Påven avgår

Att en påve beslutar sig för att avgå är något mycket ovanligt i den romersk katolska kyrkans historia. De gånger detta senast hänt ligger så långt tillbaka i tiden, att det inte finns någon rimlig anledning att göra en jämförelse med dessa tillfällen. Det kan endast konstateras att de då aktuella situationerna under medeltiden var helt annorlunda än den nuvarande.

Benedictus XVI har själv uppgivit att han inte har krafter nog att fortsätta i sitt ämbete, och att hans avgång bäst gynnar kyrkan. Trots att han varit påve en förhållandevis kort tid, är han ändå en av de äldsta påvar som faktiskt funnits. Det finns knappas någon anledning att inte tro att de angivna skälen är de egentliga. Så som Benedictus XVI och dessförinnan kardinal Ratzinger framträtt, är det inte sannolikt att han av några andra, icke redovisade skäl på något sätt skulle ha "tvingats" till att ta det steg som han nu gjort. Vad skulle det i så fall vara? Det blir endast fråga om fullständigt lösa spekulationer, som inte hör hemma i en seriös diskussion.

Den intressanta frågan nu är givetvis vem som blir hans efterträdare, och i det fallet kan man bara spekulera. I de flesta fall hittills i modern tid har spekulationerna visat sig vara felaktiga utom år 2005, och då gällde det just kardinal Ratzinger.

Bertil Nilsson

professor i kristendomens historia vid Göteborgs universitet

Ny film väcker frågor om Katolska kyrkans motstånd mot dödshjälp

Så som tidningarna idag har presenterat, premiärvisades igår Marco Bellocchios film Bella addormentata på filmfestivalen i Venedig. Filmen handlar om dödshjälp och utgår från en verklig händelse som orsakat stora diskussioner i Italien. Det handlar om en kvinna, Eluana Englaro, som i 20-årsåldern efter en trafikolycka hamnade i oåterkallelig koma. Hennes far kämpade redan från början för att hon skulle få dödshjälp men det tog 17 år innan rättsystemet skulle ge honom rätt. 2009, vid en ålder av 38 år, avbröts Eluana Englaros sondmatning villket ledde till hennes död. Fram till slutet motarbetades detta beslut av konservativa krafter i den italienska politiken och av katolska kyrkan.

Från ett religionsvetenskapligt perspektiv väcker denna film och den tematik den behandlar flera intressanta frågor. Att kontroverser kring den katolska kyrkans morallära ventileras i svensk media hör ju inte till ovanligheterna. Snarare tycks mainstream-medias bevakning av katolicismen huvudsakligen vara intresserad av de kontroverser som omger denna världens största organisation. Frågan om dödshjälp, eller eutanasi, tillhör dock inte de kontroverser som vanligtvis diskuteras. Katolska kyrkans position här är dock intressant eftersom den liksom utgör den andra sidan av myntet på samma kyrkas abort- och preventivmedelmotstånd. Enligt katolsk lära och förståelse av det sjätte budet (du skall icke dräpa) har vi människor inte bara rätt till liv – vilket motiverar det konsekventa motståndet mot abort och dödsstraff – utan också plikt till liv. Vår början och vårt slut i den här världen blir, enligt detta synsätt, inte något som det är upp till oss att välja. Livet är en gudomlig gåva men också en prövning i vilken allt det som sker är meningsfullt och ämnat av Gud.

Detta tänkande innebär alltså att den enskilda frågan om en individs – som till exempel Eluana Englaros – dödshjälp från ett katolskt perspektiv, är kopplad till den mer avgörande frågan om huruvida livet och lidandet är meningsfullt eller ej. Om Gud finns och har en tanke med varje människas öde då måste så också vara fallet med sorgliga och fasansfulla öden som Eluana Englaros. Med denna religiösa logik blir således den konsekventa oviljan att avvika från sina principer – även när dessa får fasansfulla konsekvenser – nödvändigt för att undvika att dessa undermineras. Principen är att varje enskilt människoliv är heligt, okränkbart och meningsfullt och att det därför bara är Gud som har rätt att avsluta, eller för den delen inleda, det. Varje avsteg från denna princip riskerar att leda till att trovärdigheten i hela läran, och därmed katolska kyrkans legitimitet och maktposition, krackelerar. Om principfastheten sedan innebär kränkningar av individer  eller deras anhöriga på ett annat plan så tycks det vara av mindre betydelse.

Jag tror alltså det är viktigt att analysera katolska kyrkans agerande i dessa frågor med den allmänna samhälleliga situation denna kyrka befinner sig i i åtanke. 1900-talssekularismen har inneburit en stor utmaning för katolicismen. Det europeiska samhällena är radikalt förändrade och katolska kyrkans maktposition, liksom den livssyn och tro den värnar, är djupt ifrågasatt. Den nuvarande påven Benedictus XVI (Joseph Ratzinger) beskriver själv i en av sina böcker hur den katolska kyrkan och dess prelater kan liknas vid en clown som försöker varna och berätta för människorna att deras stad brinner. Eftersom han har clownkläder är det ingen tror att han talar sanning.

Katolska kyrkan försvarar, enligt sin egen självuppfattning, hoppet om att livet har ett värde och en mening som är förankrad i en högre gudomlig sanning som ligger bortom våra mänskliga godtycke. Modernismen och den sekulära humanismen utgör fundamentala hot mot denna uppfattning och varje enskilt fall där

en inomvärldslig – av människor definierad – morallära får sista ordet innebär ett försvagande av Katolska kyrkans position. Det är mot bakgrund av denna stora kamp om tolkningsföreträdet som jag tror att motståndet mot Eluana Englaros rätt till dödshjälp måste förstås.

David Thurfjell

Docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

En blodig historia

En kapsel med blod från den avlidne påven Johannes Paulus II, insamlat i samband med mordförsöket mot honom 1981, kom på villovägar i veckan, men återfanns strax igen. Reliken transporterades i en prästs ryggsäck som blev stulen ombord på ett tåg från Rom på väg mot en helgedom norr om staden, där reliken skulle ställas ut till allmän beskådan.

Relikkult återfinns som en central del i flera av de stora religiösa traditionerna. Kroppsliga rester av heliga personer, deras personliga tillhörigheter och andra ting som de varit i direkt kroppslig kontakt med är föremål för vördnad, och tänks ofta bära på en speciell positiv kraft som kan spridas vidare genom fysisk kontakt. 

Detta utgör en del av ett större fenomen av föreställningar om "positiv smitta" som tillsammans med "negativ smitta" blivit föremål för en hel del psykologisk forskning under de senaste 25 åren. Tyvärr har resultaten av denna forskning inte uppmärksammats i någon högre utsträckning bland religionsvetare, trots dess uppenbara relevans. 

Måhända står en av förklaringarna till detta att finna i den koppling många religionsvetare gör mellan "smitta" och antropologen James Frazers (d. 1941) kategoriseringar av olika typer av magi, där han förknippade smittotänkande av detta slag med primitivitet, och ett tidigare, förbipasserat skede i mänskligheten kulturella evolution. 

Den nämnda psykologiska forskningen visar dock med all önskvärd tydlighet att smittotänkandet, positivt och negativt, ingalunda är något "primitivt", utan allt tyder på att det är en så gott som allmänmänsklig företeelse. En stunds eftertanke kan styrka detta. Nog kan man se vissa likheter mellan påven Benedictus XVIs vördnadsfulla kyssande av ampullen med företrädarens blod på bilden här intill med ett svenskt dagisbarns förtjusning och glädje över Eric Saades autograf, eller för den delen med det faktum att popstjärnan Britney Spears tuggade tuggummi 2004 betingade ett pris på 14000 dollar på Ebay.  

Jonas Svensson, docent i religionsvetenskap, Linnéuniversitetet

Påvens dilemma

I en kommentar till mitt inlägg nedan om Vatikanens kritik av nunnan Margaret Farleys bok JustSex skriver bloggaren som kallar sig Xenolith:

Ååååh,Tänk om man kunde få sin blogg offentligt kritiserad av Vatikanen! Vad göra? Tror mig redan gjort det mesta: förnekat guds existens, kritiserat kyran, ifrågasatt Jesus...

Sex Pistols manager Malcolm McLaren var mästaren av den sortens marknadsföring. Jag har också för mig att den svenska hip hop-gruppen Just D på 1990-talet åkte dit i en bil med en revolver i handskfacket. Feta rubriker. Sedan visade det sig att de själva hade ringt in tipset till polisen. Fler feta rubriker…

Men i fallet Vatikanen tror jag att det rör det sig om andra mekanismer. Det ska mycket till för att påven ska kritisera Xenoliths blogg. Eller den här bloggen för den delen. Snarare kan det vara så att de har mer att vinna på religionskritiska röster, än de har att förlora.

Sveriges Radios alltid lika intressanta Människor och tro har sista tiden haft flera inslag om katolska reformrörelser i Europa. Vad dessa har gemensamma är att de, liksom Margaret Farleys bok (som kom ut redan 2006), länge bemötts med tystnad av Vatikanen. Men i och med att de attraherat allt fler katoliker har påven till slut känt sig tvingad att markera mot dem. Men detta har fått motsatt effekt. Som i fallet med JustSex har det lett till allt fler fått upp ögonen för dessa tolkningar. 

Helmut Schüller, ledare för det så kallade kyrkoherde-initiativet, som talar för kvinnliga präster och mot det krav på celibat som traditionellt följer med ämbetet, ser symptomatiskt nog påvens markering mot rörselsen som ett erkännande.

Detta är ett intressant dilemma som religiösa (och andra) auktoriteter alltid står inför, men som exploderat i och med den spridning alternativa uttryck kan få i nya medier. Genom att kritisera konkurrerande tolkningar riskerar Vatikanen att undergräva sin makt, snarare än att stärka den.

Gudsförnekande bloggare kan istället bidra till att stärka Vatikanens makt eftersom så gott som alla katoliker, snarare än att splittras i inomreligiösa tolkningskonflikter, kan enas i ett avståndstagande mot en grovhuggen religionskritik. Få saker är så bra för sammanhållningen som en gemensam fiende. 

Djävulen bor, som det heter, i detaljerna.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet