Att vikingarna var
duktiga inte bara på att plundra och våldta, utan även på att navigera och
bedriva handel, står klart vid ett besök på Björkö och Birka utanför Stockholm.
Bland de fynd från utgrävningarna av Birka som visas i det museum man byggt på
ön kommer en stor del av fynden från Indien, Bysans, Arabvärlden och Turkiet. Man
har också hittat en stor mängd arabiska mynt, liksom en ring med den arabiska
inskriften Allah.
Vikingarna bedrev ivrig
handel med orienten, och vissa tog även sold hos den bysantinske kejsaren i Konstantinopel. Tyvärr finns det inga andra
samtida berättelser om dessa män än de kärva budskap runstenarna förmedlar. Detta
har inte hindrat författare som Frans G.
Bengtsson eller Arthur
Lundqvist att bygga romanverk kring dessa vikingars liv och öden och
äventyr.
Däremot har vi tillgång
till en handfull mer eller mindre utförliga skildringar av möten mellan
muslimer och vikingar – eller väringar – och muslimer i form av arabiska
krönikor. Väringar, vilket betyder ungefär ’edsvuren’, kallades främst de
vikingar som tog tjänst i Bysans – al-baringar
eller warang på arabiska. Några av
dessa skildringar har samlats och kommenterats av historikern Stig Wikander i
boken Araber, vikingar,
väringar.
Här kan vi bland annat
läsa en skildring av den spanske muslimen al-Ghazel (d. 864) besök som
ambassadör hos vikingar någonstans i Norden (Danmark?), och hur al-Ghazel ”inlät
sig i diskussioner och tävlingar med invånarna […] hur han disputerade med de
lärde och förödmjukade dem, han tävlade med deras atleter och besegrade dem”
och inte minst hur han förför såväl hövdingens hustru som andra kvinnor med sin
skönhet och vältalighet. Sanningshalten kan naturligtvis diskuteras.
En intressant
detalj i al-Ghazels krönika är att han omnämner vikingarna som al-madjûs, en av arabiskans beteckningar
för Zoroastrier. Han skriver:
Det var på en stor ö i oceanen. Där finns vattendrag och trädgårdar och tre floder flyter mellan ön och fastlandet. Ön mäter 300 mil i omfång. Där bor ett antal madjûs. I närheten av ön ligger ett stort antal större och mindre öar. Folket var en gång alla madjûs men de har nu kristnats och övergivit eldsdyrkan och den religion de tidigare förljde med undantag för folket på några isolerade öar i havet. Dessa håller sig till sin gamla religion, eldsdyrkan samt rätten att gifta sig med sina mödrar och systrar och andra sådana gräsligheter.
Det är naturligtvis
omöjligt att det skulle ha funnits zoroastrier i Norden vid denna tid, och
troligtvis är det så att al-Ghazel använder madjûs
i betydelsen ”hedning” och knyter till nordborna fördomar som i islamiska
kulturer knutits till zoroastrier. Men det är intressant att notera hur, även i
skrävlets form, al-Ghazel och de nordiska lärde utbyter tankar och idéer.
Den mest kände av de
arabiska krönikörer som berättat om möten med vikingar, rûs – vilket Wikander tolkar som män från Roslagen eller Rospiggar,
är Ahmad ibn Fadlan som levde på 900-talet. Fadlans resor ligger också till
grund för Michael Chrichtons roman Eaters of the Dead: The Manuscript of Ibn Fadlan Relating His Experiences with the Northmen in A.D. 922, som filmatiserats
med titeln Den trettonde krigaren, med
Antonio Banderas i huvudrollen. Den mest kända episoden i Fadlans möte med rûs är berättelsen om hur smutsiga de
är, och hur de alla tvättar sig i samma vatten – som de också var och en snyter
sig i. Men Ibn Fadlan har också beskrivit hur han möter en stor grupp väringar
som konverterat till islam:
Vi såg hos dem en grupp på 5000 personer, kvinnor och män, som alla övergått till islam. De kallades al-baringar. Man hade byggt en moské åt dem av trä för att förrätta gudstjänst, men de kände inte till texten och jag fick undervisa några av dem i böneförrättandet.
Att enskilda individer, främst bland dem i sultanens tjänst,
skulle ha konverterat till islam är inte osannolikt. Men det finns inga andra
källor som antyder att större grupper av vikingar skulle ha konverterat, och
mest sannolikt är att Fadlan – som kan beskrivas som en muslimsk missionär –
överdrev islams roll, eller läste in muslimsk praktik även där den inte fanns
för att framstå i bättre dager och för att få sin resa att framstå som mer
framgångsrik.
Osmansk muslim
Men det är tydligt att kulturpåverkan förekommit – Wikander identifierar
exempelvis arabisk påverkan på några av de fornnordiska berättelserna. Som
exempel nämner han beduinsagan Urwa wa
Afra som förebild till en isländsk Frithiofs
saga som i sin tur inspirerade Tegnér till dennes rimmade version av sagan.
Wikander har också funnit paralleller mellan Tors hammarhämtning i Trymskvida
och en tradition om profetens svärson Ali.
Viking
Man har också velat peka på en arabisk eller turkisk påverkan på vikingars kläder, och man kan också se likheter mellan en exempelvis manlighetsideal i Havamal och samlingar med arabiska visdomsord.
Den som vill läsa mer om eventuella muslimska vikingars
underbara öden och äventyr hänvisas till denna
essä av Mohamed Omar.
Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet
