Var vikingarna muslimer eller zoroastrier? Rapport från Birka II

Att vikingarna var duktiga inte bara på att plundra och våldta, utan även på att navigera och bedriva handel, står klart vid ett besök på Björkö och Birka utanför Stockholm. Bland de fynd från utgrävningarna av Birka som visas i det museum man byggt på ön kommer en stor del av fynden från Indien, Bysans, Arabvärlden och Turkiet. Man har också hittat en stor mängd arabiska mynt, liksom en ring med den arabiska inskriften Allah.

Vikingarna bedrev ivrig handel med orienten, och vissa tog även sold hos den bysantinske kejsaren i Konstantinopel. Tyvärr finns det inga andra samtida berättelser om dessa män än de kärva budskap runstenarna förmedlar. Detta har inte hindrat författare som Frans G. Bengtsson eller Arthur Lundqvist att bygga romanverk kring dessa vikingars liv och öden och äventyr.

Däremot har vi tillgång till en handfull mer eller mindre utförliga skildringar av möten mellan muslimer och vikingar – eller väringar – och muslimer i form av arabiska krönikor. Väringar, vilket betyder ungefär ’edsvuren’, kallades främst de vikingar som tog tjänst i Bysans – al-baringar eller warang på arabiska. Några av dessa skildringar har samlats och kommenterats av historikern Stig Wikander i boken Araber, vikingar, väringar.

Här kan vi bland annat läsa en skildring av den spanske muslimen al-Ghazel (d. 864) besök som ambassadör hos vikingar någonstans i Norden (Danmark?), och hur al-Ghazel ”inlät sig i diskussioner och tävlingar med invånarna […] hur han disputerade med de lärde och förödmjukade dem, han tävlade med deras atleter och besegrade dem” och inte minst hur han förför såväl hövdingens hustru som andra kvinnor med sin skönhet och vältalighet. Sanningshalten kan naturligtvis diskuteras. 

En intressant detalj i al-Ghazels krönika är att han omnämner vikingarna som al-madjûs, en av arabiskans beteckningar för Zoroastrier. Han skriver:

Det var på en stor ö i oceanen. Där finns vattendrag och trädgårdar och tre floder flyter mellan ön och fastlandet. Ön mäter 300 mil i omfång. Där bor ett antal madjûs. I närheten av ön ligger ett stort antal större och mindre öar. Folket var en gång alla madjûs men de har nu kristnats och övergivit eldsdyrkan och den religion de tidigare förljde med undantag för folket på några isolerade öar i havet. Dessa håller sig till sin gamla religion, eldsdyrkan samt rätten att gifta sig med sina mödrar och systrar och andra sådana gräsligheter.

Det är naturligtvis omöjligt att det skulle ha funnits zoroastrier i Norden vid denna tid, och troligtvis är det så att al-Ghazel använder madjûs i betydelsen ”hedning” och knyter till nordborna fördomar som i islamiska kulturer knutits till zoroastrier. Men det är intressant att notera hur, även i skrävlets form, al-Ghazel och de nordiska lärde utbyter tankar och idéer.

Den mest kände av de arabiska krönikörer som berättat om möten med vikingar, rûs – vilket Wikander tolkar som män från Roslagen eller Rospiggar, är Ahmad ibn Fadlan som levde på 900-talet. Fadlans resor ligger också till grund för Michael Chrichtons roman Eaters of the Dead: The Manuscript of Ibn Fadlan Relating His Experiences with the Northmen in A.D. 922, som filmatiserats med titeln Den trettonde krigaren, med Antonio Banderas i huvudrollen. Den mest kända episoden i Fadlans möte med rûs är berättelsen om hur smutsiga de är, och hur de alla tvättar sig i samma vatten – som de också var och en snyter sig i. Men Ibn Fadlan har också beskrivit hur han möter en stor grupp väringar som konverterat till islam:

Vi såg hos dem en grupp på 5000 personer, kvinnor och män, som alla övergått till islam. De kallades al-baringar. Man hade byggt en moské åt dem av trä för att förrätta gudstjänst, men de kände inte till texten och jag fick undervisa några av dem i böneförrättandet.

Att enskilda individer, främst bland dem i sultanens tjänst, skulle ha konverterat till islam är inte osannolikt. Men det finns inga andra källor som antyder att större grupper av vikingar skulle ha konverterat, och mest sannolikt är att Fadlan – som kan beskrivas som en muslimsk missionär – överdrev islams roll, eller läste in muslimsk praktik även där den inte fanns för att framstå i bättre dager och för att få sin resa att framstå som mer framgångsrik.

Osmansk muslim

Men det är tydligt att kulturpåverkan förekommit – Wikander identifierar exempelvis arabisk påverkan på några av de fornnordiska berättelserna. Som exempel nämner han beduinsagan Urwa wa Afra som förebild till en isländsk Frithiofs saga som i sin tur inspirerade Tegnér till dennes rimmade version av sagan. Wikander har också funnit paralleller mellan Tors hammarhämtning i Trymskvida och en tradition om profetens svärson Ali.

Viking

Man har också velat peka på en arabisk eller turkisk påverkan på vikingars kläder, och man kan också se likheter mellan en exempelvis manlighetsideal i Havamal och samlingar med arabiska visdomsord. 

Den som vill läsa mer om eventuella muslimska vikingars underbara öden och äventyr hänvisas till denna essä av Mohamed Omar.  

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet