Michael Skråmo gripen i Syrien - en reflektion kring radikalisering

Medier rapporterar att den svenske jihadisten Michael Skråmo kapitulerat och överlämnat sig till ett kurdiskt förband i Baghouz i nordvästra Syrien. 2014 reste Skråmo från Biskopsgården i Göteborg, med sin fru Amanda Gonzales och sina fyra barn, till Raqqa i Syrien för att ansluta sig till IS. Därifrån har Skråmo, eller Abou Ibrahim al-Swaidi som han också kallar sig, uppmuntrat fler att ansluta sig, men också uppmanat till terrorattacker i Sverige. I Syrien har paret sedan fått ytterligare tre barn. Medan medier för en tid sedan rapporterade att Amanda Gonzales omkommit i ett bombanfall, ska barnen vara vid liv och omhändertagna.

Skärmdump från Michael Skråmos Fadebooksida, 11 juni 2015. Källa

Som flera andra som anslutit sig till IS och andra jihadistiska grupperingar tycks Skråmo komma från en religiöst mer eller mindre indifferent bakgrund. Som ung ska han ha sysslat med hiphop och inte varit intresserad av religion, men sedan efter gymnasiet ganska plötsligt konverterat och då dragits till salafitiska kretsar.

          Under arbetet med boken Islam i Sverige – de första 1300 åren intervjuade jag en av dem som rörde sig i samma kretsar som Skråmo under dessa år, Dawid. ”Skråmo ja. Jo, han minns jag ju, såg honom ganska ofta i Biskopsgården…det bästa sättet att beskriva honom är nog som ’en go gubbe’ som drog Göteborgsskämt”.

          Första gången Dawid träffade Michael Skråmo var på spårvagnen tillsammans med en gemensam kompis:

Det jag reagerade på, förutom att han var jäkligt trevlig…var att han hade en röd palestinasjal på huvudet så som de bär den i Saudi. Det tyckte jag var en rätt komisk och märklig kombination. Så jag tänkte att han måste vara salafi…Jag frågade min kompis, som är hardcore-sufi, om han var salafi och han ba "skôjar du eller". Så jag förstod då att han var salafi.

Dawid berättade att Michael Skråmo brukade besöka en salafistiskt orienterad källarmoské i Biskopsgården och predikade där ibland åren omkring 2010. ”Jag minns att jag blev lite förvånad att han hade fått den rollen. När blev han en lärd man?” Men Skråmo samlade snart en grupp ungdomar från Biskopsgården runt sig, som lyssnade på hans predikningar. 

        Dawid mindes hur Skråmo upplevdes som ”en av oss, som en arbetargrabb från miljonprogrammet.” Kanske var det därför han fick det inflytande han fick? ”Det kanske var precis de känslorna han ingav de yngre grabbarna som lyssnade till honom och gick på hans föreläsningar.”

Michael Skråmo

Michael Skråmo var ju heller inte ensam om att ansluta sig till IS eller andra liknande grupperingar. Mellan 2013 och 2015 uppskattar Säkerhetspolisen att cirka 300 personer reste från Sverige för att ansluta sig till stridande grupper i Syrien och Irak. Dessa hade också flera likheter med varandra.

    I en analys av Säkerhetspolisens material om 267 av dessa resenärer framgår att majoriteten av dem anslutit sig till IS, samt en minoritet till Jahbat al-Nusrah. Tre fjärdedelar av dem var unga män med en medelålder på 26 år. Så många som en tredjedel av alla resenärer kom också från miljonprogram i Västra Götaland, som Biskopsgården. Av de övriga kom en fjärdedel från Stockholmsområdet, och resten från Skåne eller Örebro. Den absoluta majoriteten, fler än sjuttio procent av samtliga resenärer, bodde i alla fall tillfälligt i så kallade särskilt utsatta områden med stora sociala problem, låg utbildningsnivå och hög kriminalitet. I dessa områden finns låg tilltro till myndigheterna och andra strukturer än de staten tillhandahåller får betydelse för invånarna, om det så är familjen, klanen, församlingen eller de kriminella gängen. Liksom om Skråmo i Biskopsgården finns uppgifter om faktiska rekryterare i de aktuella områdena, men sociala medier har spelat stor roll i deras val att ansluta sig till stridande jihadister i Syrien och Irak. Av de som anslutit sig är en tredjedel födda i Sverige och tre fjärdedelar svenska medborgare, majoriteten har minst en förälder född utanför Sverige. Många har rötter till Nordafrika, Afrikas horn eller Mellanöstern, liksom till forna Jugoslavien eller Ryssland. Ett drygt femtiotal av dem har dött i Syrien eller Irak, och drygt 100 har hittills återvänt till Sverige. Som vi sett i medierapporteringen vill nu fler komma hem, när slaget är förlorat.

Sedan 11 september 2001 har det producerats en svåröverskådlig mängd forskning om radikalisering, vilket är det begrepp som numer används för att beskriva den process som leder fram till ställningstagande för våldsorienterade rörelser. Som vi sett ovan framträder vissa mönster. Unga män från socialt utsatta områden är överrepresenterade.

Men de flesta unga män uppväxta i socialt marginaliserade områden blir ju inte extremister. Hur kommer det sig att Michael Skråmo anslöt sig till IS, medan Dawid och hans kompis – som hade samma bakgrund som Skråmo –  inte gjorde det?

          Vi behöver mer forskning och kunskap om varför unga ansluter sig till våldsorienterad salafitisk extremism, högerextrema nätverk eller kriminella gäng – men vi behöver också forskning och kunskap om unga med samma bakgrund som inte ansluter sig, sådana som Dawid och hans kompisar som det gått bra för. Varför har det gjort det? Vad hade de (eller vad har de inte) som skiljer dem från Michael Skråmo? Kanske kan sådan kunskap hjälpa oss i arbetet mot att unga i Sverige hamnar i jihadism, nazism eller kriminalitet.

Simon Sorgenfrei

Södertörns högskola

Religionsvetenskap och våldsbejakande religiös extremism: kommentar till en rapport

Vilken roll har sociala medier i svenska muslimers radikalisering? Det är en intressant fråga, men ytterst svår att besvara. Det visar en ny rapport som skrivits på uppdrag av den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism: “Våldsbejakande islamistisk extremism och sociala medier”. Rapporten har kommenterats i media, till exempel i DN och i Expressen.

Linus Gustafsson, analytiker på Försvarshögskolan, undersökte sju svenska Facebooksidor vilket resulterade i en sammanställning om vad anonyma deltagare lagt upp där i form av bild och text. Denna data är intressant eftersom den ger en bild av vad sympatisörer delar med sig till andra likasinnade. Rapporten väcker en del metodologiska frågor och de rekommendationer som den leder fram till skulle kunna kritiseras, men det lämnar vi åt sidan här. Det som rapporten framför allt visar på är behovet av att både bredda och fördjupa forskningen om våldsbejakande religiös extremism och inte minst av att här inkludera religionsvetenskaplig forskning. 

Det förefaller ganska rimligt, i våra ögon, att studiet av våldsbejakande tolkningar av islam är – eller kanske snarare bör vara – ett studium av religion. Ibland framförs i den offentliga debatten i Sverige att till exempel Islamiska statens ideologi och praktik inte har något med islam att göra. Det är fel, åtmonstone om man, som brukligt är inom sekulär religionsvetenskap, ser islam som en beteckning på en religiöst mångfacetterad tradition med en historia. Från detta perspektiv blir den intressanta vetenskapliga frågan istället hur ideologi och praktik hos Islamiska statens företrädare (selektivt) relaterar till denna tradition, vilken islam som man tolkar fram, hur tolkningar kopplas till ofta våldsam praktik och varför denna koppling görs i en specifik kontext.

För att få svar på sådana frågor finns ett helt batteri av metoder, teorier och jämförelsematerial tillstädes. Detta har utarbetats inom ramarna för religionsvetenskaplig forskning. Gustafsson är inte religionsvetare, så det är förståeligt att denna forskning inte närmare uppmärksammas i rapporten. Icke desto mindre leder bristen på religionsvetenskaplig anknytning till en begränsning i analysen av religiös radikalisering, dess orsaker, mekanismer, variation och dess olika utfall. Vi kan ge ett par konkreta exempel.

Författaren ägnar ett avsnitt i rapporten åt religion. Detta omfattar endast två av totalt 50 sidor brödtext. Gustafsson noterar här egentligen endast sådana inlägg på Facebooksidorna som innehåller direkta referenser till Koranen och hadith. Detta pekar på en mycket snäv, textbunden förståelse av religion. Om man istället vidgar begreppet blir det uppenbart hur religion genomsyrar det mesta som skrivs i inläggen, data som Gustafsson nu placerar under andra rubriker, som ”ideologi” och ”martyrskap”. De citerade och refererade inläggen som återfinns i rapporten är fyllda av anspelningar på en större religiös symbolvärld, vilken knyter an inte bara till Koranen och till haditherna, utan till en långt mer omfattande och historiskt förankrad religiös idétradition. Här finns ritualiserade fraser och insprängd islamisk-arabisk terminologi. Flera av de termer som förekommer (t.ex. taghut, kafir, dhimmi, khalifa, ansar, muhajirun) har vida associationsfält som tidigare islamologiskt orienterad religionsvetenskaplig forskning visat är centrala för strukturering av individernas förståelse av den sociala verkligheten. För att upptäcka och avkoda sådana referenser krävs kunskaper om en mångfacetterad islamisk idétradition med en lång historia.

En religionsvetenskaplig analys av språkbruk och kategoriseringar i det material som Gustafsson lyfter fram visar också vilken form av islam vi här har att göra med. Vi märker till exempel att nästintill samtliga Facebookinlägg som nämns i rapporten rör sig inom vad som kan betecknas som våldsbejakande salafistisk idévärld. Salafism används av forskare idag i allt högre utsträckning för att beteckna en specifik form av starkt förankrad bokstavstro och ritualiserad vardagspraktik. Denna är till hög grad fragmenterad och omfattar ett spektrum av religiösa grupper som sträcker sig från världsfrånvända, apolitiska och pacifistiska pietister till exceptionellt våldsamma jihadister. Salafismen har blivit ett framträdande inslag i det inom-muslimska religiösa landskapet under de senaste 20 åren. I olika versioner är salafism det förenande ideologiska elementet hos grupper som IS och olika förgreningar av al-Qaida. I rapporten förbises detta helt. Här används den långt trubbigare kategoriseringen ”islamism”. Salafism nämns, men definitionen bygger på ett idag något föråldrat synsätt och blir så vag att den inte är analytiskt användbar: ”benämning på en rörelse (eller flera) inom islam vars företrädare säger sig vilja återgå till islams grundläggande källor.” I en sådan vid definition inbegrips en stor mängd tolkningar i nutida islam, även sådana som säkert närmast framstår som heretiska för de grupper som forskare idag brukar samla under beteckningen salafister: till exempel feministiska tolkningar, HBTQ-tolkningar och diverse former av “politisk islam”. Det är mer standard än undantag att reformorienterade grupperingar hävdar att den islam som just de förträder är en återgång “till islams grundläggande källor”.

Gustavssons rapport är först och främst beskrivande och i viss mån systematiserande. Den redovisar och strukturerar innehållet i Facebooksidorna. De förklarande ambitionerna är uttryckligen modesta. Det har att göra med materialets karaktär. Vi vet inget om det möjliga sambandet mellan radikalisering och innehållet på de valda Facebooksidorna. Är detta innehåll ett uttryck för radikalisering? Kan det orsaka radikalisering? Varför skrivs inläggen? Vem läser dem? Vilka effekter får de? Hur förhåller de sig till annan aktivism i Sverige? Finns variationer, motsättningar och konkurrerande narrativ inom ramen för diskussionen, och i så fall varför? Sådana ytterst viktiga frågor förblir obesvarade, och med nödvändighet så. För att få svar krävs nämligen andra metoder, till exempel fältforskning och intervjuer, ett förklarande teoretiskt ramverk, men också, tror vi, ett ökat samarbete mellan forskare över disciplingränser.

Föreställningar, praktiker och organisationsmönster som på ett eller annat sätt kan kopplas till en islamisk idétradition är av allt att döma av betydelse för framväxten av vissa former av våldsbejakande religiös extremism. Det återstår dock att närmare klarlägga vari exakt denna betydelse ligger. Ett religiöst språkbruk ramar in våldshandlingar, det är uppenbart, men hur fungerar det? Motiverande? Legitimerande? Förklarande? Spänningsskapande? Tidigare forskning pekar på att personer som dras till våldsbejakande religiös extremism själva inte någon formell religiös skolning, eller ens särskilt stora kunskaper om traditionen som helhet. Vad fyller då det religiösa språkbruket för roll för dem? Hur hänger olika religiösa föreställningar, praktiker och former av religiös organisation samman med faktorer som marginalisering, segregation, utanförskap och upplevd rasism? Att hävda att religion är sekundärt, och att andra faktorer är drivande (se t.ex. här) är nog en förenkling som bortser från möjlig dynamik i processen. Förstärker vissa religiösa element i retoriken och praktiken upplevelser av till exempel marginalisering och rasism? Fungerar de som tolkningsmönster i vardagen och i så fall på vilket sätt? Fungerar religiösa föreställningar, praktik och organisationsmönster olika för olika grupper? Finns skillnader mellan könen? Finns skillnader mellan olika åldrar? Vår poäng är att på dessa frågor finns redan en hel del tentativa svar och hypoteser att pröva inom ramen för befintlig religionsvetenskaplig forskning. Att inte beakta denna forskning i det pågående arbetet med att förebygga och motverka våldsbejakande religiös extremism är ett resursslöseri.   

Susanne Olsson, Stockholms universitet

Emin Poljarevic, Qatar University

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet

Tyska inrikesministeriet stigmatiserar muslimer

Reuters har en artikel inne på engelska som rör en posterkampanj från det tyska inrikesministeriet där de informerar om en hotline för de som oroas för att familjemedlemmar radikaliseras och detta har nu ifrågasatts. Kritiker till kampanjen menar att den riskerar att stereotypisera muslimer, stigmatisera dem och framställa dem som ett potentiellt hot och alienera dem.

Posterkampanjen visar fyra fiktiva saknade muslimska personer och skall sättas upp i större städer med immigrantbefolkning, på arabiska, turkiska och tyska. Bilder finns i de länkade artiklarna.

Det finns uppskattningsvis fyra miljoner muslimer i Tyskland och det finns en oro över att fler skall bli ”hemmagjorda” islamiska militanta efter att några av de involverade i 11 september upptäcktes ha haft sin bas i Hamburg. En kosovoalbansk muslim sköt ihjäl två amerikanska soldater på flygplatsen i Frankfurt förra året efter att ha blivit radikaliserad online.

Inrikesministeriet säger att kampanjen utvecklas med hjälp av muslimska intressegrupper som ett större initiativ för att förbättra kopplingen mellan säkerhetstjänster och muslimska samfund. Men fyra av de sex intressegrupperna har dragit tillbaka sitt stöd. Argumentet är att det kan ge fel intryck att ständigt associera islam med våld och säkerhetsfrågor. Misstänksamheten som många muslimer i Tyskland upplever kan nog också kopplas till den våg av neo-nazistiska mord av främst turkiskättade affärsinnehavare, som länge framställts som orsakade av konflikter mellan organiserade kriminella gäng innan det upptäcktes att det var neo-nazister.

Der Spiegel informerar också om detta och nämner att det blivit en politisk konflikt kring detta i Tyskland. Det gröna partiet (Die Grünen) krävde att auktionen omgående stoppas eftersom alla muslimer blir misstänkliggjorda i auktionen och att det är diskriminerande och en skamfläck för tysk politik. Inrikesministern verkar dock inte ha några planer på att stoppa posterkampanjen som skall dra igång 21 september enligt planen.

Susanne Olsson, Södertörns högskola