Har Sverige fått sitt andra fall av självimmolation?

Den tredje oktober rapporterade Göteborgs-Posten och P4 Göteborg om en man som satt eld på sig själv inne i Domkyrkan i centrala Göteborg. Han ska ha hällt en antändlig vätska över sig, och sedan brinnande tagit sig ut ur Domkyrkan där butikspersonal och andra förbipasserande blev vittnen till händelsen. Mannen brännskadades svårt och avled senare av sina skador.

Uppgifterna i media är mycket knapphändiga om de omständigheter som rådde inne i kyrkan och som föranledde självbränningen - polisens jourhavande förundersökningsledare ville under kvällen avvakta med kommentarer om det rör sig om en självimmolation, dvs en självbränning med politiska motiv. Skeendet tyder dock på på detta, och den följande kommentaren syftar till att sätta denna ledsamma och förfärliga händelse i ett större sammanhang. 

Självimmolation är ett fenomen som söker offentlighet – det äger oftast rum i städer och på allmänna platser där många människor finns att bevittna händelsen. För att förstås som en självmordsprotest, menar sociologen Michael Biggs att handlingen behöver innehålla flera element: ett uppsåt att handlingen leder till döden; att handlingen inte syftar till att skada andra människor eller ting; att handlingen har ett publikt genomförande och/eller ett brev eller offentliggörande som riktar sig till politiker eller allmänhet; och att handlingen utförs för en kollektiv sak snarare än av personliga skäl. Termen självimmolation kommer ur det latinska ordet för offer, immolare. En självimmolation är ett offer av den egna kroppen som sedan 1963 förknippas med död genom eld, då den vietnamesiska munken Thich Quang Duc  lät bränna sig själv till döds i Saigon som protest mot den sydvietnamesiska regimens förtryck av buddhisterna i landet. En självimmolation kräver naturligtvis en stark beslutsamhet för att genomföra, och är samtidigt enkelt att iscensätta då det bara krävs en lättantändlig vätska och en tändare. Förvisso är självbränningar oftast individuella handlingar, och sällan del av en kollektiv eller kultisk miljö. Emellertid är det kännetecknande för självimmolationer att de kommer i kluster: en händelse tycks inspirera andra att följa efter vilket vi kan se i Tibet där en våg av självimmolationer tog sin början 2011 och som nu uppgår till 150 fall i Tibet och Kina samt 10 dokumenterade fall i exil.De individer eller rörelser som dras till självimmolation använder inte självmordsterrorism eller andra handlingar som kan skada andra – självimmolationer är utpräglade icke-våldshandlingar som varken syftar till att skada andra människor eller byggnader. Istället är deras yttersta syfte att skapa reaktioner hos åskådare och sympatisörer, reaktioner som leder till ett moraliskt ställningstagande som även förväntas övergå i handling. Att bränna sig själv blir på så sätt en uppmaning till omgivningen att ta ställning i politiska frågor; personen omvandlar sig till ett slags brinnande imperativ som genom handlingen vill skapa starka reaktioner. Den brinnande kroppen blir ett effektfullt medium, som väcker starka känslor hos åskådarna, både de som befinner sig på plats och de globala åskådare som tar del av händelsen via tidningar, tv och internet. Foton av en människa i lågor är kraftfulla bilder. För de som befinner sig på plats tillkommer andra starka sinnesintryck: lukten av bränd hud och bränd kropp. Dessa starka reaktioner kan sedan leda till handling, och ett engagemang i frågorna som den självbrännande personen vill uppmärksamma genom sitt offer.

Självbränningar är vanligare i buddhistiska och hinduiska kulturer, men har plockats upp som en form av politisk protest som även förekommer i andra länder och andra världsdelar. Det finns emellertid en påtaglig religiös och kulturell klyfta mellan abrahamitiska och indiska religiösa traditioner som blir tydlig när frekvensen av självbränningar länkas till geografiska områden. Självoffer i form av självbränningar förekommer sällan i kristna eller muslimska kulturkontexter, även om fall finns dokumenterade som i Tunisien 2010 när en grönsakshandlare satte eld på sig och det blev startskottet för den arabiska våren. Olika föreställningar om döden och vad som följer därefter har lett fram till diametralt skilda syner på hur en död kropp hanteras och hur man ser på kremeringar. I abrahamitiska traditioner finns en lång sedvänja av att begrava hela kroppen. Till exempel kan det utifrån kristen teologi bli ett dilemma att bränna kroppen eller delar av kroppen, då den inte längre ses som intakt och kan återuppstå på den yttersta dagen. I hinduiska och buddhistiska kontexter är emellertid kremationer vanligt, och död genom eld har en helig och ren dimension. Att offra sin kropp eller delar av sin kropp är dessutom ett etablerat tema i religiös litteratur och praktik i buddhistiska traditioner (både i theravada och mahayana-traditioner) där det kan tolkas som ett tecken på en osjälvisk handling och en bodhisattva-gärning vars yttersta syfte är att hjälpa människor från lidande, eller att skydda den buddhistiska läran när den är hotad. De brinnande vietnamesiska munkarna och nunnorna på 1960-talet hade som syfte att rädda buddhismens hotande ställning i Sydvietnam och att få ett slut på Vietnamkriget, medan tibetanerna vill göra omvärlden uppmärksam på det politiska förtryck som alltjämt pågår i Tibet. Självimmolationer äger oftast äger rum i politiska miljöer som är demokratiska och där självoffret har en större möjlighet att påverka politiska skeenden eller beslut. I Sverige har vi bara haft ett tidigare fall av självimmolation som inträffade 1981, när skådespelaren Per-Axel Arosenius lät bränna sig själv till döds utanför Skattemyndighetens kontor i Stockholm efter en långvarig skattetvist där han ansåg sig orättvis behandlad. Händelsen i Göteborg ägde rum i och utanför Domkyrkan, vid 13.30-tiden. Varför just en religiös byggnad valdes ut som plats, och vilken bakgrund eller anknytning mannen har dit är fortfarande oklart, liksom de bevekelsegrunder som kan ha lett fram till handlingen. Mannen var så svårt skadad att han inte kunde höras av polisen. 

Katarina Plank,  Karlstads universitet  

För vidare läsning rekommenderas sociologen Michael Biggs artikel Self-Immolation in Context, 1963-2012:
Michael Biggs, “Self-Immolation in Context, 1963-2012”, Revue d’Etudes Tibétaines, no. 25, Décembre2012, pp. 143-150.

Mångreligiös solidaritetsmanifestation för bangladeshiska buddhister

-->

På söndag, den 21 oktober, äger en demonstration rum på Medborgarplatsen i Stockholm kl 13-16. Syftet är att uppmärksamma hur olika religiösa minoriteter i Bangladesh utsätts för förtryck och förföljelse, och visa solidaritet med de buddhistiska bangladeshier som fick sina hem, tempel och pagoder nedbrända i slutet av september.

En av talarna på söndag är chefsmunken för den srilankesisk-buddhistiska viharan (templet) i Stockholm, Bhante Dhammaratana, som kommer att hålla ett anförande som representant för Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd.  Bland initiativtagarna till manifestationen återfinns föreningen BHBCUC, Bangladesh Hindu, Buddhist, Christian Unity Council, en internationell förening som består av olika minoriteter som migrerat från Bangladesh, samt föreningarna FSB, Forum för sekulär Bangladesh, och SUDA, Sveriges unga dharmis och ashvaner (zoroastrier).

Syftet med manifestationen är att visa på det förtryck som olika minoritetsbefolkningar samt minoritetsreligioner utsätts för av muslimer.

Bangladesh är ett av världens fattigaste och mest tättbefolkade länder (1099 invånare per kvadratkilometer). En tredjedel av befolkningen anses vara undernärd, och det råder brist på hälso- och sjukvård. Landet är flackt, med många floder och deltan, och en överexploatering av naturresurserna har medfört att landet är extra utsatt för naturkatastrofer när monsunregnen, cykloner och flodvågor sveper in från Bengaliska viken.

Merparten av befolkningen är bengaler, och av dessa utgörs cirka 85 procent av muslimer, de flesta sunniter. Cirka 13 procent av befolkningen är hinduer, och utöver dessa finns även kristna och buddhistiska minoriteter. Cirka två procent av befolkningen består av olika stamfolk, bland annat med tibetansk-burmanskt ursprung som lever i Chittagong Hill Tracts i sydöstra delen av landet. Flertalet av dessa stamfolk är buddhister, tillhörande theravada-traditionen, som är centrerade kring staden Chittagong och Chittagong Hill Tracts i sydöstra Bangladesh.

På grund av landets stora befolkning har myndigheterna uppmanat bengaler att bosätta sig i bergsområden, vilket har medfört att flera stamfolk har fördrivits från sina byar, och att tiotusentals flytt till Indien och lever i flyktingläger där.

Bangladesh var tidigare en del av Indien, men när Indien fick sin självständighet 1947 upptogs Bangladesg som en del i Väst och östpakistan. Därfter blev Bangaldesh självständigt 1971. Länge hade man en sekulär lagstiftning, men 1988 blev islam statsreligion. Grundlagen garanterar visserligen religionsfrihet, men muslimska fundamentalister har på senare år vunnit mark och trakasserar emellanåt hinduer, shia-muslimer, och andra grupper som man anser hädar mot sunniislam.

Det är inte bara i Bangladesh som det råder spänningar mellan muslimer och buddhister. I grannlandet Burma bröt tidigare i år våldsamma konflikter ut mellan buddhister och muslimer i västra Burma, med följd att muslimer flydde över gränsen till Bangladesh (det har varit svårt att uppskatta antalet flyktingar, och siffror mellan 29 000 och 300 000 har nämnts).

I slutet av september, 29-30 september, brände bangladeshiska muslimer ned tio buddhistiska tempel, pagoder och hundratals buddhistiska hem i distriket Cox’s Bazaar, nära Chittagong, i sydöstra Bangladesh. Trakasserierna ska ha utlösts av att muslimer blev triggade av ett foto av en delvis bränd Koran, publicerat på Facebook. Enligt mediauppgifter ska en buddhistisk pojke från området ska ha taggats i fotot, men inte själv tagit fotot eller lagt upp det själv på sin Facebook-sida.

Det finns ytterst få studier gjorda på buddhism i Bangladesh, men för den som är intresserad av ämnet hänvisas till Eva Rosén Hockersmits avhandling, Buddhismen i Bangladesh – studiet av en minoritetsreligion, Uppsala Universitet, 1985.

Källor: Nationalencyklopedien, Utrikespolitiska institutet, SIDA.

Katarina Plank

FD, religionshistoriker vid Göteborgs universitet

Strukturell diskriminering när asiatiska religioner utestängs från ökade statsbidrag till trossamfund

Det är lovvärt att regeringen vill skjuta till medel som möjliggör för andra trossamfund än Svenska kyrkan att kunna bygga nytt eller renovera befintliga lokaler. Men man kan ifrågasätta om kraven är rimliga som Nämnden för statligt stöd till trossamfund, SST, ställer på samfunden, eftersom de indirekt bidrar till att strukturellt diskriminera de religiösa samfund som inte kan följa normerna. Kanske är det hög tid att regelverket ses över?

För drygt ett år sedan när regeringen meddelade sin förra extra satsning på trossamfund (då 10 miljoner kronor)  hänvisades till att religiösa samfund spelar en viktig roll i många migranters integrationsprocess. Detta argument tycks överensstämma med vetenskapliga studier om invandrade religioner i Sverige och andra länder. Kollektivt föreningsliv och ”platsskapande” utifrån en religiös grund kan främja integration. Religiösa församlingar och gudstjänstlokaler fungerar ofta som trygga zoner där medlemmarna kan förmedla kulturella, religiösa, och språkliga traditioner, utöva sociala verksamheter, och samtidigt skapa dynamisk dialog med andra grupper och med majoritetssamhället.

Men tittar man på statistiken från SST så reflekterar den knappast dagens religiösa mångfald. De 22 samfund som i dag uppbär statsbidrag och därmed synliggörs offentligt består enbart av kristna, muslimska, judiska och ett icke-representativt urval av buddhistiska grupper. Detta beror på att regelverket kräver att religiösa föreningar ska organisera sig på nationell nivå genom att vara registrerade som trossamfund, betjäna minst 3000 personer i Sverige och bedriva verksamhet på flera platser i landet. Mindre religiösa grupper faller därför utanför statligt erkännande och understöd.

Frågan är hur väl regelverket är anpassat till integrationsprocesser i dagens mångreligiösa samhälle? Forskare i religionsstudier har påpekat att kriterier för statsbidrag i exempelvis Sverige och Finland bygger på kristna definitioner av religion och modeller för hur ett trossamfund ska organiseras, det vill säga likt en kyrka. Dessa organisationsstrukturer kan uppfattas som främmande i många invandrargrupper, och kanske speciellt i asiatiska religioner. Ofta tar det lång tid innan religiösa grupper anpassar sig till den normerande församlingsstrukturen genom att till exempel registrera medlemmar och införa medlemsavgifter. Många når heller aldrig dit eftersom deras anhängare är vana vid andra föreningsmodeller, osäkra på rättigheter och byråkrati i det nya landet, och ibland skeptiska till statlig inblandning.

Regelverket förutsätter även en mer centraliserad och homogen organisation än vad som i praktiken kan skapas inom religioner från asiatiska länder med stor mångfald. När hinduiska representanter år 2001 bildade Hinduiska Samfundet i Sverige (HSS) för att tillvarata olika föreningars intressen var det just förekomsten av så många olika hinduiska förgreningar som försvårade en representation på nationell nivå. Trots att hinduerna uppskattas till cirka 10000 individer, och därmed är fler till antalet än många kristna samfund med statsbidrag, är det problematiskt att anpassa religionens mångfald efter en svensk föreningsmodell.

Exemplet med Sverige buddhistiska samarbetsråd (SBS) visar att det är västerländska konvertiteter, snarare än invandrade grupperna från s.k. tredjeländer (utanför EU), som lyckas med den nationella samorganisationen. SBS grundades 1993 och blev 12 år senare det första icke-abrahamistiska samfundet berättigad till statsbidrag. Men trots att buddhister med asiatiskt ursprung från Thailand, Vietnam och Kina utgör en betydande del av Sveriges uppskattningsvis 30 000 buddhister är de underrepresenterade i samarbetsrådet.

Samtidigt går det att ifrågasätta vilken funktion SSTs nationella krav har. Både i Malmö, Stockholm och Göteborg har exempelvis Sveriges cirka 4000 sikher etablerat församlingar och gurdwaras baserat på egna donationer. Det är just på det lokala planet de gör betydelsefulla insatser genom bland annat barn- och ungdomsverksamhet, sociala projekt och dialog med skolor, universitet, kommuner och andra trossamfund.

Statsbidraget skulle kunna organiseras på ett mer demokratiskt sätt. Tittar man på grannländerna så har Norge förvisso en avsevärt större budget eftersom norsk lag föreskriver att lika stort bidrag som budgeteras till norska kyrkan även ska ges till andra trossamfund. Men understödet räknas ut efter antalet registrerade medlemmar, utan en lägsta gräns, med resultat att 650 lokala och nationella tros- och livsåskådningssamfund i Norge är bidragsberättigade. I Danmark kan grupper som har 150 medlemmar ansöka om att bli ”godkända” samfund och därmed få skattelättnader, vilket över 100 grupper gjort. Till skillnad från den svenska myndigheten SST bedöms numera ansökningar från samfund i Danmark av ett rådgivande organ bestående av religionsforskare och jurister istället för anställda med kristen bakgrund.

Medan argumenten för ökat statsbidrag till trossamfund i Sverige betonar integration verkar regelverket förutsätta en byråkratisk assimilering som gör det omöjligt för många religiösa grupper att få statligt understöd och erkännande. De grupper som kanske upplever de största kulturella skillnaderna och skulle gynnas allra bäst av bidrag osynliggörs i den offentliga diskussionen och diskrimineras strukturellt. Hinduer, buddhister, sikher och andra asiater från migrationsstarka länder får istället bära hela kostnaden för sin verksamhet och marginaliseras därför ytterligare.

Kristina Myrvold

Fil. Dr. i religionshistoria, Lunds universitet

Katarina Plank

Fil. Dr. i religionshistoria, Göteborgs universitet

Religionsvetenskapligt intressanta publikationer

Här på bloggen kommer vi i fortsättningen också att presentera nya religionsvetenskapligt intressanta publikationer. Som första inlägg i denna genre vill jag presentera e-publikationen Islam(Instruction) In State-Funded Schools, en antologi redigerad av Gracienne Lauwers, Jan De Groof & Paul De Hert.

 

Att som i Sverige undervisa om olika religioner inom ramen för ett icke-konfessionell religionskunskapsämne är något mycket ovanligt. I många länder väljer istället föräldrar religionsundervisning för sina barn utifrån den religiösa tradition de själva tillhör, så är fallet i t ex Finland och Tyskland. Publikationen är en komparativ analys av hur islam undervisas inom ramen för statligt finansierade skolor i olika delar av Europa. Den pekar också mot den intensiva diskussion som just nu pågår i flera länder om hur lärare till de religiösa minoriteternas undervisning ska utbildas. I Finland finns sedan länge lärarutbildning för de som undervisar protestantisk respektive ortodox kristendom medan de religiösa minoriteternas lärare ofta saknar högskoleutbildning. I Tyskland har på liknande sätt de protestantiska respektive katolska lärarna högskoleexamen medan islamlärarutbildning är något helt nytt. I Sverige undervisas islam konfessionellt som profil-ämne inom ramen för statligt (kommunalt) finansierad obligatorisk utbildning på muslimska friskolor. Liksom vissa andra profilämnen (fotboll, serieteckning mm) finns ingen specifik lärarutbildning, något som för både kommunala och fristående skolor kan bli ett problem när de förväntas redovisa hur stor andel av lärarlaget som har adekvat examen.

 

Jenny Berglund, lektor i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Buddhistiskt hyllande av excessivt givande

I helgen, den 9 och 10 juni, firas festivalen Thet Mahachet av thailändska theravadabuddhister i Dalarna. Festivalen är en av de mest populära i Sydostasien, och pågår vanligtvis under flera dagar där munkar reciterar den långa berättelsen Vessantara Jataka. 

Västerländska biografier över Buddhans liv börjar vanligtvis med hans födelse någon gång under 400-talet f.v.t. Buddhistiska biografier av Buddhans liv tar sin utgångspunkt långt tidigare för att återberätta bodhisattvan (den blivande Buddhans) utveckling till buddhaskap, och återges i jataka-berättelserna. Dessa anses handla om hur bodhisattvan gradvis kultivera alla de dygder som krävs att bli en Buddha. Jatakaberättelserna utgörs av 550 historier i den theravadabuddhistiska kanon, varav de sista tio anses vara de viktigaste och återge de sista tio liven där dygderna når fullkomnande. Den sista av dessa berättelser handlar om prins Vessantara, som föds med givmilt hjärta och ger bort allt han äger. När han ger bort den lyckosamma vita elefanten som skänker hans rike välstånd, revolterar undersåtarna och avsätter honom från tronen. Prins Vessantara tvingas i exil i skogen tillsammans med sin fru och sina två barn, där de sedan lever som eremiter. Givandet kulminerar med att han som eremit även skänker bort sina barn och sin hustru till giriga brahminer. Denna fasansfulla handling – där Vessantara inte längre tar sitt ansvar som familjefar – blir möjlig först när han lever som asket och tolkas utifrån en buddhistisk ram där osjälviskhet och generositet ses som de största dygderna en person kan öva sig i. Berättelsen slutar emellertid lyckligt, och familjen återförenas och återvänder till riket. Berättelsen om prins Vessantara rymmer både spänning, fasa och humor, vilket kan förklara en del av dess popularitet.

Vid det thailändska klostertemplet Wat Dalarnavanaram, som ligger vid Ulvshyttan utanför Borlänge, kommer alltså berättelsen om prins Vessantara att återberättas och ges en rituell inramning under helgen. Munkar kommer att recitera delar av berättelsen, och berättelsen iscensätts även av lekfolk som gestaltar exilen och det excessiva givandet.

Vessantara Jataka, liksom övriga Jatakaberättelser, har en lång tradition av folklighet och har tidigt spelat en viktig roll bland theravadabuddhister. Forskaren Peter Skilling menar till och med att Vessantara Jataka kan vara ursprunget till att theravada-traditionen uppstod. Efter Buddhans död uppstod snart flera olika skolbildningar i norra Indien, och det finns en enighet idag bland forskare att uppkomsten av mahayana står att finna i de text- eller bokkulter som förekom vid tiden för vår tideräknings början. Skiljelinjen mellan mahayana-buddhister och hinayana-buddhister handlade mindre om vilka doktriner man var anhängare till, utan mer om vilka texter man ansåg auktoritativa. Det samma kan ha varit ursprunget till att theravada blev en egen gren bland hinayana-skolorna, och där dispyten gällde vilken av jataka-berättelserna som ansågs återge bodhisattvans näst sista mänskliga födelse. Theravada gav Vessantara Jataka företräde, medan andra skolbildningar i norra Indien framhöll Jyotipala eller Uttara Manava. Idag återfinns jataka-berättelser även utanför den buddhistiska kanon, och återberättas i dikter, litteratur, serietidningar, tempelmålningar och festivaler.

Om denna teori, och om Jatakas viktiga roll i theravadabuddhismens historia och nutid, står att läsa i Naomi Appletons utmärkta bok Jataka Stories in Theravada Buddhism – Narrating the Bodhisattva Path, utgiven på Ashgate 2010. I Dalarna kommer firandet inte handla om historiska dispyter mellan olika skolbildningar, istället är festivalen en möjlighet för thailändare i Sverige att samlas, liksom att fira festivalen under glädje och igenkännande – både av thailändska traditioner och av långväga vänner. 

Katarina Plank, fil dr, Göteborgs universitet