Dera Sacha Sauda: oroligheter i Indien när religiös ledare döms för våldtäkt

Den indiska polisens speciella domstol för säkerhetsfrågor dömde den 25 augusti Gurmeet Ram Rahim Singh, ledaren för den religiösa organisationen Dera Sacha Sauda, skyldig till våldtäkt på två kvinnliga anhängare. Våldtäkterna ska ha ägt rum år 2002. Medan domstolsförhandlingar pågick i Panchkula, som ligger i delstaten Haryana, samlades uppskattningsvis 150,000 efterföljare som hävdade att deras “guru” var oskyldig. Anhängarna reagerade sedan med våldsamma protester när domen kom. Åtminstone 38 människor förlorade livet och mer än 250 blev allvarligt skadade i upploppen. För att undvika ytterligare oroligheter och förhindra ryktesspridning stängde indiska myndigheter ner internet- och mobiltjänster under 72 timmar i de två delstaterna Haryana och Punjab samt införde utegångsförbud i flera distrikt där många av anhängarna till Dera Sacha Sauda var samlade. Tre dagar efter domslutet meddelades straffet, att Gurmeet Ram Rahim Singh får 20 års fängelse.

För att förstå dessa starka reaktioner krävs bakgrundskunskap både om denna ledare som blivit en folklig och kontroversiell “guru” i norra Indiens religiösa landskap och om hans organisation. Dera Sacha Sauda, som kan översättas till “lägret/platsen för den sanna affären,” grundades redan 1948 av Shah Mastana från Baluchistan och blev populär när den nuvarande och tredje gurun Gurmeet Ram Rahim Singh tog över ledarskapet 1990. Huvudcentrat ligger i staden Sirsa i delstaten Haryana och organisationen har mer än ett 40-tal ashrams i främst norra Indien. Ideologiskt sett betonar Dera Sacha Sauda humanitära värderingar och social välfärd för alla utifrån idéer hämtade från sikhismen. Rörelsen är starkt centrerad kring ledaren som ger daglig vägledning. Detta har gjort den populär framför allt bland lägre samhällsklasser och kaster.

Deras är religiösa institutioner med olika läror och ledare. Uppskattningar anger att det kan finnas över 10,000 olika typer av deras i delstaten Punjab och de flesta av dessa är centrerade kring guruer eller andliga vägledare. Deras är ofta icke-sekteristiska till sin natur, i den bemärkelsen att de inte kräver att alla anhängare ska strikt följa normer eller bli initierade. Individer kan följa sin identitet och praktik som sikher, hinduer, eller muslimer medan de samtidigt besöker ett dera för välsignelser och andlig vägledning (Jodhka 2017). Detta förhållningssätt till religiös identitet och lärare är inget nytt fenomen utan snarare en integrerad del av historiska guru-traditioner i Indien. I Punjab har deras länge fungerat som ett element av folklig religiositet vid sidan av mer traditionella religiösa institutioner (Jodhka 2008). När det anges att en organisation som Dera Sacha Sauda har 60 miljoner anhängare så motsvarar detta inte medlemmar i ett trossamfund, utan är snarare överskattade uppskattningar utifrån antalet besökare vid rörelsens centra och mottagare för dess budskap via sociala medier.

 

Poster för filmen "The Messenger" med Gurmeet Ram Rahim Singh i huvudrollen.

Många forskare hävdar att deras har blivit alltmer populära under de senaste årtiondena. Sociologiska förklaringar till detta delger sociala och ekonomiska förändringar som följde när neoliberalism introducerades i Indien under slutet av 1900-talet. I en studie av byar i Haryana har exempelvis Surinder Singh Jodhka visat att den nya framväxande medelklassen ersatte tidigare berättelser om nationell utveckling och säkerhet med andra om privat kapital, liberal handel, och hyperkonsumtion. Frågor som berörde det agrara livet marginaliserades samtidigt som det skedde en fragmentering av sociala relationer som tidigare varit organiserade efter kastsystemet. Tillsammans skapade detta en känsla av förlorad kollektiv identitet. Olika deras i nordvästra Indien kunde bemöta denna utveckling genom att erbjuda en ny form av “konsumerande religiositet” och tillhörighet (Jodhka 2017). Andra har på liknande vis påvisat hur den ekonomiska utvecklingen försvagades och tillsammans med en förändrad social miljö öppnade upp en ny plattform för moderna gurus som kunde erbjuda en ny form av religiöst och politiskt ledarskap där kapitalism och religion verkade i symbios (Rajahekhar 2016). 

För att förstå hur ledaren för Dera Sacha Sauda har fått status likt en religiös popstjärna kan dessa förklaringsmodeller kompletteras med perspektiv på hur rörelsen aktivt använder ny teknologi och medier. Under de senare åren har organisationen exploaterat olika medier och populärkultur för att nå ut till en bredare publik. Förutom en hemsida, e-tidningar, och deltagande i sociala medier så sänds Gurmeet Ram Rahim Singhs tal via flera TV-kanaler och mobilapplikationer som gör det möjligt att följa direktsändningar från Sirsa. Det kanske mest anmärkningsvärda med Dera Sacha Sauda är dess tävlingsinriktade karaktär som genomsyrar olika sociala aktiviteter med exempelvis trädplantering och medicinska undersökningar av ett stor antal människor som har tagit sig ända till Guinness rekordbok. Organisationens obehindrade syn på populistisk marknadsföring av ledaren är kanske mest framträdande i de filmer för vilka Gurmeet Ram Rahim Singh själv har agerat både regissör, manusförfattare, och skådespelare, och framställts som den andliga hjälten – “the Messenger of God” – med uppdrag att bekämpa samhällets ondska i Bollywoodstil. I ljuset av denna populistiska framtoning framstår Dera Sacha Sauda mer likt ett religiöst företag med offensiv marknadsföring och kommodifiering av religion för en andlig konsumentkultur. Enligt Anna Bochkovskaya kan organisationens framgång spåras till väl genomtänkta strategier för att förbättra människors levnadsförhållanden genom olika sociala projekt (mot drogmissbruk, sjukdomar, prostitution, osv.) i kombination med ett flexibelt propagandamaskineri och aktiv användning av medier (Bochkovskaya, kommande). Gurmeet Ram Rahim Singh har i sin ledarroll och image kombinerat indiska traditionella och folkliga element: ena stunden har han varit en vitklädd guru som gett andlig vägledning och anvisningar om socialt arbete för samhällets mest utsatta; andra stunden har han deltagit i rockkonserter, musikvideos och annat där han presenterats som en färgstark och rikt utsmyckad stjärna utan några skrupler för överdrivet glitter och glamour. 

Att Dera Sacha Sauda har en guru som marknadsför sig på detta vis har återkommande skapat konflikter med majoritetsikhismen som anser att sikhernas skrift Guru Granth Sahib är den enda “levande gurun” sedan 1700-talet och ingen människa kan längre inneha denna auktoritet. När exempelvis Gurmeet Ram Rahim Singh år 2007 klädde ut sig likt sikhernas historiska guru Gobind Singh och delade ut ett heligt vatten (amrit) tolkade sikher detta som en grov kränkning av deras tradition. Följden blev våldsamma sammandrabbningar mellan sikher och anhängare till Dera Sacha Sauda. Enligt flera skribenter gjorde konflikterna det möjligt för organisationen att tillfälligt mörklägga skandaler om ledarens sexuella övergrepp på kvinnliga efterföljare. Att anhängare nu har protesterat våldsamt när ledaren arresterades och dömdes måste förstås i ljuset av den auktoritet som tillskrivs en levande guru. Likt många andra deras har Dera Sacha Sauda ingen välutvecklad teologi eller befrielselära utan blandar på ett pragmatiskt sätt element från olika religiösa traditioner och ger auktoritet till ledarens ord och vilja som bestämmer organisationens inriktning och verksamhet. Även om Gurmeet Ram Rahim Singh självklart nekade till våldtäktsanklagelserna och uppmanade sina anhängare att agera fredligt så har indisk polis istället påstått att grupper inom organisationen förberedde en konspiration för att utlösa oroligheter om domen inte var till ledarens fördel (Jagga 2017). Medan nordvästra Indien nu verkar återgå till det normala och ny information laddas upp genom medier som tillfälligt varit nedstängda kommer nog mer förfinade analyser av händelserna presenteras inom det närmaste. 

Kristina Myrvold

Docent i religionsvetenskap vid Linnéuniversitetet

Referenser:

Bochkovskaya, Anna. Kommande. “Promoting Punjabi Deras’ Ideologies Online: A Case of Dera Sacha Sauda.” I Religion and Technology in India: Spaces, Practices, Authorities, Knut A. Jacobsen och Kristina Myrvold (red.). London: Routledge.

Jagga, Rakhi. 2017. “Ram Rahim Convicted: Coded Messages Used to Trigger Violence, Say Punjab Police.” The Indian Express, 29 augusti.

Jodhka, Surinder S. 2008. “Of Babas and Deras.” India-seminar.com.

Jodhka, Surinder S. 2017. “Mobile Religiosity: As Old Social Structures Change, Deras Offer A New Sense of Community.” Scroll.in, 28 augusti.

Jodhka, Surinder S. 2017. “Why Do People Go to the Dera?” The Wire, 27 augusti.

Rajshekhar, M. 2016. “Why is Punjab Increasingly Turning to New Gurus for Comfort?” Scroll.in, 28 maj. 

Meditationsmästaren SN Goenka är död

Anicca vata sankhara.
Alla sammansatta ting är förgängliga.

När buddhister i theravadabuddhistiska länder annonserar bortgången av en älskad och nära vän, är detta palistrofen som brukar inleda kungörandet. Runt om i världen sörjer idag vipassana-meditatörer sin mästare, SN Goenka, även kallad Goenkaji, som dog sent på söndagskvällen i sitt hem. Från Igatpuri i Indien, där Goenka-rörelsens huvudcenter ligger, citerar Vipassana Research Institute  Mahaparanibbana Sutta, lärotalet som berättar om Buddhans uppgående i nirvana, och ger samtidigt en uppmaning till alla de lärjungar runt om i världen som tagit del av S N Goenkas meditationsinstruktioner genom åren:
"All conditioned things are transitory. That which is created will be destryoed. (Practicing Vipassana meditation) Experience this truth yourself (withing yourself) by being mindful." Vayadhamma sankhara, Appamadena sampadetha.

S N Goenka föddes 1924 in i en hinduisk familj som var bosatt i Burma, och han kom i kontakt med vipassana (insiktsmeditation) när han var i trettioårsåldern. Det var ett stort steg för honom att börja praktisera buddhistisk meditation, och han har under hela sin lärargärning poängterat att han ser vipassana som ett sätt att lära sig  dhamma, en universell naturlag som förklarar hur sinnet är beskaffat och som visar på hur människan kan upphöra med att skapa ny karma. Goenkas utformning av meditationskurser, tysta retreater som varar under tio dagar, har kommit att påverka även andra meditationscentra. Meditationspraktiken, som starkt betonar uppmärksamheten av vedana, förnimmelser, har också kommit att influera flera mindfulnessbaserade interventioner.

Den moderna teknologin möjliggjorde för Goenka att standardisera sina kurser och spela in meditationsinstruktionerna på band. Dessa har sedan använts på alla kurser som rörelsen ger runt om i världen. Goenka-rörelsen, eller som de själva benämner sig Vipassanameditation, så som den lärs ut av SN Goenka i U Ba Khins tradition, är välorganiserad rörelse som finns etablerad med permanenta centra på över 120 orter. Alla kurser som ges följer samma format, det som framför allt skiljer sig åt på de olika centren är de 40 olika lokala språk som Goenkas engelska undervisning har översatts till samt hur lokala mattraditioner påverkar den vegetariska kost och dryck som serveras. En övervägande majoritet av centren (i relationen 3:5) är lokaliserade i Syd- och Sydöstasien. När jag senast undersökte statistik (2011) såg fördelningen ut så här: 50 center återfanns i Indien och 26 center i asiatiska länder med inhemska buddhistiska traditioner som Sri Lanka, Thailand, Taiwan, Burma, Kambodja, Mongoliet och Nepal (därutöver gav kurser i ytterligare sex asiatiska länder). I Nordamerika, Europa och Australien/Nya Zeeland återfanns 39 center och kurser gavs på ytterligare 51 platser. Rörelsen finns etablerad med center även i andra områden, men utbredningen idag visar tydligt att rörelsen blivit populär bland tre distinkta grupper: indier, västerlänningar och (syd)asiatiska buddhister.

Vad händer när en så stor meditationsmästare dör? Flera asiatiska medier har uppmärksammat Goenkas bortgång, däribland Zee News, The New Indian Express, Bangkok Post och The Nation. Även västerländska buddhistiska medier, som Shambhala Sun publicerar minnesartiklar över Goenka.

På Facebook har rörelsen publicerat en sista bild på Goenka, där han ligger på lit de parade (se bilden till vänster). Under dagen hålls Goenkas hem i Bombay öppet för vipassana-meditatörer som önskar ta ett sista farväl, och i morgon, tisdag, kommer Goenka att kremeras. Processionen, som för kroppen från hemmet till krematoriet, är en öppen tilldragelse, medan bara den närmaste familjen närvarar vid kremeringen. Enligt Bangkok Post kommer en ceremoni att samtidigt hållas i Bangkok.
Goenka efterlämnar hustru och sex söner.

Hur Goenkas bortgång påverkar meditationsrörelsen och dess popularitet är alldeles för tidigt att kunna uttala sig om. Tidigare meditationsmästare i traditionen har fortsatt att vördats genom att pilgrimsresor genomförts till platser där de varit verksamma i Burma. Goenka har genom sin livsgärning aktivt motarbetat allt för starka tendenser till guru-kult runt sin person, vilket väcker en religionshistorikers nyfikenhet kring hur hans minne kommer att hanteras i framtiden.

Katarina Plank, FD, Göteborgs universitet

Sexualitet och förtryck på väg att avstigmatiseras i Indien

Hur långt har Indien kvar för att uppnå en rättvis status för flickor och kvinnor? Den frågan ställer sig människorättsjuristen Parul Sharma i en artikel i tidskriften Sydasien.  Hon skriver om reaktionerna på den brutala våldtäkten i Indien, och menar att en genomgripande förändring är på väg att ske i samhället när det gäller öppenhet om sexualitet och förtryck: 

"Det pågående folkupproret i Indien är ett tecken på en stor avstigmatisering i ämnen som tidigare inte ens gick att diskutera på indisk radio. Döttrar kunde inte fråga sina mödrar om ett manligt beteende som verkat hotfullt, idag protesterar döttrar och mödrar sida vid sida mot den indiska polisens slapphet och politikernas idioti kring uttal om flickornas egna ansvar att se till att inte bli våldtagna genom att klä sig anständigt. Det är ett förändrat Indien. Dock är politikerna och rättsväsendet till stor del oförändrat, och det är här Indien behöver en total rensning."

Parul Sharma menar att även om nedvärderingen av kvinnans status har en djup historisk förankring, har de senaste tidens kraftfulla reaktioner satt fokus på det kvinnorättsliga spektrumet och inkluderar nu frågor som rör både den psykiska nedvärderingen som kan förekomma i hemmen liksom den fysiska osäkerhet som kvinnor kan möta utanför hemmen. Och detta är något nytt i Indien. Även om det är en lång väg kvar tills mödrar inte längre behöver be omgivningen att inte avslöja att deras döttrar blivit våldtagna då detta kan dra skam över familjen.

Katarina Plank
FD, religionshistoriker vid Göteborgs universitet

Ravi Shankar - traditionsförmedlare mellan traditionalism och modernitet

Ravi Shankar levde och verkade i både USA och Indien. Han lät etablera ett ashram-liknande hem i New Delhi där han tog emot elever för undervisning, kallat The Ravi Shankar Centre.

Ravi Shankar var en av de första indiska soloartisterna som uppträdde utanför Indien: 1954 spelade han i tidigare Sovjetunionen; under 1956 turnerade han i Europa och USA; och under 1958 besökte han Japan.

1966 inledde han samarbete med George Harrisson, och fick därmed sitt stora genombrott utanför Indien. Han kom att influera många västerländska musiker som Philip Glass, John Coltrane och Yehudi Menuhin. Både Glass och Menuhin var nära elever till honom.

Nordindisk klassisk musik har genom århundranden överförts via en muntlig tradition, och är än i dag en levande tradition. Ravi Shankar bevarade denna muntligt överföra tradition, även i de nya sammanhang han verkade i. I en ny kontext upprätthöll Ravi Shankar det traditionella och tidskrävande systemet av guru-sisya-parampara, en oralt överförd tradition som bygger på en nära relation mellan lärare och elev.

När guru-sisya-parampara-systemet diskuteras lyfts ofta fram en betoning på tradition, autencitet, kontext, muntlighet och holistiskt lärande vilket kontrasteras med västerländsk undervisning som betonar kanon, modernitet, samt ett rationellt och analytiskt lärande som baseras på noter.

I den indiska klassiska musiken baseras en musikers trovärdighet och rykte i stor utsträckning på vem han har studerat med. Indisk musik saknar en kanon, en gemensam samling av alster som man kan närma sig och tillgängliggöra sig på egen hand utan en lärare. I den indiska klassiska musiken personifierar gurun traditionen, och idealt baseras lärar-elev-relationen på en lång och nära relation.

Etnomusikern Stephen Slawek, som i många år varit Shankars elev, skriver i en artikel från 1993 om hur Ravi Shankar införlivade modern teknologi i sin traditionella lärarroll.  Lärar-elev-relationen inleddes med en ceremoni, ganda bandhan, vars funktion är att bekräfta relationen mellan lärare och elev och ålägga dem både ansvar och begränsningar.  Slawek beskriver hur Shankar uppmuntrade sina elever att spela in undervisningssituationerna för att han skulle kunna maximera den muntligt överföra informationen vid varje undervisningstillfälle, samtidigt som han ålade sina studenter strikta begränsningar om vem som fick ta del av kunskapen. Endast den student som fått den muntligt överföra kunskapen hade rätt att ta del av den lagrade och inspelade informationen, och esoteriska aspekter av undervisningen fick Slawek lova att inte publicera i sina artiklar.

Traditionsförmedlandet av den nordindiska klassiska musiken befinner sig i ett vägskäl; de ekonomiska och sociala villkoren har drastiskt förändrats i Indien och detta, tillsammans med hur klassisk indisk musik har spridit och plockats upp i väst de senaste femtio åren, har medfört att nya sätt att träna musiker växer fram. I Indien har till exempel flera professionella institut etablerats som tränar professionella musiker, som Sangit Research Academy i Kolkata, Sangit Natak Academy i Delhi, och National Centre for Performing Arts i Mumbai. Även i USA och Europa lärs klassisk indisk musik ut, vilket medför att de traditionella formerna för hur musiker tränas möter europeiska idéer om utbildning och träning.

Katarina Plank

FD, religionshistoriker vid Göteborgs universitet

Indiens gåtfulla pelare och inskrifter

I Indiens tidiga historia förekommer skildringar av gåtfulla pelare av järn eller guld som upprests på olika platser över hela landet. Eftersom ingen hade någon förklaring till deras funktion sades de vara Bhimas promenadkäppar. Bhima var en hjälte av jättelika proportioner och en av huvudfigurerna i nationaleposet Mahabharata.  Varför han skulle ha lämnat sina käppar över stora delar av Indien, kunde man dock inte förklara.

Under tidens gång kom nya härskare till Indien. Några av de muslimska härskarna inkorporerade pelarna i sina egna byggnadsverk, medan andra gick mera våldsamt fram mot öämningarna.. På 1300-talet svepte Timur Lenks härskaror som en tidvattensvåg över norra Indien. De pelare som kom i hans väg brändes så svårt att inskriptionerna försvann förutom dem som byggts in i moskéer.

Några århundraden senare började europeiska affärsmän att besöka Indien och lämnade rapporter om pelarna, vars topp pryddes av ”a Tyger”.  Andra efterföljare studerade dem mera noggrant och konstaterade att det var lejon som ibland satt kvar i toppen. Pelarnas gåtfulla inskriptioner tolkades som grekiska, eftersom man uppfattade dem som minnesmärken från Alexanders fälttåg på 300-talet f.Kr., en god gissning tidsmässigt även om det rörde sig om en helt annan härskare.

Det var nämligen kung Ashoka, Indiens buddhistiske härskare, som rest de lejonprydda pelarna. Inskriptionerna lät dock länge vänta på sin tolkning, eftersom både Ashoka och hans lära utgjorde ett mysterium för brittiska historiker och arkeologer. Man hade visserligen hört talas om en viss Bauddha som spridit sin villolära för hundratals år sedan, men denna gestalt uppfattades mer som en sekteristisk ledare inom den stora hinduiska traditionen än en religionsstiftare. När man så småningom förstod att buddhismen hade utgjort en självständig religion, drog man slutsatsen att den hade utrotats i hemlandet av de anfallande muslimskar trupperna under 1000-talet e.Kr. Denna uppfattning har sedan dess levt kvar i historieböckerna.

I själva verket var buddhismen före denna tidpunkt på stark tillbakagång i Indien, framför allt genom en omfattande hinduisk mot reformation. Den var också isolerad från Tibet, Nepal, Sri Lanka och Burma, de länder där läran blomstrade.  Undergången skedde gradvis och i tysthet. Den slutgiltiga dödstöten kom dock när biblioteken i Nalanda brändes 1193-94 i samband med muslimernas anfall av Bihar.

Kungadömet Bihar som fått sitt namn av vihara. (buddhistiskt) kloster, vilket vittnar om att landet var ett kärnområde för läran. Mahavira, klostret i Nalanda var det främsta lärosätet i området, vilket lockade till sig de mest begåvade av buddhisterna som önskade studera de heliga texterna. Biblioteken – tre till antalet – innehöll religionens mest värdefulla böcker i form av sin samlade vishet. Detta imponerade inte på den muslimske erövraren som lät genomsöka biblioteken för att få veta om det innehöll något exemplar av Koranen. Det gjorde det nu inte och därför ansågs skrifterna tillhöra den hinduiska traditionen. På dessa grunder brändes de väldiga biblioteken med sin samlade kunskap om buddhismens historia. Röken från de brända manuskripten förmörkade himlen i månader tills bara aska återstod.

I mitten av 1700-talet blev forskare bekanta med sanskrit, den stora traditionens heliga språk. Något senare anlände språkgeniet William Jones till Bengalen och därmed inleddes en vetenskaplig epok präglad av studier av de indiska språken och deras historia. ”Orientalisterna”, som lätt föraktfullt kallas ”döda vita män” av Edvard Said, rekonstruerade Indiens tidigaste historia och löste så småningom de gåtfulla inskriptionernas innehåll. Upphovsmannen var kung Ashoka, som lät omvända sig till buddhismen och som tycks ha skapat en välfärdsstat, grundad på buddhan Shakyamunis lära. Han försökte även att sprida läran (dharma) i sitt rike, men var även i kontakt med angränsande länder så långt västerut som Egypten. Inskriptionerna predikade tolerans och religionsfrihet, ett innehåll som också kunde återfinnas i de inskriptioner som kungen låtit rista i på klippor i riket.

Eftersom buddhismens historia delvis hade förlorats var Ashokas inskrifter länge en gåta. Genom de outtröttliga och entusiastiska ”orientalisterna”, som följde i Jones fotspår lyckades man så småningom uttyda inskriptionerna.  Innehållet i de edikt som kungen låtit rista in i pelare och på klippväggar kunde nå ut till eftervärlden.

Denna lärdomshistoria redovisas mera ingående i Charles Allens uppmärksammade bok Ashoka utkommen 2012. Kungens pelare finns kvar bland annat i Sarath där buddhan satte lärans hjul i rörelse och de lejon som prydde toppen av dessa finns avbildade i Indiens statsvapen.  

Britt-Mari Näsström, professor emerita i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

På spaning efter religionsvetenskap i Sydindien

-->

I mitten av september åkte tre forskare inom projektet go:India vid Göteborgs Universitet på en kontaktresa till Sydindien. Resan var ett resultat av en inbjudan från en indisk forskare, Professor Gopal Karant vid Institute for Social and Economic Change (ISEC), Bangalore, som tidigare varig gästprofessor i Lund. Syftet var att undersöka möjligheterna att utvidga de samarbeten go:India med nordindiska universitet med partners i södra Indien.

Två av oss (Clemens Cavallin och Åke Sander) landade på kvällen den 18e september i Chennai (före detta Madras) på den indiska östkusten. Där kastades vi omedelbart in i en av konsekvenserna skapade av religionens mediala och globala natur. Det hade tidigare under dagen varit upplopp i staden, som på många andra ställen i världen, av uppretade muslimer som rasat mot den famösa amerikanska filmen Innocence of Muslims som spridits på bl a Youtube Den lokala indiska polisen hade blivit överväldigad av antalet protesterande, ca. tio tusen, och polischefen var tvungen att avgå på fläcken: både demonstranter och poliser hade skadats i sammandrabbningarna.

När vi dagen efter vågade oss in till staden centrala delar var det med tanken att ta oss tillbaka i god tid vårt hotell innan det började hetta till igen då muslimska organisationer hade uppmanat till fortsatta demonstrationer. Mycket riktigt, när vi åkte tillbaka med rickshaw vid tretiden passerade vi buss- och lastbilslaster av kravallutrustade poliser, i Indien alltid försedda med långa bambukäppar. Också den kvällen var det kravaller med många skadade. Det kanske märkliga med händelsen var att den inte hade något direkt att göra med Indien och inte heller med Chennai, men genom de globaliserade mediernas  kraft blev Chennai indragen och vi med den.

Samma kväll påbörjades Ganesha-festivalen, Ganesha Chaturthi eller Vinayaka Chaturthi, som firar den jovialiska elefanthövdade guden Ganeshas födelsedag. Staden var fylld av processioner med lastbilar och kärror på vilka glatt målade statyer av gudomen gjorde sin rundtur. Vi hamnade mitt i en sådan. Framför gick fem, sex trumslagare som lade ut en öronbedövande ljudmatta, bakom låg mängder av krossade kokosnötter; stämningen var hög och några ungdomar ville att Åke skulle dansa på gatan. Alltså, samtidigt som företrädare för en religiös grupp slogs med polisen så firade en annan med energi och glädje en rundmagad gud med elefanthuvud. Indiens religiösa mångfald hade omfamnat oss redan andra kvällen.

Efter en dag i Chennai begav vi oss till vårt första universitetsbesök, det i Pondicherry. Staden ligger vackert vid kusten söder om Chennai där indiska oceanens vågor slår in mot långa soldränkta sandstränder. Pondicherry var fram till 1960-talet en fransk koloni och det finns många spår kvar från den franska perioden. Staden har inte så många invånare, endast 675 000 och är därmed med indiska mått endast en småstad.

Universitetet är ett så kallat centralt universitet, dvs. det finansieras av centralregeringen i Delhi och inte av delstatsmyndighetern i Tamil Nadu. Detta är någonting man är stolt över, inte minst eftersom det innebär en mycket starkare finansiering och ett visst mått av oberoende gentemot lokala politiker. Universitetet grundades på 1985 och präglas för närvarande av en kraftig expansion både i termer av studenter och anställda samt lokaler.

Vår kontakt vid universitetet Dr. Sudha Sitharaman undervisar inom sociologi, vilket är typiskt då det sällan finns ett samlande religionsvetenskapligt ämne eller institution vid indiska universitet; studiet av religion är i regel distribuerat på ett antal ämnen som språk, filosofi och sociologi och mer specialiserade inriktningar som Jain studies eller Buddhist studies.

Vi höll en föreläsning för masterstudenterna i sociologi och hade samtal med de anställda om möjligheter till samarbete. Slutsatsen var att universitet genom sin belägenhet och sina faciliteter skulle vara lämpligt som mål för vår fältstudieresa HT 2013. Bland annat har man ett Study India Program innanför vilket man skall introducera en kurs i religionssociologi nästa år. I Tamil Nadu finns också många intressanta äldre tempelanläggningar som lämpar sig väl för exkursioner. I anknytning till staden finns även Auroville (Morgondagens eller Gryningens stad), ett idealsamhälle grundat 1968 av Mirra Alfassa (The Mother), turkisk egyptisk judinna född i Paris och den andliga arvtagaren till Sri Aurobindo (1872-1950) som lämnade den väpnade kampen för Indiens befrielse och istället vände sig inåt mot mystiken i skydd av det franska Pondicherry år 1910.

I Pondicherry finns också Kulturstudier, ett privat norskt företag som erbjuder högskoleutbildning i bland annat Indien i samarbete med norska universitet. Till exempel ger man kursen Religion, Society and Power In South Asia. Vi hade ett trevligt samtal med de anställda på Kulturstudier och Knut Jacobsen, professor i religionsvetenskap vid universitet i Bergen (Norge), under en middag utomhus i kvällens fuktiga hetta, men med fläktar som svalkade något. Som kuriosa kan nämnas att indiskt vin faktiskt har blivit riktig bra, vilket inte var fallet för bara 10-20 år sedan. I Pondicherry kan man dessutom få mat med franska influenser, vilket inte skadar för de som inte tycker om att äta Thali varje dag, och fika på franskinspirerade kaféer.

Efter Pondicherry gick vår väg till Bangalore, Indiens snabbt växande IT-huvudstad, där vi skulle möta upp med vår kollega Sigridur Beck, internationell koordinator vid humanistiska fakulteten på Göteborgs universitet. Vi hyrde en bil med chaufför och satte av på den 8 timmar långa färden på skumpiga väger inåt landet mot delstaten Karnataka. Att vi tog bil berodde på att hela Indien då drabbades av en Bandh, med andra ord, en strejk. Orsaken var att Manmohan Singhs regering hade infört liberaliseringar av det ekonomiska systemet vilka skulle tillåta utländska företag att etablera sig inom detaljhandeln, samtidigt som de sänkte subventionerna på diesel hushållsgas. På grund av detta så avgick ett av partierna, All India Trinamool Congress, lett av partiledaren Mamata Banerjee, från regeringskoalitionen. Hon stod i centrum för alla nyhetssändningar: Skulle regeringen trots alla strejker, demonstrationer och protester stå fast eller skulle protektionismen få överhanden igen som under Nehrus långa period som statsminister var den grundläggande frågan. Hindunationalisterna som sitter i opposition var högljudda i sin kritik och antog en populistisk protektionistisk position.

Detta är en viktig fråga även för universiteten eftersom regeringen försöker öppna upp så att utländska universitet kan etablera sig i Indien: utbildningsbehovet är enormt och kvalitén vid många indiska universitet ofta tyvärr låg. Regeringen planerar t ex att öka andelen som läser post-gymnasiala utbildningar från dagens ca 13 procent till 30 procent. Hjälp utifrån är därför något man behöver, men ibland hindras det av ett överreglerat utbildningssystem.

Bangalore är en stad som, på samma sätt som de indiska vinerna, genomgått en dramatisk förvandling de senaste 20 – 30 åren, från en idyllisk trädgårdsstad med angloindier som satt och drack te på sina verandor till en bullrig dynamisk storstad på 8,5 miljoner invånare och med en rent helvetisk trafik. I varje fall var det så en indisk forskare beskrev det för oss när hon såg tillbaka på sin barndoms Bangalore. Nu hade de flesta angloindier enligt henne flyttat till Australien och nedanför oss när vi satt på restaurangen på trettonde våningen i det nybyggda köpcentrat utbredde sig en myllrande stad utan något självklart centrum – tillväxten verkar i mycket ha skett helt organiskt, utan större planering. Intrycket av dynamisk tillväxt var påtagligt men samtidigt som alltid i Indien fanns den naggande tanken i mitt huvud om hur man skulle lösa de grundläggande problemen med infrastruktur, utbildning, fattigdom och okontrollerbar urbanisering. Indien utstrålar en oerhörd potential men svårigheterna är stora.

Den första institutionen vi besökte var forskningsinstitutet ISEC som grundades 1972. Byggnaderna som är byggda i en modern betongbrutalism kontrasterade mot trädgården som insvepte centret på ett vackert och tilltalande sätt. Klimatet är dessutom mindre hett och fuktigt än vid kusten i Pondicherry då Banaglore ligger på ca. 1000 m ö h. Till skillnad från Sverige finns många statliga forskningsinstitut i Indien och dessa är inriktade som man kunde ana först och främst forskning, både grund- och tillämpad forskning, men man handleder också doktorander. Ett studentsamarbete med ett sådant center på t ex masternivå måste därmed inbegripa även ett universitet i Indien som kan examinera.  Våra diskussioner på institutet handlade om samarbete innanför studiet av religiös förändring i det nutida Indien med ett fokus på vad den ökande medelklassen innebar för det religiösa landskapet.

Förutom ISEC besökte vi också Srishti School of Art, Design and Technology. En privat designhögskola som också har ett intresse för humaniora och samhällsvetenskap och med vilken humanistisk och konstnärlig fakultet har ett nyligen ingånget avtal. Skolan var smakfullt och konstnärligt inredd (skam annars) och speglade den spännande designmiljö som mångmiljonstaden Bangalore utgör. Om jag var designstudent vid Göteborgs universitet hade jag definitivt tillbringat en termin där. Intressant var att man hade intresse för och projekt inom Heritage studies.

Bangalore är en stad som växer så det knakar.  Om man kommer från Sverige kan det vara skönt att dra sig undan från mångmiljonstaden en stund. Det var därför trevligt att göra den tre timmar långa bilturen till Mysore, maharajans stad.

Första kvällen ösregnade det till allmänhetens glädje, då det råder vattenbrist och monsunen inte har levererat tillräckligt i år; men man kanske skall tillägga att indierna var något mer glada än vad vi var första kvällen när vi plaskade fram i centrum för att hitta en restaurang.

Bristen på vatten har också fått politisk laddning då det har blivit till en kamp mellan delstaterna Karnataka och Tamil Nadu om tillgången till vattnet i några floder. Frågan är om den förra delstaten skall släppa på mer flodvatten över gränsen. Konflikten var ställd på sin spets när vi kom till Mysore då högsta domstolen hade beordrat Karnataka att släppa på vattnet. Det var möte på högsta nivå i delstaten om man skulle ta detta ad notam; bönder förberedde protestaktioner och vägen till Bangalore skulle nog spärras av.

På University of Mysore blev vi mycket väl mottagna på det internationella centret som leds av en energisk och kompetent kvinna, Professor Indira Ramao, som under sin tid har åstadkommit viktiga förändringar inom internationaliseringsarbetet. Universitetet är till skillnad från det i Pondicherry ett delstatsuniversitet. De ekonomiska förutsättningarna är därmed sämre och man har haft en period av anställningsstopp, men skulle nu börja anställa igen. Känslan var som i Pondicherry att man stod inför tillväxt.

Det finns ingen separat institution för religionsvetenskap i Mysore men jämförande religionsstudier bedrivs innanför Christian Studies. Vidare studeras på filosofiinstitutionen framför allt olika typer av hinduisk filosofi och det finns en institution för studiet av jainismen.

Det skall tilläggas att universitet också är ett så kallat affiliated university, dvs. all undervisning före avancerad nivå (undergraduate studies) bedrivs vid anknutna mindre colleges. Universitet har endast hand om avancerad- och forskarutbildningsnivåerna.

Mysore är till skillnad från Bangalore fortfarande en mycket vacker plats med mycket grönska och ett antal före detta palats. Speciellt känt är Maharajans palats som byggdes i början av 1900talet då hans gamla hade brunnit ner. Byggnaden är en stor turistattraktion, men blir under en dag under året igen Maharajans helt egna boning. Detta inträffar under festivalen Dassehra som skulle firas några veckor efter vi åkt. De kungliga elefanterna var därför ute och övade på gatorna. Huvudelefanten skall bära en 750 kg tung tron i rent guld, som bara tas ut för denna parad, och behövde komma i form. Vår guide, en professor i fornhistoria, såg dessutom till att vi fick tillträde till maharajans privata samling av vapen och uppstoppade djur: det fanns, bland alla andra troféer av maharajan skjutna djur, 12 stycken enorma tigrar och speciella metallringar som skulle doppas i gift vilka den trängde storkungen kunde slänga på sina motståndare då alla andra vapen hade svikit honom, till och med hans skärp som var ett förklätt svärd.

Mätta med intryck och uppslag till samarbeten åkte vi tillbaka till Bangalore och undvek med lite tur vattenkravellerna.

Vi flög sedan till Mumbai (f.d. Bombay) där två av oss åkte direkt vidare till Sverige medan en stannade kvar för en forskningsworkshop innanför go:India-projektet vid Tata Institute for Social Sciences i Mumbai. Men det sparar vi till en senare blogpost.

Clemens Cavallin, lektor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Åke Sander, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet