Tro och vetande - litteraturtips

I söndags hade det Religionsvetenskapliga sällskapet i Stockholm bookrelease i Stigbergets Borgarrum i Stockholm. Efter hundraårsjubileet 2006 beslutade styrelsen att ge ut en bok som behandlade några av de personer som deltog i grundandet av Sällskapet och nu har boken med titeln Sällskapet. Tro och vetande i 1900-talets Sverige sett dagens ljus! Boken utgör en intressant läsning som rör sekelskiftet 1900 och tar upp frågor som rör synen på religion och religionens roll i samhället. Det var en brytningstid där liberalteologi influerade och en historiekritisk läsning av bibeln påverkade kraftigt och orsakade konflikter mellan tro och vetande. Grundarna av Sällskapet främjade ett religionsvetenskapligt perspektiv och ifrågasatte gamla auktoriteter och tolkningsmetoder. I boken återfinns kapitel om Nathan Söderblom, Lydia Wahlström, Samuel Fries och Gottlieb Klein liksom ett kontextualiseringskapitel skriven av idéhistorikern Inga Sanner. Boken är redigerad av Susanne Olsson och författare är Göran Agrell, Helle Klein, Inga Sanner, Björn Skogar och Maria Södling. Boken presenterar också ett kapitel av Björn Skogar som tar upp relevansen av Sällskapet idag och vikten av att bidra till folkbildning rörande religionsvetenskapliga frågor, som är ett av Sällskapets syften än idag.

För den som är intresserad av dessa frågor och tidsperioden kan jag även rekommendera boken Ingenting är anstötligare än sanningen. Religion och politik hos Torgny Segerstedt, skriven av Christer Hedin, som berör många likartade teman. Båda är utgivna på förlaget Molin&Sorgenfrei.

Susanne Olsson, Södertörns högskola

Tro och vetande

I morgontidningen kunde vi läsa den ironiska nyheten att en amerikansk filmatisering av Bibelns syndaflodsberättelse hotar att försenas, på grund av att arken skadats i stormen Sandy. Herald Sun skriver att detta kan ses som ett tecken på att Gud har humor, eller på att hen hatar Russel Crowe – filmens Noa.

Syndaflodsberättelsen är ett vanligt motiv i världens olika kulturer och religiösa traditioner och kan ses som själva prototypen till moderna katastroffilmer. Berättelsen om Noa och arken har ett äldre ursprung i berättelsen om Utnapishtim i Gilgamesh-eposet från 1200 talet f.vt och motivet har gång på gång varierats i en mängd romaner och filmer om jordens undergång. Senast i filmen 2012 – där fortsatt liv på jorden efter den stora floden möjliggörs av en rad hypermoderna arker.

Liksom med andra mytiska motiv finns det olika sätt att förstå och förhålla sig till syndaflodsföreställningar. Många läser berättelsen allegoriskt och låter den om Noa handla om människans ansvar inför Gud och inför Guds skapelse. Andra menar att episoden, liksom resten av Bibelns och Koranens berättelser, faktiskt inträffat. Men jämna mellanrum kan man läsa om någon hobby-arkeolog som menar sig ha hittat skrovet till Noas ark på någon bergstopp i Mellanöstern. Ett ytterligare alternativ är naturligtvis att bara avfärda berättelsen som en saga, eller som ett uttryck för en väldsförståelse som inte längre har relevans.

Men det finns också de som samtidigt tror på Bibelns och Koranens berättelser och på vetenskapens förklaringar av världens uppkomst och ålder.

2009 befann jag mig på fältarbete på ön Maui i Hawaii. Jag bodde hos en turkisk sufisheikh på sluttningen av vulkanen Haleakala och på kvällarna satt vi ofta under den fantastiska stjärnhimlen och pratade om Koranen och islam, och om nya vetenskapliga rön som sheikhen läst om eller sett på tv. Han tittade mycket på olika populärvetenskaplika program. Han var fascinerad av rymden och av dinosaurier.

En kväll bestämde vi oss för att åka in till staden Lahaina för att se 2012 som nyss hade haft premiär. Sheikhen bjöd på milkshake och vi ryste med välbehag när berget Diamond Head på Oahu slukades av vågorna i filmen. Det kändes som om vattnet när som helst skulle tränga in i biografen.

I bilen på vägen hem diskuterade vi vad vi sett. Sheikhen sa att filmen påminde honom om berättelsen om Noa och arken. ”Tror du på den berättelsen,” frågade jag, ”alltså att det hänt på riktigt?” ”Off course,” svarade han, ”that’s the information the Qur’an gives us.”

Det är inte ovanligt att hålla sig med vad som kan uppfattas som konträra eller konkurrerande världsåskådningar. Människor är komplexa och ofta motsägelsefulla varelser. För sheikhen är det inget problem att tro samtidigt på Big Bang, evolutionsteorin och Koranens skapelseberättelser. De tycks för honom befinna sig på olika berättelse- och sanningsplan.

För andra kan det vara svårare.

Jag pratade en gång med en svensk muslimsk man i min egen ålder just om Koranens skapelseberättelser och lät samtalet falla in på naturvetenskapliga teorier. Han tyckte det var jobbigt. Med svensk skolbakgrund satt den naturvetenskapliga förklaringen i ryggmärgen. Samtidigt kände han att han förväntades tro på det som stod i Koranen. Han trodde på båda, men fick dem inte att gå ihop. ”Jag väljer därför att inte tänka på dem samtidigt,” sa han.

Andra väljer istället antingen-eller. Om de religiösa berättelserna har rätt, måste vetenskapen ha fel. Eller, om vetenskapen har rätt är religiösa världsåskådningar överflödiga.

I pågående diskussioner om tro och vetande är det vanligen detta sista alternativ som lyfts fram. Det kanske bli bättre debattartiklar med svartvita åsikter. Men troligtvis är inte den sortens bergfasta övertygelse de mest vanliga.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Forskning motbevisar inte guds existens

Upptäckten av Higgs partikel skall inte göra kristna nervösa menar Sune Svanberg, professor emeritus i atomfysik och medlem i Västerkyrkan i Lund i en artikel publicerad i tidningen Dagen. Enligt Svanberg motbevisar inte forskningen att gud har skapat världen, enligt honom är forskning ”bra eftersom den hjälper oss att beskriva Guds värld och Guds skapelse”. Det är snarare så att gud har gett oss en förmåga att utforska och förundras inför skapelsen menar Svanberg.

Utan att fördjupa diskussionen är intervjun med professor Svanberg ett exempel på hur en troende förenar tro och vetande. Trots att Svanberg är långt ifrån ensamma i sin ståndpunkt är detta ett perspektiv som ofta skapar häftiga diskussioner och som förmodligen har en god potential att uppväcka Ingemar Hedenius (1908-1982) debatt om tro och vetande som rasade i Sverige i mitten av 1900-talet. Vilka svar och reaktioner fynden i Cern-laboratoriet kommer att ge upphov till återstår att se.

För den som vill läsa mer om higgspartikeln kan läsa vidare här på bloggen.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet