I
det tyska valet 2017 fick det starkt nationalistiska och socialkonservativa
partiet Alternativ för Tyskland (AfD, bildat 2013) 12,6 procent av rösterna
till förbundsdagen och blev därmed det tredje största partiet. Dess stora
framgång bidrog till att försvåra de långvariga diskussionerna om formandet av
en majoritetsregering. AfD kallas i etablerade media och av andra politiska
partier ofta (höger)populistiskt och samarbete avvisas. Tonläget i polemiken
mot det nya partiet är mycket högt. Centrala inslag i dess program är kraftigt
minskad invandring, ökad gränskontroll och mer av direkt demokrati (med Schweiz
som förebild). AfD är mot euron men för fortsatt tyskt medlemskap i EU.
Redan
från början fanns inom AfD en skarp kritik mot islam samt ett värnande om vad
som kallades Tysklands kristna, eller judisk-kristna, kulturarv och värdegrund.
Dessa inslag har med tiden förstärkts, även om det finns en betydande spännvidd
mellan olika falanger. Medan vissa AfD-ledare tydligt stött t.ex.
Pegida-rörelsen, som sedan 2014 under den gamla östtyska, anti-socialistiska parollen
”vi är folket” regelbundet demonstrerat mot ”islamiseringen av Tyskland” och
för landets kristna tradition, har andra markerat en viss distans till den
typen av extrema grupper. Inom Pegida (patriotiska européer mot islamiseringen
av västvärlden), där etablerade medier benämns ”lögnpress” och jämförs med
”köpta” medier under den socialistiska DDR-tiden, betecknas muslimer som
kulturellt bakåtsträvande, intoleranta, våldsbenägna, kvinnoförtryckande och
oförmögna att särskilja religion och politik. Medan islamiska influenser motarbetas,
ska i stället ”tyska värderingar” med rötter i den kristna traditionen stärkas.
Utan
att alltid helhjärtat stödja Pegida har AfD-ledare uttryckt förståelse för dess
mål och kritiserat islamisk sammanblandning av religion och politik, i strid med
synen på kristendom och ”europeisk mentalitet”. Ofta efterlyses en ”upplysning”
bland muslimer. En del av ledarna har framhållit vikten av att särskilja
islamism (politisk islam) från andra former av (mer privat) islam och accepterat
muslimer som vill och kan integreras i tysk kultur. Andra, t.ex. Alexander
Gauland och Alice Weidel, partiets toppkandidater inför valet i fjol, har
stundtals uttryckt sig mer grovt generaliserande. Några av de interna kritikerna,
som pläderat för en mer pragmatisk realpolitik och kritiserat partiets
radikalisering, har markerat distans eller t.o.m. hoppat av.
Ett
centralt inslag i islamkritiken inom partiet är avståndstagandet från alla
former av sharia-inflytande. Sharia (islamisk lag) uppfattas som helt oförenlig
med tyska lagar. Bl.a. minareter och böneutrop uppfattas som härskarsymboler
som bör förbjudas. Endast muslimer som ser islam som en privatsak anses kunna
integreras. I partiprogrammet finns satser som ”islam tillhör inte Tyskland”
och ”tysk ledkultur i stället för mångkultur”. Ett av förslagen till konkreta
åtgärder är förbud mot moskébyggen finansierade av islamiska stater. Sjalar,
som tolkas som symboler för kvinnors underordning, ska efter fransk modell
förbjudas bland lärare och studerande i skolor och på universitet. I
valprogrammet 2017 betonades bl.a. vikten av att avvisa islamiska ”parallellsamhällen”
i förorter, och det slogs fast att konfessionella universitetsprofessurer i
islamisk teologi – till skillnad från kristna sådana – ska avskaffas och
resurserna i stället överföras till lärostolar i islamvetenskap. Konfessionell
islamisk religionsundervisning i skolor ska inte heller tillåtas, och imamers
predikningar måste hållas på tyska.
Den
tyska (led)kulturen sägs vara baserad på värden från kristendomen, antiken,
humanismen och upplysningen. Mångkultur anses upplösa samhällsgemenskapen och
ge upphov till gettosamhällen och i slutändan nationens sönderfall. AfD vill
öka stödet till traditionella kärnfamiljer, särskilt där det finns många barn,
och arbeta för att kraftigt minska antalet aborter. Medan vissa av partiets
ledare, som vice ordföranden Beatrix von Storch, är aktiva kristna, ser sig
andra, t.ex. Gauland, snarare som ”kulturkristna”. Inom AfD finns sedan 2014
ett förbund för kristna partimedlemmar, Christen
in der AfD, som samlar konservativa kristna bland både katoliker och
protestanter. Enligt dessa kännetecknas etablissemangets syn på islam av en
blandning av önsketänkande och naivitet. Kristendomens kärnbudskap anses vara helt
oförenligt med islam. Förhållandet till majoriteten av mer liberala ledare inom
de stora kyrkorna, som ofta skarpt kritiserar AfD och dess grundsyn i religions-
och invandringsfrågor, är mycket spänt.
Jämfört
med flertalet andra europeiska länder tog det väsentligt längre tid i Tyskland
innan starkt nationalistiska och invandringskritiska attityder kom att
manifesteras i något stort politiskt parti. Detta måste till stor del ses i
ljuset av landets moderna historia och effekterna av de alldeles extrema
händelserna under den av Hitler ledda nationalsocialistiska eran. Att rädslan
för och motståndet mot det ”främmande”, särskilt islamiska, nu ökat torde
delvis sammanhänga med Tysklands ovanligt generösa asylpolitik, dess
”välkomnandekultur”. Den överväldigande majoriteten av flyktingar o.a. med
utländsk bakgrund har kommit från muslimskt dominerade länder. Ett växande
antal tyskar delar inte Merkels inställning ”wir schaffen das” (vi klarar av
det). Att de största partierna rört sig mot den politiska mitten och haft ett
koalitionssamarbete har därtill ökat utrymmet för ett ytterlighetsparti som
AfD. Från centralt styrande håll hörs ofta krav på att de östra delarna av
landet, där stödet för AfD är särskilt starkt och ovanan att umgås med muslimer
speciellt stor, ska ta ett större ansvar för mottagningen av nyanlända. Även om
förändringarna efter den tyska återföreningen varit snabba, finns det därtill
större arbetslöshet o.a. socio-ekonomiska problem i östra än västra Tyskland,
vilket bidragit till AfD:s grogrund och tillväxt.
