
en sådan social funktion i flera länder i Latinamerika, Afrika och Mellanöstern. Stödet för
organisationer som till exempel Muslimska brödraskapet och Hamas tycks öka med att
de har en omfattande social hjälpverksamhet i områden där staten inte kan eller
vill ta sitt sociala ansvar. Denna utveckling förknippas vanligtvis med länder
i tredje världen men inte med västvärlden. Men hur skall vi då förstå det
faktum att kyrkor i Sverige tvingas att ta ett allt större ansvar för de som
inte klarar sitt dagliga behov? På vilka sätt kommer barnfattigdom, hemlöshet
och utanförskap att påverka det religiösa landskapet i Sverige? På vilka sätt
har dessa processer en potential att förändra synen på religion och
religiositet i Sverige. Och är denna form av religiöst baserade hjälpverksamhet
egentligen annorlunda än den sociala hjälpverksamhet som till exempel Hamas och
Muslimska brödraskapet bedriver i Mellanöstern?
Har
ovan tecknade utveckling en möjlighet att påverka hur staten förhåller sig till
religiösa organisationer och hur dessa skall finansieras? Nyligen kunder vi
läsa här
på bloggen att finansminister Anders Borg ansåg att de kristna kyrkorna
hade fått tillräckligt med ekonomiskt stöd i Sverige och att det nu var dags
att hjälpa och stödja de muslimska gruppernas behov. Hur rimmar denna politik
med det faktum att kyrkorna i Stockholm i en ökad utsträckning får ta ett
ansvar för de nödställds i dagens Sverige? Samtidigt som nöden är blind för
människors religionstillhörighet är det viktigt att på peka att människor som
tillhör en minoritet har svårare att komma in på arbetsmarknaden och därför är
risken större för utanförskap bland dessa grupper. Oberoende av hur vi svarar
på dessa frågor är frågan om diakoni och människors nöd tydligt sammankopplad
med frågor som rör religion, politik och ekonomi. Områden som vi sällan
förknippar med religion och religiositet i Sverige. Kanske det är dags att
tänka om?
Göran
Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet
